måndag, oktober 29, 2007

"Ett skatteparadis för låginkomsttagare" - propaganda eller feltänk?

En kraftig skattesänkning för låginkomsttagare kan leda till mer deltidsarbete. Skattebortfallet kan kanske bli 200 miljarder kronor. Varifrån skall dessa pengar tas? Eller tänker moderaterna också föreslå höjd marginalskatt för medelklassen och uppåt? Har Fredrik Reinfeldt tänkt igenom sin nya skattepolitik? Eller är den inte allvarligt menad propaganda?

Efter moderaternas partistämma, som avslutades på söndagen, fick Fredrik Reinfeldt framträda i ett summerande inslag i TV:s Agenda. Han framhöll där att moderaterna skall åstadkomma ännu fler nya jobb och ge mer pengar till "kärnverksamheterna" inom den offentliga sektorn. Kommuner och landsting är dåliga arbetsgivare som ger otillräckliga förmåner för främst kvinnorna (det är mest kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn) och särskilt dåliga arbetstider, menade han. Däremot skulle inte arbetsrätten ändras.

Men någon förklaring till varför det främst är kvinnor och ungdomar som överger moderaterna kom han inte med trots att Karin Hübinette frågade flera gånger. Hon framkastade den allvarliga anklagelsen att dessa grupper kanske inte litar på moderaterna. Det kunde Reinfeldt inte bemöta på något tydligt sätt. Moderaterna vill ge mer makt till dem som utför jobben - inte till kommunkontoren. Man vill förbättra både kvaliteten och ge mer resurser. Reinfeldt upprepar sina svepande förklaringar med små variationer.

Något som inte behandlades i Agenda var Reinfeldts nya skattepolitiska inriktning som han vid stämmans avslutning sammanfattade med orden: Vi skall göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare. Enligt Ekot sade han:
"Låt oss bli ett skatteparadis för dem som tjänar minst. Därför att vi vet det betyder så mycket för social rörlighet. För möjlighet att gå från utanförskap och komma i på arbetsmarknaden, det vore väl en udda idé."
Tydligen är det så att detta är den framtidsfråga som skall lanseras i valrörelsen 2010. Som propaganda kunde det tyckas vara mumma för "det nya arbetarpartiet". Problemet är bara att det inte bara är en udda utan också en svårgenomförbar idé. Har Reinfeldt tänkt igenom vad det är frågan om eller är det en hastig tanke som dessvärre mest beror på feltänk?

Den första frågan som måste besvaras är huruvida alla låginkomsttagare skall omfattas eller bara de som arbetar. Allting tyder på att det är ett nytt och "paradisiskt" jobbavdrag Reinfeldt tänker sig. Om alla låginkomsttagare får en stor skattesänkning kommer ju en del att välja att fortsätta att lyfta bidrag. Men även om det endast blir ett stort jobbavdrag kommer en del att välja att gå ner i arbetstid. Det blir lättare att finansiera trekvartstid när skatten på denna kanske blir så låg att det inte blir någon inkomstminskning efter skatt jämfört med idag. Här finns en risk för feltänk.

Nästa problem uppstår när man skall avgöra huruvida även höginkomsttagare skall få det stora jobbavdraget. Socialdemokraterna lutar åt att sätta stopp i sin skatteskiss, vilket rent tekniskt måste göras så att inkomstdelar i de högre skikten (inte inkomstgrupperna) beläggs med högre skatt än tidigare. Den enkla följden av detta blir att marginalskatten stiger och att någonstans högre upp blir det också fråga om en höjning av individernas skattekvot. Jobbavdraget äts sålunda först upp av den högre marginalskatten och sedan blir det en total skattehöjning. Om det senare skall undvikas måste marginalskatten sedan sänkas för de riktiga höginkomsttagarna, vilket förefaller bakvänt. Har Reinfeldt tänkt på det?

