Arbetarna hade kunnat köpas med a-kassan
Varför denna halvmesyr med sänkt a-kasseavgift i budgeten? Regeringen hade både kunnat ta loven av socialdemokraternas manipulationer med jobbavdraget och kunnat köpa en del röster från arbetargrupperna med en rejäl återställare av a-kasseavgiften.
Det har sina svårigheter att bilda sig en helhetsbild av alla utspel före budgetpropositionen och reaktionerna efter att den framlagts när man har semester i Menton. Men efter vad jag kan se har regeringen dels sprätt ut pengar till en rad mera begränsade intressegrupper och dels försökt köpa röster i det kommande valet genom ytterligare ett par hundra kronor i jobbskattereduktion samt en femtiolapp i sänkt a-kasseavgift.
Som jag skrivit tidigare (i april) finns det knappast något större hopp om att kunna köpa arbetarnas röster med skattesänkningar. Detta beror på att arbetarna är skeptiska till skattesänkningar som finansieras med förmånsminskningar på annat håll. Nettot är svårt att beräkna och eftersom arbetarna nog förlorar mest på nedskärningar måste många tro att det är de som får det sämre när de rika också får skattesänkningar.
Därför borde en regering som vill bli omvald ha gjort några återställare på områden som skulle ha kunnat ge fler röster från arbetargrupperna. Främst bland dessa återställare finns a-kasseavgiften. Den höjdes tidigare av två skäl. Det ena var för att bidra till finansieringen av det första steget i jobbskatteavdraget. Den motiveringen finns inte längre i dagens budgetläge.
Det andra skälet var en förflugen tanke att högre a-kasseavgift skulle medge märkbara skillnader i avgifter inom olika branscher. Någon teoretisk nationalekonom hade kommit på idén att med branschvisa löneavtal skulle vissa branscher få dyrare avtal än andra. Efter några år skulle detta genom ökad arbetslöshet ha drivit upp a-kasseavgiften i just de branscherna. Förhandlarna skulle ha fått utstå kritik för att de bidragit till sämre ekonomi för löntagarna på detta sätt och därför kunde man förvänta sig att de skulle bli mer försiktiga i att kräva stora löneökningar i fortsättningen.
Hade det inte varit dags att 2009 begrava denna verklighetsfrämmande idé med en mera rejält tilltagen sänkning av a-kasseavgiften? Har moderaterna slutat att försöka framstå som "det nya arbetarpartiet"?
Att folk egentligen borde betala sina egna försäkringar är ingenting man kan uppnå genom att förlora nästa val. Finns det inga förnuftiga valstrateger kvar inom borgerligheten?
Länkar till budgeten i media: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Ledarbloggen, Aftonbladet, Aftonbladet, Di
Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, alliansen, a-kassan, budgeten, ekonomi, statsbudgeten, valstrategi, val 2010, skatter, arbetarpartiet, skatt, politik på intressant.se
Etiketter: partipolitik höger
posted by Danne Nordling @ 00:11
11 comments
11 Comments:
Sänkningen av a-kassan från 80 till 65 % av inkomsten inom vissa inkomstintervall har mycket riktigt varit socialdemokraternas slagträ nummer ett mot regeringen.
Denna nivå har emellertid gällt även när vi haft s-regeringar.
Skälet till denna minskning var dock inte bara att finansiera jobbskatteavdraget.
Denna skattesänkning liksom beslutet om sänkt a-kassa skulle också förstärka arbetslinjen,nåt som inte riktigt gått hem.
Massflykten från LO samt även i viss utsträckning från TCO berodde delvis på detta.
Alltfler resonerar som så att de kan öka sin disponibla inkomst med cirka 800 kronor genom att lämna fack och deras a-kassor.
Jag hör nästan dagligen från låginkomsttagare varför ska vi vara med i facket, det är ju bara skit.
Dom som gått ur har fått ökad disponibel inkomst med nåt mellan 1200 och 1700 bara på ett år. Då är förstås skattesänkningen medräknad.
Många anser också att de har så säkra jobb att de inte behöver vara med i fackens a-kassor eller att de snart ska gå i pension.
