tisdag, januari 15, 2008

Minimilöner minskar sysselsättningen, visar undersökning

Många tror att lönerna i ett kapitalistiskt samhälle sätts godtyckligt och nästan illvilligt genom arbetsgivarnas uppköpsmonopl. En stor undersökning rörande effekterna av minimilöner visar emellertid att denna marxistiska monopson-teori stämmer dåligt. Dessutom gav minimilönerna negativa effekter på sysselsättningen - främst för lågutbildade.

Bilden av arbetsmarknaden är styrande för vilken uppfattning många har om inkomstskillnadernas legitimitet. Har vi en någorlunda fri marknad eller är konkurrensen starkt inskränkt och endast hjälpligt hanterad av fackföreningsrörelsen? Eller är marknaden rentav totalt dominerad av staten och fackföreningarna så att man knappt kan tala om en marknad för arbete?

Den tongivande uppfattningen verkar vara att vi har ett uppköparmonopol eller -oligopol på den svenska arbetsmarknaden (monopson eller oligopson) vilket i övrigt gäller för alla "kapitalistiska" länder. Uppköparmonopolet innebär att arbetsgivarna har marknadsmakt vid lönesättningen. Arbetskraften "exploateras" genom att de anställda får en lägre lön än de skulle ha fått vid vid perfekt konkurrens. Löntagarna får en mindre lön än vad som motsvarar deras marginalproduktivitet.

Denna bild började etableras redan på 1960-talet och hade ingenting med empiriska förhållanden att göra. Den var istället en följd av att rader av intellektuella och opinionsbildare hade återupptäckt den marxistiska teorin om det industriella 1800-talssamhällets föregivna utvecklingstendenser. En hel del av denna s k nya vänster har sedan inom olika akademiska institutioner och massmediaföretag spridit detta monopsonperspektiv på lönesättningen och legitimerat en kritisk syn på fackföreningsrörelsen för att den inte mera kraftfullt har bidragit till att ändra lönerelationerna och fördelningen mellan kapital och arbete. Ständiga låglönesatsningar och försök att införa löntagarfonder har varit fackföreningsrörelsens svar på denna marxistiska vänsterkritik.

Idag är det dock inte så många som efter misslyckandet med löntagarfonderna och genomlidandet av 90-talskrisen fortfarande tror att företagens vinster genom monopolförhållanden ständigt är alltför stora. Talet om "övervinster" är borta. Men fortfarande kvarstår mycket av den tidigare etablerade synen på lönebildningen som i betydande delar skulle vara ett resultat av någon sorts uppköparmonopol. Synen att lönerna fortfarande åtminstone i grova drag sätts av de anställdas marginalproduktivitet är helt borta. Det verkar som om godtycke och illvillighet skulle ligga bakom löneskillnaderna snarare än arbetskraftens produktivitet. Sålunda kunde Mona Sahlin för precis ett år sedan ondgöra sig över att apskötare hade mera betalt än barnskötare.

Har man denna syn på lönebildningen är det också lätt att förorda regleringar. Många skulle nog vilja förbjuda höga löner. Men framförallt stöder man tankar och förslag om minimilöner. Om lönesättningen karaktäriseras av godtycke och inte av ekonomisk nödvändighet kunde man tycka att lagar och avtal om lägstalöner vore enkla att införa och tillämpa utan några negativa konsekvenser i stort. Sådana regleringar finns också i många länder.

I det nyss utkomna numret av Arbetsmarknad Arbetsliv (2/07), som utges av institutionerna för arbetsvetenskap i Göteborg och Karlstad, finns en översiktsstudie av hur minimilöner påverkar sysselsättning och löner. Den har gjorts av Per Skedinger, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning. Han redovisar att de svenska minimilönerna ligger på omkring 66 procent (60-72 beroende på avtalsområde) av medianlönen för arbetare inom tillverkningsindustrin. Några ytterligare länder visas i nedanstående tablå:

Land . . . . . minimilön %
USA . . . . . . 32
Storbritannien . . 43
Frankrike . . . 57
Sverige . . . 66

Forskningen för USA visar som väntat att effekten av minimilöner på sysselsättningen är liten. Den kan egentligen bara påvisas för tonåringar och visar en elasticitet på -0,1 till -0,3. (En höjning av minimilönen med 10 procent {ex från 32 till 35} ger alltså upp till 3 procents mindre sysselsättning för gruppen.) För Storbritannien har små negativa effekter av lagen om minimilöner 1999 kunnat påvisas. För Frankrike är effekten mera negativ än i USA.

