Nyanserat om klimatpolitiken i TV

Ikväll sändes TV-programmet "Klimaträddarna" (Dokument inifrån, producent Pär Fjällström) med repris 8/11 kl 15:55 mfl tider. Det var förvånansvärt nyanserat för att komma från ett medium som annars så gärna vill vara politiskt korrekt. Jag vill ge en eloge till producenten Pär Fjällström som belyste många av de ekonomiska och tekniska möjligheter i klimatpolitiken som miljörörelsen, ärkebiskopen och miljöministern inte vill kännas vid.

Det var inte ett program om växthuseffekten. Själva teorin om hur utsläppen av GHG påverkar klimatet togs för given. Men i programmet belystes avskiljning och lagring av koldioxid som en realistisk väg att minska utsläppen i framtiden. Jag skrev om CCS i januari och då var skepsisen avsevärd.

I programmet framkom också att Sverige nästan halverat sina koldioxidutsläpp från 1970 till 2004 (drygt 45 procents minskning). Det är en uppgift som nästan aldrig förekommer i debatten annars. Intressant hade varit om också andra länders ökande utsläpp under samma period hade redovisats. Bland industriländerna angavs Sverige ha de lägsta utsläppen per capita.

Den stora minskningen av utsläppen i Sverige och Holland är naturligtvis orsaken till att fortsatta minskningar inom dessa länder är ytterst dyrbara. Därför har man inom Kyoto-protokollets ram förordat metoden med att sätta tak för olika anläggningars utsläpp i form av utsläppsrättigheter. Genom att dessa med hjälp av effektiviseringar kan underskridas kommer en del av rätterna inte att utnyttjas. De kan då köpas av anläggningar som bara har kvar ytterst dyrbara effektiviseringsåtgärder. På så vis överförs pengar till de anläggningar där man får störst effekt på utsläppen av en given summa pengar.

Det är inte ofta det förklaras hur utsläppsrätterna fungerar i TV. Oftast beskrivs denna institution som om vissa anläggningar får möjlighet att "köpa sig rätten att förorena" och att slutresultatet alltså skulle bli större utsläpp än annars (underförstått). Tvärtom är det ju så att om man kastar bort pengarna på åtgärder som ger liten effekt i Sverige men som hade gjort en många gånger större effekt i andra länder så har man handlat kontraproduktivt. Vill man som ärkebiskopen moralisera borde sådant handlande brännmärkas som "omoraliskt".

I programmet framhölls att det inte är i Sverige som minskningarna borde göras eftersom kostnaderna här ofta uppgår till 1 000 kronor per ton minskning av koldioxid. Det låter mycket men hela den svenska etanolsatsningen kostar ännu mera eller ca 1 500 kr/t i minskad koldioxid enligt min beräkning.

En global koldixidskatt skulle sannolikt vara mer effektiv än utsläppshandel som inte är global. Men det behövs ingen världsregering för att införa koldioxidskatt som en av de intervjuade i programmet inbillade sig. Redan om de stora utsläppsländerna införde en koldioxidskatt skulle incitament till effektivare energianvändning med hjälp av fossilbränslen uppstå. En sådan skatt är ju inte en förlust för det land som inför koldixidskatt eftersom den inte skall levereras in till någon slösaktig "världsregering" eller ett byråkratiskt FN. Pengarna stannar i landet och kan i bästa fall användas till att sänka andra sktter. Den svenska skatten är drygt 600 kr/ton koldioxid. Hur hög är den i andra länder?

Andra bloggar om: klimatpolitik, koldioxidlagring, växthuseffekten, miljö, politik, samhälle, ekonomi, utsläppsrätter på intressant.se