måndag, februari 18, 2008

Självkänslans roll i fördelningspolitiken

Lyckoforskningen pekar inte alls entydigt på att begreppet självkänsla är relativt och möjligt att använda i fördelningspolitiken. Det kanske snarare är så att personer med dålig självkänsla tenderar att jämföra sig uppåt med andra för att få bekräftat att deras tragiska attityd i själva verket beror på att andra fått oförtjänta favörer.

Vilken relevans för fördelningspolitiken har den moderna lyckoforskningen? En aspekt av denna är att den försöker beakta ett relativt begrepp - "självkänsla" - med vag defininition. Detta för in den fördelningspolitiska diskursen på ett svåranalyserat område där 'externa preferenser' måste hanteras antingen så att de accepteras eller förkastas. Ett exempel är att en del människor kan uppleva "lycka" genom att andra får lida av regleringar och försämringar. (En tidigare diskussion har förts i kommentarerna till artikeln om borgerlig rättvisa.)

Om vi tänker oss att en grupp som tjänar mindre än genomsnittet också lider av "bristande självkänsla" därför att det finns en liten grupp som tjänar betydligt mer skulle t ex en "värnskatt" leda till ökad lycka med långt större belopp än vad själva skatten uppgår till. Det lidande som straffskatten medför och den försämring av produktionen för alla som extrabördan medför, skulle alltså kunna uppvägas många gånger om genom tillfredsställandet av vissas 'externa preferenser'.

Jag behandlade nyligen detta fenomen översiktligt i artikeln Att njuta av ondska. Här tänkte jag kort peka på några resultat av lyckoforskningens s k diskrepansteorier som har betydelse för hur själva problemet skall formuleras. Utgångspunkten är huruvida störst vikt skall fästas vid jämförelser nedåt - downward comparisons (DC) - eller om vi skall jämföra med dem som har det bättre än vi själva - upward comparisons (UC).

Forskningen indikerar att om människor mest sysslar med DC blir resultatet att vi tenderar att må bättre. Hemfaller vi mycket åt UC gör det att vi mår sämre. Det är främst lyckoforskningen med denna senare inriktning som dragits fram i den fördelningspolitiska debatten. Men inte ens denna forskning ger resultat som kan tolkas entydigt. Det finns en möjlighet att orsaksambandet delvis är det motsatta. Personer som har bristande självkänsla och är lagda åt det avundsjuka hållet tenderar att fokusera på UC för att därmed få bekräftat att deras tragiska attityd beror på att andra har fått oförtjänta fördelar.

Mera harmoniska personer kan också syssla med UC men de ser i jämförelserna inte orättvisor och misär utan inspiration och stimulans (Diener o Lucas -00, Argayle -01). Det förefaller alltså som om våra subjektiva lyckonivåer också påverkar vilka slags val av jämförelser vi gör, vilket även den mest åberopade lyckoforskaren Richard Layard är inne på (Layard -05, s 140). Hans huvudtes är dock en annan, nämligen att ekonomisk tillväxt inte kan öka lyckan särskilt mycket - se min bloggartikel 2/3-06 - och att produktionshämmande marginalskatter därför är av godo eller rentav önskvärda.

Rent generellt tenderar vi att jämföra oss med vår närmaste omgivning och med dem som befinner sig i liknande situationer som vi själva vad beträffar ålder, förmåga och utbildning. Men det händer att jämförelserna också görs med "Medelsvensson" eller människor i andra länder (Glatzer -00). Det är alltså knappast Wallenbergs aktiviteter för att berika sig som ger vanliga människor bristande självkänsla utan deras grannars, släktingars, arbetskamraters och gamla skolkamraters högre inkomster och mer lyckade karriärer som sprider disharmoni.

Samhällsdebatten påverkas av hur informationen om dessa diskrepanser i närområdet sprids. Och då anses den akademiska världen och industriarbetarklassen som särskilt utmärkande vad gäller möjligheterna att hålla reda på vad andra i gruppen tjänar (Argyle -01). De två grupper som dels svarar för den teoretiska behandlingen respektive den politiska formeringen av avunden som samhällsfenomen är också de som mest fokuserar på den information som kan ge grund för att de verkligen skall bli avundsamma.