Skedingers referenslista

För Sverige med avtalsreglerade minimilöner är slutsatsen att främst ungdomar fick det svårare när minimilönerna höjdes kraftigt under första hälften av 1970-talet. Det var ju då arbetsgivarsidan var som svagast och vänsterpartiet drev en kampanj för att ungdomar skulle ha lika mycket betalt som äldre. Sålunda blev 1970-talet det decennium då ungdomsarbetslösheten blev en ständigt närvarande plåga.

En av översiktssudierna som Skedinger citerar (Neumark & Washer 2007) omfattar 102 studier. Av dessa ger nästan två tredjedelar en indikation på negativa sysselsättningseffekter och endast åtta på positiva. Enligt Skedinger visar resultaten att "det empiriska stödet för monopsonmodellen är följaktligen svagt. De negativa sysselsättningseffekterna tycks vara koncentrerade till lågutbildad arbetskraft."

Skedinger redovisar knapphändiga uppgifter om minimilönernas effekter på löneläget - för Sverige kunde man se en elasticitet på 0,6 för arbetare och väsentligt lägre för tjänstemän. Syftet med minimilöner är att tvinga upp lönerna utan hänsyn till att lönerna kanske stiger inom något år ändå just för dem man vill gynna. Därför borde lönerörligheten studeras mera ingående. Det finns få undersökningar på området men de som finns "är tämligen entydiga" och visar för USA och Storbritannien att majoriteten av dem som anställs med minimilön redan året därpå får en ökad lön, en tendens som även fortsätter därefter.

Varför ser då opionen ut som den gör i Sverige? Att det finns en känslomässig vilja att hjälpa de svaga utan att det kostar något för en själv är kanske naturligt. Men när blev emotioner lika med kunskap? Problemet är nog att den "kunskap" i nationalekonomi som finns mera utbredd idag härrör från en gammal maktlysten tysk samhällsdebattör som ville hålla sig med en egen "nationalekonomisk" lära för att kunna domptera sina konkurrenter.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

5 Comments:

At 15 januari, 2008 21:17, Blogger Per-Olof Persson said...

Nationalekonomi som bygger på formell logik stöder dessa slutsatser. Det är dock viktigt att nämna lönerna inte är samma sak som efterfrågan i ekonomin. Den monetära efterfrågan i ekonomin beror på hur mycket pengar som finns på bankkontona plus sedlar och mynt hos allmänheten. Höjda löner ökar således inte efterfrågan i ekonomin eftersom arbetsgivarnas efterfrågan minskar med exakt samma belopp.

Det kan också nämnas att minimilöner som sätts under marknadslönerna är helt verkningslösa och skapar ingen arbetslöshet. Det är först när minimilönerna sätts över marknadslönerna som arbetslöshet uppkommer. Ju högre minimilönerna sätts jämfört med marknadslönerna desto högre blir arbetslösheten.

 
At 16 januari, 2008 20:46, Anonymous Erik E said...

Varför opinionen ser ut som den gör? För att man inte vill ha ett gäng "working poor" på samhällets botten som jobbar 16 timmar per dygn och ändå knappt har råd att äta.

Jag är säker på att alla lågproduktiva skulle kunna få jobb bara lönerna tillåts sättas hur lågt som helst, men ovastående scenario är för majoriteten inte önskvärt.

 
At 17 januari, 2008 12:57, Blogger Danne Nordling said...

Eftersom det är LO som drivit igenom höga minimilöner i Sverige måste vi bedöma varför de inte lagt sig lägre. Det sulle ju ge bättre sysselsättning för personer som kunde bli medlemmar. Nu tenderar arbetslösa och i Ams-program att inte vara medlemmar.

