Falkengren SEB hade rätt - Agenda hade fel

Det är upplåningsräntan som har stigit och medfört att utlåningsräntorna för bolån och företag har stigit. Bolåneräntans ökning mot interbankräntan är fel som jämförelse. Det är investerarna som höjt räntan mot bankerna. Annika Falkengren har rätt och Agenda fel. Garantiprogrammet kan vara ett sätt att få ner upplåningsräntan.

SEB:s VD Annika Falkengren är ingen pedagog. I Agenda i söndags hävdade hon att det snarast hade blivit dyrare att låna upp för att låna ut. Det stred uppenbart mot den bild som Agendas redaktion och Karin Hübinette hade förmedlat inledningsvis i ett diagram där boräntan tydligt fjärmat sig från vad som ansågs vara upplåningsräntan (Stibor). Diagrammet hade dessutom tidigare förekommit i pressen. Falkengren hade kunnat förbereda sig. Men hon satte inte kritikerna på plats med att hävda att hela deras beskrivning var fel! Det gjorde inte heller Jakob Wallenberg i intervjun med K-G Bergström i tisdags.

Nu kommer Riksbanken med en annan bild. Bankernas upplåningsränta har minsann ökat kraftigt. Det framgår av den igår publicerade stabilitetsrapporten (pressm, pdf). Förklaringen där är dock inte heller särskilt pedagogisk. Vi får ta den i två steg. Först visar man i rapporten hur bankernas upplåningsränta skiljer sig från marknadsräntan för bankerna. Normalt är räntan på säkerställda bankobligationer och den s k swapräntan nästan noll eller rentav någon tiondel lägre för bankerna. Nedan visas Riksbankens diagram för tvååriga obligationer (blå kurva) och femåriga (röd kurva) i förhållande till swapräntan på två resp fem år:

Av diagrammet framgår att bankerna på ett års sikt bakåt har fått betala ungefär en procentenhet mera för sina lån på marknaden. Detta är avgörande eftersom 40 procent av bankernas finansiering av utlåningen sker genom att emittera värdepapper, vilkas räntor påverkas av swapräntorna. Vidare kommer knappt hälften av utlåningen från bankinsättningar från allmänheten. Finasnsiering till interbankräntan (t ex Stibor) har netto en mycket liten betydelse. Det kan finnas skäl till att bortse att denna stigit med 2 procentenheter under samma period.

Nu kunde man vänta att utlåningsräntan också skulle ha stigit med en procentenhet extra eftersom upplåningsräntan gjort det. Riksbanken behagar dock inte visa något diagram med en jämförbar utlåningsränta. Men i rapporten finns ett diagram över differensen mellan en tremånaders swapränta och ett tremånaders bostadslån.. Detta visas nedan:

Vi ser här en uppgång med ca 60 punkter fram till september och enligt texten i rapporten en ökning med 70 punkter från december -07 till september -08. Det är alltså klart mindre än stegringen av upplåningsräntan med ca 100 punkter. Detta indikerar att bankerna fått acceptera en mindre marginal för utlåningen i september i år än i december förra året. Hur mycket mindre kan dock inte avgöras eftersom löptiderna för räntebindningen är olika i de två diagrammen. Att det blivit dyrare för bankerna att låna ut pengar till bolån, som Falkengren hävdade i Agenda, tycks alltså stämma med råge. Det är inte så att bankernas marginal har ökat - den har snarare minskat.

Däremot finns det en annan marginal som har ökat. Det är skillnaden mellan inlåningsräntan och utlåningsräntan. Men någon diskussion i Agenda om detta förekom inte. Innan vi börjar moralisera över bankernas "girighet" på detta område vill jag påminna att bankerna kan tjäna pengar på två sätt: genom räntemarginalen och genom provision på kapitalförvaltning. Det senare handlar främst om hanteringen av aktier och fonder. Här har affärerna gått dåligt i börsnedgångens kölvatten. Se diagrammet nedan:


Ännu så länge har bankernas lönsamhet hållits uppe. Nedgången senaste kvartal är obetydlig. Kreditförlusterna är också obetydliga och motsvarar 0,1 procent av utlåningen till allmänheten. Storbankernas resultat är 79 mdr kronor vilket indikerar vilka förluster de kan ta vid oförändrad utlåning.

Problemet för bankerna i konflikten med regeringen är att upplåningsräntan har stigit med ca en procentenhet vilket bankerna måste övervältra på låntagarna så gott det går. Om denna högre ränta beror på att investerarna (t ex pensionsfonder) misstror bankerna måste lösningen vara att utlåningen till bankerna garanteras av en försäkringsfond som i sin tur dessutom garanteras av staten. Därför måste bankerna betala en avgift för sin upplåning. Kruxet är dock att denna avgift i regeringens garantiprogram är så hög att nästan hela räntedifferensen på ca 100 punkter äts upp. Men om man som Agenda tror att den kan utökas med ca 40 punkter i ökad marginal för bankerna så framstår dessas tvekan förvisso som mindre begriplig.

Andra bloggar om: finanskrisen, banker, boräntan, garantiprogrammet, regeringen, SEB, Falkengren, media, penningpolitik, ränta, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se