Vi ska inte heller vara naiva. Inget parti,fack eller vanliga samhällsmedborgare vågar ta upp till verklig diskussion allt bluffande som förekommer.
Dit hör att jobba heltid eller på deltid eller svart och samtidigt kräva a-kasseersättning.
Nu har i varje fall TCO via sin ordförande Sture Nordh välkommnat den nya modellen, som innebär ökad disponibel inkomst med 600 kronor per år för dom som är med i a-kassorna.
Socialdemokraterna har ju lovat att främsta prioritering är att återgå till 80 procent.
Men det kräver en finansiering, vilket är liktydigt med skattehöjning.
Återigen bidrag i stället för arbete.
Likaså bra att fler släpps in där.
Regeringen har ju på sitt bord även haft frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring nåt som tills vidare övergetts av ideologiska skäl förefaller det.
Buffertkonton
Problemet är att människor inte har någon möjlighet att spara i privata försäkringar eller på bankkonton. En idé är att hela arbetsgivaravgiften tillfaller den som arbetar och sätts in på ett speciellt bankkonto som kallas buffertkonto.
När arbetstagaren tar ut pengar från kontot drar banken inkomstskatt från den uttagna summan. Buffertkontot kan finansiera arbetstagarens sjukskrivningar, arbetslöshet, anskaffandet av sjukvårdsförsäkring och anskaffandet av pensionsförsäkring.
Fördelen är att det går att privatisera en stor del av de offentliga utgifterna samtidigt som staten garanterar de fattiga med en garantipension, betalning av sjukvårdsförsäkring och genom det vanliga socialbidragssystemet.
Buffertkonton, medborgarkonton, trygghetskonton
Det behövs en viss paternalism för att svenskarna skall klara sig. Därför har ett fjärmande från det traditionella socialstatssystemet formulerats i termer av socialkonton. Dessa kallades av Stefan Fölster på 1990-talet för medborgarkonton, av Skattebetalarnas förening för välfärdskonton och av dåvarande SAF för trygghetskonton. Per-Olof lanserar idén under beteckningen buffertkonton.
Idén fanns redan långt tidigare hos vissa försäkringsbolag där man kunde välja låg försäkringspremie i utbyte mot hög självrisk. För att självrisken inte skulle bli helt oöverkomlig för folk med små marginaler kunde man spara till självrisken på ett konto hos försäkringsbolaget. Om ett skadefall inträffade innan man hade fått ihop till hela självrisken fick man kredit.
Genom att kombinera flera socialförsäkringar och välja hög självrisk var tanken att olika försäkringsfall i första hand kunde täckas med uttag från socialkontot. Bara om man hade väldig otur måste försäkringen tas i anspråk. Resultatet blev då att man vid pensioneringen inte hade så mycket pengar kvar på kontot och då blev pensionen lägre.
/DNg
Forskningen visar att det inte går att kombinera en hög ersättningsnivå med full sysselsättning.
Då bortfaller ett viktigt incitament att söka jobb och att arbeta.
Den riktiga balanspunkten kan också klaras av via lönesättningen mellan arbetsmarknadens partner-och likaså via individuell lönesättning.
Det går förvisso att bygga upp buffertzoner, men så djärva idéer lär inte få fotfäste i vårt välfärssystem.
Likaså lär det bli svårt lösa ersättningarna via privata bolag, som ger enskilda trygghet i samband med arbetslöshet.
Dessa system borde däremot passa landets småföretagare, vilka borde få avdrag för inbetalningar av dessa slag.
Det mest naturliga är att skatterna är så pass låga att människor själva kan skaffa sig antingen försäkringar eller ett buffertsparande. Detta kommer dock inte att ske förrän socialförsäkringssystemen blir bankrupta och måste avvecklas. Detta kommer att dröja många år till.
En politisk taktik skulle kunna vara att låta de som vill få lov att ta över arbetsgivaravgiften helt eller delvis som buffertsparande. I detta fall ingår de inte i systemet för A-kassa och sjukpenning. Med tiden går det att vänja människor med att det finns bättre system. Detta är helt taktiskt uttänkt.
Nu har Thomas Östros gett besked om hur a-kassorna och facken ska skyddas.
