torsdag, januari 17, 2008

Frihetens tidigare kritiker ville ha tvång för ökad tillväxt

Frihet medför efterfrågan på konsumtionsvaror. Då blir det ingen industrialisering. För att öka kapitalbildningen måste planekonomi och tvång iföras. Detta kan också minska slöseriet och öka välståndet ytterligare. Att socialistiskt tvång skulle behövs för ökad tillväxt är 1900-talets tragiskt onödiga stridsfråga. Men frihetens fiender har varit skickliga.

Under en stor del av 1900-talet var man i många länder inne på linjen att frihet var skadlig för välståndet och den ekonomiska tillväxten. Den stora politiska rörelsen ville avskaffa marknadsekonomin för att kunna öka den ekonomiska effektiviteten och för att på sikt få högre ekonomisk tillväxt. Under erfarenheternas tryck kom delar av denna rörelse att revidera de mest frihetsinskränkande idéerna. Men grundkonceptet var socialistisk planhushållning. Den kan ses som en form av (föregiven) kollektiv nyttighet.

Vi ser inte idag längre de motiveringar för ett avskaffande av marknadsekonomin som var dominerande under förra seklet. Idag vill de som ännu vill införa socialism i allmänhet göra det av helt andra skäl än sina socialistiska föregångare. Det enda som förenar är möjligheten att utöva tvång mot medborgarna och/eller arbetsgivarna.

Bland nationalekonomerna fanns en utbredd föreställning att planekonomi var ett effektivt medel för att få igång industrialiseringen och därmed tillväxten i länderna i tredje världen. Detta berodde på att man kunde vidta tvångsåtgärder för att öka sparandet med hjälp av en administrativ styrning av ekonomin. Lönerna kunde hållas nere och produktionen koncentreras till den tunga industrin för att möjliggöra ökad maskinproduktion som på sikt skulle öka produktionen av konsumtionsvaror. Med marknadsekonomi skulle denna process omöjliggöras, trodde man, eftersom frihet skulle leda till efterfrågan på konsumtionsvaror istället för investeringsvaror.

Bättre kapitalbildning i u-länderna var sålunda beviset för planekonomins överlägsenhet. Sovjetunionen, med dess femårsplaner, sågs länge som en förebild. Fortfarande är de svenska långtidsutredningarna en reminicens från denna föreställning. Ekonomerna företrädde en utvecklingsteori som gick ut på att industrialisering fordrade en sänkning av levnadsstandarden.

Beviset för denna industrialiseringsteori var t ex utvecklingen i England, som bl a beskrivits av Karl Marx. Hans teori om utarmningen skulle temporärt ha varit riktig eftersom det var nödvändigt att sänka lönerna för att använda överskottet för produktion av maskiner. Vad Marx bara inte förstod var att maskinerna i nästa fas skulle öka lönerna och välståndet.

Men denna exemplifiering förefaller mest vara ett tendentiöst försök att ge Marx åtminstone någon upprättelse och även urskulda Sovjetpolitiken med dess tvångsindustrialisering. Undersökningar av välståndsutvecklingen under den tid Marx kunde överblicka visar inte någon standardsänkning. De genomsnittliga löneökningarna under peioden 1801-1861 låg på 1,1 procent per år - dessutom t o m på 1,4 procent för industriarbetare (Deane & Cole: British Economic Growth 1688-1959). Det innebär nästan en fördubbling vilket inte ens finns antytt i Kapitalet från 1867.

Hade ekonomerna vetat detta tidigare under 1900-talet hade man inte kunnat urskulda Stalins tvångsåtgärder med att de visserligen var motbjudande men ändå nödvändiga för att möjliggöra Rysslands industrialisering. Denna hade med ett fritt system kunnat åstadkommas utan dessa mänskliga offer som Stalins politik nu fordrade. Vi ser idag analoga utvecklingsframgångar i den tredje världen som inte heller fordrar ett temporärt nedsjunkande i misär jämfört med tidigare.

