fredag, januari 18, 2008

Sämre produktivitetökning ger också högre tillväxt

Minskad produktivitetsutveckling kan bero på ökad lågproduktiv sysselsttning eller sämre effektiviseringsaktivitet. I det första fallet leder det ändå till tillväxt. Därför kan inte det tas som ett bevis för en misslyckad politik som leder till ökad inflation. Inte heller betyder det att lågproduktiva hellre borde vara arbetslösa. Arena har fel.

En del av kritiken mot regeringen bygger inte på saklig grund utan på mybildning. Detta var uppenbart när inflationssiffrorna nyligen presenterades. Socialdemokratiska bloggare gav sken av att det var oansvariga skattesänkningar som var orsaken till prisstegringarna. En mer försåtlig kritik kom den socialdemokratiska bloggaren Katrine Kielos med i egenskap av skribent på Arena. Hon skrev en ledarartikel med rubriken "Minskad tillväxt, ökande inflation" som innehåller en rad fällor och fel. Trots detta fick hon snabbt stöd från bloggaren Johan Sjölander ("lysande text"), som redan tidigare varit inne på dessa frågor under rubriken: "I Sverige möter vi framtiden genom att bli mindre effektiva".

En del av de rena missuppfattningar som förekommer härrör tydligen från Svenskt Näringslivs konjunkturrapport i höstas med den provokativa men missvisande titeln "Produktivitetsfall - ja tack". Där talas det om produktivitetsförsämringar när det egentligen för det mesta bara är en minskad ökning det är frågan om. Det är bara en tillfällig nedgång inom tjänstesektorn som kan registreras men Kielos talar om minskningar generellt flera kvartal i följd. Sannolikt kan hon inte hålla isär minskning av ökningen och absolut minskning, vilket får underliga konsekvenser för hennes resonemang. Vi ser utvecklingen enligt Svenskt Näringsliv i nedanstående diagram:


Att produktivitetsökningen minskat indikerar enligt SN att fler fått anställning inom tjänstesektorn (där också själva produktiviteten tillfälligtvis sjönk) och att lågpresterande fått jobb inom industrin med lägre löner än genomsnittet. Därför välkomnar Stefan Fölster denna nedgång av den statistiskt registrerade produktivitetsökningen. Detta upprör olika socialdemokratiska kommentatorer.

Arena går så långt att man gör gällande att detta bidrar till inflationen. Tesen tycks vara att oförändrade löneökningar men med en regeringspolitik som ger otillräcklig produktivitetsökning för att bära löneökningarna ger upphov till inflation. Samtidigt ondgör sig Kielos över att löneöningarna till följd av utbudsökningen av arbetskraft tenderar att pressas tillbaka. Det är ju det som också håller tillbaka inflationen!

Hon tycks också tro att den lägre tillväxten beror på den sämre utvecklingen av produktiviteten. Men så länge en mindre ökning av produktiviteten beror på att fler lågpresterande kommer i sysselsättning istället för att gå arbetslösa eller bli förtidspensionerade ökar produktionen. Det betyder tillväxt men den kan naturligtvis bli lägre därför att inte lika många nya får sysselsättning.

Det är bara om den egentliga produktivitetsutvecklingen ökar mindre t ex pga att de tidigare IT-satsningarna tenderar att få mindre effekt eller genom att annat rationaliseringsarbete blivit mindre intensivt som det kan bli inflation vid konstanta löneökningar. Något sådant har inte preciserats. Det skenbart paradoxala kan alltså inträffa att en sämre produktivitetsökning till följd av en sysselsättningsökning leder till tillväxt, och rentav till högre tillväxt om utgångsläget är det rätta.