Hur skall vi då hantera att det är personlig inställning som tycks avgöra självkänslan? Att det är lyckliga och optimistiska människor som knappt alls håller på med sociala jämförelser (Crossley o Langdridge - 05) medan det är olyckliga personer som mest påverkas av att andra presterar bättre än de själva och som finner tröst i att det ändå finns andra som presterar ännu sämre (Abbe mfl, -03) borde leda till eftertanke vid utformningen av motiveringarna i fördelningspolitiken. Det har sagts: "Att vara vänster är att vara olycklig" (SvD). Kan vi verkligen låta dålig självkänsla hos en olycklig minoritet kompenseras med att straffbeskatta en grupp som inte ens är det direkta föremålet för de olyckligas avund? - En renlärig utilitarist skulle naturligtvis svara ja: även illvilja och rasism skall räknas och det är alltid rätt att straffa oskyldiga om den totala lyckan skulle bli mindre om man avstod.

Men utilitarismen är orimlig (se artikelserie). Kan då istället Rawls´ teori om de sämst ställda eller tanken att medfödda egenskaper enbart får ge ökade inkomster till andra människor ("talangegalitarism") passa bättre för implementering av teoremet att förbättrad självkänsla skall få uppnås genom tillgodoseendet av externa preferenser?

Rawls´ teori är oklar

Rawls´ teori säger att självkänsla ingår bland de primära resurserna som skall maximeras för de sämst ställda. Han kallar denna egenskap 'självrespekt' (§67). Vi har alltså en grupp med dålig självkänsla och en annan som har låga inkomster. Där dessa är i union finner vi de allra mest sämst ställda. Om staten då genom straffbeskattning och liknande av optimistiska och rika höginkomsttagare kan höja de sämst ställdas position ger Rawls prima facie sanktion för detta. Vad som händer med dem som inte hör till de sämst ställda har ingen betydelse så länge som detta inte har återverkningar på de sämst ställda i negativ riktning. Rawls nämner i förbigående att viss avund är "ursäktlig". Förödmjukande behandling av de välbeställda som reducerar deras självkänsla men som förbättrar den för de sämst ställda är just vad Rawls´ teori synes gå ut på.

Mot detta skulle man kunna invända att en sådan överenskommelse skulle aldrig kunna tänkas uppkomma i Rawls´ ursprungsposition. Rawls utgick från att rationella avtalsparter inte skulle drivas av harm och avund. Vad riskobenägna personer vill uppnå är ju trygghet i materiell mening - inte att försäkra sig mot att om man visar sig bli en förgrämd pessimist som vältrar sig i avundsamma litanior, så skall staten ingripa för att öka ens självkänsla genom att plåga andra. En statlig självkänslepolitik är inte vad Rawls tänkte sig som en del av fördelningspolitiken.

Därtill kan man invända att en reducering av de välbeställdas välstånd och självkänsla genom plågsamma aktioner inte säkert är ett medel för att öka de sämst ställdas självkänsla. Om det är jämförelser med den närmaste omgivningen som orsakar de sämst ställdas avundsjuka och bristande självkänsla kan det inte hjälpa särskilt mycket att angripa helt andra grupper med plågsamma aktioner.

Den talangegalitära ansatsen orealistisk

Hur passar då tillfredsställandet av externa preferenser in på tanken att medfödda egenskaper inte skall få ge välstånd och självkänsla? Den vanliga svårigheten som Dworkin drar upp för materiellt välstånd finns inte när det gäller självkänslan (att tennisspelaren får pengar från trädgårdsmästaren). Man väljer inte dålig självkänsla men man kan välja att inte tjäna mycket pengar och istället satsa på nöjen och hobbies. Men problemet att särskilja den ambitiöse från den fritidsinriktade återkommer kanske med extra kraft eftersom de med dålig självkänsla också måste identifieras. Eller är det så att en reduktion av självkänsla för dem som har mycket räcker för att höja självkänslan för dem som har dålig självkänsla utan att vi vet vilka de är?

Låt oss utgå från att alla förtjänster från talanger först skattas bort. Då återstår en ojämn fördelning av självkänsla om denna egenskap till avsevärd del kan antas vara medfödd. Hur skall staten försämra självkänslan hos dem som har mycket? Det måste rimligtvis ske genom särskilda skatter och regleringar riktade just mot denna grupp. Vi får alltså till resultat att den stora massan har lika stora inkomster (skillnader beror enbart på ansträngning) men en liten grupp har sämre inkomster än alla andra. Det är den grupp med medfödd stark självkänsla som måste "dekompenseras" med hjälp av extra höga skatter och annan specialbehandling. Är det detta vi sett när de intellektuella skickats till landsbygden i Kina och Kambodja?

