fredag, oktober 31, 2008

Varör behövs kredit?

En berättelse om mjölnaren som behöver kredit för att bygga sin kvarn för att bönderna skall få mala mjöl på kredit så att bagerierna kan köpa mjölet på kredit och baka bröd som kan säljas på kredit osv. En liten störning kan få detta "korthus" att falla och ersättas med ineffektiv feodalism.

En massa förstå-sig-påare har politiskt grundade uppfattningar om hur finanskrisen borde hanteras. Det blir lätt moraliskt motiverade rekommendationer utifrån fragmentarisk rapportering i media. Men den grundläggande frågan måste vara vilken uppfattning man har om kreditmarknaden. Är den en onödig påbyggnad ovanpå den reala ekonomin, som bara medger att giriga finanshajar får härja fritt och ibland ställa till skada för hela världssamhället? Eller är den en nödvändig ingrediens i ett avacerat samarbetssystem som leder till arbetsspecialisering och högt välstånd? Låt oss betrakta ett förenklat exempel från ett äldre samhälle:

Vi tänker oss ett samhälle som genom en revolution gjort sig av med ett feodalt godsherresystem. Detta har medfört en tillbakagång genom att företag som kvarnar och bagerier förstörts. Bönderna kan inte mala sin säd till mjöl på något effektivt sätt och därför råder det brist på bröd. Ingen godslherre kan längre beordra dagsverken för att det skall fällas timmer och göras bräder för att bygga kvarnar eller att det skall slås tegel till bakugnar etc. Detta får överlåtas till fria företagare.

Problemet är att en företagare inte själv kan bygga t ex en kvarn. Han kan inte kommendera folk att börja fälla timmer och såga bräder. Om han själv skulle göra allting skulle det ta många år att bygga en kvarn. Men om han hade pengar skulle han kunna anställa folk för att göra detta. Tyvärr kan han i likhet med alla andra bara spara en obetydlig del av sin daglön. Lyckligtvis har detta samhälle utvecklat ett system med banker. Det kräver inte några stora investeringar som inskränker medborgarnas konsumtion. Genom att några satsar sitt sparande kan man ta hand om andras sparande så länge som man åtnjuter deras förtroende.

Nu finns det pengar koncentrerade så att företagaren kan bygga sin kvarn. Han får låna det mesta av pengarna om bankledningen tror på hans affärsidé. Företagaren får kredit (av lat credere = tro). När verksamheten kommit igång kan han betala tillbaka lånet successivt genom att avgifterna för bönderna att mala sin säd till mjöl inte bara täcker driftskostnderna utan också kapitalkostnaderna.

Vissa problem uppstår dock. Bönderna har inte heller några pengar förrän de sålt sitt mjöl till bagerierna. Mjölnaren måste därför ge kredit till bönderna. Då upptäcker man att bönderna inte kan få betalt av bagerierna förrän de sålt det bröd de har bakat till allmänheten. Och många bland dem kan inte betala sitt bröd förrän de fått lön från sina arbetsgivare. Men systemet kan fungera genom att i varje led säljaren beviljar kredit till köparen.

Nu kan "vän av ordning" hävda att detta icke-feodala system är osunt och instabilt som ett korthus. Se bara på alla dessa lån som behövs för att det hela skall fungera. De uppgår ju till många gånger större belopp än det totala sparandet i samhället. Med alla dessa fantasipengar i omlopp måste det hela sluta i krasch och hyperinflation.

Och mycket riktigt: En dag utbryter en sjukdomsepidemi som sätter ner arbetsförmågan hos allmänheten. Alla kan inte längre betala sina brödskulder. Bagerierna kan då inte betala sina skulder för inköp av mjöl från bönderna. Och då kan inte bönderna betala sina skulder till mjölnaren som då måste inställa sina amorteringar till banken. Eftersom banken redan drabbats av minskad inlåning från allmänheten måste man enligt "sundhetsbestämmelserna" driva in en del av sin utlåning. Och då säger man upp lånet till vår mjölnare eftersom han tycks bedriva en "osund" verksamhet som gör att han släpar efter med amorteringarna. Mjölnaren går i konkurs. Liknande gäller för bagaren.