Om man inte sätter stopp kommer ett jobbavdrag att ge större skattesänkningar i kronor för höginkomsttagare än för låginkomsttagare eftersom det är "värt" mera för dem med högre marginalskatt än för dem med lägre. Jobbavdraget (utan stopp) måste därför utformas som en jobbskattereduktion som är lika för alla utom möjligen för någon grupp i början av inkomstgruppsskalan (betingat av att man vill att deltidsarbetande ändå skall betala något litet i skatt).

Ett stort problem är också finansieringen. Sänkt skatt till låga inkomster måste ju ges till alla eftersom även höginkomsttagare börjar sin årliga intjäning med låga inkomster. Det blir därför mycket dyrt för statskassan - till skillnad från sänkningar för höga inkomster (eftersom de är så fåtaliga). Skatteskalorna kan inte utformas hur som helst genom att enbart laborera med genomsnittsskatten. Då kan man göra sig skyldig till Guillous misstag och i själva verket förorda en marginalskatt långt över 100 procent.

Nu vet vi ännu inte vilken storleksordning Reinfeldt tänker sig för "skatteparadiset för lågavlönade". Men talar man i termer av 'paradis' är det rimligtvis typ skattefrihet upp till 150 000 kr per år. Och då blir skattebortfallet kanske bortåt 200 miljarder kronor. Varifrån skall dessa pengar tas? Eller var det hela feltänkt?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

17 Comments:

At 29 oktober, 2007 11:52, Anonymous Anonym said...

Jag tror inte det är möjligt att göra inom ramen för enbart inkomstbeskattningen.

Ska detta göras då tror jag att antingen skatteuttaget eller utförare av välfärdstjänster måste göras om.

Saker man kan tänka sig är t.ex. geografiskt knuten moms eller lokal fastighetsskatt.

För övrigt anser jag att tanken med obefintliga skatter för låga inkomster är rätt. Egentligen borde ingen skatt utgå förrän man har tjänat ihop till socialbidragsnivån.

Hur kan man begäras finansiera det gemensamma när man inte ens kan finansiera sitt egna leverne?

 
At 29 oktober, 2007 12:10, Anonymous Tom said...

200 miljarders reduktion imorgon skulle innebära att vi hamnade runt EU:s snitt. Sannolikt är det dock en gradvis process (hur många mandatperioder?) och man kanske kan räkna med de förkättrade dynamiska effekterna dessutom. Fast de borde förstås vara tydligare genom sänkta skatter på högutbildade och högproduktiva. Fördelen är ändå att man kan föreslå ett alternativ för låginkomsttagarna till dagens tröstlösa soppa av inaktivitetsbidrag.

(Förslaget ovan om noll skatt upp till socialbidragsnivån ter sig som en rimlig princip för övrigt. Arbetsgivaravgifter medräknade. Om än att man kanske inte ska stanna där.)

Den elake kan fråga Reinfeldt ifall låginkomsttagarnas paradis ska finansieras enligt samma princip som fastighetsskatten (dvs nollsummespelets rundgång).

Men i slutänden tror jag det är ett plastiskt utspel; man kan nog hävda att långt mindre reduktioner också är "paradisiska". Innehållet är troligen ganska odefinierat idag.

 
At 29 oktober, 2007 13:21, Blogger Danne Nordling said...

Varför skall lågavlönade inte betala skatt?

I Sverige och många andra industriländer med en ganka jämn inkomstfördelning finns det inte särskilt många som har en lön på heltid som motsvarar socialbidragsnivån. För ensamstående med en hyra på ca 3000 kr/m ligger socialbidragsnivån på 7000 kr/m skattefritt - det motsvarar en lön på 8000 kr/månad. Hur många har det på heltid?

Eller är det så att de som jobbar halvtid skall få skattefrihet som belöning? Jag kan inte se det vettiga i detta. Redan idag sjunker skatten för en normalinkomsttagare (25' kr/m) från 80 000 kr/år till 32 000 kr/år vid övergång till halvtid. Varför skulle vi andra vilja skänka 32 000 kr ytterligare till halvtidarna?