Den grundläggande frågan om var det är möjligt och lämpligt att åstadkomma en sysselsättningsökning är möjlig att diskutera utan att dra in den statistiskt registrerade produktivitetsutvecklingen. Socialdemokratiska kommentatorer tycks fortfarande mena att det är bättre att lågpresterande går arbetslösa eller blir förtidspensionerade eftersom de drar ner produktivitetsutvecklingen när de får sysselsättning. Men de framför samtidigt det självklara argumentet att det skulle vara bättre om de fick jobb inom industrin - både för Sverige och därför att industrijobb numera är fysiskt mindre ansträngande än jobb i tjänstesektorn.

Det är att ställa sig vid sidan av debatten. Om det vore så enkelt skulle vi inte ha nästan en miljon personer i arbetsför ålder som inte arbetar. Den socialdemokratiska regeringen fick sparken av väljarna därför att man varken lyckats göra något åt detta eller ville ta problemet på riktigt allvar. Har Kielos, Sjölander och andra inte upptäckt detta?

Det är uppenbart att det finns många människor som inte klarar att arbeta med avancerad teknik inom industrin. Och enkla jobb där är omöjliga eftersom de antingen redan är bortkonkurrerade av löntagare med låga löner i utlandet eller av maskiner i Sverige. Eftersom man inte kan utbilda dem till de avancerade jobben i industrin finns bara tjänstesektorn kvar. Men tjänstejobben är tydligen för tunga idag. De lågpresterande klarar dem inte. Men om de inte klarar att jobba där till avtalsenliga löner är det i så fall ändå bättre att subventionera deras löner, så att de kan göra någon nytta, än att låta dem göra ingenting produktivt alls.

Att sådana uppfattningar om tjänstejobben kan få fotfäste bland socialdemokratiska kommentatorer måste antingen bero på en osedvanligt kallhamrad cynism eller också på otillräckliga förklaringar från alliansen efter valet. I valrörelsen skulle Kielos argumentation bara framstått som ett pekoral.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 18 januari, 2008 23:01, Anonymous Tom said...

Roande nog verkar den socialdemokraternas blick stint fäst vid kartan snarare än verkligheten. Statistiska mått ska brukas med insikt om deras begränsningar. (Den uppenbara förklaringen är att man lider av den moderna byråkratsjukan man kan se både i näringsliv och andra länder, ex Storbritannien, där prestanda och bonus mäts med trubbiga mått som kan och ska manipuleras inför årsbokslutet utan relation till verkligheten.)

Nåväl, nog om detta. Skattesänkningar på låga inkomster ger en konkurrensfördel för de lågproduktiva (om vi glömmer minimilönerna): de kan acceptera lägre bruttolöner utan att minska i nettoköpkraft. Dock tror jag inte det argumentet mottas med någon större glädje i vänsterlägret.

Sedan verkar Riksbanken i tysthet ha övergett inflationsbekämpandet. Det kan hjälpa det med. Sveriges välbemedlade placerar sina tillgångar utomlands, medan de som har det sämre ställt gradvis anpassar kostnaderna för sitt arbete till omvärlden genom devalveringar. En återupplivad gammal klassiker? Eller är jag för cynisk?

 
At 19 januari, 2008 11:55, Blogger Per-Olof Persson said...

Pär Nuder påstår i nedanstående artikel från 4 december att produktiviteten är negativ.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=721362

Påståendet är inte sant eftersom detta handlar om en statistisk illusion. Produktiviteten för redan existerande arbetare har inte minskat. Däremot är produktiviteten lägre för nyanställda inom den lågproduktiva service- och tjänstesektorn. Produktionen, tillväxten och sysselsättningen har ökat.

Det som har minskat är ökningstakten av produktivitetsutvecklingen. Detta är inget negativt eftersom människor kommer in på arbetsmarknaden. Att människor inte kan få högproduktiva arbeten beror på två saker. (A) Individen är lågproduktiv. Detta kan beror kan ha fysiska orsaker men också på psykiska/sociala orsaker. Exempelvis existerar ingen arbetslivserfarenhet eller ingen ansvarskänsla, inget intresse för utbildning etc.

(B) Högproduktiva arbeten kräver ett högt sparande och höga investeringar i ekonomin. Om höga skatter ökar konsumtionen och minskar sparandet i ekonomin, så leder detta förr eller senare till ekonomisk tillbakagång.