När epidemin gått över vill folk köpa bröd. Men det finns nästan inget eftersom det inte kan malas mjöl särskilt effektivt eftersom kvarnarna lagts ner och bagerierna gått omkull. Folket svälter och förbannar de giriga bankerna som orsakat misären. Snart ropar man på feodalsystemets återinförande. Det behövs en godsherre som kan kommendera fram byggandet av kvarnar och bagerier. Bara feodalsystemet kan ge trygghet, menar de. Men för att det inte skall märkas hur reaktionära feodalivrarna är kallar de sitt system för socialism och planerad ekonomi. Feodalherren får benämningen "ordförande i centralkommittén".

Se också min tidigare artikel "Feodalismens nedgång skapade socialismen" 30/1 2006

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

14 Comments:

At 31 oktober, 2008 11:26, Anonymous Anonym said...

Ja, om hon blir statsminister då får sverige många dåliga beslut
hon är inte ens kvinna - en hybridform

 
At 31 oktober, 2008 11:52, Anonymous Anonym said...

Bästa Danne,
din vackra analogi er helt inadekvat. Det handlar inte om godsherrar, bönder, kvarnar, bröd. Det handlar om instrument som liknar elräkningar på 5 sidor från Fortum på 1 trillion dinares ( kallad CDS) eller försäkringsvillkor med finstilade villkor som er utstuderat skvatt omöjliga att förstå. Det handlar om mäklarkonspirationer för kursmanipulation (senaste exemplet i Norge er hur StatoilHydro beordrade ner kursen på Det Norske Oljeselskap DNO) Det handlar om att man inte har självdisiplin via utlåningen att stoppa fastighetsbubblor.

Envar vettig människa inser betydelsen av väl fungerande finansmarknader och banksystem för allas överlevnad båda på brödnivån och Volvonivån. Men en sagoberättelse om kvarnar och godsherrar er irrelevant när en ser hur dom globala kapitalrörelserna lämnade Argentina i sticket, hur det var möjligt för dom galna vikingena på Island att åka på rövartokt til saxerna, hur Grönis (Greenspan) ångrer seg inför vårherre på dödsbädden.

Jag skulle tom påstå att ett finanssystem som håller seg til kvarnar och bröd er precis vad vi vill ha men att problemet er att godsherrarna inte nöjer seg med ägarskapet av bagerierna. Dom vill båda äta kakan och ha den kvar, något extremt oamerikansk.

För att precis hindra företeelsen att godsherrar inte nöjer seg med herrgårn men vill belåna hela soknet för att finansiera et fiendtligt bud på bagerierna i grannsoknet, så kräver We the people, dödeliga brödätare, att godsherren inte sättar våra statarstugor i pant via den lokala banken. För givetvis så slickar den lokala banken r_ven till godsherren och lyder hans minsta nyck.

 
At 31 oktober, 2008 20:35, Anonymous G.orwell said...

Bäste anonym , det har faktiskt varit en hel del glädje över "kapitalismens död" så anta inte att alla förstår nyttan av en kreditekonomi.

Att omfattande förskingring och medveten manipulation är en delförklaring till kraschen är nog inte otroligt heller.

 
At 31 oktober, 2008 23:52, Anonymous Anonym said...

Hej broder Danne !

Vill helst bara kommentera din rubrik av praktiska skäl.
I min värld gäller kontant betalning!
Jag har stor förståelse för att större företag med hundratals leverantörer bara betalar på 30 dgr.
Trevlig helg,
K Ö.

 
At 01 november, 2008 12:22, Anonymous Anonym said...

Bästa Orwell,

syftet var at just precis belysa hur svårt och subtilt kredit & finans är. Jag finner det frustrerande att konsekventa liberaler inte förmår problematisera denna sfär och ta den ned från Randplatonismen till sfären av empiri, praktisk politik och och ingenjörstänkande.
Diskretion, åganderätt, kreditvärdighet osv er en banalitet för husägare och fönstermakare men inte för miljardärer. OK ? Världen er inte så linjär och skalerbar som ni ekonomer tror. Det fins killnad på pengar & pengar och olika typer pengar luktar olika.