Skulle man införa skattefrihet upp till 150' kr/år leder de dynamiska effekterna möjligen till att några av de få som tjänar väsentligt mindre än 12 500 i månaden går upp i arbetstid så att inkomsten kom upp till den skattefria paradisgränsen. Men vad är det värt samhällsekonomiskt? Skatteintäkterna skulle inte öka. Att arbetsgivaravgifterna ökar motsvaras till stor del att pension och sjukpenning mm också ökar.

Är det inte troligare att de dynamiska effekterna i motsatt riktning (inkomsteffekten) är mycket större - dvs många skulle vilja arbeta deltid när det går att klara ekonomin utan inkomstminskning mot idag?

Dessutom finns risken att de dynamiska effekterna från finansieringen också leder till att folk arbetar mindre. Vi kan knappast undvika att marginalskatterna måste höjas för alla andra än låginkomsttagarna.

Slutligen bygger Reinfeldts förslag implicit på att åstadkomma en omfördelning från högavlönade till lågavlönade. Socialister kallar detta "ökad jämlikhet". Finns det något moralfilosofiskt rättfärdigande av jämlikhet i ekonomisk mening? Jag återkommer med en undersökning av detta.
/DNg

 
At 29 oktober, 2007 19:11, Blogger Skatt är Stöld said...

Alla sänkningar är bra. Höginkomsttagarna är redan så hårt beskattade att det inte går att ta ut mer där.

"I am favor of cutting taxes under any circumstances and for any excuse, for any reason, whenever it's possible."
- Milton Friedman

 
At 29 oktober, 2007 20:36, Blogger pelpet said...

Fråga till DN: Skulle det vara ekonomisk möjligt att höja grundavdraget till, säg 100000, men samtidigt i praktiken avskaffa minilönerna så att det blir möjligt att leva ett drägligt liv med en månadslön på ca 8500?

Jag tänker mig att öppnandet av en ny låglönemarknad skulle kunna få ut en stor del av de långtidsarbetslösa i arbete.

 
At 29 oktober, 2007 22:33, Anonymous Tom said...

Frågan om hur mycket man skäligen borde betala som undersåte är intressant, men sannolikt politiskt explosivt. Den enkla och rättvisa lösningen vore att betala efter användande, men redan idag är ju kopplingen mellan inbetalning och utfall mycket lös.

Ett högt grundavdrag gör åtminstone arbete mer attraktivt för de som idag inte arbetar. Att överföra kostnaden för ett högt grundavdrag på höginkomsttagarna tror jag dock är kontraproduktivt. Som sagt, att hårdbestraffa högproduktivt (välbetalt) arbete verkar inte rätt tänkt för den som vill se landet bli rikare. I praktiken lär arbetsinkomster isåfall överföras till kapitalinkomster (det är ju redan så idag) eller flytta utomlands. Ett sådant avdrag måste i mitt tycke istället finansieras genom minskade statliga åtaganden.

 
At 29 oktober, 2007 22:46, Anonymous Anonym said...

När jag skrev att "Egentligen borde ingen skatt utgå förrän man har tjänat ihop till socialbidragsnivån." menar jag naturligtvis att detta ska omfatta alla och alla inkomstnivåer.

Så om du tjänar socialbidragsnivån eller 1 000 000 i månaden, så bör nivån upp till socialbidraget vara skattefri.

Därmed har jag också svårt att se att det skulle ske någon gåva till halvtidarna, iallafall i den storlek som framfördes. En viss skatteförskjutning sker nog dock pga grundavdragets relativa betydelse för låga inkomster.

Finansieringsmässigt ser jag nog helst minskade offentliga åtaganden, snarare än ökade marginalskatter.