Här uppstår dessutom ett problem att fastställa utbytet mellan välstånd och självkänsla. Om Dworkin inte kunde omsätta den talangegalitära ansatsen i ett praktiskt program måste det bli sjufalt svårare att dessutom dra in en utjämning av självrespekt och självkänsla.

Att dra in ett så vagt begrepp som självkänsla i fördelningspolitiken förefaller förhastat. Rawls och andra kan inte ha analyserat konsekvenserna av detta närmare eftersom oöverstigliga komplikationer av ovanstående karaktär då hade visat sig. Frågan är om Rawls ens menade att självrespekten kunde likställas med materiella resurser när han talade om 'primära nyttigheter'? Det bästa är kanske att inte vara avundsjuk eller att behandla sina tendenser till avund?

Referenser:
Abbe, A, Tkach, C, Lyubomirsky, S, (2003) The art of living by dispositionally happpy people.
Journal of Hapiness Studies, vol 4

Argayle, M, (2001)
The Psychology of Happiness. London: Routledge

Crossley, A & Langdridge, D, (2005) Percieved sources of happiness: A network analysis.
Journal of Happiness Studies, vol 6

Diener, E och Lucas, R E (2000) Explaining differences in societal levels of happiness: Relative standards, need fulfillment, culture, and evaluation theory. Journal of Happiness Studies, vol 1

Glatzer, W (2000) Happiness: Classic theory in the light of current research. Journal of Happiness Studies, vol 1

Layard, R (2005) Happiness: Lessons from a New Science. London: Allen Lane

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

10 Comments:

At 18 februari, 2008 17:19, Blogger ianric said...

Bra. Mycket bra. Välformulerat och synnerligen väl genomtänkt. Tack.

 
At 19 februari, 2008 00:04, Anonymous Tom said...

Slutpunkten verkar bli Vonnegut's Harrison Bergeron.

En annan modell att besegra denna sorts avund är att reducera den sociala rörligheten så långt som möjligt, och intala befolkningen att det är ödet. Vet din plats och var nöjd.

Kanske inte en lösning för det moderna samhället, men vem vet? Vad kan, trots allt, inte tillåtas i det godas namn?

 
At 19 februari, 2008 00:23, Blogger igor said...

Intressant artikel. Jag vill dock påpeka en aspekt i Rawls teori som kan få viktiga konsekvenser för ditt resonemang. Cohen bland andra har beskyllt Rawls för att tillåta för stora ojämlikheter mellan de sämst ställda och de bäst ställda. Du har rätt i att Rawls betonar gruppen av de sämst ställda medborgarna - det är dessas primära resurser som primärt bör ökas enligt Rawls. För att göra det enkelt: Om de bäst ställdas nivå av primära resurser exempelvis ligger på en nivå av 100enheter och gruppen av de sämst ställdas på 20 så måste Rawls gå med på att en ökning av de bäst ställdas primära resurser tillåts dra iväg upp till en nivå av 1000 (eller mer)förutsatt att de sämst ställda får det bättre, (vi säger att de landar på en nivå av 40). Anledningen till detta är uppenbar - gruppen av de sämst ställda får det dubbelt så bra som de hade det innan. Allt detta kan motiveras med att det finns vissa incitament som leder till att alla får det bättre (i enlighet med "spin off-effekten"). Många är åtminstone, vad jag har förstått, eniga i att detta är en rimlig tolkning av Rawls. Konsekvenserna för ditt resonemang givet att det jag har beskrivit ter sig tydliga - Rawls förtjänar mindre klander.
/ Patrik

 
At 19 februari, 2008 18:50, Blogger Danne Nordling said...

Tack för uppskattning.

Tom, du pekar på meritsamhällets sociala följder. Det gamla klassamhället eller rentav ett kastsamhälle har mindre inslag av avund. Där kunde alla skillnader hänföras till ödet och en naturlig ordning. Men redan förekomsten av krig tenderade att vaska fram militärt meriterade personer. Fortsatta krig skapade behov av att meritera även sådana personer som kunde bidra till krigsansträngningarna genom uppfinningar, nya produktionsmetoder eller organisationsförändringar.

