torsdag, november 20, 2008

Penningpolitiken fungerar inte enligt läroboken

Även med ett statligt garantipaket för bankerna kan resultatet bli blygsamma räntesänkningar. Kreditmarknaden tycks inte fungera enligt teorin och redan begränsade garantier äter upp en stor del av sänkningsutrymmet genom för höga avgifter.

Mötet mellan finansministern och "de fyras gäng" (storbankscheferna) under förmiddagen resulterade inte i något konkret (Ekot). En väsentlig information var dock att det inte var bonussystemen som var kruxet. Ett obligatorium skulle inte ens kunna komma åt dem, sade statsministern. Vissa av svårigheterna finns tydligen i teknikaliteterna kring hur uppköp av andra företag skall regleras när det kan ske genom utnyttjandet av statsgarantierna. Men SEB-chefen Annika Falkengren nämnde något som indikerar en helt annan svårighet.

Det gäller att en garantiuppgörelse skapar de rätta förväntningarna, menade Falkengren. Hon antydde att en garanti inte skulle medföra så stora räntesänkningar som folk förväntar. Det betyder att penningpolitiken inte fungerar som läroböckerna beskriver teorin. En räntesänkning av centralbanken skall ju påverka den korta räntan tämligen automatiskt. Argumentet är att bankerna alltid kan låna upp pengar i centralbanken för att sedan låna ut dem till hushåll och företag.

Men så fungerar inte kreditmarknaden i Sverige. Av någon anledning vill bankerna inte alltid låna pengar av Riksbanken. De lånar hellre pengar av varandra. Därför uppkommer en intern kreditmarknad i banksektorn som styrs av den s k interbankräntan (i Stockholm kallas tremånadersräntan Stibor). I teorin talar man istället om dagslåneräntan som genom reglerade golv och tak inte kan avvika från styrräntan särskilt mycket. Man talar om en korridor där denna ränta kan röra sig. Men Riksbanken kan även påverka räntan inom detta intervall genom köp och försäljning av s k bankdepositer.

Så varför har Riksbanken låtit Stibor stiga till omkring 0,8 procentenheter över reporäntan när denna differens tidvis varit så liten som ca 0,25 procentenheter (senast i februari -08)? Kan styrningen av dagslåneräntan inte slå igenom på tremånadersräntan?

Nästa fråga är varför bolåneräntan inte sjunkit mera när ändå både reporäntan och interbankräntan sjunkit. Den är fortfarande enligt DI igår 1,2 procentenheter högre än Stibor - dvs dubbelt så mycket som i september och 0,7 procentenheter högre än de ca 0,5 procent som marginalen pendlade kring förra året.

Förklaringen idag är att Stibor ligger på en onödigt hög nivå därför att bankerna misstror varandra. De tror alltså att det på tre månader kan uppstå ett fallissemang i den bank de lånar ut till och därför vill de ha högre ränta. Detta skall rättas till med det statliga garantipaket som diskuterats den senaste veckan. För att detta skall fungera måste man ha en hypotes om varför bankerna inte lånar direkt i Riksbanken istället för av varandra där misstroendet skulle vara starkt. Har det något med att det utbildats en praxis att betrakta banker som lånar i Riksbanken som suspekta och snart färdiga för fallissemang? Här har den penningpolitiska teorin inte utvecklat en beskrivning av hur kreditmarknaden fungerar. Så hur vet vi att en statlig garanti skulle hjälpa?

Eftersom grundavgiften för garantin är 0,5 procent och det härutöver tillkommer ett bankspecifikt risktillägg på ytterligare ett par tre tiondelar borde resultatet under alla omständigheter bli att upplåningskostnaden mätt som Stibor inte kommer att minska med mer än kanske några tiondelar. Garantipaketet riskerar att bli verkningslöst eftersom det är för dyrt.

Endast om garantierna också minskar bankernas utlåningsmarginaler kommer det att ge effekt. Men varför skulle internmarknadsgarantier minska bankernas behov av att öka sitt egna kapital genom högre vinster? Garantierna måste minska risken för förluster i utlåningen för att utlåningen skall hållas uppe och helst öka.