Jag är ingen expert på filosofi, så jag kan inte föra något häftigt filosofikst resonemang, men det förefaller märkligt utifrån ett frihetligt perspektiv att man inte först ska kunna försörja sig själv innan man börjar bidra till det gemensamma. För när vi talar om socialbidragsnivån, så är det just den mest grundläggande försörjning man behöver som person för att klara sig i vardagen, inget mer.

I frågan om dynamiska effekter så kan man mycket väl tänka sig att det blir så, men är det vår sak att försöka styra hur mycket folk ska jobba eller ska människor få göra egna fria val? Är vi inte här i själva kärnan av skillnaden mellan liberalismen och socialismen där liberalismen gör det bästa av människors fria enskilda val och socialismen istället försöker påtvinga människor val som ska maximera samhällsnyttan?

 
At 30 oktober, 2007 00:20, Blogger Skatt är Stöld said...

Att överföra kostnaden för ett högt grundavdrag på höginkomsttagarna tror jag dock är kontraproduktivt.

Ja, pengarna finns inte. Om sossarna hade trott att hade kunnat höja skatterna mkt mer för de rika så skulle de redan ha gjort det.

Den statliga inkomstskatten drar bara in ca 35 miljarder(har jag för mig) och den är på 20-25%. Du kan max, i teorin, ta in ca 25 procentenheter till, och då förutsätter vi helt orealistiskt att folk skulle jobba fast de får 100% i skatt. Det behöver inte vara så stor andel som slutar jobba vid 100 procentiga skatter för att staten ska gå back när de tappar inkomsterna från de 75% i skatt(moms, arbetsgivaravgifter, stalig inkomstskatt + kommunalskatt) som redan tar in.

 
At 30 oktober, 2007 00:27, Blogger pelpet said...

Min tanke är att grundavdragshöjningen skall finansieras genom minskade kostnader för arbetslöshetsersättningar och socialbidrag, ökade inkomstskatteintäkter (eftersom de flesta nog kommer att tjäna mer än 8500:- i månaden, iallafall när de fått mer erfarenhet), minskad statlig ams-administration, ökade momsintäkter och s.k dynamiska effekter orsakade av en högre sysselsättningsgrad.

Det jag funderar på är bara om det är hållbart ekonomiskt.

 
At 30 oktober, 2007 09:48, Anonymous Tom said...

Skatt är Stöld, bra observerat -- om jag inte ser fel så drog den statliga inkomstskatten in 38 308 miljoner år 2006. Det är inte så mycket i den stora grytan, 2% av det totala skatteuttaget grovt räknat.

http://www.scb.se/templates/Publikation____192170.asp

I USA brukar man ibland räkna på förlusten eller kostnaden per extra skattekrona som tas in (deadweight loss alltså). Tack vare att viljan att arbeta minskar när skatten höjs så kostar skattekronan mer än en krona för ekonomin som helhet. (Dock omstritt hur mycket.)

Vet någon om det finns motsvarande siffror för Sverige?

 
At 30 oktober, 2007 09:59, Anonymous Tom said...

Pelpet, man kan notera att länder som Storbritannien har ett ganska högt grundavdrag redan idag.

Enligt deras skatteverk så har enskilda personer ett grundavdrag på drygt 70,000 kr. (Jag ska inte uttala mig om hur skattesystemet fungerar i detalj, mina skattefärdigheter är modesta nog i Sverige.) Tydligen kan iallafall en ordinär västekonomi hantera ett relativt högt grundavdrag utan att kollapsa i mer misär än Sverige.

http://www.hmrc.gov.uk/rates/it.htm

 
At 30 oktober, 2007 11:44, Blogger Per-Olof Persson said...

Skatter minskar bruttosparandet och reducerar därmed produktionsstrukturen

Sparandet är den process skapar ett lands kapitalstruktur och denna struktur består av ett otal produktiva steg. Det första steget består av konsumtionsvaror och det andra steget består av kapitalvaror. Därefter följer övriga steg som består av kapitalvaror och det sista steget som består av naturresurser.

