tisdag, januari 22, 2008

Snälla bolån kan bli orsaken till världskris?

Att det är de så kallade sub-primelånen som nu orsakar oroligheterna på finansmarknaderna är helt klart. Detta leder i sin tur till nedgången på världens börser. Därefter blir folk försiktiga. Konsumtionen stagnerar, sparandet ökar men investeringarna sjunker. Krisen har startat. Enligt George Soros kan den bli lika allvarlig som 1929. Om den möts med protektionism, som i början av 1930-talet, kan vi få en världsdepression. Sannolikheten för detta ökar om frihandelsfienderna vinner presidentvalet i USA.

Naturligtvis behöver det inte gå så illa. Det finns motåtgärder att ta till i form av penningpolitik och finanspolitik. Men det ansåg man också 1990 när finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna i Sverige. Likväl drabbades Sverige av en depression som i termer av produktionsbortfall var lika allvarlig som 30-talskrisen. Frågan är var den stabiliseringspolitiska forskningen står idag. Har den en teoretisk ram klar för sig inom vilken man kan vidta motåtgärder? Känner regeringen och oppositionen till hur man skall agera?

Det bästa är ändå att aldrig hamna i en situation där bara kraftfulla och välavvägda motåtgärder hjälper. Det är så lätt att göra fel. Bättre hade varit att förhindra att den ursprungliga störningen fått så stor omfattning att den kunde bli besvärande. I det här fallet var det ursprungliga felet att låneinstituten i USA beviljade lån (subprime) som sannolikt inte vare sig kunde bäras eller betalas tillbaka om tiderna blev sämre. Och normalt blir tiderna litet sämre med jämna mellanrum.

Nationalekonomins grundpostulat - economic man - förefaller att ha drabbats av en deviation: Långivarna har blivit snälla mot de svaga grupperna när tillgången på kreditkapial är (osedvanligt) god. De beviljade lån till miljoner personer med svag ekonomi för att dessa skulle kunna köpa sig ett hus - ett hem som de i vanliga fall inte skulle ha haft inom räckhåll. Om långivarna levt upp till egenskaperna hos economic man borde de i eget intresse ha förstått att maximal vinst hade fordrat att långivning till just dessa grupper hade fordrat extra hög ränta. Den skulle dels ha avskräckt de allra svagaste att ens försöka å lån. Dels skulle den ha skapat en buffert mot förluster när en del av låntagarna ändå kom på obestånd. Långivarna hade då fortfarande kunnat redovisa nollresultat när tiderna blev sämre.

Istället kom några ljushuvuden på att riskerna med lånen med de alltför låga räntorna och alltför svaga låntagarna kunde spridas ut till de starka aktörerna på kredit marknaden. Man paketerade om skräplånen tillsammans med prima lån så att eventuella krediförluster skulle komma att bäras av ett större kollektiv än de institut som beviljat sekunda lån. Men följden blev inte att de starka stöttade de svaga. Istället förlorade de starka förtroendet för aktörerna och såg förlustrisker överallt. De blev försiktiga och ville att de skyldiga skulle ta förlusterna. Nu slog egenintresset till - precis som nationalekonomisk forskning visat: förlustaversionen är starkare än vinstintresset.

Att vara snäll och altruistisk när pengarna flödar kan visa sig ödesdigert. Var fanns uncle Scrooge när han behövdes?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 23 januari, 2008 13:56, Blogger Per-Olof Persson said...

Det som är märkligt är själva den politiska propagandan - "att det är marknadsekonomin som skapar de ekonomiska kriserna". Det som Ludwig von Mises, Murray N. Rothbard och George Reisman i detalj går igenom i sina skrifter är hur de politiska interventionerna skapar och förlänger kriserna.

Varför ska man tro på den politiska propagandan?

(A) En detaljerad undersökning av USA under 1920-talet visar att politikerna ansåg att de tjänade på att människor kunde ta billiga lån utan några utlåningsrestriktioner. Politikerna styr lagstiftningen och centralbanken. Därför är det alltid politikernas verklighetsuppfattning som gäller. Räntan ska vara lägre än marknadsräntan och utlåningen ska vara större än sparandet. Detta är en politisk verklighetsuppfattning och ingen vetenskaplig uppfattning.

(B) Om ingen politisk styrning av ekonomin hade existerat, så hade majoriteten av individerna i ett samhälle inte accepterat pengar som inte är bundet till guld. Vanliga människor som inte är indoktrinerade hade vetat att de förlorar en del av sin levnadsstandard om politiker och banker får tillverka pengar efter eget godtycke.

(C) Under krisen 1920-21 blev alltfler övertygade om att sjunkande löner minskar efterfrågan i ekonomin och att sjunkande löner förlänger kriserna. Att amerikanska arbetare hade höga reallöner ansågs bero på höga nominella löner.