 
At 19 januari, 2008 21:44, Blogger Johan Sjölander said...

Hej Danne. Några kommentarer.

Du nämner inte det faktum att regeringen själva pekar på risken för att den förda politiken leder tíll en minskad produtivitetsökning även på sikt. De lyfter själva fram exempelvis utbildningspolitiken som en faktor som styr åt det hållet. Det är något annat än att påstå att nedgången är tillfällig som en effekt av att jobbtillväxten just nu sker i "lågproduktiva" sektorer.

Man kan också utveckla detta till att gälla mer än utbildningspolitiken (eller för den delen arbetsmarknadspolitiken, som regeringen också tar upp själva). Om jag tex har arbete eller kapital idag så är det skattemässigt förmånligare att investera dem i hushållsnära tjänster, än att satsa på exempelvis teknologisk utveckling(eftersom kunderna får dra av köp av den ena tjänsten, men inte den andra). Staten säger helt enkelt att det är bättre om jag städar hemma hos någon än om jag satsar på att utveckla bättre dammsugare. Detta bör man kanske också resonera runt.

Sedan förstår jag inte ditt resonemang om inflationen. Nä, det är klart att i en lågproduktiv ekonomi så pressas lönera neråt - antingen genom sänkta lägstalöner eller inflation. Och det är väl just det som är poängen??? Om man inte vill ha någondera så är det enda sättet att se till att göra saker smaratare och bättre - dvs att lägga kraften på en produktivitetsdriven tillväxt.

Slutligen. Att lågproduktiva jobb är "mindre tunga" än högproduktiva är naturligtvis nonsens. Jag skulle nog vilja säga att det snarare är tvärtom. Ofta är det i den lågproduktiva sektorn de riktiga slitjobben återfinns (till exempel - när en verksamhet mekaniseras blir den både fysiskt mindre ansträngande och mer effektiv, dvs produktiviteten ökar).

Det har alltid funnits människor som velat kasta träskor i maskinerna för att de "tar våra jobb". Men den historiska erfarenheten är nog ändå att det är dumt att lösa sysselsättningsproblemen genom att göra saker mindre effektivt (även om det naturligtvis mycket väl kan vara en strategi som "fungerar", åtminstone på kort sikt).

 
At 20 januari, 2008 10:51, Anonymous Tom said...

Johan Sjölander, i grund och botten är det ändå mer produktivt att de lågproduktiva har något arbete än inget. Det statistiska måttet 'produktivitetsökning' ser ut att sjunka i och med att de träder in på arbetsmarknaden, men det är inte relevant.

Billigare hushållsnära tjänster kan för övrigt enkelt leda till att mer högproduktivt arbete utförs. Ser du varför? (Vi kan kalla det Ricardo tillämpad på hushållen.)

Att premiera högproduktivt arbete mer direkt vore naturligtvis också bra, om än att jag undrar ifall städaren enkelt blir ingenjör och uppfinnare på Electroluxnivå som i ditt exempel. Men jag kan se några angreppspunkter för att komma dit.

Dels sitter mer än 30% av den arbetande befolkningen i offentlig sektor. De är relativt välutbildade; kanske borde så många som möjligt av dessa istället arbeta med högproduktiva, innovativa uppgifter i konkurrensutsatt privat sektor istället?

Dels kan man premiera högproduktivt arbete (jämfört med kapitalinkomster i börsnoterade företag) genom en platt, låg inkomstskatt.

Dels kan man premiera innovation i småföretag (jämfört med storföretag) genom att inte hårdbeskatta och särbehandla dem med exempelvis 3:12-regler.

Slutligen kan man minska stelheten på arbetsmarknaden och premiera eget sparande för att ge folk möjligheten att enkelt byta till mer produktiva arbeten, respektive möjligheten att ta ekonomiska risker som innovation och kommersialisering av innovation.

 

Skicka en kommentar

<< Home