Däremot kan man inte i lika stor utsträckning anklaga nationalekonomerna för att de också skulle ha ansett att planekonomi var ett bättre system för att lösa hushållningsproblemet. Vi har på detta område två frågor som brukar kallas statisk resp dynamisk effektivitet. Den första handlar om hur producenter och konsumenter skall anpassas till varandra. En stel planeringsprocess med bristande ekonomiska incitament och begränsad information om vilka och hur många olika nyttigheter som skall produceras och distribueras leder till att brist och överskott samt dålig kvalitet regelmässigt uppträder. Trots detta fanns det ändå några ekonomer som ansåg att planekonomi kunde bli lika effektiv som marknadsekonomi, åtminstone med den moderna datateknikens hjälp.

Till detta kommer den ökade prestige som planhushållngen fick genom de intellektuellas återupptäckt av Marx på 1960-talet. Man ansåg att effektiviteten i marknadssystemet försämrades av olika former av slöseri: Konkurrensen medförde dubbelarbete, reklamen förbrukade resurser till ingen nytta eller rentav för att öka konsumtionen av "objektivt onödiga" produkter, valfriheten medförde produktion av olika men snarlika produkter som försämrade möjligheterna till serieproduktion etc. Med planmässig hushållning antyddes att välståndet skulle bli högre.

Dessutom fanns alltid den allmänna kritiken mot marknadssystemet för att det inte tillhandahöll sociala trygghetssystem, vilket bevisades av att det var staten som bedrev denna verksamhet. Man kunde också antyda att företagsnedläggningar och konjunktursvängningar med återkommande arbetslöshetsproblem skulle upphöra med en genomgripande planmässig hushållning. Därtill kom att arbetsmiljön och medinflytandet för de anställda skulle bli bättre. Diskussionen i Sverige gick längre än i andra länder genom lanserandet av idén med löntagarfonder och försöken att införa dessa.

Men löntagarfonderna hade också som syfte att öka den dynamiska effektiviteten. Denna fråga gäller vilka effekter det ekonomiska systemet har på tillväxtskapande innovationer. Tanken var här dels att löntagarfonderna skulle ställa mera riskkapital till förfogande för expansiva investeringar och dels skulle de löntagarstyrda företagen satsa mer på FoU än de kapitalägarstyrda. Att innovationerna skulle minska om innovatörer och entreprenörer inte fick del av de ekonomiska vinsterna diskuterades inte. Tidvis satte man dock olika storleksgränser för övertagandet av företagen så att mindre företag skulle undantas.

Idag anses just den dynamiska effektiviteten vara planekonomins akilleshäl. Det sovjetiska ekonomiska systemet kollapsade till slut genom att det inte kunde förnya sig. Paradoxalt nog gick denna oförmåga tydligen också ut över den statiska effektiviteten vilket manifesterades av en alltmer ökande varubrist på 1980-talet.

Ödets ironi har synbarligen medfört att en stor del av 1900-talets grundläggande politiska debatt har handlat om ett kvasi-problem som kan formuleras på följande sätt: Behövs långtgående frihetsinskränkningar och tvångsåtgärder för att öka det ekonomiska välståndet snabbare än vad systemet med marknadshushållning medför? I dagens kontext faller denna fråga på sin egen orimlighet. Men länge rörde den sig om blodigt allvar.

Hur kan det komma sig att även balanserade personer som den amerikanske ekonomen Robert L Heilbroner (med doktorsavh The Making of Economic Society, 1962 - website) umgåtts med frihetsfientliga idéer av det här slaget? Varför var kåren av nationalekonomer till betydande del tidigare inne på att frihet inte var något särskilt bra? De har ansvaret för att denna onödiga fråga blev 1900-talets tragiska stridsämne. Frihetens fiender lyckades verkligen sprida sina idéer med stor skicklighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 18 januari, 2008 02:54, Blogger Per-Olof Persson said...

"Varför var kåren av nationalekonomer till betydande del tidigare inne på att frihet inte var något särskilt bra?"

Svaret är att nationalekonomer utgår ifrån en felaktig vetenskaplig metodik och då är det lätt att få en felaktig föreställning om hur ekonomin fungerar. Exempel på en felaktig vetenskaplig metodik är att försöka hitta samband mellan olika typer av aggregerade mått på hög nivå, att utesluta människorna från analyserna, att konstruera orealistiska modeller och att konstruera matematiska formler som beskriver ekonomin.