Skatterna ska höjas.
Hur mycket återstår att se.
Däremot sannolikt att tredje steget i jobbskatteavdraget Inte får bli av.
Det märkliga med argumentet att fackföreningarna måste skyddas för löntagarnas skull, är att fackföreningar är karteller. Skråväsendet som fanns fram till 1844 var också en kartell. Denna kartell hade som uppgift att minska konkurrensen inom hantverket och på så sätt kunna hålla uppe priserna.
Fackföreningar är karteller som enbart kan hålla upp priset på arbetskraften om de enligt lag får lov att minska antalet människor i arbete. Fackföreningarnas enda möjlighet att öka de nominella lönerna är att så få som möjligt får lov att arbeta.
Det löjliga är att denna strategi ändå leder till att de arbetande får det ekonomiskt sämre. De arbetande måste försörja de som är arbetslösa samtidigt som färre arbetande leder till en lägre produktion av varor och tjänster. Detta innebär att varje individ får en minskad köpkraft. Strategin innebär också att investeringarna i realkapital blir lägre och att detta leder till en sämre utveckling av reallönerna.
Termen köpa arbetare med a-kassan låter som ett sätt att se på politik som jag inte riktigt uppskattar - men visst jag kan tycka att Kd köpte valet med fastighetsskattesänkningar som man sedan dessutom inte levererade till de man köpte valsegern av, bara en liten majoritet med hus i attraktiva lägen fick del av sänkningen. Konsten att lura en majoritet "val-säljare" kan man kanske kalla det? Kommer Göran med en lärobok eller blir vi tvugna att gå tillbaka och läsa historien i Googles nya tjänster?
Regeringen och den närstående debattörer numera tycks ha fått sysselsättning på hjärnan. Förr ansåg borgerliga debattörer att valfrihet var positivt och (tror jag) att folk inom skattelagens råmärken skulle få välja sysselsättningsgrad själva? Numera är tvång, moraliserande och allehanda sanktioner av de som till äventyrs vill jobba deltid tom infört på SvDs ledarsida!!
Buffertkonton. Väldigt få tycks engagera sig i PPM-fonderna, några är så fixerade att PPM-byråkraterna vill reducera valfriheten. Har vi inte haft nog av trixande med namn på skatter? De dynamiska effekterna på arbetslusten är förmodligen mycket begränsade, speciellt i ungdomen när pensionen är avlägsen, dessutom: de flesta som säger sig vara sjuka är faktiskt det - kanske undantaget ekonomer, man brukar ju säga på sig själv känner man andra, så det säger väl mer om hur de resonerar än hur folkflertalet gör det?
Förutsättningen för idén med buffertkonton är rimligen att de är långsiktigt hållbara både ekonomiskt och politiskt? Kommer S, V och Mp att vilja hålla dem vid liv? Kommer den tekniska utvecklingen att hålla sysselsättning och arbetslöshet på samma nivåer som nu även framgent? Teknikutvecklingen springer allt fortare, med den produktiviteten.
I jordbruksamhället hade en sådan här diskussion varit meningslös, "pensionen" finansierades av barnen. Under merparten av den industriella revolutionen har det krävts horder av arbetare till fabrikerna. Nu står verkstadsindustrin för under 8 % av Sveriges arbetande befolkning. Vi ser robotar som går på egna ben (Humanoider, googla Asimo - i princip skulle den redan kunna montera bilar), Japanerna säger att de ska in i servicesektorn inom några år. Bill Gates menar att de redan utvecklingsmässigt är ungefär där pc-revolutionen var när han startade i den branschen. Jag tror de kommer till monteringsverkstäderna långt innan de kommer in på sjukhusen. Men i vilket fall de är markörer för en förestående robotisering och automatisering i branscher där många tror de är fredade. Arbetslivet och sysselsättningen kommer inte att se ut som nu om 10-15 år. Att då konstruera fonder som ska placera på aktiemarknaden med avsikt att förstärka incitamenten för arbete decennier framåt verkar överdrivet naivt och komplicerat. Fråga amerikaner vad de tror om sin pensionstillvaro efter den kris som just hemsöker dem! Tror de hellre förlitar sig på statens skatteindrivande förmåga än av Wallstreet placerade aktie- och obligationsfonder.
