Vänsterns haveri i Axess

Vänstern har fallit ihop intellektuellt och moraliskt. Nu när 68-vänstern skall fira 40 år analyserar några brittiska debattörer, Lennart Berntson och Per Bauhn orsakerna till kollapsen. Relativism, postmodernism och känslomässig subjektivism samt en moralisk sammanblandning av rättvisa och jämlikhet pekas ut som några av grunderna.

I tidskriften Axess nr 3/08 är temat hur vänsterrörelsen hamnat på villovägar 40 år efter dess jubeltid kring 1968. Det är läsvärda artiklar som handlar om vänsterns urartning på 2000-talet. Chefredaktören Johan Lundberg skriver i en introduktion:

" Vad har egentligen hänt med vänstern under de senaste 40 åren? På vilket sätt knyter dess utveckling under 2000-talet an till vänsterns tradition; och vad är det som gjort att så många inom kultur- och universitetsvänstern på senare tid kommit att liera sig med reaktionära, fascistoida och högerextrema regeringar och grupperingar runtom i världen? "

En kritisk inledning levereras av Nick Cohen som är kolumnist i New Statesman och Observer. Han menar att vänstern efter socialismens kollaps ändrade inriktning och anammade idéer som tidigare funnits inom högern, till och med inom extremhögern. Vänstern tror enligt Cohen inte längre på universella värden. Man vill inte kritisera homofobi och kvinnoförtryck när det förekommer inom andra kulturer. Han skriver:

"[V]änstern har förändrats till oigenkännlighet. Socialismen är död, förintad av kommunisternas fruktansvärda brott och marknadsekonomins framgångar, inte minst i Asien. Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin. Detta är en enorm förändring, eftersom argumentet för socialism var såväl ekonomiskt som moraliskt. Socialismen var tänkt att medföra en starkare och mer produktiv ekonomi. Enligt Marx var socialismens seger oundviklig. Idag är det snarare dess misslyckande som verkar förutbestämt."

Även vänsterns partier får hård kritik. Cohen skriver:

"Partier till vänster överallt i den demokratiska världen har blivit försiktiga och flexibla: de förmår inte längre väcka entusiasm för väldiga planer på statlig kontroll eftersom de själva inte längre tror på dem - liksom inte heller de flesta av deras anhängare, när de är helt uppriktiga."

En vanlig förklaring är att vänstern blivit reaktiv och helt relaterad till vad den amerikanske presidenten George W Bush driver för politik. Om detta säger Cohen:

"Om någon menar att de företeelser jag beskriver är ett resultat av den katastrofala Bushadministrationen, så kan jag i viss utsträckning hålla med. Men de hade börjat utvecklas långt innan George W Bush kom till makten och visar alla tecken på att fortsätta efter att han har försvunnit."

Han kritiserar också vänsterns relativism:

"[Vänsteranhängarna] har sällan några förslag till en ny samhällsordning. De är bara mot väst i allmänhet eller USA i synnerhet, som båda - det ska gudarna veta - erbjuder mycket att opponera sig mot. Om någon påpekar att de som vänsteranhängare är förpliktade att bekämpa brott som begås av ultrareaktionära rörelser, så får de av den nya vänsterideologin lära sig att svara att det är ett "hyckleri" av västerlänningar att kritisera när de bär på så stor skuld. Den rätta vägen är att inget säga eller göra."

En annan brittisk skribent i Observer är Andrew Anthony som menar att vänstern förlorat den ekonomiska kampen i Storbritannien och nu istället engagerar sig i identitetsfrågor. Detta att ersätta klass med kultur är ingen garanti för framgång utan risken är stor att gamla misstag upprepas. Han skriver avslutningsvis:

"Och till och med urskillningslös religiös terrorism har framställts som en ädel kamp för frihet. Så hyllade till exempel John Pilger, en vida respekterad journalist på vänsterkanten, bombdåden i Madrid som 'den senaste fasen i en lång kamp mot de västerländska imperierna, deras rovgiriga korståg och dominans'."

En intressant exposé ges av den gamle vänstermannen Lennart Berntson, universitetslektor i Roskilde. Han menar att på 1960-talet övergick vänstern från att stödja Sovjet till att idealisera befrielserörelser i tredje världen och ledare som Pol Pot. Denna förändring innebar också att man slutade att kritisera kapitalismen för dess förmenta ineffektivitet. I istället var det enligt Berntson kapitalismens produktivitet och den ekonomiska tillväxten som var problemet.

Berntson kommer också med ett allvarligt angrepp mot svenska kulturdebattörer i yttrandefrihetsfrågan:

"Senast var det Stefan Jonsson på Dagens Nyheters kultursida (22.9 2006 och 24.1 2008) som beklagade att yttrandefriheten möjliggör uttalanden och kritik mot de värden som statsmakten prioriterar. Listan på exempel skulle kunna göras mycket längre, framför allt vad gäller många vänstergruppers förståelse för och sympati med rörelser, som till den grad hatar USA och Israel i synnerhet och västvärlden i allmänhet, att inga metoder - heller inte urskillningslöst våld - är dem främmande. Som exempel kan nämnas DN-medarbetaren Andreas Malms hyllning till Hizbollah, liksom Åsa Linderborgs och Erik Wijks upprepade solidaritetsförklaringar med terrordåden mot civila i Irak (Arbetaren 31/2006 respektive Aftonbladet 27/1 2005)."