Meritsamhällets framåtskridande går inte att hejda. Därför kommer en del av de mindre meriterade att bli missnöjda och avundsjuka. Det skapar utrymme för en Marx eller en Rawls som vill avskaffa eller modifiera meritsamhället.

Frågan är vad Rawls' teori egentligen säger när den skall tillämpas i praktiken. Förvisso kan det tänkas att han måste sanktionera enorma inkomstskillnader, vilket en del kritiker indignerat har påpekat. Men vi måste komma ihåg att Rawls arbetade med skatter som ett medel för att omfördela primära resurser.

Patrik, jag tror att ditt exempel bygger på en alltför sträng tolkning (enligt Rawls) av den första rättviseprincipen (om maximal frihet). Då finns bara "nedsippringseffekten" som en fördel för de sämst ställda. Och då krävs naturligtvis stora effekter för de bäst ställda för att detta (långsamt) skall få effekter för alla andra.

Men Rawls tar inte så allvarligt på frihetsprincipen. Genom ett avtal sätts mycket av den ur spel. Rawls kan teoretiskt tänka sig kraftigt progressiva skatter för att hjälpa de sämst ställda. Det är en empirisk fråga. Han trodde själv att det skulle räcka med proportionella skatter. Men i slutändan avgörs detta av hur skatterna kan utformas för att ge maximal hjälp till de sämst ställda.

Det empiriska problemet är just det som vi ofta diskuterar i Sverige. När marginalskatterna tidigare drevs upp till 87 procent (1979) påpekade ekonomerna att detta sannolikt gav upphov till så skadliga effekter att skatterna också blev till nackdel för de sämst ställda. Om 58 procents marginalskatt fortfarande har så skadliga effekter är inte klarlagt.

Men jag har en delvis annan syn på Rawls' teori. Jag tror att han tog fel när han kom fram till differensprincipen och maximin i ursprungspositionen. Det är rimligare att hans förslag till ett "socialt minimum" som omfördelningsprincip blir det som människorna skulle komma överens om. Och då blir omfördelningen avsevärt mindre. Cohen kanske hade rätt...
/DNg

 
At 19 februari, 2008 19:25, Blogger igor said...

Jo, det finns nästan alltid en diskrepans mellan det en författare uttrycker och det denne avser att uttrycka. Alternativt att någon aspekt inte uttrycks alls vilket senare kan få konsekvenser åt något håll. Ett socialt minimum som omfördelningsprincip, vald i ursprungspositionen ter sig rimligare idag. Dessutom verkar det, som du verkar påstå, rimma illa att kombinera frihetsprincipen med maximin.
/ Patrik

 
At 19 februari, 2008 23:14, Blogger Martin Westergren said...

Onekligen medför det problem att ta med självkänsla/självrespekt i fördelningskalkylen om man betraktar självkänslan som det samma som externa preferenser. Rawls gör inte det. Han, tillsammans med många andra samtida politiska filosofer, överger preferenstillfredställelse som jämförelsemått till förmån för objektiva mått (Rawls: primära nyttigheter, Dworkin: resurser, Sen ”capability” etc). Rawls betraktar självrespekt som någonting objektivt, en resurs som alla behöver och kan använda sig av – precis som inkomst är ett medel är självrespekt det.

Jag gissar att dng, som ekonom, vill hålla fast vid preferenstillfredställelse, du vill ju t.o.m. förankra en teori om rättvisa (socialt minimum) i människors preferenser! Men hamnar du då inte i vissa bekymmer? Varför räkna viss preferenstillfredställelse (konsumtion t.ex.) men inte annan (om hur andra har det) som något som ökar en individs välfärd? Kan en icke-godtycklig distinktion göras? Är inte människors uppfattningar om rättvisa exakt detsamma som externa preferenser (som ju inte skulle räknas…)?

Socioekonomiska klyftor påverkar de sämst ställdas självkänsla negativt, men kanske viktigare: skillnader påverkar deras möjligheter eller ”verkliga frihet” (för att tala med Sen). Detta är inget subjektivt: ekonomiska klyftor skapar makthierarkier, dominansförhållanden och socialt förtryck. Det är därför vi ska föra en utjämningspolitik med relativt höga skatter som netto (något lägre inkomster vägt mot ökad självkänsla och minskade dominansförhållanden) gynnar de sämst ställda.

