Egalitär liberalism vid en återvändsgata?

Utilitarismens omfördelning innebar auktoritär utjämning. Rawls förordade frihet och vissa inkomstdifferenser. Jämlikheten kom bort. Den egalitära liberalismens försök att återinföra jämlikheten har lett till en alltför invecklad analys. Men den skenbart enkla målsättningen att enbart tillåta inkomstskillnader som beror på ambiton är svår att tillämpa i praktiken.

Den utilitaristiska moralläran formulerades redan vid slutet av 1700-talet av Bentham som en systematisering av de egentliga grunderna för den befintliga moralen. Min hypotes är att de altruistiska buden i den då dominerande kristna moraluppfattningen spelade en stor roll. Man skulle osjälviskt sträva efter att förbättra välfärden för sin nästa. En sådan plikt passar också för en statsmakt som vill flytta fram positionerna gentemot medborgarna för att reglera deras liv alltmer i detalj. Målet för utilitarismen är att staten och medborgarna skall göra människorna tillfredsställda. Det fordrar dock en hel del tvång.

Utilitarismen utsattes dock för ett formidabelt angrepp från John Rawls 1971. Han stipulerade både en rätt till maximal frihet för alla och en betydligt mindre långtgående omfördelning än den totala ekonomiska nivellering som blivit den moderna utilitarismens ståndpunkt. Individernas handlingsfrihet ökade kraftigt i Rawls' teoribygge jämfört med regleringarna i det utilitaristiska samhället. Jämlikheten i betydelse av utjämning kom i skymundan efter Rawls' attack. Dessutom utsattes Rawls' egen teori för en alternativ rättighetsbaserad attack från andra hållet av Robert Nozick med ännu mindre omfördelning som mål.

Detta lämnade amerikanska socialdemokratiska intellektuella ("liberals") ingen ro. De ville återintroducera jämlikheten i den filosofiska diskursen men nu baserad på rättigheter. Härvid kunde de ta fasta på två ofullkomligheter i Rawls' teori. Dels fanns en orättvisa i den okänslighet för skilda ambitioner som Rawls' belöningsnormer implicerade. Dels fanns också den därmed sammanhängande anomalin att moraliskt oförtjänta inkomster accepterades, vilket intuitivt uppfattades som orättvist (enligt den obevisade "teori X"). De egalitära liberalerna ville istället ersätta utilitarismens mål att göra människorna tillfredsställda med målet att ge alla lika (och rättvisa) chanser att göra sig själva tillfredsställda.

Den första punkten innebär, som Ronald Dworkin exemplifierade det, att en fritidsfixerad tennisspelare utan ambitioner får en orättvis kompensation för sin låga inkomst på bekostnad av den ambitiöse trädgårdsföretagaren om Rawls' (och utilitarismens) belöningsnormer tillämpas. Och den andra innebär att personer med medfödda talanger som medger att man kan tjäna mycket pengar belönas för dessa sina moraliskt oförtjänta egenskaper. De egalitära liberalerna har därför försökt introducera jämlikhetsmålet som en rättighetsnorm för omfördelningen i samhället. Emellertid visade det sig att stora svårigheter uppstod när fyra olika principer jämlikheten i praktiken skulle utvärderas.

En svårighet är hur de extremt avvikande i förmågan att tjäna pengar skulle behandlas. Det rör sig om fysiskt och psykiskt handikappade och svårt sjuka personer. Om alla har rätt till lika stora resurser kommer de som har stora behov eller dyra preferenser att i praktiken få det sämre än andra. Som nobelminnespristagaren Kenneth Arrow påpekade 1973 i en polemik mot Rawls: Om en individ är "nöjd med vatten och sojamjöl, medan en annan blir desperat utan brockfågelägg och bordeauxviner från tiden före vinstockslusens härjningar" så är det knappast så att de har det lika gott ställt om de har samma inkomster. Inte heller den blödarsjuke som behöver mediciner för 4000 dollar om året har uppnått jämlikhet med samma inkomst som andra.

Dworkin erkänner svårigheterna med funktionshindrade och hänvisar detta problem till ett socialförsäkringssystem. Rawls utesluter också icke-normala fall från fördelningsdiskussionen. Han har dock lättare att hantera dyra preferenser eftersom han vill fördela "primära sociala nyttigheter" (rättigheter, friheter, makt och möjligheter, inkomster och förmögenheter).Men kanske kan den som har dyra vanor och medelmåttiga resurser egentligen anses höra till de sämst ställda även i Rawls' teori. Dock träffar rimligen Arrows argument mera utilitarismen.

