Positiv frihet finns inte längre
Frihet kan vara av två slag: frihet från socialt och politiskt tvång och frihet från andras bestämmanderätt. Det brukade kallas negativ och positiv frihet. Men termen positiv frihet har kidnappats av socialister, socialliberaler och vissa filosofer. Positiv frihet är inte längre att vara sin egen herre utan istället att ha förmåga och resurser att göra saker.
Frihet i allmän mening har genom tiderna avsett frihet från politiskt tvång eller åtminstone frihet från tvång ifrån andra medborgare. Men en distinktion mellan två frihetsbegrepp diskuterades redan av Friedrich Hegel (1770-1831). Han såg rättsäkerhet och egendomsskydd som "negativ" frihet - en frånvaro av något. Mot detta ställde han "positiv" frihet som handlade om att man skulle få göra vad man vill. Den negativa friheten begränsade alltså den positiva friheten.
En annan, och mera känd, distinktion mellan de två termerna gjorde Isaiah Berlin (prof i Oxford) i boken Four Essays on Liberty (1969, sv övers 1984). Hans definition av positiv frihet handlade mera om vem som bestämmer omfattningen av den negativa friheten. Om den senare skriver han:
"Jag sägs normalt vara fri i den mån ingen människa eller grupp av människor lägger sig i mina förehavanden. Den politiska friheten i denna mening är helt enkelt det område inom vilket en människa kan handla ohindrad av andra. Om jag av andra hindras att göra det som jag annars skulle ha kunnat göra, så är jag i så måtto ofri. Om detta område av andra människor minskas under ett visst minimum så kan jag beskrivas som utsatt för tvång, eller eventuellt som förslavad."Det betyder alltså att naturliga hinder, som att "vara ur stånd att förstå de dunklare sidorna hos Hegel" inte kan beskrivas som att man är utsatt för tvång. Icke-mänskliga inkräktanden är inte någon frihetsinskränkning menar Berlin och skriver: "Om jag snubblar och faller och sålunda finner mig hindrad i min rörelsefrihet, kan jag inte rimligen sägas ha berövats någon grundläggande mänsklig rättighet."
Med positiv frihet menar Berlin inte en allmän handlingsförmåga, att man har resurser för att handla och liknande. Han skriver:
"Den positiva innebörden av ordet frihet härrör ur individens önskan att vara sin egen herre. Jag vill att mitt liv och mina beslut skall bero på mig själv, inte på yttre krafter av något slag. Jag vill vara verktyget för mina egna, inte för andra människors viljeakter. Jag vill vara ett subjekt, inte ett objekt, i mitt handlande styras av skäl och medvetna syften, som är mina egna, inte av orsaker som påverkar mig så att säga utifrån."Berlin menar att dessa två frihetsbegrepp ytligt sett skulle kunna ses som samma sak, men formulerade på ett negativt respektive positivt sätt. Men om man med 'positiv frihet' menar t ex "jag är inte någons slav" finner man enligt min mening att man likväl kan leva i ett samhälle där olika myndigheter förbjudit mycket handlande och där den negativa friheten därför är liten. Jag kan öka min positiva frihet utan få särskilt mycket negativ frihet. Och jag kan ha litet positiv frihet men ändå få handla relativt fritt på de områden jag tillåts agera.
Man kan fråga sig om det är Berlins eget aktualiserande av den positiva friheten som bidragit till att denna definition helt har kommit att överges i dagens frihetsdiskurs. Berlin pekar på att redan platonister och hegelianer försökt göra gällande att man kan vara "slav under naturen" eller sina "egna 'otyglade' lidelser". Via ett resonemang att det verkliga jaget är någonting större än den enskilda individen, som bara är en aspekt av denna egentliga helhet i form av stammen, folket, kyrkan, staten, alla levande , döda och ej ännu födda så finns det en högre frihet när man följer denna helhets vilja. Den organicistiska synen på samhället har många gånger anförts som legitimerande för ofrihet av båda slagen.