 
At 20 februari, 2008 12:21, Anonymous Patrik Karlsson said...

Martin:
Jag förstår dina poänger. Jag anser dock att ett slags socialt minimum som antas i ursprungspositionen inte faller offer för problemet md godtycklighet. Poängen är att man kan använda ursprungspositionen som ett slags grund för att det specifika valet går till så riktigt som möjligt. Har man så hårda krav på icke-godtycklighet som du verkar antyda så följer det exempelvis att samtliga statsskick, inklusive demokratin, blir moraliskt förkastliga.
Patrik

 
At 20 februari, 2008 12:28, Blogger Danne Nordling said...

Martin, vi tar det punkt för punkt:

Självkänsla som något som kan påverkas genom uppfyllandet av 'externa preferenser' kan tänkas utgöra en entitet som U, Rawls och "talangegalitarismen" (TEg) har att förhålla sig till.

Rawls är den som tydligast har nämnt detta i form av självrespekt. Men hans teori är otydlig eftersom han inte gör skillnad mellan självrespekt som ett optimerbart värde och som en mera basal förmåga för att kunna ha hyggligt med primära nyttigheter. En del av differensprincipen består ju inte av en trade-off mellan materiella nyttigheter och självrespekt.

Jag tar inte ställning till frågan om preferenstillfredsställelse när jag analyserar Rawls. Med utgångspunkt från Rawls' kontraktsteori hävdar jag att UP ger upphov till en överenskommelse om 'socialt minimum' som omfördelningsprincip. Detta får logiska följder som inte har med preferenser att göra. "Social rättvisa" blir då en betydligt mindre omfördelning än vad maximin-principen leder till.

Teoretiskt skulle Rawls' teori kunna revideras så att en optimerbar självkänsla och externa preferenser (med trade-off) fördes in i UP. Detta har jag med viss evidens kommit fram till medför oöverstigliga problem för denna reviderade teori. "Hur andra har det" kan inte ses som ett självständigt politiskt värde för varje individ. Detta är något som paternalistiskt lagda personer får försöka rätta till med egna resurser.

Att klyftor påverkar de sämst ställdas självkänsla negativt har inte generellt kunnat visas av lyckoforskningen. Bilden är mycket mera sammansatt än du hävdar, Martin.

Slutligen återstår två frågor: Påverkar skillnader de sämst ställdas (sst) "verkliga frihet" och skapar det legitimitet för att i så fall ingripa med "relativt höga skatter"?

Vi kan konstatera att det inte är socioekonomiska skillnader i sig som är till nackdel för de sst. Det är följderna i form av "makthierarkier, dominansförhållanden och socialt förtryck" som borde elimineras. En långtgående utjämning med tvång är ett medel för detta. En befordran av småföretagsamhet, flexibilitet, konkurrens, rule-of-law, fungerande kreditmarknad och bekämpandet av monopol är andra medel som prima facie väl förefaller mer attraktiva för alla?

Att välja utjämning med skatter och tvång kan inte vara legitimt när det finns andra metoder som gynnar de sst. Men frågan är om en abstrakt teori ens behöver befatta sig med problemet. Rawls' första rättviseprincip är ju till för att eliminera uppkomsten av makthierarkier etc. Nozicks' rättigheter likaså. Det är bara U som kanske kan rättfärdiga makthierarkier etc om detta ger högre nytta än alternativen. (För TEg har frågan mindre relevans.)

Än en gång: rättvisa är inte detsamma som 'externa preferenser'.
/DNg

 
At 20 februari, 2008 22:41, Blogger Martin Westergren said...

Jag tror att du har en väl naiv syn om du tror att lagstiftning som gäller lika för alla i kombination med fri företagsamhet och lite annat eliminerar makthierarkier och socialt förtryck. Bilden är betydligt mer sammansatt, Danne. De sämst ställdas verkliga möjligheter samt deras självkänsla/självrespekt (förstådd som en objektiv nyttighet) är, tänker jag mig, beroende av ett samhällsklimat där människor är, och uppfattar sig vara, jämlika. Där människor kan stå rakryggade och se varandra i ögonen. Ett sådant samhälle är oförenligt med stora förmögenhets- och inkomstskillnader. Med stora klyftor är de sämst ställdas tillgång till primära nyttigheter inte maximerad.