Idag tycks bankerna istället säga upp eller inte förnya krediter där riskerna för förluster är litet större. Genom minskad utlåningsvolym framstår också det egna kapitalet som relativt större. Är dessa faktorer anledningen till att Falkengren vill stämma ner förväntningarna på räntesänkningar som resultat av garantipaketet?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

14 Comments:

At 20 november, 2008 20:52, Blogger Per Paterson said...

"Idag tycks bankerna istället säga upp eller inte förnya krediter där riskerna för förluster är litet större. Genom minskad utlåningsvolym framstår också det egna kapitalet som relativt större."

Vad jag förstår finns det ett krav på att bankerna skall öka kapitaltäckningsgraden i Borgs paket. Genom att minska utlåningen så är det en väg att uppnå det.

Sedan är bankerna kanske mycket rädda för att det skall uppstå kreditförluster med fallande huspriser, fallerande företag och arbetslöshet i denna lågkonjungtur och håller igen utlåning för att undvika framtida förluster, vilket också orsakar konkurser när företag inte får kredit.

PA Resources tvingades ge ut konvertibla skuldebrev för att klara av att förnya ett lån på 200 miljoner dollar i januari eftersom banken inte ville förnya krediten vad jag förstår.

Undra hur länge denna ovillighet till utlåning skall fortgå?

 
At 20 november, 2008 23:06, Blogger Danne Nordling said...

Ja, bankerna skulle enligt de ursprungliga planerna under en kort tid öka kapitaltäckningsgraden från 4 procent till 6 procent. Det är alltså prmärkapitalets andel av utlåningen. I primärkapitalet får förutom eget kapital också räknas in säkra fordringar (på staten).

Men det är knappast så att några av storbankerna inte klarar 6 procent idag. Det finns dock anledning att ändå förstärka kapitalbasen pga väntade kreditförluster under den kommande lågkonjunkturen. Med en statsgaranti i ryggen kan bankerna lättare göra nyemissioner. Men vad hjälper det för utlåningen? För att locka aktieägarna att satsa mera måste vinsterna öka. Och då kan knappast räntorna sänkas särskilt mycket. Nya lån till mindre solventa är inte heller attraktivt om man lovat högre vinster vid nyemissionerna.

Utan ytterligare garantier kommer obenägenheten att låna ut att bestå och räntan att hållas uppe. Det som kan hjälpa är att Riksbanken tar till en räntesänkning i överkant. Men det leder till mer långsiktiga obalanser. Stabiliseringspolitik är svårt...
/DNg

 
At 21 november, 2008 07:29, Anonymous Neoliberal Agenda said...

Är det så dåligt att räntorna är högre? När bankerna lånar av varandra och sparare så har vi en prissättnig som ligger närmare marknadsräntor. Hela upprinnelse till krisen i USA var att räntor var för låga. FED tryckte ner räntan till 1%-2% i flera år och man fick en osund kreditexpansion.

Det är ungefär som den fasta växelkursen i början av 90-talet då politikerna till varke pris ville ha felaktig kurs på kronan(med helt orimliga räntor som föld) istället för att släppa marknaden fri.

 
At 21 november, 2008 08:41, Blogger Danne Nordling said...

Veckans upphetsning kretsar kring att räntorna till bolåntagare och en del företag är för höga - speciellt i förhållande till Riksbankens penningpolitiska avsikter (räntesänkning med 1 procenh). Dessutom har åtminstone bolåneräntan tidigare stigit mera än de höjningar av styrräntan som gjorts.

Vad är en marknadsränta i en exceptionell situation? Utan bankgarantier och insättningsgarantier och med några bankrusningar i bagaget skulle marknadsräntan kunna vara 15 procent eller mer. Då skulle bostadsbyggandet praktiskt taget upphöra. Det bedöms som olämpligt.

Analogin med växelkursen haltar. Sverige hade 1990 skaffat ett alltför högt kostnadsläge som behövde justeras. Nu har bostadsbyggandet snarast varit för litet med en osund prisstegring som följd. Att då tvinga ner det med långsiktigt alltför höga räntor verkar inte vara något som konsumenterna på marknaden önskar.
/DNg

 
At 21 november, 2008 10:48, Anonymous ola said...

Låg ränta när det går bra är inte bra, det kan nog många vara överens om.
Men NU varför ha hög ränta NU, alt måste göras för att få fart i ekonomin, räntan bromsar alla investeringar 1% RÄNTA nu. TÄNK OM KRISEN BLIR DJUPARE?