Per, regeringen försöker ju köpa arbetarnas röster med en sänkning av a-kasseavgiften med ca 50 kronor/mån. Den relevanta frågan är då varför man inte gjorde detta fullt ut och återgick till de gamla avgifterna. Vill man inte vinna valet?
Buffertkonton. Detta är ett sätt kunna ersätta skatterna med försäkringar med lägre premier än vad skatterna uppgick till tidigare. Hög självrisk har en kraftig dynamisk effekt på arbetslusten. Vem vill t ex leva på sjukskrivning om man för det mesta måste bekosta den med uttag från det egna buffertkontot? Om man inte ser kopplingen till den framtida pensionen kan det säkert ordnas med någon form av årlig återbäring kontant för dem som inte dragit särskilt mycket på kontot.
En möjlighet är att lansera buffertkonton som ett alternativ till jobbavdragen. Det skulle öka viljan hos s v mp att acceptera idén. Men Östros är nog för oflexibel för att ta till sig en så nyskapande tankegång.
/DNg
Ett problem med de statliga socialförsäkringarna är att de fungerar som en gökunge som blir allt större och konkurrerar ut övriga statliga utgifter. Ett annat problem är att en överföring av 1 kr genom statens omsorg lär kosta samhällsekonomin 3 kr.
När det gäller att ge incitament till att arbeta mer räcker inte en sänkning av marginalskatten. Människor arbetar mer när de själva måste betala det som staten tidigare har betalt åt dem. Det är dock inget egenvärde i sig att människor ska arbeta extremt många timmar.
Men all arbetstidssänkning har historiskt sett berott på att mer realkapital har investerats per arbetande. Man har råd att arbeta färre timmar när reallönerna ökar. Lämnar industrin oss åt vårt eget öde kommer antagligen människor att bli tvungna att arbeta fler arbetstimmar och fler år innan pensionen.
Problemet med att själv spara till pensionen är att pengarnas köpkraft minskar. Hade det i stället varit tvärtom hade det varit möjligt att spara på räntebärande spärrade bankkonton. Problemet för amerikanerna är att deras politiker tycker om att spendera pengar med ett stort statligt budgetunderskott. Detta betyder att amerikanska pensioner delvis kommer att betalas över "sedelpressarna".
Ny teknik och investeringar skapar i grunden fler arbeten än som förloras. I annat fall skulle antalet arbetande i antal ha varit många fler på stenåldern. Efterfrågan ökar i stället på helt nya typer av varor och tjänster.
Sysselsättningsproblemet handlar enbart om att priset på arbetskraften sätts för högt. Arbetsgivarnas problem är att om de anställer fler kommer kostnaderna att överstiga intäkterna och lönerna är en kostnad. Högre sysselsättning ger en lägre genomsnittlig nominell lön än idag men en högre genomsnittlig reallön än idag.
Problemet för amerikaner och svenskar är teorin om att den effektiva efterfrågan i ekonomin hela tiden måste höjas genom en låg ränta och genom att bankerna skapar nya pengar vid utlåningen. Arbetslöshet beror i grunden enbart på att priset på arbetskraften sätts för högt och av detta skäl behöver inte den effektiva efterfrågan öka.
Problemet med en höjning av den effektiva efterfrågan är att ekonomin blir konsumtionsinriktad och inriktad på spekulation. Vinsterna stiger nämligen i dessa sektorer jämfört med andra sektorer. Vinsterna blir relativt sett lägre inom tillverkningsföretagen och detta gör att kapital överförs från dessa företag till de sektorer som är inriktad på konsumtion och spekulation.
Danne,
Läs dagens Kajenn med väljaren sittande vid det så föga upplagda smörgåsbordet så får du ditt resonemang bekräftat.
Som Kajenn diktar sitter väljaren mellan lägren
fromt neutral
och tar för sig av löftens skval.
Undra på att hans sits verkar kul
där han gottar sig i sin modul
när varendaste afton är jul.
Skicka en kommentar
<< Home