Självkänslans roll i fördelningspolitiken

Lyckoforskningen pekar inte alls entydigt på att begreppet självkänsla är relativt och möjligt att använda i fördelningspolitiken. Det kanske snarare är så att personer med dålig självkänsla tenderar att jämföra sig uppåt med andra för att få bekräftat att deras tragiska attityd i själva verket beror på att andra fått oförtjänta favörer.

Vilken relevans för fördelningspolitiken har den moderna lyckoforskningen? En aspekt av denna är att den försöker beakta ett relativt begrepp - "självkänsla" - med vag defininition. Detta för in den fördelningspolitiska diskursen på ett svåranalyserat område där 'externa preferenser' måste hanteras antingen så att de accepteras eller förkastas. Ett exempel är att en del människor kan uppleva "lycka" genom att andra får lida av regleringar och försämringar. (En tidigare diskussion har förts i kommentarerna till artikeln om borgerlig rättvisa.)

Om vi tänker oss att en grupp som tjänar mindre än genomsnittet också lider av "bristande självkänsla" därför att det finns en liten grupp som tjänar betydligt mer skulle t ex en "värnskatt" leda till ökad lycka med långt större belopp än vad själva skatten uppgår till. Det lidande som straffskatten medför och den försämring av produktionen för alla som extrabördan medför, skulle alltså kunna uppvägas många gånger om genom tillfredsställandet av vissas 'externa preferenser'.

Jag behandlade nyligen detta fenomen översiktligt i artikeln Att njuta av ondska. Här tänkte jag kort peka på några resultat av lyckoforskningens s k diskrepansteorier som har betydelse för hur själva problemet skall formuleras. Utgångspunkten är huruvida störst vikt skall fästas vid jämförelser nedåt - downward comparisons (DC) - eller om vi skall jämföra med dem som har det bättre än vi själva - upward comparisons (UC).

Forskningen indikerar att om människor mest sysslar med DC blir resultatet att vi tenderar att må bättre. Hemfaller vi mycket åt UC gör det att vi mår sämre. Det är främst lyckoforskningen med denna senare inriktning som dragits fram i den fördelningspolitiska debatten. Men inte ens denna forskning ger resultat som kan tolkas entydigt. Det finns en möjlighet att orsaksambandet delvis är det motsatta. Personer som har bristande självkänsla och är lagda åt det avundsjuka hållet tenderar att fokusera på UC för att därmed få bekräftat att deras tragiska attityd beror på att andra har fått oförtjänta fördelar.

Mera harmoniska personer kan också syssla med UC men de ser i jämförelserna inte orättvisor och misär utan inspiration och stimulans (Diener o Lucas -00, Argayle -01). Det förefaller alltså som om våra subjektiva lyckonivåer också påverkar vilka slags val av jämförelser vi gör, vilket även den mest åberopade lyckoforskaren Richard Layard är inne på (Layard -05, s 140). Hans huvudtes är dock en annan, nämligen att ekonomisk tillväxt inte kan öka lyckan särskilt mycket - se min bloggartikel 2/3-06 - och att produktionshämmande marginalskatter därför är av godo eller rentav önskvärda.

Rent generellt tenderar vi att jämföra oss med vår närmaste omgivning och med dem som befinner sig i liknande situationer som vi själva vad beträffar ålder, förmåga och utbildning. Men det händer att jämförelserna också görs med "Medelsvensson" eller människor i andra länder (Glatzer -00). Det är alltså knappast Wallenbergs aktiviteter för att berika sig som ger vanliga människor bristande självkänsla utan deras grannars, släktingars, arbetskamraters och gamla skolkamraters högre inkomster och mer lyckade karriärer som sprider disharmoni.

Samhällsdebatten påverkas av hur informationen om dessa diskrepanser i närområdet sprids. Och då anses den akademiska världen och industriarbetarklassen som särskilt utmärkande vad gäller möjligheterna att hålla reda på vad andra i gruppen tjänar (Argyle -01). De två grupper som dels svarar för den teoretiska behandlingen respektive den politiska formeringen av avunden som samhällsfenomen är också de som mest fokuserar på den information som kan ge grund för att de verkligen skall bli avundsamma.

Hur skall vi då hantera att det är personlig inställning som tycks avgöra självkänslan? Att det är lyckliga och optimistiska människor som knappt alls håller på med sociala jämförelser (Crossley o Langdridge - 05) medan det är olyckliga personer som mest påverkas av att andra presterar bättre än de själva och som finner tröst i att det ändå finns andra som presterar ännu sämre (Abbe mfl, -03) borde leda till eftertanke vid utformningen av motiveringarna i fördelningspolitiken. Det har sagts: "Att vara vänster är att vara olycklig" (SvD). Kan vi verkligen låta dålig självkänsla hos en olycklig minoritet kompenseras med att straffbeskatta en grupp som inte ens är det direkta föremålet för de olyckligas avund? - En renlärig utilitarist skulle naturligtvis svara ja: även illvilja och rasism skall räknas och det är alltid rätt att straffa oskyldiga om den totala lyckan skulle bli mindre om man avstod.

Men utilitarismen är orimlig (se artikelserie). Kan då istället Rawls´ teori om de sämst ställda eller tanken att medfödda egenskaper enbart får ge ökade inkomster till andra människor ("talangegalitarism") passa bättre för implementering av teoremet att förbättrad självkänsla skall få uppnås genom tillgodoseendet av externa preferenser?