En orsak är uppenbarligen vpk:s och andra vänstergruppers aktivism på 1970-talet. Den var i sin tur en följd av återupptäckten av Marx i kombination med sociala förändringar på utbildningsområdet.

En annan orsak är den slentianmässiga höjningen av alla belopp i varje nytt avtal. Den orsaken innefattar inte att man ser ett ev låglöneproletariat framför sig.

Ytterligare en orsak är föreställningen att det som är bra för arbetsgivarna är dåligt för löntagarna.

Men man kunde tycka att LO borde ha hjälpt s-regeringarna under åren genom att låta minimilönerna hållas på en låg nivå så att sysselsättningen skulle ha varit bättre. Till slut bidrog utslagningen till att s-regeringen fick gå.

Man kan dock fortfarande fråga sig varför någon saklig information och diskussion att tala om inte förekommit på lönesättningsområdet.
/DNg

 
At 26 januari, 2008 22:31, Anonymous PKo said...

Nog kännetecknas åtminstone delar av arbetsmarknaden av ett uppköpar-oligopol - jag tänker på sjukvårdssektorn.
Att lönerna väsentligen sätts på grundval av marginalproduktivitet är nog en romantiserad syn. Jag tycker de sätts med ett betydande inslag av hur flyttbenägna de produktiva är och hur mycket ett missnöje bland de mindre nöjda skulle kunna kosta. Produktivitet hos tjänstemän är dessutom inte helt trivial att bedöma.
Till minimilöner: nej, flertalet av oss vill inte ha ett grannar som inte kan leva på sin lön, som måste jobba dubbla jobb. Det ger desperata människor, fler barn som växer upp under oacceptabla förhållanden, en social misär som riskerar gå i arv, kostsam för drabbade och långsiktigt kostsamt för samhället. Fler poliser är ett desperat motmedel.
Som framgår av din artikel är utslagningseffekten låg av rimligt satta minimilöner. Parerat med vuxenutbildning så lever de flesta hyfsat upp till sina löner. Sverige ligger bland de främsta i levnadsstandard tillväxt, se t ex WEFs index, balanserar mjuka parametrerar väl i jämförelse med andra, se t ex de undersökningar som Strategy Unit publicerat, t ex http://www.cabinetoffice.gov.uk/upload/assets/www.cabinetoffice.gov.uk/strategy/strategic_audit2.pdf
s 26-28, 36-38, 46, 61, 112, och http://www.cabinetoffice.gov.uk/upload/assets/www.cabinetoffice.gov.uk/strategy/strategic_audit.pdf s 25-29, och är et modernt land, se t ex Inglehart-Welzel Cultural Map of the World http://www.worldvaluessurvey.org/ under "findings" som visar svenska värderingar som varande i utvecklings framkant. Överhuvudtaget kan man säga att den nordiska modellen står sig väl i en jämförelse med mer renodlat kapitalistiska länder.
De flesta svenskar jobbar för att leva, få lever för att jobba. Lönen för de produktiva räcker för ett gott liv och ett drägligt för de mindre produktiva - min lycka stiger inte av att andra har mindre lön, så varför större löneskillnader?

 
At 11 mars, 2008 11:50, Anonymous Anonym said...

Vavholmsärendet visae klart att LO inte vill ha in en utländsk lönekonkurrens i varje fall inom byggsektorn.

Annars har vi ju mängder av s k minimilöner på svensk arbetsmarknad.

En del är initierade av nuvarande regering för att göra det lättare för hrupper som t ex ungdomar att få jobb.
Eller rabatten med anlitande av städbolag.

Kommunerna å sin sida håller tillbaks kvinnolönerna, vilka annars
blir för dyra inom t ex sjukvården.
När det gäller att köpa tjänstereller ej bryter de ofta mot lagen, vilket kostar skattebetalarna åtskilligt.

Och hur är det på den oreglerade arbetsmarknaden. den grå och den svarta som bara den lär kosta 100 miljarder.

 

Skicka en kommentar

<< Home