Är sexuell frihet ett led i lyckopolitiken?

Gjorde den sexuella liberaliseringen folk lyckligare? Om inte kanske vi borde förbjuda pornografi och sex före äktenskapet? Och måste vi inte ingripa mot valfriheten som kanske också gör folk olyckliga? Är inte det moderna samhällets grundfel friheten överhuvudtaget?

I dagens SvD 7/4 skriver Per Gudmundson om den sexuella revolutionen som fyller 40 år. Han tar upp detta ämne från utgångspunkten att Leif Silbersky på 1960-talet var försvarare i ett 30-tal åtal mot pornografiska tidskrifter. Porren släpptes fri och den blev bättre, skriver Gudmundson. Men av ett TV-program från i lördags i AxessTV med John Tralau framgår att både de värdekonservativa och den sexradikala vänstern är missnöjd med hur liberaliseringen föll ut.

Gudmundson verkar sympatisera med att liberaliseringen innebar någonting positivt. "Men blev människor lyckligare?" frågar han. "Blev det som Sibersky tänkte sig?" Det låter oskyldigt men sätter fokus på ett intrikat problem.

En principiell fråga är huruvida tvångsåtgärder på det sexuella området är något naturligt och endast kan angripas om minskat tvång också gör människorna lyckligare. På andra områden där frihet diskuteras är tvång någonting icke önskvärt i sig. Det är endast om tvånget kan motiveras med särskilda argument som det kan accepteras. Frihet är alltså oftast inte ett medel för att öka lyckan. Vad som gör folk lyckligare är enligt detta synsätt omöjligt att ha generella uppfattningar om. Tvång är däremot definitionsmässigt något som folk inte vill utsättas för. Med minskat tvång kan dessutom folk "söka lyckan" på sitt eget sätt utan att behöva styras av andra.

Vi kan göra tankeexperimentet att den sexuella revolutionen gjort folk mer olyckliga enligt någon sofistikerad utilitaristisk mätmetod. Betyder detta att vi skall beklaga liberaliseringen och arbeta för att restriktioner införs mot pornografiska alster, sex före äktenskapet, bildpubliceringar i det offentliga rummet och tvådelade baddräkter?

Det är möjligt att en del av vänstern hade syftet att förfina lyckopolitiken med både friare sex och planekonomi, vilket Gudmundson antyder. Det skulle kunna vara en orsak till missnöjet med dagens resultat av liberaliseringen. Men är det inte troligare att en del av dem som är för tvång mot andra människor också finner möjligheter att utöva tvång på sexområdet? Innerst inne är sådana människor inte intresserade av att öka lyckan för andra utan deras intresse ligger i att utöva tvångsmakt mot andra. Att en del av de konservativa har liknande bevekelsegrunder visar den historiska utvecklingen.

Sexuell ofrihet kan både vara ett resultat av religiösa föreställningar, ett primitivt samhällets behov av säkra släktskapsrelationer och psykologiska förhållanden. I takt med moderniseringen har kravet på större sexuell frihet blivit naturligt och svårt att motstå. Redan på 1800-talet ville socialisterna avskaffa familjen och införa kvinnogemenskap. Av Marx och Engels kunde man förstå att detta redan praktiserades av bourgeoisien - dvs männen hade tillgång till fri sex (manifestet). Några år senare gjorde Marx hushållerskan med barn och Engels fick ta på sig faderskapet.

Varför har vänstern fått sexualskräck, blivit nymoralistisk och fördömande, frågar Henrik Alexandersson på sin blogg.

Kanske är det så att det finns en andel av befolkningen som psykologiskt är intresserad av hur andra har det med sexet och gärna skulle vilja kontrollera detta med tvång och restriktioner. När det finns religiösa eller smittskyddsrelaterade skäl för restriktioner blir bigotta personer konservativa för att få utlopp för sina behov att få utöva tvång. När dessa skäl blivit urmodiga kan dessa personer istället bli vänster och utveckla teorier om exploatering och kommersialisering av sexet som skäl för varför tvång och restriktioner bör införas.

Vänsterns frihetssträvanden på sexområdet kanske inte kan tas på allvar. De tidiga socialisterna ville komma åt de samhällsbärande delarna av befolkningen både vad gäller äganderätten, samhällets organisation i stort och i form av "kvinnogemenskap". I det senare fallet hade de i egenskap av män också ett mera omedelbart egenintresse. När inte detta argument för fri sex längre har någon aktualitet utsätter sig vänstern för risken av infiltrering från bigotta element som ser chansen att under socialistiska förtecken införa mera tvång.

Finns det då anledning att diskutera sexuell liberalisering i lyckotermer? Det tror jag skulle kunna bli en fara för alla frihetssträvanden. Snart skulle ett antal pundits förklara att den moderna människans traumatiska uppväxttid beror på för stor sexuell frihet och oförmåga att leva upp till förväntningarna för en "normal person" att ha frekvent sex med tillräckligt antal partners och med önskvärda tekniker.

Nästa steg är att förklara att valfrihet gör folk olyckligare (det förekommer då och då redan idag). Vi måste reglera konsumtionen så att alla blir lyckligare. Och yrkesvalen? Vi måste reglera vad folk skall jobba med för att de inte skall bli olyckliga. Ägandet måste också regleras så att folk inte blir olyckliga av felinvesteringar. Snart måste kanske all frihet utvärderas gentemot vilka konsekvenser friheten har för lyckan. Det kanske är friheten som är grundfelet i det moderna samhället och som gör människorna olyckliga?

Nej, friheten har ett värde i sig och är inte ett medel för lyckan.

Andra bloggar om: lycka, sex, frihet, filosofi, utilitarism, socialism, vänstern, Marx, pornografi, Silbersky, politik, samhälle på intressant.se