Ekonomin är människorna och den minsta beståndsdelen i ekonomin är individen. Fria individer har möjligheten att använda mänskligt logiskt resonemang för att förbättra sin situation. Fria individer kan uppnå en ekonomisk förbättring genom att byta varor med andra individer. En fri individ har möjligheten att producera varor som andra individer efterfrågar. En utbyggnad av kapitalstrukturen kräver att en del individer konsumerar mindre än vad de producerar.

Ekonomisk utveckling kan inte ske uppifrån och ned eftersom experter inte kan ta de miljontals beslut som individerna gör varje dag. Marknadspriser är förutsättningen för att de knappa resurserna används på bästa sätt. Om nationalekonomer tror att modeller och matematiska formler är ekonomin istället för människorna, så behövs det inga fria individer för att skapa ekonomisk utveckling.

 
At 18 januari, 2008 05:14, Anonymous Leif E said...

Det är betydligt enklare.

Maktambitioner och medlöperi. Att vissa människor har ett stort behov av makt vet vi väl? Kan man då använda statens maktapparat för att vidga sin makt är det ju ypperligt.

Överlöperiets drivkrafter avhandlades av Lars Gustavsson i "Problemformuleringsprivillegiet". En överlöpare vill stå på den vinnande sidan i striden och ger makthavaren eldunderstöd.

Metoden är att vädja till människors rädslor. Den blivande makthavaren blir handelsresande i trygghet.

Det här komplexet, maktambitionerna, medlöperiet och trygghetstörsten är ett självspelande piano. Det kan bara brytas genom genomgripande frihetliga ambitioner. Något sådant ser vi inte tillstymelse till. Alltså fortsätter processen oavsett vad folk säger sig vilja åstadkomma.

 
At 18 januari, 2008 06:32, Anonymous Leif E said...

En sak till.

Mitt arbete går ut på att analysera beteenden på individnivå. Det skiljer sig ju en del från ekonomi och politik där man ju studerar kollektiva beteenden.

Det finns mycket kunskap om konstitutionella beteendevarianter som i sina extremer beskrivs som personlighetsstörningar och psykiska handikapp men varje människa har mer eller mindre av de olika egenheter som skapar en personlighet.

De som drivs av maktbegär har mer psykopata drag än genomsnittet. Personer med utpräglat säkerhetstänkande och som är regelstyrda är också mer monomana och osociala än genomsnittet. Entreprenörer är impulsiva och har problem att sätta focus o.s.v.

Vi har olika personligheter och det är i sammarbetet som vi lyckas skapa allianser som kompletterar varandra.

Förklaringen till frågan är alltså vilken personlighet som just för tillfället får definiera frågeställningarna. Nu är det säkerhetsmänniskor, sådana som är mer eller mindre extremt strukturerade. Maktmänniskor lyckas alltid navigera sig fram eftersom de kan dölja att de inte följer alla regler. Entreprenörerna däremot har svårt att få förståelse för sitt sätt att fungera. Dom tar ju risker, rundar hörnen och klarar inte att följa statens alla föreskrifter.

Det tror jag är förklaringen till svängningarna i synen på samhället och samhällsekonomin.

 
At 18 januari, 2008 12:53, Blogger Danne Nordling said...

Leif, det verkiar vara en intressant teori. Den påminner om Paretos nästan bortglömda teori om hur två personlighetstyper växlade vid makten. Han identifierade dem för 100 år sedan som "rävar" respektive "lejon".

Konformismproblemet är eller har varit allvarligt inom nationalekonomin och andra samhällsvetenskaper. Idag tycks vi se detta inom klimatrelaterade naturvetenskaper.

Grovt kan vi konstatera att Hayek och Freidman fick rätt mot Heilbroner, Galbraith, Keyenes, Robinson m fl trots att socialistskeptikerna var så få. Men, men, det berodde en hel del på att socialismen som ekonomiskt system faktiskt bröt ihop. Det var inte enbart de skeptiska idéerna (utan hjälp av verkligheten) som segrade.

Att den enkla nationalekonomiska modellen för industrialisering blev dominerande är tragiskt för u-länderna som satsade på planerad ekonomi för att få industrialisering. Skeptikerna lyckades inte falsifiera denna modell genom att studera utvecklingen i Storbritannien. Alla tycks ha varit fångade av Marx´ beskrivning. Istället blev det långt senare de s k NIC-länderna som visade att teorin var fel. Sedan följde Kina efter och nu börjar också Indien komma på banan.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home