"Rawls' första rättviseprincip är ju till för att eliminera uppkomsten av makthierarkier etc." Rawls första princip (frihetsprincipen) specificerar lika frihet för alla. Om vi, i motsats till Rawls (som med frihet här endast avser formella fri- och rättigheter)tänker oss att frihet är oförenligt med makthierarkier (som du gör) blir Rawls teori radikalt egalitär - friheten ska ju vara lika föra alla (inte maximinimerad). Det var väl inte det du hade tänkt dig? (inte jag heller för den delen).

(se Daniels, N. 1989. “Equal Liberty and Unequal Worth of Liberty”, i Daniels, N. (red.) Reading Rawls.)

Slutligen: varför vill du å ena sidan förankra en teori om rättvisa i människors preferenser (som du tror resulterar i socialt minimum) och å andra sidan bortse från externa preferenser.

 
At 21 februari, 2008 23:12, Blogger Danne Nordling said...

Hur skall vi förebygga eller motverka "makthierarkier, dominansförhållanden och socialt förtryck"? Jag antar att du Martin inte menar att normala organisationsförhållanden, expertdominans eller ordningsregler ingår i dessa begrepp. Vad är det då som avses?

Makthierarkier: Ett storföretag, ett offentligt verk, en militär organisation, ett politiskt parti, en maffiaorganisation är alla hierarkiskt ordnade. Om vi utjämnar självkänsla och/eller inkomster kan knappast hierarkierna motverkas. Inte ens maffiaorganisationer skulle försvinna med inkomstutjämning. - Däremot skulle en satsning på rule-of-law eliminera det mesta av irreguljära makthierarkier.

Dominansförhållanden: Dessa avser rimligen något annat än relationen mellan över- och underordnad. Inte heller att experten dominerar över den fåkunnige kan avses. A) Däremot kan det tänkas att byråkraten kan dominera över medborgaren eller storföretagen över småföretagen och konsumenterna. Utjämning är återigen inte lösningen utan det är adekvata regler.

B) Eller är det så att den med pengar kan dominera den som vill förtjäna pengar som avses? Konsumenten som kommer in i tobaksaffären dominerar över tobakshandlaren? Eller köparen som vill ha håret klippt eller hemmet städat? Visst kan inkomstutjämning krossa en hel del möjligheter till arbetsspecialisering men även i ett egalitärt samhälle är arbetsspecialisering viktig. Varor och tjänster kanske istället måste distribueras till berättigade personer med direktiv från högre instans eller genom rekvisitioner. Är inte det också en sorts dominans?

Socialt förtryck: a) Skulle rasism, sexism, homofobi, intolerans, förakt, arrogans, nedlåtenhet etc bli mindre om inkomstskillnaderna minskade? Knappast.

b) Eller är det så att meritsystemet i sig som är socialt förtryckande? Betyg i skolan, anställning av meriterade och inte omeriterade på olika jobb, köp av varor och tjänster med högre kvalitet i relation till priset etc är kanske förtryckande? Men utjämnade inkomster skulle inte avskaffa meritsystemet.

Jag kan hålla med om att utan tvångsmässig inkomstutjämning kommer medborgarna inte att vara ekonomiskt jämlika. Men de kan fortfarande vara mänskligt jämlika. Med regler att ingen får kränka någon annans människovärde borde självkänslan i rimlig mening kunna tillgodoses.

Att jämställa frihet med ekonomisk jämlikhet är att förutsätta vad som skulle bevisas. Dessutom är det fråga om två olika begrepp.Friheten kan vara lika för alla utan att de är ekonomiskt jämlika.

Slutligen är det fullt möjligt att fastställa en grundläggande princip för omfördelning utan att dra in externa preferenser. Skulle man ändå göra det uppstår oändliga svårigheter.

Låt oss anta att man i UP vill ansluta sig till en extern preferensprincip som säger att om man hamnar i ett samhälle med svarta så skall dessa beskattas så att de alltid har 20 procent lägre inkomst än vita. Till att börja med antar Rawls att inga sådana principer kommer upp (avund utesluts). Men han har ett exempel med slavägarprincipen. Denna princip avvisar han med motiveringen att det är för riskabelt - man kan ju bli slav istället. Detta argument tror jag kan användas mot specialskatteprincipen också. Det är för riskabelt att hamna i den förfördelade gruppen.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home