Disen

 
At 01 november, 2008 14:05, Anonymous Anonym said...

Kapa några 100 000 sossepack

Kapa några 100 000 sossepack
Det är det enda som kan rädda Sverige långsiktigt - både nu födda och ofödda.
Bränn ner deras välsammankomster
Bäst hade ju varit att UFO helt enkelt hade strålat sönder deras huvuden så de dött av svår hjärnförlamning (tumörer i deras sosseskalle)
1 miljon
Även ”ledande företrädare” = allt mot dessa (från bilar till uppsägning och försäkringar/pension)
Dvs döda packet (man har ju många gånger tänkt tanken - ju fler 1000-tals desto bättre)
En lite uppoffring för det storas välmående och förbättring
Det är det enda sättet att vinna långsiktigt

http://dagestanmetoden.blogspot.com/

 
At 01 november, 2008 14:33, Blogger Per-Olof Persson said...

Nackdelen med evig penningstimulans

Dannes exempel tar endast hänsyn till att ekonomin består av egna företagare och av företagarnas anställda. Man måste skilja på:

(A) Företagens produktiva utgifter

(B) Icke-produktiva utgifter i ekonomin


(A) Företagens produktiva utgifter

Trots att vi använder pengar har vi fortfarande byteshandel. Om exempelvis en bagare producerar 1000 bröd per dag så kommer bagaren att ha produktiva utgifter på 1000 bröd. För att kunna köpa vete, jäst mm för att kunna baka nya bröd använder bagaren 500 bröd och för att kunna ha anställda används 400 bröd.

Dessa 900 bröd gör att veteproducenter, jästproducenter mm, samt de anställda i sin tur kan köpa varor och tjänster ifrån andra producenter till ett värde av 900 bröd.

Bagaren anser att han måste spara 90 bröd för att i framtiden kunna köpa in ny utrustning. Dessa 90 bröd kommer i framtiden att bli produktiva utgifter. Men eftersom bröden sätts in på banken och lånas ut kommer bröden på kort sikt ändå bli någon annans produktiva utgifter. Ökar sparandet sjunker räntan ner till den nivå där bröden kan lånas ut. Detta fungerar i en ekonomi där marknaden sätter räntan.

10 bröd används till bagarens personliga produktiva utgifter. I detta fall räcker det att bagaren köper 10 kilo potatis ifrån potatisodlaren. Nu kan potatisodlaren ha produktiva utgifter till ett värde av 10 bröd.


(B) Icke-produktiva utgifter i ekonomin

Nu finns det tyvärr en icke-produktiv person i ekonomin som förfalskar sedlar. Sedelförfalskaren går till bagaren och köper 100 bröd med falska sedlar. Sedelförfalskaren kan nu få någonting för ingenting, dvs han behöver inte producera någonting för att kunna byta till sig någon annans rättmättiga konsumtion.

Bagaren kan enbart baka 1000 bröd om dagen eftersom utrustningen inte tillåter en högre produktion. Det som sker är att sedelförfalskaren ser till att en annan producent (egen företagare eller anställda) går miste om köpkraft till ett värde av 100 bröd. Exempelvis kommer potatisodlaren att gå miste om 10 bröd och odlaren kan då inte köpa in utsäde, konstgödsel mm för att kunna fortsätta med sin verksamhet. Potatisodlaren lägger ner verksamheten och alla blir fattigare.

Sedelförfalskaren gynnar inte enbart sig själv utan även de producenter som får tag på sedlarna ifrån sedelförfalskaren. Bagaren märker att efterfrågan ökar och att priserna på bröd kan höjas. Alla som konsumerar bröd måste betala mer för brödet och dra ner på konsumtionen av annat, exempelvis på potatis.