Denna diskussion om positv frihet har dock avstannat. Positiv frihet i Berlins mening finns inte längre som ett begrepp i debatten. Den moderna synen på positiv frihet går ett steg längre än det som Berlin främst ville varna för. Utifrån Hegels definition av positiv frihet som makt att handla ligger det nära till hands att hävda att positiv frihet är förmåga och i slutändan materiellt välstånd. Just detta som Berlin betecknade som "en excentrisk syn" har blivit en spridd uppfattning idag. Den som inte förstår Hegel eller inte kan hoppa höjd tre meter är enligt Berlin inte utsatta för tvång. Men detta hävdas i en litet mindre explicit version som jag diskuterat något i kommentarerna till bloggartikeln om "löneslaveriet". Termen 'positiv frihet' har kidnappats av socialister, socialliberaler, filosofer m fl förmodligen i syfte att kunna öka det statliga tvånget.
Sålunda kan man konstruera ett exempel där en viss kategori medborgare förbjuds att göra en lyxkryssning vilket medför att de trots biljett avvisas vid landgången. Men det finns en annan kategori som är lika ofri - nämligen de som inte har råd att köpa biljetten.
Med detta synsätt blir ökad frihet detsamma som ökade resurser från staten. Att detta fordrar högre skatter som minskar friheten för andra diskuteras inte. Med ett utilitaristiskt synsätt kan det göras gällande att man kan peka ut vilka som skall berövas resurser och vilka som skall få. Men med en materialistiskt frihetssyn är det ännu svårare att identifiera dem som är förtjänta av ökad eller minskad frihet i meningen materiell välfärd. Och varför skulle det vara motiverat att öka friheten i denna kontroversiella mening?
Forts Vad innebär positiv frihet egentligen? 10/3-08
Andra bloggar om: frihet, positiv frihet, tvång, Berlin, staten, filosofi, omfördelning, utjämning, politik, samhälle på intressant.se
Etiketter: frihet, omfördelning
posted by Danne Nordling @ 17:57
10 comments
10 Comments:
Med negativ frihet avsåg Berlin frihet från intentionell inblandning, man är fri så långe inte staten eller någon annan lägger sig i ens privata angelägenheter. Positiv frihet i Berlins betydelse avser frihet som självförverkligande eller självstyre. Denna frihetssyn är farlig menar Berlin därför att den erkänner interna frihetshinder, människor kan vara ”slavar under sina begär” (dvs. ha falskt medvetande, f.ö. samma sak som att ha tuktade preferenser eller lida av informationsbrist?). Idén om positiv frihet rymmer en föreställning om en övergripande rationalitet som kan legitimera förtryck. Om människor kan ha irrationella och oupplysta önskningar, om de kan ha fel angående vad som ligger i deras intresse, ligger det nära till hands att tro att någon annan kan ha rätt: ”For if I am rational, I cannot deny that what is right for me must, for the same reasons, be right for others, who are rational like me”. Om människor har vissa objektiva intressen, en ”sann natur” eller om världen styrs av förnuftets lagar finns det en viss ordning som är överlägsen alla andra och i vilken allas intressen sammanfaller. För en person som anser sig tillgång till kunskap om denna ordning blir det naturligt att söka införa den, oavsett om människor samtycker eller inte. Då den rationella ordningen ligger i allas objektiva intresse, dvs. alla skulle samtycka till dess införande vore de rationella, kan våld och tvång rättfärdigas i frihetens namn.
Denna syn på frihet står varken du eller jag för, men gör inte Berlin det väl enkelt för sig? Även nationalekonomer erkänner väl att människors önskningar ibland kan vara ”felaktiga” (pga. t.ex. informationsbrist). I frågan om interna frihetshinder tycks (mist) fyra positioner kunna intas:
a) Människor har aldrig fel angående vad som är bra för dem själva.
b) Människor kan ha fel och begå misstag, men osäkerheten är så stor att vi bör anta en ”försiktighetsprincip” och aldrig intervenera i människors liv (för deras egen skull).
c) Intervention/paternalism är ibland berättigat, när och hur får avgöras av stark värdering från fall till fall.
d) Vi kan nå kunskap om det goda och bör med alla medel (våld och tvång om nödvändigt) söka införa den rationella ordningen.