Rawls´ teori är oklar

Rawls´ teori säger att självkänsla ingår bland de primära resurserna som skall maximeras för de sämst ställda. Han kallar denna egenskap 'självrespekt' (§67). Vi har alltså en grupp med dålig självkänsla och en annan som har låga inkomster. Där dessa är i union finner vi de allra mest sämst ställda. Om staten då genom straffbeskattning och liknande av optimistiska och rika höginkomsttagare kan höja de sämst ställdas position ger Rawls prima facie sanktion för detta. Vad som händer med dem som inte hör till de sämst ställda har ingen betydelse så länge som detta inte har återverkningar på de sämst ställda i negativ riktning. Rawls nämner i förbigående att viss avund är "ursäktlig". Förödmjukande behandling av de välbeställda som reducerar deras självkänsla men som förbättrar den för de sämst ställda är just vad Rawls´ teori synes gå ut på.

Mot detta skulle man kunna invända att en sådan överenskommelse skulle aldrig kunna tänkas uppkomma i Rawls´ ursprungsposition. Rawls utgick från att rationella avtalsparter inte skulle drivas av harm och avund. Vad riskobenägna personer vill uppnå är ju trygghet i materiell mening - inte att försäkra sig mot att om man visar sig bli en förgrämd pessimist som vältrar sig i avundsamma litanior, så skall staten ingripa för att öka ens självkänsla genom att plåga andra. En statlig självkänslepolitik är inte vad Rawls tänkte sig som en del av fördelningspolitiken.

Därtill kan man invända att en reducering av de välbeställdas välstånd och självkänsla genom plågsamma aktioner inte säkert är ett medel för att öka de sämst ställdas självkänsla. Om det är jämförelser med den närmaste omgivningen som orsakar de sämst ställdas avundsjuka och bristande självkänsla kan det inte hjälpa särskilt mycket att angripa helt andra grupper med plågsamma aktioner.

Den talangegalitära ansatsen orealistisk

Hur passar då tillfredsställandet av externa preferenser in på tanken att medfödda egenskaper inte skall få ge välstånd och självkänsla? Den vanliga svårigheten som Dworkin drar upp för materiellt välstånd finns inte när det gäller självkänslan (att tennisspelaren får pengar från trädgårdsmästaren). Man väljer inte dålig självkänsla men man kan välja att inte tjäna mycket pengar och istället satsa på nöjen och hobbies. Men problemet att särskilja den ambitiöse från den fritidsinriktade återkommer kanske med extra kraft eftersom de med dålig självkänsla också måste identifieras. Eller är det så att en reduktion av självkänsla för dem som har mycket räcker för att höja självkänslan för dem som har dålig självkänsla utan att vi vet vilka de är?

Låt oss utgå från att alla förtjänster från talanger först skattas bort. Då återstår en ojämn fördelning av självkänsla om denna egenskap till avsevärd del kan antas vara medfödd. Hur skall staten försämra självkänslan hos dem som har mycket? Det måste rimligtvis ske genom särskilda skatter och regleringar riktade just mot denna grupp. Vi får alltså till resultat att den stora massan har lika stora inkomster (skillnader beror enbart på ansträngning) men en liten grupp har sämre inkomster än alla andra. Det är den grupp med medfödd stark självkänsla som måste "dekompenseras" med hjälp av extra höga skatter och annan specialbehandling. Är det detta vi sett när de intellektuella skickats till landsbygden i Kina och Kambodja?

Här uppstår dessutom ett problem att fastställa utbytet mellan välstånd och självkänsla. Om Dworkin inte kunde omsätta den talangegalitära ansatsen i ett praktiskt program måste det bli sjufalt svårare att dessutom dra in en utjämning av självrespekt och självkänsla.

Att dra in ett så vagt begrepp som självkänsla i fördelningspolitiken förefaller förhastat. Rawls och andra kan inte ha analyserat konsekvenserna av detta närmare eftersom oöverstigliga komplikationer av ovanstående karaktär då hade visat sig. Frågan är om Rawls ens menade att självrespekten kunde likställas med materiella resurser när han talade om 'primära nyttigheter'? Det bästa är kanske att inte vara avundsjuk eller att behandla sina tendenser till avund?

Referenser:
Abbe, A, Tkach, C, Lyubomirsky, S, (2003) The art of living by dispositionally happpy people. Journal of Hapiness Studies, vol 4

Argayle, M, (2001) The Psychology of Happiness. London: Routledge

Crossley, A & Langdridge, D, (2005) Percieved sources of happiness: A network analysis. Journal of Happiness Studies, vol 6

Diener, E och Lucas, R E (2000) Explaining differences in societal levels of happiness: Relative standards, need fulfillment, culture, and evaluation theory. Journal of Happiness Studies, vol 1

Glatzer, W (2000) Happiness: Classic theory in the light of current research. Journal of Happiness Studies, vol 1

Layard, R (2005) Happiness: Lessons from a New Science. London: Allen Lane

Andra bloggar om: lycka, lyckoforskning, filosofi, utjämning, fördelningspolitik, välfärd, vänstern, utilitarism, Rawls, politik, skatter, samhälle, ideologi på intressant.se