Att den känslobetingade fascismen skulle återkomma i vänsterskepnad är en bestickande tanke som Berntson inte tillfullo accepterar. Men han ser med saknad på den gamla vänsterns rationalism och arvet från upplysningen som:

"visionen om en alternativ modernitet. Just föreställningen om socialismen som ett mer avancerat samhälle än det kapitalistiska hade en enorm attraktionskraft och var en av vänsterns stora tillgångar. Saken kan också uttryckas så att den revolutionära vänstern var en rörelse som hämtade sin ideologiska näring ur en rationalistisk, framstegsvänlig och utvecklingsoptimistisk teoribildning."

Förklaringen till vänsterns intellektuella kollaps vill Berntson relatera till den postmodernistiska filosofins utveckling:

"Denna fullständiga omsvängning i synen på det moderna samhället går hand i hand med ett filosofiskt paradigmskifte inom vänstern. Under 1980-talet slog den postmodernistiska föreställningen igenom på bred front; marxismen trängdes åt sidan för en teoribildning som var ett frontalt angrepp på den västerländska upplysningsidén och rationalismen. Förnuftet och de stora berättelserna förklarades vara döda och själva sanningsbegreppet ansågs ha spelat ut sin roll. De kollektiva projekten hade avlösts av fragmentiserade och individuella texter eller program. 1980-talets postmodernism skall ses mot bakgrund av att drömmen om ett socialistiskt samhälle stegvis hade sjunkit samman. När den vänsterextreme filosofen Michel Foucault tappade tron på att förnuftet och historien stod på socialismens sida förklarade han förnuftet som sådant för dött."

Var och en som läst texter av Foucault måste enligt min mening irriteras av det dunkla resonerandet och några kan känna igen detta från fascistiska alster. Här finns en yttre kongruens som naturligtvis inte i sig betyder att det finns en inre överensstämmelse i det eventuella budskapet.

Även professor Per Bauhn, praktisk filosof i Kalmar, ser Foucault mer än Marx som vänsterns ledstjärna. Aktivismen riktas dels mot makten som sådan och dels till förmån för subjektivism och relativism. Om maktkritiken skriver han:

"Betyg i skolan är fel, eftersom det är att "stämpla" svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att "exkludera" utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöva unga kriminella är att "stigmatisera" dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med "repression", och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som 'kränkande för den personliga integriteten'."

Relativismen i värdefrågor resulterar i att varje försök att hävda gemensamma värden av vänstern klassas som simpelt maktspråk enligt Bauhn. Han menar att vänstern vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och man tror att krav på anpassning är förtryck:

"De egna värderingarna förefaller väga lätt när någon grupp förklarar sig "kränkt" av ett ifrågasättande. Det blir lättare att klandra sig själv som fördomsfull än att ta strid mot föreställningar och praktiker som utmanar den sekulära medborgarstaten. . . Men motsatsen till makt är inte jämlikhet utan maktlöshet. Det förstod Thomas Hobbes när han ställde naturtillståndets oreglerade tillvaro mot den frihet under lagarna som utmärker samhällstillståndet. Naturtillståndet innehöll inga av de institutionella maktordningar som radikaler är så misstänksamma mot - inga lagar, inga poliser, inga distinktioner mellan laglydiga och kriminella, inga krav på anpassning."

Då återstår endast nävrätten. Professor Bauhn varnar för naturtillståndets återkomst när samhällsmakten drar sig tillbaka:

"Det börjar med klottret på fasaderna, som markerar att här gäller inte samhällets, utan gängens normer. Sedan följer vandaliseringen och småbrottsligheten, de välbeställdas flykt till lugnare områden, beskyddarverksamheten, droghandeln, de slutna gemenskaperna. Samhällets reträtt syns i de uteblivna eller nedlagda polisutredningarna, de ostraffade våldsverkarna, den kvarliggande bråten och skräpet på gatorna. Men reträtten inleds med den intellektuella nedrustningen, med oviljan att hävda skiljelinjer mellan rätt och orätt, mellan de som bidrar till ett gemensamt gott och de som saboterar detta gemensamma goda, och mellan makt som ger individer frihet och makt som berövar dem frihet."

Det verkar vara ett moralfilosofiskt misstag som ligger bakom denna syn. Här har Bauhn avslutningsvis identifierat vänsterproblemets kärna:

"Ett stort ansvar för denna nedrustning vilar på det radikala tänkande som identifierar rättvisa med jämlikhet och ser all samhällelig maktutövning som ett ont, eftersom denna maktutövning med nödvändighet måste skilja mellan dem som är lojala och dem som inte är lojala mot det gemensamma goda."

Det förtjänar att upprepas att rättvisa inte är jämlikhet och utjämning.

Andra bloggar om: vänstern, socialism, kommunism, jämlikhet, rättvisa, nya vänstern, filosofi, idehistoria, politik, samhälle, kultur på intressant.se