Ståndpunkt a) verkar uppenbart orimlig, liksom d). På många sätt tycks c) rimligare än b), i vårat eget samhälle finner vi t.ex. ”svag” paternalism acceptabelt och motiverat i många fall (systembolag, förbud mot tunga droger, obligatorisk utbildning etc.). Att hävda att vi inte kan nå någon som helst kunskap om det goda, alternativt att alla uppfattningar är inkommensurabla, verkar utgöra en märklig teoretisk asymmetri, om vi samtidigt anser oss ha kunskap om det rätta (t.ex. att det är rätt att alla har en personlig sfär där de är fria från inblandning…). Noga räknat vet vi ganska väl vad som gör livet gott och vad som är värt att uppnå, intuitivt gör vi ständigt interpersonella jämförelser av detta slag. Om vi förstår att någon handlar på ett sätt som är skadligt för honom/henne själv och, i neutralitetens namn, underlåter att agera verkar det vara ett uttryck för ointresse och cynism snarare än för respekt och omtanke. Men när övergår välvillig paternalism i despotism och förtryck? Att finna en tydlig gräns verkar svårt…
Att anse att ekonomiska resurser ökar människors frihet är emellertid som jag ser det en annan diskussion. Denna positiva frihetssyn är en annan sorts positiv frihet än den Berlin avsåg. Kanske ska vi kalla denna frihet ”effektiv frihet” eller, som Rawls, tala om å ena sidan frihet (formella lagar och regler, peronliga fri- och rättigheter) och å andra sidan frihetens värde (som är beroende av tillgången till primära nyttigheter). Att förespråka effektiv frihet för de sämst ställda implicerar inte någon paternalism eller övergripande rationalitet överhuvudtaget, som jag ser det.
Det finns också en fjärde frihetssyn att beakta i sammanhanget, den republikanska friheten - ”frihet från dominans”. Icke-dominans innebär frånvaro av en extern makt med möjlighet att på ett godyckligt sätt ingripa i en individs liv. Här finns kopplingar till vår tidigare diskussion om relativa skillnader: Med den republikanska frihetssynen är jag ofri trots att ingen blandar sig i mitt liv (den nedativa synen) om jag är underställd en makt som vid vilket tillfälle som helst kan (dvs. har möjlighet att) blanda sig i. Frihet som icke-dominans kräver därmed, utöver icke-inblandning, en viss motståndskraft mot inblandning, även hot om inblandning och potentiell inblandning räknas som ett frihetshinder. Därmed hämmas friheten i ett samhälle med en mäktig och resursstark överklass som har förmågan att dominera de mindre välbeställda medborgarna.
Ytterligare ett påpekande: Blir det inte lite märkligt att å ena sidan hävda att individers frihet på intet sätt är beroende av deras tillgång till ekonomiska resurser, och å andra sidan hävda att höga skatter minskar den individuella friheten. Den enda effekten av höga skatter för dig och andra högavlönade är väl att ni får mindre i plånboken, dvs det är er minskade nettoinkomst som utgör frihetsminskningen. Men enligt dig är ju inte frihet avhängig ekonomiska resurser!? Hur hänger detta ihop?
Kopplingen frihet och välstånd
Den industriella revolutionen antas ha startat med uppfinningar som ångmaskinen och att det därefter har det skett investeringar i produktionen. Detta är en felaktig slutsats.
Det finns ritningar på ångmaskinen från 300-talet upphittad i Alexandria. Välståndet var betydligt högre när det Romerska riket stod på sin höjdpunkt jämfört med när Kristendomen blev statsreligion under 300-talet. Kristendomen innebar ett kraftigt ekonomiskt förfall under 1500 år. Detta beror på att friheten för individen begränsades kraftigt samtidigt som en ny parasitklass av kyrkligt anställda skulle försörjas med högre skatter.
Friheten ökade för den nya parasitklassen som hade möjligheten att leva på andras produktiva arbete. Men friheten minskade för övriga individer. Slutsatsen är att en individs frihet inte får inkränkta på en annan individs frihet. Detta kan aldrig öka den totala friheten.
Ett stort problem med höga skatter på alla samtidigt som det finns regleringar på arbetsmarknaden, är att låginkomsttagarna får det betydligt svårare att genom eget arbete kunna höja sina inkomster. Det blir också betydligt svårare för de lågproduktiva att få ett arbete. Värdet av arbetsinsatsen kan aldrig understiga lönekostnaden.
