Drevet mot svartjobben leder väl till mera skattefusk?

Det är inte graden av rutten skattemoral som gör att det är intressant att brännmärka svartjobben. Istället är det risken att fuskandet sprider sig som är det stora hotet mot alla dem som får pengar eller tjänster från den offentliga sektorn. De fascineras visserligen av mediernas frossande i höjdarnas synder. Men samtidigt ger just de dåliga exemplens makt upphov till mera skattefusk.

Vi lever i ett stämningssamhälle där de politiska frågorna utvecklas enligt sin egen rituella logik. När en nybefordrad statssekreterare tvingas erkänna att hon betalat för svarta tjänster vid renoveringen av sommarstugan leder det med automatik till att massmedia tävlar om att exploatera nyheten. Den kan ha initierats av att någon granne eller svartjobbarna själva tipsat media. Det sätter skräck i övriga högt uppsatta, politiskt valda personer. De har att välja mellan att göra en självangivelse, ljuga eller avböja att svara (ser suspekt ut). Media kan utnyttja att det framstår som riskabelt att välja de två senare alternativen.

Följden blir att en rad prominenta personer erkänner att de skattefuskat. En stor del av svenska folket skattefuskar också men det är det inte många som har någon konkret bild utav. Det är ytterst få som läser enkätundersökningar om fusket gjorda på uppdrag av Skatteverket. Därför får en rapportering av hur framstående personer fuskat en särskild spridningseffekt. "Kan dom, så kan jag" anses bli slutsatsen hos många som ännu inte skattefuskat alls eller bara någon gång.

Skatteverket med GD Mats Sjöstrand i spetsen underblåser denna tendens när man framhåller att just så är det enligt opinionsundersökningarna. Det är alltså inte de höga skatternas fel utan höjdarnas dåliga exempel som leder till mera skattefusk. Hade Sjöstrand varit litet smartare hade han istället försökt få media att ta upp någon annan aspekt av skattefusket istället för att göra ont värre.

Media bedömer naturligtvis frågan främst efter läs- och lyssnarvärde. I viss mån styrs media också av journalisternas personliga känslor av moralisk indignation men i denna fråga sammanfaller båda aspekterna. Vi kan också se en skillnad mot problemen med bidragsfusk. Man kunde tycka att det moraliskt skulle vara en större orätt att lägga beslag på andras pengar genom att fuska sig till bidrag än att jobba extra utan att betala in skatt av de egna pengarna man får. Och att betala svart där man inte själv inte ens smiter från skatten skulle vara ännu mindre allvarligt.

Att folk tycker precis tvärtom tror jag sammanhänger med att de flesta tror att de tjänar på skattesystemet. Därför är det viktigt att alla andra lojalt betalar sin skatt. Ja, skatterna skulle kanske kunna sänkas om lojaliteten var bättre - det antyder Skatteverket. Om alla andra betalar kan man själv fuska eftersom det inte märks i det stora hela. Det är det klassiska 'gratisåkarproblemet' (eller free riders som nationalekonomerna kallar dem). Om folk ökar sitt fuskande kommer skattesystemet att bryta ihop och då måste man övergå till avgifter eller upphöra med vissa offentliga tjänster. Ingetdera tilltalar de breda folkgrupperna. Därför tror jag att det skulle finnas en majoritet för att införa ytterst hårda straff för skattefuskare med större inkomster. Det är de som omtalas i media och hårdare straff skulle inte drabba den stora majoriteten som naturligtvis vill ha möjligheten att fortsätta sitt småfuskande.

Däremot är det för flertalet ointressant att belysa bidragsfuskandet. För det första är det mindre belopp det rör sig om. För det andra går bidragen - även de felaktigt utfådda - till fattigare personer som det är synd om. För det tredje är det en liten grupp som kan komma ifråga för bidrag - hela systemet riskerar inte att bryta ihop och man själv riskerar inte att drabbas. Ett enkelt test: om den lilla gruppen som får bostadsbidrag börjar fuska mera kan det knappast sprida sig på ett skadligt sätt. Men om den lilla grupp som betalar värnskatt får chansen att fuska mera blir det ett hot mot hela högskattesamhället genom spridningseffekter till alla grupper.

Denna risk för spridning är uppenbarligen orsaken till all den folkliga harm som media kan exploatera när skattefusk bland höjdare kan uppdagas. Men paradoxalt nog är denna harmfulla vilja att brännmärka och straffa dem som hotar högskattesamhällets klienter samtidigt orsaken till att alla dessa illvilliga sågar av grenen de själva sitter på. Det är återigen fråga om det dåliga exemplets makt. Ju mer media gottar sig över den ruttna skattemoralen desto sämre blir den i allt större grupper. Drevet mot svarbetalningarna leder till att det rena skattefuskandet breder ut sig. Den inneboende medialogiken kommer att bidra till att skatterna måste sänkas för att stävja det fusk som medierna medverkat till att öka.

Andra bloggar om: fusk, svartjobb, skattefusk, moderaterna, skatter, politik, samhälle på intressant.se