Så här fungerar dagens system med banker och centralbank. Den offentliga sektorn fungerar även på detta sätt. För att kunna ha utgifter måste den offentliga sektorn lägga beslag på en del av de egna företagarnas och deras anställdas produktion. Denna produktion delas därefter ut till att finansiera andra människors icke-produktiva utgifter.


Penningstimulans enligt Keynes

Penningstimulans enligt Keynes sker både vid konjunkturuppgång och vid konjunkturnedgång. Detta skapar ekonomiska kriser. Den ökning av sparandet som sker beror på krisen. Det är inte sparandet som skapar krisen.

Om penningmängden ökar under krisen håller detta uppe priserna på konsumtionsvaror. Människors levnadsomkostnader ökar och detta tvingar människor att spara ännu mer. Lösningen på krisen är således att försäljningspriserna sjunker samtidigt som producenternas kostnader sjunker. Lönekostnaderna måste sjunka för att inte en alltför hög arbetslöshet ska uppkomma.

 
At 01 november, 2008 15:26, Blogger Danne Nordling said...

Min analogi avsåg att börja med att ta upp den grundläggande nyttan med ett kreditsystem. De som talar om "kapitalismens kris" är helt fel ute som g orwell påpekar.

Nästa steg är att titta på olika missbruk av nuvarande system. Disen vill ständigt påpeka att olika företagsaktörer beter sig illa. Men hur får vi dem att låta bli? Det sker inte särskilt bra enligt min mening genom att driva på konkurser i ett känsligt läge.

Per-Olof pekar på att staten kan utnyttja systemet för politiska syften när det är svårt att höja skatterna för att finansiera utgifter. Men i hans resonemang finns ytterligt komplicerade rekommendationer om sjunkande varupriser och sjunkande löner.
/DNg

 
At 01 november, 2008 17:29, Blogger Per Paterson said...

"Han får låna det mesta av pengarna om bankledningen tror på hans affärsidé."

Detta är inte korrekt. En bank lånar ut pengar mot säkerhet, vilket kräver att entreprenören kan prestera fullgoda säkerheter (fastighet, guld, etc) för att erhålla kredit för att kunna finansiera sin affärsverksamhet. Banker finansierar normalt inte affärsidéer, utan lånar ut pengar mot säkerhet.

 
At 02 november, 2008 12:04, Anonymous Anonym said...

Om Paterson följt med i händelserna, villa han ha upptäckt att problemet er existensen av et shadow banl´king system iscensatt av the playerz typ Goldman på Wall Street.
Dessa har kört showen och överkörd vanliga bankers krav på säkerhet via oförståeliga instrument. Detta er problemet, det er systemisk, det har satt oss alla i revsaxen, och brottsrubriceringen er ikke det fakta att vissa spelare empiriskt gör felinvesteringar och orsakatr förluster men hellre at vår allas gemensama pulsåder er innvaderat av et virus som hotar med systemkollaps. Fallet Sundquist er kanksje derimot en vanlig statistisk felinvestering men varför Carnegie's stora bråte slipsgubbar (många våningar i Krugerkåken vetja) förtjäner livsuppehåll etter sådan monumental repeterande inkompetens er oförståeligt.

 
At 03 november, 2008 02:05, Blogger Per Paterson said...

Hej Anonym 2008-11-02-12-04,

Jag är medveten om begreppet Shadow Banking och som jag förstått det är att ex Lehman Brothers lånat över 30 gånger eget kapital, när en vanlig (commercial) bank får låna ut 8 gånger om jag minns rätt. Det jag inte förstår är om nu Lehman köpt och paketerat subprimelån och sedan sålt dem vidare till andra banker, varför drabbas då Lehman av konkurrs?

Det verkar som ingen vet hur stora de osäkra fodringarna är, inte ens bankerna själva. Det märkliga är att Sverige som inte har någon subprime kris ändå garanterar regeringen 1500 miljarder, dvs 50% av BNP och om USA ställde upp med samma andel så skulle det bli 6.5 biljoner dollar och inte 700 miljarder, Sverige ställer upp med nästan 10 gånger mer garantier i förhållande till sin BNP och våra banker skall enligt egen uppgift vara i mycket bra (solvent) skick, jag undrar hur stora är våra problem egentligen?