Den industriella revolutionen
Formell logik handlar om att ifrån sanna premisser komma fram till andra sanna premisser. En sann premiss är att det krävs en mänsklig handling (annars kan ingenting hända). En annan sann premiss är att mänsklig handling kräver att individen är fri att handla. Individens frihet att handla får inte inkränka på andra individers frihet att handla.
Ytterligare en sann premiss är att individens handlingar syftar på att uppnå mål. Individen värderar olika mål enligt sin egen inre värdeskala och rangordnar målen. Individen väljer det mål som individen värderar högst. För att individen ska kunna uppnå mål måste individen ha tillgång till medel. Medel är alltid knappa resurser. Individerna är alltid ojämlika i det avseendet att de har tillgång till olika mycket medel. Detta beror på att individerna inte är identiskt lika. Vissa individer har hög intelligens, utbildning, sparade pengar osv.
Slutsatsen är att den industriella revolutionen startade i Storbritannien eftersom friheten för individen var tillräckligt stor i detta land. Det är först när friheten når en viss nivå som människor har möjligheten att handla. Denna frihet kräver även en stark privat äganderätt, låga skatter samt få regleringar. Nu kan processen starta med konstruktion av ångmaskiner och investeringar i produktionen.
De fattiga tjänar på detta
Den industriella revolutionen innebar att även de fattiga fick möjligheten att konsumera. Massproduktion kräver masskonsumtion och detta uppkommer genom att en allt större produktion har tendensen att sänka priserna. De fattiga kan därför köpa mer för samma mängd pengar.
Konsumtionen kräver dock att det först produceras. En ökad produktion kräver större investeringar i produktionsresurser (naturresurser, arbetskraft, kapitalvaror). Investeringar i produktionsresurser kräver dock att människor sparar och att detta sparande används till betalning av produktionsresurserna. Människor sparar när de konsumerar mindre än vad de producerar.
Alla producenter betalar sina utgifter innan försäljningsintäkterna kommer in. Därför är det sparandet som finansierar produktionen. När försäljningsintäkterna kommit in till företaget måste dessa intäkter sparas (ej användas till inköp av konsumtionsvaror) för att ny produktion ska uppkomma.
Problemet med höga skatter är att sparandet och investeringarna i produktionsresurser minskar jämfört med inköpen av konsumtionsvaror. Detta kan leda till att ekonomins kapitalstruktur minskar.
Produktionen av färdiga konsumtionsvaror kan först öka när alla investeringar är färdigställda och detta tar tid. Fattiga människor behöver inte spara (minska sin konsumtion) vilket innebär att de inte behöver offra sig. I en kommunistisk planekonomi måste även de fattiga göra denna uppoffring.
De individer som har möjligheten att spara och investera i produktionsresurser, uppoffrar sin nuvarande konsumtion med syftet att kunna öka sin konsumtion i framtiden (alla investeringar blir dock inte vinstgivande). Detta är skälet till att det existerar ränta/vinst i en ekonomi. Räntan/vinsten är priset på tiden. Höga skatter och osäker privat äganderätt gör att individerna kräver en hög ränta/vinst för att spara och investera i produktionsresurser. Detta innebär att färre investeringsprojekt blir lönsamma att genomföra.
Ok, så frihet är enligt dig endast ett medel för ekonomisk tillväxt? Låter lite futtigt...
"Ok, så frihet är enligt dig endast ett medel för ekonomisk tillväxt?"
När individens frihet minskade under 300-talet brändes i stort sett alla böcker skrivna av filosofer och vetenskapsmän. Det var i stort sett endast två böcker som var tillåtna: Bibeln och en bok som handlade om tortyr. Detta innebar att kunskaper inom medicin och andra vetenskapliga områden försvann. Om friheten hade bevarats så hade mänskligheten istället kunnat utöka sina kunskaper. Människor hade kunnat få det bättre genom en exempelvis en bättre sjukvård.
Frihet för individen och en stark privat äganderätt är också förutsättningen för hushållningen av knappa resurser och en minskad miljöförstöring. Om två eller flera personer har tillgång till en knapp resurs så uppkommer ett överutnyttjande av denna resurs. Det blir olönsamt att inte utnyttja resursen innan andra utnyttjar resursen.
