"Oktoberrevolutionen 1917" - en framstressad statskupp?

Det maktövertagande som skedde för 90 år sedan i Rysslands huvudstad Petrograd var rimligtvis ingen kommunistisk revolution. En konstituerande församling skulle väljas 25 november. Därför var den 7 november en lämplig tidpunkt för en statskupp efter misslyckandet den 4 juli. Samtidigt sammankallades en kongress för sovjeterna till samma datum för att få demokratisk legitimitet.

Kommunisternas maktövertagande i Petrograd den 25 oktober (gamla kalendern) har efteråt kallats Oktoberrevolutionen (den 7 november enligt nya kalendern). Men den bestod i ett ganska stillsamt avsättande av den provisoriska regeringen under Alexander Kerenskij vilket föranleddes av att val skulle hållas till en konstituerande nationalförsamling den 12 november. En sådan församling skulle nämligen enligt alla bedömare få en majoritet av socialrevolutionärer valda av nationen med bönderna i spetsen.Och mot en regering utsedd av nationalförsamlingen kunde bolsjevikerna inte göra uppror med någon som helst legitimitet.

Lenin hade redan den 6 (19) mars gett direktiv om att den provisoriska regeringen skulle motarbetas. Bolsjevikerna producerade i detta syfte gratistidningar i hundratusentals exemplar som innehöll propaganda mot bourgeoisien och dess krig. Sannolikt var dessa tryckalster finansierade med tyska subsidier. Den 4 juli hade bolsjevikerna besatt viktiga punkter i Petrograd och organiserat en beväpnad demonstration som skulle förmå Petrogradrådet ("sovjeten") att överta makten från regeringen. Men Lenin tvekade och kuppförsöket misslyckades. En rad bolsjeviker arresterades och Lenin flydde till Finland.

Nu hade Lenin gett upp maktplanerna och fortsatte att skriva på sitt verk Staten och revolutionen som skulle vara till vägledning för framtida revolutionärer. Huvudtesen där var hur viktigt det var att "krossa" den gamla regimens administrativa apparat under en övergående "proletär diktatur" - en slutsats Karl Marx hade dragit efter Pariskommunens fall 1871. Men genom några fatala missförstånd mellan premiärministern Alexander Kerenskij och den nyutnämnde överbefälhavaren Lavr Kornilov rörande en förestående militärdiktatur, kom saken i ett annat läge eftersom regeringen inte längre hade arméns stöd (början av september).

Lenin förordade ett väpnat uppror i Petrograd och Moskva snarast möjligt. Men bolsjevikerna Zinovjev och Kamenev motsatte sig nya "äventyrligheter" efter misslyckandet i juli och ville avvakta ett senare tillfälle. Vid ett möte med bolsjevikernas centralkommitté den 10 oktober uppnåddes en kompromiss. En kupp skulle utföras inför samlandet av den 'andra sovjetkongressen' den 25 oktober som ställd inför fullbordat faktum skulle uppmanas godkänna maktövertagandet. Centralkommittén godkände dock inte Lenins begäran att utesluta Zinovjev och Kamenev som avgått från kommittén i protest.

Taktiken var att bolsjevikerna skulle maskera sina offensiva förberedelser under täckmanteln att regeringen förberedde en upplösning av sovjeternas kongress vilket var en kontrarevolutionär linje (mot Februarirevolutionen). Det var ett farligt företag. Den pessimistiska falangen i centralkommittén kunde peka på att det kanske fanns 10 000 soldater eller 4 procent av garnisonen som aktivt stödde bolsjevikerna. Men genom att bolsjevikerna förmått petrogradsovjeten att godkänna bildandet av en "revolutionär försvarskommitté" (Milrevkom) kunde de använda den för att lamslå regeringens försök att använda trupperna för att slå ner oroligheter. Dessutom var Kerenskij obeslutsam och osäker på vad trupperna skulle kunna göra om de sattes in mot bolsjevikerna - kanske avsätta honom själv?

Den 24 oktober gav regeringen order om att arrestera ledande bolsjeviker och några begränsade säkerhetsåtgärder vidogs genom att officersskoleelever ("junkrar") övertog vakthållningen på en del nyckelpositioner. Men redan under natten till 25 oktober (7 november) tog bolsjevikgrupper kontrollen över nyckelpunkterna ute i staden genom att uppmana "junkrarna" att dra sig undan. Inget motstånd eller skottväxling förekom. Livet i Petrograd den 25 oktober försiggick helt normalt.