Felet med detta resonemang är att konsumentpriserna sjönk i högre grad än lönerna 1920-21. De som inte blev arbetslösa fick högre reallöner. Högre nominella löner ökar inte efterfrågan i ekonomin eftersom arbetsgivarens efterfrågan minskar lika mycket. Arbetsgivarens efterfrågan av produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) sjunker. Reallönerna beror inte på de nominella lönerna utan på hur mycket som produceras per arbetstimme.

(D) De politiska interventionerna ökade kraftigt när krisen utbröt 1929. Löner och priser fick inte lov att sjunka. Det gick att hålla lönerna på en någorlunda hög nivå men priserna sjönk. Således sjönk försäljningsintäkterna samtidigt som kostnaderna hölls uppe. Detta ledde till kraftiga nedskärningar.

(E) Efter 1932 ökade de politiska interventionerna ytterligare. Fackföreningarna fick lagstadgad rätt att driva igenom kostnadshöjande löneavtal. Skatterna höjdes kraftigt för företag och höginkomsttagare. Priset på en produkt fick inte säljas under en visst uppsatt nivå. Minimilöner infördes och de offentliga utgifterna ökade kraftigt osv.

(F) Istället för en kort men djup kris varade depressionen till krigsutbrottet i september 1941. Det som löste krisen var att lönestopp och prisstopp infördes vid krigsutbrottet samtidigt som de offentliga utgifterna finansierades över sedelpressarna. Företagens försäljningsintäkter ökade samtidigt som lönekostnaderna hölls nere. Plötsligt var lönekostnaderna på rätt nivå i förhållande till intäkterna.

Efter krigsslutet minskade de offentliga utgifterna med 2/3-delar. Detta är viktig faktor för ett växande näringsliv. Den offentliga sektorn måste frigöra produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) annars måste företagen bjuda upp priserna på resurserna om de ska få tag på resurser. Är priset på produktionsresurser för högt så kan näringslivet inte efterfråga produktionsresurser. Kostnaderna blir helt enkelt högre än intäkterna.

(G) Krisen i USA började i juni 1929 när den tunga industrin började minska sin produktion. Krisen i Sverige började sommaren 1989 när den tunga industrin började minska sin produktion. Kriserna började inte med att konsumenterna minskade sin efterfrågan. Kriserna började när kostnaderna blev för höga i förhållande till intäkterna.

Konsumenternas efterfrågan på konsumtionsvaror var således hög. När räntan sänktes under marknadsräntan och bankerna ökade sin kreditexpansion, så ökade efterfrågan på lyxkonsumtion, service och tjänster, samt på finansiella tjänster. Efterfrågan ökade på aktier och fastigheter. Finansiella bubblor skapas således av centralbank och banker.

I början av uppgången ökar investeringarna inom den tunga industrin. När räntan sjunker och priserna (kostnaderna) är på en låg nivå, så är det lönsamt att investera (enligt kalkyl). När uppgången fortsätter kommer den tunga industrin att upptäcka två saker: (1) Priset på produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror) börjar stiga. (2) Konsumenterna efterfrågar en annan typ av produkter. Den tunga industrin har blivit röv-knullad av politikerna.

 
At 23 januari, 2008 17:27, Blogger Marcus said...

"Nationalekonomins grundpostulat - economic man - förefaller att ha drabbats av en deviation: Långivarna har blivit snälla mot de svaga grupperna när tillgången på kreditkapial är (osedvanligt) god."

Frågan är om man verkligen måste tolka det så. En rimligare tolkning, än att långivarna plötsligt blev altruister, är väl att de brast i sin riskbedömning, så att de inte lyckades göra en korrekt prissättning.

 
At 24 januari, 2008 00:59, Anonymous Skatt är Stöld said...

Eller så kan man se till att ha en valuta som är uppbackad - fri från statliga räntemanipulationer - så att banker och företag kan bedöma sparviljan i ekonomin och planera framtiden därefter.

 
At 25 januari, 2008 11:58, Blogger Thomas Palm said...

"Snälla"? Skrattretande! Det hade inget med snällhet att göra, man lurade folk med dålig kreditvärdighet och kunskaper i ekonomi att ta lån med en initialt extremt låg ränta som därefter steg efterhand. Detta gav kortsiktiga vinster på pappret som personal och direktörer hos bankerna kunde kvittera ut som bonusar. Det handlade om kortsiktiga vinster i en finansmarknad som saknade spärrar.

Det som förvånat i USA är hur många husägare som nu när priserna rasar bara överger sitt hus till långivarna istället för att kämpa med att betala alla räntor.

 
At 29 januari, 2008 02:41, Blogger Danne Nordling said...

