Sämre produktivitetökning ger också högre tillväxt

Minskad produktivitetsutveckling kan bero på ökad lågproduktiv sysselsttning eller sämre effektiviseringsaktivitet. I det första fallet leder det ändå till tillväxt. Därför kan inte det tas som ett bevis för en misslyckad politik som leder till ökad inflation. Inte heller betyder det att lågproduktiva hellre borde vara arbetslösa. Arena har fel.

En del av kritiken mot regeringen bygger inte på saklig grund utan på mybildning. Detta var uppenbart när inflationssiffrorna nyligen presenterades. Socialdemokratiska bloggare gav sken av att det var oansvariga skattesänkningar som var orsaken till prisstegringarna. En mer försåtlig kritik kom den socialdemokratiska bloggaren Katrine Kielos med i egenskap av skribent på Arena. Hon skrev en ledarartikel med rubriken "Minskad tillväxt, ökande inflation" som innehåller en rad fällor och fel. Trots detta fick hon snabbt stöd från bloggaren Johan Sjölander ("lysande text"), som redan tidigare varit inne på dessa frågor under rubriken: "I Sverige möter vi framtiden genom att bli mindre effektiva".

En del av de rena missuppfattningar som förekommer härrör tydligen från Svenskt Näringslivs konjunkturrapport i höstas med den provokativa men missvisande titeln "Produktivitetsfall - ja tack". Där talas det om produktivitetsförsämringar när det egentligen för det mesta bara är en minskad ökning det är frågan om. Det är bara en tillfällig nedgång inom tjänstesektorn som kan registreras men Kielos talar om minskningar generellt flera kvartal i följd. Sannolikt kan hon inte hålla isär minskning av ökningen och absolut minskning, vilket får underliga konsekvenser för hennes resonemang. Vi ser utvecklingen enligt Svenskt Näringsliv i nedanstående diagram:


Att produktivitetsökningen minskat indikerar enligt SN att fler fått anställning inom tjänstesektorn (där också själva produktiviteten tillfälligtvis sjönk) och att lågpresterande fått jobb inom industrin med lägre löner än genomsnittet. Därför välkomnar Stefan Fölster denna nedgång av den statistiskt registrerade produktivitetsökningen. Detta upprör olika socialdemokratiska kommentatorer.

Arena går så långt att man gör gällande att detta bidrar till inflationen. Tesen tycks vara att oförändrade löneökningar men med en regeringspolitik som ger otillräcklig produktivitetsökning för att bära löneökningarna ger upphov till inflation. Samtidigt ondgör sig Kielos över att löneöningarna till följd av utbudsökningen av arbetskraft tenderar att pressas tillbaka. Det är ju det som också håller tillbaka inflationen!

Hon tycks också tro att den lägre tillväxten beror på den sämre utvecklingen av produktiviteten. Men så länge en mindre ökning av produktiviteten beror på att fler lågpresterande kommer i sysselsättning istället för att gå arbetslösa eller bli förtidspensionerade ökar produktionen. Det betyder tillväxt men den kan naturligtvis bli lägre därför att inte lika många nya får sysselsättning.

Det är bara om den egentliga produktivitetsutvecklingen ökar mindre t ex pga att de tidigare IT-satsningarna tenderar att få mindre effekt eller genom att annat rationaliseringsarbete blivit mindre intensivt som det kan bli inflation vid konstanta löneökningar. Något sådant har inte preciserats. Det skenbart paradoxala kan alltså inträffa att en sämre produktivitetsökning till följd av en sysselsättningsökning leder till tillväxt, och rentav till högre tillväxt om utgångsläget är det rätta.

Den grundläggande frågan om var det är möjligt och lämpligt att åstadkomma en sysselsättningsökning är möjlig att diskutera utan att dra in den statistiskt registrerade produktivitetsutvecklingen. Socialdemokratiska kommentatorer tycks fortfarande mena att det är bättre att lågpresterande går arbetslösa eller blir förtidspensionerade eftersom de drar ner produktivitetsutvecklingen när de får sysselsättning. Men de framför samtidigt det självklara argumentet att det skulle vara bättre om de fick jobb inom industrin - både för Sverige och därför att industrijobb numera är fysiskt mindre ansträngande än jobb i tjänstesektorn.

Det är att ställa sig vid sidan av debatten. Om det vore så enkelt skulle vi inte ha nästan en miljon personer i arbetsför ålder som inte arbetar. Den socialdemokratiska regeringen fick sparken av väljarna därför att man varken lyckats göra något åt detta eller ville ta problemet på riktigt allvar. Har Kielos, Sjölander och andra inte upptäckt detta?

Det är uppenbart att det finns många människor som inte klarar att arbeta med avancerad teknik inom industrin. Och enkla jobb där är omöjliga eftersom de antingen redan är bortkonkurrerade av löntagare med låga löner i utlandet eller av maskiner i Sverige. Eftersom man inte kan utbilda dem till de avancerade jobben i industrin finns bara tjänstesektorn kvar. Men tjänstejobben är tydligen för tunga idag. De lågpresterande klarar dem inte. Men om de inte klarar att jobba där till avtalsenliga löner är det i så fall ändå bättre att subventionera deras löner, så att de kan göra någon nytta, än att låta dem göra ingenting produktivt alls.

Att sådana uppfattningar om tjänstejobben kan få fotfäste bland socialdemokratiska kommentatorer måste antingen bero på en osedvanligt kallhamrad cynism eller också på otillräckliga förklaringar från alliansen efter valet. I valrörelsen skulle Kielos argumentation bara framstått som ett pekoral.

Andra bloggar om: produktivitet, nya jobb, inflation, arbetslöshet, Katrine Kielos, tillväxt, politik, ekonomi på intressant.se