Därför måste alla knappa resurser ha en privat ägare. En entreprenör vill oftast att verksamheten ska pågå för alltid och att den överlåts till barnen. Detta innebär att det måste ske sparande och investeringar för att resursen inte ska minska i värde. Värdet på resursen beror på en nuvärdesberäkning (en krona i framtiden har ett mindre värde än en krona idag) av de sammanlagda framtida nettointäkterna
En skogsägare måste plantera nya träd för att kunna få in framtida försäljningsintäkter. Om det tar 70 är för skogen att växa upp så innebär detta att ägaren har försakat sin konsumtion i 70 år. Trots att uttaget av skog som råvara har ökat kraftigt så ökar ändå skogsvolymen för varje år. Skatter och regleringar kan dock förstöra den ekonomiska kalkyleringen och detta kan innebära att resurserna förfaller. Detta kommer att innebära en gradvis förslumning och krav på ytterligare skattehöjningar.
I fattiga länder finns inte denna privata äganderätt. Detta innebär att politiker och tjänstemän kan ta emot mutor för att andra ska kunna avverka regnskogarna utan att plantera ny skog. Privat äganderätt är också förutsättningen för att miljöförstöringen ska minska. Förstörs en knapp resurs så kommer ägaren att kräva skadestånd av miljöförstöraren. Det blir olönsamt att förstöra en annans egendom.
Frihet kan inte innebära att människor är identiskt lika. Individer kommer alltid ha olika produktionsförmåga och därmed olika konsumtionsförmåga. Detta hindra dock inte att man hjälper de individer som inte kan försörja sig själva. Detta kräver nämligen inget högre skattetryck.
Skattetrycket idag är högt på både höginkomsttagare och låginkomsttagare eftersom politikerna först vill ha in pengarna för att alla därefter ska leva på politikernas allmoser. Det finns ingen logik i att höginkomsttagare ska ha gratis sjukvård, skolutbildning osv. Det är bättre att dessa individer betalar själva och att de av detta skäl betalar lägre skatt. Det räcker att politikerna identifierar de individer som inte har råd att själva betala och att politikerna betalar för dem.
Det hela har alltså utvecklats till ett försvar för privat äganderätt... Din försvarslinje (per-olof) bygger på denna rätighets påstådda gynnsamma effekter (incitament, innovationer m.m.). Dng avfärdar i sitt inlägg (under rubriken "löneslaveriet") detta synsätt och hävdar i stället att rättigheten är ”deontologisk”, a la Nozick får man anta. Denna dispyt får kanske ni två utreda sinsemellan. För mig är det uppenbart att äganderätten inte är någon prepolitisk oantastlig rättighet som uppstår därför att ”självägande” individer på något dunkelt metafysiskt sätt blandar sin arbetskraft med oägd materia. Äganderätten är en institution vars legitimitet är avhängig dess effekter och konsekvenser. Jag tror att privat äganderätt har vissa positiva sidor och kan vara en lösning bla på fångens dilemma-situationer, som per-olof beskriver, men i många andra fall är privat äganderätt inte lösningen, tvärtom har privatiserings- och avregleringsvågen som ordinerats fattiga länder av WB och IMF visat sig innebära stora försämringar för gemene man. Definitivt kan vi inte försvara en privat äganderätt som förhindrar skatter, omfördelning och gemensam välfärd. Den privata äganderättens omfattning och utformning måste utformas med de sämst ställda i åtanke – vad gynnar dem maximalt (i det korta perspektivet och på sikt). Här måste vi alltså vara pragmatiska.
Den är inte fri som föds utan grundläggande materiella förutsättningar. Därför bör även liberaler känna ett ansvar för att i viss mån utjämna materiella skillnader i olika familjers förutsättningar.
Word!!
"Den privata äganderättens omfattning och utformning måste utformas med de sämst ställda i åtanke – vad gynnar dem maximalt (i det korta perspektivet och på sikt)."
I det korta perspektivet gynnas de sämst ställda om de rika inte har några gratisförmåner av stat och kommun. Skatterna kan sänkas samtidigt som de som har det sämst ställt får ekonomiskt bistånd.