Jaha, vi skall alltså tro att "economic man" alltid gäller trots att vi ser ett beteende som tyder på viss altruism... Är det inte bara därför att det slutade med kris som vi drar slutsatsen att det återigen var egenintresset som var boven? Utan kris hade säkert en del anfört bolånen i USA som exempel på att det även bland krassa bankmän finns en oegennyttig ådra som visar att de pessimistiska nationalekonomerna har en felaktig människosyn.

Det är dock möjligt att 1) Marcus eller 2) Thomas har rätt.

1) Långivarna är inte rationella när de inte förstår att "snälla" lån är riskabla lån som inte kommer att kunna betalas tillbaka. -Men är inte snällhet ofta just att mot bättre vetande chansa att det nog ändå kommer att gå bra?

2) Långivarna är extremt kortsiktiga och vet att det sannolikt går åt skogen men för att tjäna ännu några få dollar mer låter de girigheten ta överhanden. Som Lenin sa: den siste kapitalisten kommer att sälja med vinst det rep kommunisterna skall hänga honom med.

Kan vi inte tänka oss att när räntorna sjunkit ner mot enprocentsnivån så fanns det långivare som tyckte att det var ett bra tillfälle att låta "svaga grupper" få del av de välståndsmöjligheter som ett lån till eget hus innebär? När skulle de annars få detta tillfälle? Vad är det för pessimistisk människosyn som säger att långivare som administrerar andras pengar alltid måste vara giriga?

Oavsett vilken subjektiv människouppfattning vi applicerar på de amerikanska långivarna kan vi ändå konstatera att den ränta som tillämpades var låg på ett sätt som om långivarna var "snälla" - annars måste vi tro att låntagarna var kompletta idioter. Felet var dock att räntan var för låg för att avskräcka och ge en buffert mot kreditförluster. Man skall inte vara "snäll" eller orationell utan ta ut en större räntemarginal av svaga än av starka låntagare. Men det skulle naturligtvis också kunna brännmärkas som girighet av sådana som alltid vill hitta fel i det kapitalistiska systemet.
/DNg

 
At 29 januari, 2008 07:40, Blogger Thomas Palm said...

Danne, väldigt många av de där lånen hade en låg ränta och inga amorteringar bara första året(n). Därefter steg den. Därför kunde långivarna gå ut till folk och visa på hur de hade råd att betala ett högt pris för sitt hus, första året. Det är bondfångeri inte altruism!

Här kan du läsa en artikel från 2006 som förklarar det hela rätt väl redan innan kraschen var ett faktum:
http://www.msnbc.msn.com/id/14584569/

 
At 29 januari, 2008 17:46, Blogger Danne Nordling said...

Nja Thomas, jag tycker artikeln av Vanessa Richardson som du hänvisar till, snarare stärker mitt perspektiv på olyckan. Hon skriver:

"Now these cheap mortgages that fueled the real-estate boom are beginning to hurt the homeowners they once helped."

Att hjälpa svaga men optimistiska låntagare är fel även om det ser ut som att de skulle klara sig i den allmäna konjunktureuforin. Tanken var enligt artikeln något i stil med de svenska paritets-lånen. Man lånar till räntan för att senare när lönerna stigit börja amortera. USA hade en inflation på 3,2 procent 2006 och realräntan (styrrta) var 2 procent. Med förväntade löneökningar skulle ekvationen ha gått ihop. Men Joe blev arbetslös och kunde inte betala. Dessutom sjönk inflationen kraftigt.

Om han själv inte insåg risken borde långivarna ha gjort det och vägrat att "hjälpa" honom med uppskjuten ränta. Det hade inte varit populärt. Men mer rationellt hade varit att ge lånen till starkare personer och med högre räntemarginaler.

Varför denna bristande rationalitet? Tre förslag: snällhet, dumhet, girighet.

Den tredje förklaringen har du, Thomas, lanserat. Men varför skulle långivarna nu plötsligt försöka få låna ut sina pengar på ett osunt sätt? Den enda förklaringen är att det inte skulle ha funnits något sunt alternativ för långivningen längre. De amerikanska bolåneinstituten skulle alltså inte kunna acceptera att bostadspriserna måste anpassa sig till fundamenta - de hade stigit med över 100 procnet på 15 år. Genom att "lura" låntagarna skulle de alltså bidra till att hålla uppe bostadspriserna till priset av större instabilitet och med större riskexponering för dem själva. Det tyder mera på dumhet än på girighet.

Men hela sub-prime-konceptet har en biton av altruism i sig. Även de som inte är prima låntagare skall få chansen om man bara öppet deklarerar den sekunda solvensen. Och då borde räntemarginalen vara så stor att långivaren inte riskerar sin position.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home