Begreppet ekonomins bruttosparande (alla produktionssteg förutom det första) är identiskt med spenderandet på naturresurser, arbetskraft och kapitalvaror. I ett industriland är bruttosparandet ett par gånger större än spenderandet på konsumtionsvaror. Begreppet ekonomins bruttoinkomst (alla produktionssteg) är identiskt med bruttosparandet plus spenderandet på konsumtionsvaror. Begreppet ekonomins nettoinkomst (första produktionssteget) är identiskt med spenderandet på konsumtionsvaror. Ekonomins nettoinkomst består av utbetalda löner, betalning av naturresurser, samt utbetalning till kapitalisterna i form av ränta (långivarna) och andel av vinsten (ägarna).

Flödet av produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) går ifrån det sista steget (naturresurser) till det första steget (konsumtionsvaror). Flödet av pengar går ifrån det första steget (konsumtionsvaror) till det sista steget (naturresurser). Men produktionen är tidskrävande och flödet av pengar startar först när konsumtionsvarorna är betalda. Detta innebär att det är kapitalisternas sparande (att frigöra konsumtionsvaror) som är förutsättningen för uppbyggandet av produktionsstrukturen. Sparandet är förutsättningen för att arbetstagare, entreprenörer och ägare av naturresurser ska kunna konsumera innan försäljningsintäkterna från de färdigställda produkterna når företagen.

Detta medför att bruttonationalprodukten (BNP) är ett nettomått. Enligt formeln: BNP = Konsumtion + Investeringar + (Export – Import), är ”Investeringar” sparandet i fasta kapitalvaror. Formaliseringen kom fram till att ekonomins bruttosparande är spenderandet i naturresurser, arbetskraft, fasta kapitalvaror och i cirkulerande kapitalvaror. ”Investeringar” ska ersättas med bruttosparandet som också kallas de produktiva utgifterna. Det stämmer således inte att hushållen och staten med sin konsumtion, är källan till merparten av alla inkomster och utgifter i ekonomin. Det är företagen som genom kapitalisternas bruttosparande som står för merparten av alla utgifter (de produktiva utgifterna) och därmed är källan till merparten av alla inkomster i ekonomin.

Detta medför också att den ortodoxa nationalekonomins teori om att kapitalstrukturen i ekonomin underhålls automatiskt är felaktigt. Kapitalstrukturen underhålls inte automatiskt eftersom det är entreprenörernas medvetna val och handlingar som är avgörande för om de produktiva stegen reduceras eller byggs ut. Formaliseringen visar också att det finns en tendens att de procentuella vinstmarginalerna blir lika höga för alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. Entreprenörerna har en tendens att investera i verksamheter som förväntas ge relativt sett högre vinster och minska sina investeringar i verksamheter som ger lägre vinster.

Om den ekonomiska politiken i ett land är inriktad på att ständigt öka den monetära efterfråga på konsumtionsvaror genom sänkning av räntan under marknadsräntan och en ökning av penningmängden (bankernas kreditexpansion), finns det en tendens att vinsterna blir relativt sett högre i det första produktionssteget (konsumtionsvaror) jämfört med de andra stegen. Entreprenörerna har en tendens att minska sina investeringar i dessa produktionssteg och istället öka sina investeringar i det första steget (konsumtionsvaror). Sänkning av räntan under marknadsräntan har också en tendens att leda till ett lägre sparande och detta minskar möjligheten att utöka produktionsstrukturen. Detta har en tendens att skapa desinvesteringar och reducering av kapitalstrukturen.

 
At 30 oktober, 2007 12:19, Blogger Thomas Palm said...

"Men även om det endast blir ett stort jobbavdrag kommer en del att välja att gå ner i arbetstid. Det blir lättare att finansiera trekvartstid när skatten på denna kanske blir så låg att det inte blir någon inkomstminskning efter skatt jämfört med idag."

Vanligen (som t ex av tom ovan) brukar man få höra hur höginkomsttagare behöver högre lön och mindre skatt för att få incitament att jobba mer. Tydligen är det tvärtom för låginkomsttagarna...