De fattiga har på längre sikt gynnats av att näringsfrihet infördes i Sverige 1864. En större konsumtion för alla kräver en större produktion per individ. En sann premiss är att allting tar tid. Det tar tid att färdigställa investeringsprojekt. Problemet är att det på kort sikt går att öka konsumtionen genom att minska landets kapitalstruktur. Därför bör det för allas bästa finnas olika begränsningar i grundlagen för skatter och regleringar.
Ett mycket stort problem som ingen bryr sig om är att det sker överföringar av välstånd från fattiga till rika på ett omoraliskt sätt. Bankerna skapar helt nya pengar när de lånar ut pengar och detta ökar penningmängden. De som kan låna pengar är de som har råd att låna pengar och som har tillgångar som säkerhet.
De som tjänar på detta är den första mottagaren av pengarna. De nya pengarna kan användas innan priserna stiger. Det går att köpa konsumtionsvaror, aktier, fastigheter etc innan priserna stiger. Den andre mottagaren av pengarna tjänar lite mindre eftersom priserna så smått börjar stiga osv.
De som förlorar är de som sist får tag på pengarna eller inte alls får tag pengarna. I dessa fall har priserna redan stigit och pengarnas köpkraft har fallit. Det sker således en relativt stor överföring av välstånd från fattiga till rika varje år. Om penningmängden hade varit konstant och produktionen ökat med 5 %, så hade den allmänna prisnivån sjunkit med 4,8 %. Pengarnas köpkraft hade i stället kunnat öka och detta hade gynnat alla.
Utanförskapet bland invandrare och ungdomar beror på att människor inte är fria att handla. Full sysselsättning kräver att individen själv kan sätta priset på sin arbetskraft. Alla nya på arbetsmarknaden måste först visa hur produktiva de är. Det krävs även yrkeserfarenhet för att bli mer produktiv. Detta kräver lägre löner i början av yrkeskarriären.
Lönen kan enbart sättas i förhållande till värdet av individens produktivitet. Förr i tiden hade drängarna dubbel betalning jämfört med pigorna. Detta speglade produktiviteten eftersom drängarna producerade dubbelt så mycket som pigorna pga sin fysiska styrka. Men idag beror den genomsnittliga produktiviteten mer på investeringar i maskiner etc. Arbetskraften blir mer värd och reallönerna stiger.
"...tvärtom har privatiserings- och avregleringsvågen som ordinerats fattiga länder av WB och IMF visat sig innebära stora försämringar för gemene man."
Ett stort problem är att många fattiga länder försöker få någonting för ingenting. De försöker öka köpkraften och investeringarna genom att öka penningmängden. Man skapar pengar utav ingenting och tror att detta skapar ett högre välstånd.
En ekonomisk boom kan enbart uppkomma om man ökar penningmängden. Företagens intäkter ökar samtidigt som företagen har betalat sina utgifter vid ett tidigare tillfälle. Boomen ökar företagens vinster och allt ser bra ut till början. Men denna process kräver allt högre doser av nya pengar tillförs ekonomin. I annat fall förvandlas boomen till en depression.
Om man försöker omvandla en ekonomi med hög inflation till en ekonomi till låg inflation, så uppkommer alltid en kraftig depression. Detta beror på att företagens vinster förvandlas till förluster. Företagen minskar produktionen och minskar antalet anställda. De fattiga drabbas hårdast av denna process. Men det verkliga problemet är att man inte gjorde rätt från början.
Jag vill klargöra att jag inte "avfärdar" själva resonemanget att äganderätten har ett instrumentellt värde för välfärden. Men det var inte för att få allmänt välstånd som äganderätten utvecklades.
Äganderätten är deontologisk i den meningen att den som tidigt stod inför en kränkning av äganderätten inte gjorde något överslag som evaluerade de nyttiga konsekvenser som skulle uppstå om han accepterade kränkningen. Äganderätten har dock en viss relevans för den enskildes välstånd om man ser den som härledd från spelteorins "hök och duva". Ett åsidosättande av äganderätten kan alltså leda till kraftiga välfärdsförluster om båda spelarna väljer hökstrategin.
Poängen är att äganderätten blir en princip som medför fredlig samvaro och ger en förutsättning för transaktivt beteende. Det är detta senare beteende som kan befordras om man klarar att spela "fångarnas dilemma".
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home