Tsarens gamla Vinterpalats var nu den enda byggnad som fortfarande var i regeringens händer. Lenin ansåg det vara av oerhörd vikt att även detta intogs före öppnandet av den andra sovjetkongressen. Men för säkerhets skull utfärdade Lenin en deklaration i Milrevkoms namn att den provisoriska regeringen avsatts. Ett halvhjärtat försök att inta Vinterpalatset hade gjorts samma morgon. Men de få anfallare som kunde uppbådas drog sig tillbaka när det hördes skottlossning.

På kvällen den 25 oktober gjordes nya försök. Uppgifterna om dessa varierar otroligt mycket mellan olika källor. Pipes uppger att Milrevkom 18:30 gav ett ultimatum om artillerield från batterier till lands och sjöss. Detta struntade ministrarna i, kanske för att de väntade hjälp från Kerenskij som på morgonen åkt iväg med en bil lånad från amerikanska ambassaden för att förmå pålitliga trupper längre bort att ingripa. Omkring kl 21 öpnade kryssaren Aurora eld med lösa skott, som var de enda som fanns att tillgå. Därefter tystnad. Vid 23-tiden sköt PeterPaulfästningen 30-35 skarpa granater som dock gick förbi Vinterpalatset. Bolsjeviktrupperna kunde därefter utan strid ta sig in genom olåsta sidodörrar och öppna fönster mot Eremitaget. "Junkrarna" fick order av ministrarna att kapitulera. Arresteringen av ministrarna skedde dock först 02:10 på morgonen den 26:e (8 nov).

Halliday uppger också att ultimatum ställdes 18:30 med en tidsfrist på 20 minuter. Därefter avlossades ett löst skott från Aurora och ett löst från fästningen. Därefter kapitulerade Kvinnobataljonen. Nu upptäcktes de öppna dörrarna och bolsjevikerna kunde promenera omkring i korridorerna och hälsa vänligt på försvararna. Efter detta gjordes en attack mot palatsets huvudingång men någon reguljär strid kom inte till stånd. I förvirringen dödades sex av de anfallande. Ministrarna arresterades.

Teall uppger att tvåtusen soldater, pansarbilar och fältartilleri omringade Vinterpalatset. Klockan 21 hade det ännu inte kapitulerat. Trotskij skickade bud till Aurora att skjuta, men bara med lösa skott tillade han. Svaret kom omedelbart från Vinterpalatset i form av "kulspruteeld". Rödgardisterna svarade med gevärseld mot fasaden och fönstren. Skottväxlingen pågick en timme. Kl 01 smög sig rödgardisterna in i palatset och där förekom förvirrade strider i mörkret. Försvararna fick snart ge sig och ministrarna arresterades.

Att det skulle ha förekommit någon "stormning" av Vinterpalatset som skulle kunna associeras till en spontan revolution är sannolikt en myt som skapats av den sovjetiske filmregissören Sergej Eisenstein med hans film "Dagar som skakade världen". Historikern Kristian Gerner skriver en del om detta i SvD idag. Maktövertagandet var definitivt inte någon spontan rörelse bland arbetare och soldater. Det var en relativt väl förberedd statskupp under viss tidsbrist. Det märkliga med denna kupp är snarast att den till stor del tycks ha försiggått i någon sorts samförstånd med de tidigare makthavarna.

På den andra sovjetkongressen framfördes skarp kritik från mensjevikerna och socialrevolutionärerna med krav på förhandlingar med den provisoriska regeringen. Genom manipulationer vid sammankallandet hade de dock inte majoritet. Kl 03:10 meddelade Kamenev att regeringen arresterats. På kvällen 26 oktober bildades en ny provisorisk regering kallad Folkkommissariernas råd (Sovnarkom). Detta var en expeditionsministär under ordförandeskap av Lenin som skulle verka tills en konstituerande församling utsågs efter valen 12 november. Den sammanträdde och upplöstes för alltid den 5 januari 1918.

Källor: Richard Pipes: Den ryska revolutionen, 1995
E M Halliday: Ryssland i Revolution, 1967
Kaye M Teall: Ryska Revolutionen, 1966

Andra bloggar om: oktoberrevolutionen, statskupp, bolsjeviker, Lenin, kommunism, socialism, sovjet, politik, Vinterpalatset på intressant.se