 
At 30 oktober, 2007 19:31, Blogger Danne Nordling said...

Svar till pelpet: Att öka grundavdraget eller jobbavdraget skulle kunna leda till att fler lågavlönade jobb kunde uppstå utan att de närmar sig socialbidragsnivån. Detta motarbetas dock av LO med hjälp av minimilöner i avtalen.

Men denna metod måste vägas mot de enorma kostnader i form av skattebortfall som skulle bli följden. Ett avdrag i botten ger först skattesänkningar till alla och sedan till minskat arbetsutbud eftersom marginalskatten inte sjunker.

Svar till Tom: Det vore väl bättre om de som lyfter bidrag utan att behöva det skulle kunna förmås arbeta utan de gigantiska skattesönkningar som annars skulle behövas och som ändå inte garanterar att arbetsutbudet netto skulle öka (enl ovan).

En finansiering med hjälp av minskade offentliga utgifter är inte någon enkel sak. Det blir lätt så att man höjer skatterna för andra istället.

Svar till Anonym: Genom att kräva skatt från låginkomstskikten kan skatteskalan bli mer kontinuerlig och behovet av höga skattesatser högre upp blir mindre. Detta klarar staten idag på ett fyrkantigt sätt genom socialbidraget. Det har dock nackdelar genom att man t ex måste sälja allt och att det verkar genom en 100-procentig marginaleffekt.

Det är enligt min mening mer effektivt att mellan socialbidraget och de ordinarie socialförsäkringarna ha en temporär 'basinkomstgaranti'. Den kan utformas med en mindre marginaleffekt än 100 procent och utan behovsprövning samtidigt som den går litet högre än socialbidraget. Man skulle tom kunna tänka sig att denna skulle kunna ges som utfyllnad tillsvidare till dem som har ett lågavlönat heltidsarbete.

Svar till Thomas Palm: Om man skulle ge lägre skatt och ingen sänkt marginalskatt till höginkomsttagarna kommer arbetsutbudet där också att minska.

Att avskaffa statsskatten ger däremot inte lägre skatt till den som tjänar 27 400 kr/m. Däremot sjunker skatten på extra inkomster så att man får behålla nästan 70 procent istället för knappt 50 procent. Extrainkomster ger 40 procent mer. Därför är det sannolikt att de arbetar mer ovanför skiktgränsen

Ett fast avdrag som bara ger sänkt skatt och inte sänkt marginalskatt och som är procentuellt mest betydelsefullt för låginkomsttagare måste däremot förmodas ge minskat arbetsutbud främst bland dessa, eller hur Thomas?
/DNg

 
At 30 oktober, 2007 23:43, Anonymous Leif E said...

Varför klandrar man inte de som undandrar mest inkomst från beskattning? Nu jagar man människor som gör avdrag eller har lite svarta sidoinkomster men de stora förlusterna för statskassan ligger ju i att vissa helt låter bli att skaffa sig beskattningsbar inkomst.

De som inte arbetar alls undandrar staten minst 100 000 kr per år. Samtidigt kostar de mycket i bidrag, vård och social omsorg. Går någon ner till 80 % arbetstid undanhåller de minst 20 000 kr samtidigt som de begär statliga bidrag i form av deltidsarbetslöshetsunderstöd. Också de som lever som "levnadskonstnärer" i skogen undandrar staten skatt.

Det verkar som om man helt glömmer den här effekten i allmän debatt. Ingen vill tala om hur ett medvetet val av deltidsarbete undandrar staten skatteintäkter.

En skatt som är lika för alla skulle lösa de här problemen. Om socialförsäkringarna samtidigt lyftes ur budgeten skulle summan inte bli oöverkomlig för nästan alla. Om staten dessutom koncentrerade sig på sina kärnuppgifter skulle skatten bli lägre för nästan alla.