Den som har analyserat jämlik fördelning ingående är Richard J Arneson (professor vid UCLA; f 1945) i en artikel i Philosophical Studies 1989: "Equality and equal opportunity for welfare" (565:77-93). Utgångspunkten är att det redan finns resurser att fördela "jämlikt". Frågan är bara vad detta innebär. Han brottas med problemet på ett komplicerat sätt, och anmärker syrligt att Dworkin inte lyckats identifiera de grundläggande fyra fall som han själv diskuterar. Man kan göra distinktioner mellan direkt jämlikhet och möjligheter och mellan resurser och välfärd. Då får man följande fyra fall som jag återger i stark förkortning:

Resursjämlikhet: alla får lika mycket. Den handikappade får då det sämre eftersom en stor del av resurserna måste satsas på mediciner och hjälpmedel. Personliga färdigheter borde därför räknas in bland de resurser som skall fördelas, enligt Dworkin. Följden blir då, menar han, att alla också tilldelas lika stor äganderätt till allas begåvning. Detta kallade Dworkin ”de begåvades slaveri” (1981). Den mer begåvade kommer att ha mindre förmåga att uppnå sin livsplan än den mindre begåvade. Resursjämlikhet är därför en ”föga tilltalande” tolkning av jämlikhetsbegreppet, enligt Arneson.

Han tar upp Arrows argument med dyrbara preferenser och prövar motargumentet att man har ett personligt ansvar för att utveckla sina preferenser. Detta försvar är dock otillräckligt enligt Arneson. Den som inte har sångröst men ändå vill bli operasångare måste kanske själv ta ansvar för sina svårigheter. Men vi är, enligt Arneson, inte ansvariga för våra preferenser – möjligtvis endast partiellt.

Välfärdsjämlikhet: alla får nyttigheter på ett sådant sätt att dessa kan generera lika stor välfärd (preferenstillfredsställelse) för varje individ (det kräver dock orealistiska kardinala nyttojämförelser, menar Arneson). Detta blir emellertid orättvist om olika individer till följd av frivilliga val använder nyttigheterna så att olika välfärd blir följden. Arneson ger tre exempel: 1. hasardspel, 2. vissa har idealistiska preferenser (man satsar alla inkomster på att t ex rädda valarna), 3. kostsamma preferenser (Arrow ovan: den som har preferenser för brockfågelägg och dyra bordeauxviner blir otillfredsställd). Varför skall den som förlorar i spel ha kompensation? Eller den som försakar personlig välfärd till förmån för valarna? Eller den som kräver brockfågelägg och viner från 1800-talet? Här skulle också tennisspelaren och trädgårdsmästaren kunna nämnas.

Jämlika möjligheter till välfärd: Möjligheter ses som en chans att få en nyttighet om man eftersträvar den. Alla skall ha likvärdiga möjligheter och sannolikheterna för utfallet skall vara kända. All faktisk välfärdsojämlikhet skall bero på faktorer som ligger inom varje persons kontroll (oklart hur slumpen skall bedömas). Svårigheter att få in information om alla människor nämns av Arneson.

Jämlika möjligheter till resurser:Livet kan kanske ses som ett lotteri. Jämlikhet betyder då att lotterier med resurser som vinst skall vara identiskt lika. Man skall också få tillgång till dessa med jämförbar ansträngning (om en person kan gå över gatan och en annan företa en ökenvandring för att köpa sin lott föreligger inte jämlikhet). På ett oklart sätt kan personliga färdigheter inkluderas och då uppstår återigen ”de begåvades slaveri”.

Arnesons slutsatser är inte särskilt klara. Han förordar lika möjligheter till välfärd (tredje varianten) men tar inte ställning till talangproblemet genom att han avvisar de två modeller som eventuellt inkluderar ”färdigheter”. Implicit kanhända finns en föreställning att man kompenserar (nivellerar) utfallen av talanger så att dessa inte påverkar välfärden. Hur detta skulle gå till är inte ens antytt. Det saknas också all problematisering kring incitamenten för produktion och de frihetsinskränkningar som blir nödvändiga.

En svensk egalitär bedömare, Lena Halldenius, har i sin bok Liberalismen (2003) dömt ut denna kryptiska analys genom att hävda att diskussionen om välfärd kontra resurser är överdriven. ”Fördelningen ska vara rättvis på så vis att den avspeglar moralisk jämlikhet, inte att den är faktiskt jämlik.” Med detta menar hon att alla varken skall ha "lika mycket grejer" eller lika mycket välfärd. Det är orättvisa ojämlikheter i de förutsättningar som ligger bortom vår kontroll som skall "neutraliseras". Bara skillnader i ambition skall ge inkomstskillnader.

Men hon har inte kommit längre än de amerikanska egalitärerna när det gäller att omsätta detta mål i praktiken. Hur skall man särskilja ambition från talang? Hur skall man undvika negativa incitament för talangfulla som inte får någon ekonomisk kompensation för sina insatser? Och hur kommer man åt simulanter? Det verkar som om det egalitära liberala samhället kan bli ett formidabelt tvångssamhälle. En återvändsgränd?

Andra bloggar om: liberalism, frihet, filosofi, jämlikhet, skatter, rättvisa, politik, moral på intressant.se