 
At 03 november, 2008 09:41, Anonymous Anonym said...

Det jag undrar över är var banken får de pengar den lånar ut eftersom i Dannes exempel tydligen alla är panka.

Sen är som andra redan konstaterat problemet inte den direkta utlåningen utan alla spekulationer där mer eller mindre osäkra tillgångar packas om och säljs i flera led tills ingen vet vem som äger vad. Jag läste om en husägare i USA som helt fräckt vägrade betala sina lån och kom undan med det eftersom i den allmänna röran ingen kunde bevisa att det var han som ägde fordringen!

/Thomas

 
At 03 november, 2008 11:33, Blogger Danne Nordling said...

Detta med säkerhet är inte avgörande för hur grundstrukturen fungerar, Paterson. Om du vill kan vi anta att mjölnaren ställer olika delar av den under byggnad varande kvarnen som säkerhet. Eller också kan han få ett antal borgensmän att gå i god för honom.

En mer avgörande invändning är att alla skulle vara panka. Så står det inte i texten utan problemet är att var och en bara sparar en alltför liten del av sin daglön för att det skall räcka till stora investeringar.

Förvisso är det så att krisen utlösts av att det förekommit oegentligheter, långivning till icke solventa i alltför stor omfattning och möjligen att långivningen drivits för långt i relation till eget kapital. Men var går gränsen för denna tredje faktor?

Denna gräns är beroende av hur säker utlåningen är. Om den sker till staten kan det egna kapitalet vara obetydligt i relation. Med säkerhet i fastigheter räckte inte 2,2 procent eftersom det var F&F:s förlustandel när de blev helt förstatligade. Svenska banker lär kunna låna ut ca 25 gånger kapitalet innan FI kommer med en anmärkning. Det är också dessa 4 procent jag hört som ett riktmärke för amerikanska affärsbanker medan investmentbankerna skulle fått gå ner till 2 procent.

Men riktmärken är inte tillräckliga om utlåningen är onormalt riskfylld. Frågan är om det är den riskfyllda utlåningen eller att riktmärket är för lågt som utlöser kriser?

Däremot är det inte så att systemet i sig är uppbyggt som ett pyramidspel eller kedjebrev så att det oundvikligen måste bryta ihop med vissa mellanrum. Det fungerar om det hålls inom vissa gränser och kan då även tåla begränsade fallissemang.

Teoretiskt kan vi då tänka oss företag som lever inom riktpunkten för utlåning och som inte har extremt riskfylld utlåning som ändå fallerar. Det beror då på att tillräckligt många av låntagarna kommit på obestånd genom någon allmän svårighet och kanske även i kombination med att finansieringen av lånen utsätts för misstroende (så att långivningen borde dras ned vid "fel" tillfälle). Om sådana företag drivs i konkurs därför att allmänheten tror att det är skurkar som sköter företaget (bevis: bonus) har centralbanken och regeringen missförstått sin uppgift i finanskriser.
/DNg

 
At 03 november, 2008 14:20, Blogger Danne Nordling said...

Jag lyssnade just på beteendevetaren Jerker Jansson som i P1:s Obs Kulturkvarten ondgjorde sig över "virtuella pengar". Han trodde att han kunde bevisa detta genom ett exempel med 10 personer runt ett bord där en har en tusenlapp som han lånat tidigare.

Denna tusenlapp kan sedan lånas i tur och ordning av de övriga nio mot allt högre ränta. Resultatet är att alla tror att det finns 10 000 kronor. Men när den ursprungliga tusenlappen krävs tillbaka faller de virtuella värdena ihop som ett korthus. Kapitalismen är ett pyramidspel. Det visade Marx i 'Das Kapital'. Och varorna har gått samma väg genom "varufetischismen" hävdade Jerker Jansson. (Ej online.)
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home