De som inte klarar att försörja sig och betala sin enhetsskatt p.g.a. handikapp och långvarig sjukdom kan ändå tas omhand av offentlig sektor i form av en grundtrygghet lika för alla om de har så stora svårigheter.

Jag kan inte se att det skulle bli några "förlorare" på ett sådant system jämfört med vårt nuvarande.

 
At 31 oktober, 2007 00:39, Anonymous Tom said...

Danne,

Det är sant att det är svårt att sänka statens utgifter, i synnerhet i det svenska intellektuella klimatet, och i synnerhet i dagens politiska läge. Men det vore samtidigt synd att ge upp inför slöseriet.

Kanske en negativ inkomstskatt vore ett bättre sätt att konsolidera bidragsdjungeln? Den skulle likna den basinkomstgaranti du skissar och har vad jag förstår goda egenskaper.

Skattesänkningar ser jag annars i Friedmansk anda som något man närapå kan göra reflexmässigt idag. (Fråga mig igen när skatteuttaget ligger på 10-20% av BNP.)

 
At 31 oktober, 2007 13:29, Blogger Danne Nordling said...

Skatter och rättvisa

Leif, du är inne på helt rätt spår! Folk tycks tro att det är helt fritt att arbeta och inte arbeta. Det skulle det vara om man inte samtidigt oberoende av detta val kom i åtnjutande av andras ihoparbetade resurser. Var och en borde i princip arbeta ihop till de resurser han eller hon förbrukar inom den offentliga sektorn. Det måste vara den grundläggande rättviseprincipen för beskattningen.

Nationalekonomerna har hanterat detta som en klumpsummeskatt. Men hur den skulle kunna implementeras i verkligheten har inte undersökts tillräckligt. Vi kan bara ana att de som idag har privilegiet att få förmåner utan att arbeta i tillräckligt stor utsträckning häftigt kommer att motsätta sig detta. Egoismen på "rätt" sida beskrivs aldrig i dessa termer av den objektiva nyhetsjournalistiken.

Nästa fråga är huruvida klumpsummeskatten skall vara stor eller liten - dvs om finansieringen av den offentliga/privata välfärdsproduktionen skall ingå utöver statens basfunktioner. Fördelarna med att istället ha avgifter (och låg skatt) är bl a att det ökar konsumenternas valfrihet, det signalerar dålig effektivitet när lika service kostar mer på vissa håll och ger automatiskt upphov till incitament för att rätta till detta med ökad effektivitet som följd.

Skatter och pragmatism

Vi har alltid ett problem med de lågproduktiva. Antingen kan de göra uppror eller så kan de rösta på omfördelarna. Problemet brukar lokaliseras till de sociala förhållandena, mera sällan till den privata konsumtionsstandarden.

Men lösningen är på det filosofiska planet ändå orienterad mot generell omfördelning med skatter (utilitarister, ortodoxa Rawls-anhängare och altruistiska deontologer). De sociala problemen borde dock kunna lösas nästan helt med försäkringar. Kvar blir då ett privat konsumtionsproblem.

Idag reducerar man detta genom att ha en otydlig omfördelning i socialförsäkringssystemet. Trots detta vill (m) och i viss mån (s) öka omfördelningen med hjälp av skatter. Dock motiverar (m) detta med tekniska skäl som syftar till att öka arbetsdeltagandet.

Det synes inte finnas belägg för att det behövs ytterligare generell omfördelning för att öka nettoutbudet av arbete. Någon form av riktad subvention återstår. Den kan göras begränsat generell genom en basinkomstgaranti som fyller ut heltidslöner (deltidare får inte garantin om det kan kontrolleras). Dessutom kan en temporär garanti på några månader göra socialbidrag mindre frekventa.

Negativ inkomstskatt låter bra men är förfärligt dyrbar i sin ortodoxa form - i varje fall i länder som Sverige.

Ett helt annat sätt att klara det pragmatiska problemet är med hjälp av medborgarkonton.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home