 
At 21 november, 2008 11:55, Anonymous Anonym said...

Vi kan dra en del slutsatser av finanskrisen i början av 90-talet.

Den hade bankerna själva i hög grad medverkat till genom en spekulativt lagd låneverksamhet.
Föga avvägning skedde vad gäller kreditprövning och av bakernas möjligheter att själva klara sig i en fallande konjunktur.

Då var vårt land värre ute än andra länder.
Samtidigt har den dåvarande regeringens krispaket framstått som ett föredömme,som mycket väl tål att ta del av nu.
Så sker också.

Vad gäller vår penningpolitik kommer styrräntan att sjunka,sannolikt mot en övre gräns på 2,5 procent.

Det är det viktigaste för att få lägre bankräntor,vilket förstås kommer såväl företag,som enskilda och fastighetsägare till del.

Vad detta kommer att betyda för vår egen sysselsättning samt BNP-utveckling låter sig inte fastställas annat än som hypoteser.

Det är dock svårt komma till annan slutsats än att sänkta räntor i förening med regeringens synnerligen kraftiga stimulanspaket kan bidra till att vi jämfört med andra länder hamnar i en svår recession.

Våra banker har även nu gjort en del dumma affärer.
Det gäller även en bank som SE-banken,som nu vägrar ansluta sig till en bankgaranti,vars syfte ändå är att få det finansiella systemet att fungera utan inbördes störningar.

Det kan bero på löner och bonusar,men mer troligt är som Danne här framhåller inte så stor vinst för varje bank att hämta in.

Kan man reda ut detta med teknikaliteterna så är det förstås bra för trovärdigheten att alla är med.

Det måste samtidigt uppmärksammans att Reinfeldt poängterat att något obligatorium blir det inte fråga om.

Detta gillar dock inte socialdemokraterna.
Redan har facket vid sidan av detta med a-kassdan börjat tala om förstatliganden av svenska exportföretag som Volvo.

Sånt sker nu när vi alltmer behöver lösningar över blockgränserna.
Det verkar dock nu vara uteslutet.
Per Fredö

 
At 21 november, 2008 11:57, Blogger Per Paterson said...

Vid förra krisen hade politikerna bundit kronan till ecun, vilket medförde att alla lånade ecun till låg ränta och placerade dem i kronor till hög ränta, vilket slutade med att riksbanken tvingades höja räntan till 500% innan politikerna gav upp. Nu har vi som väl är en utomordentligt bra valuta som flyter fritt och reproränta är ändå bara 3.75% idag och sänks antagligen till 2.75% i december, jag ser inga större problem med att sänka den till 1% heller, kronan lär försvagas en del men det är bra för exporten men dåligt för importinflationen. Riksbankens inflationsmål är ju 2% och inflationen var 4% i oktober, trots att oljan sjunkit med hälften.

Men skribenten ovan har en poäng med att vi har en riksbank som håller på och försöker styra inflationen med räntan vilket påverkar ekonomin. Med en 100% guldvaluta vars mängd och ränta byråkrater inte kunde påverka så skulle vi alltid ha en marknadsränta.

Problemet nu verkar vara att aktieägarna i bankerna inte vill förlora sina banker och gör allt för att begränsa sina risker och dra in pengar med högre räntor för att kunna klara framtida kreditförluster, därför fungerar inte regeringens kreditpaket speciellt bra. Företagen (stora) kan dock låna direkt av riksbanken med företagscertifikat som säkerhet.

USA's bailout aktiviteter har ännu inte börjat fungera, politiska problem angående bilindustins bailout (kongressen har givit 12 dagars respit), Bush emot. Paulson har spenderat 290 miljarder av de första 350 och måste erhålla nytt kongressbeslut för att få spendera nästa 350 miljarder, men bankerna vill ha minst 1200 miljarder.

Summa summarum blir att kredit krunchen kommer att fortsätta ett tag till både i USA och Sverige, det är i alla fall min slutsats.

 
At 21 november, 2008 22:17, Blogger Per-Olof Persson said...

Penningpolitiken fungerar inte enligt läroboken

Den helt dominerande s k “neoklassiska skolan” av nationalekonomi som lärs ut på de flesta lärosäten, och dominerar politik- och finansmarknader, är inget annat än pseudovetenskap på samma nivå som astrologi eller spådom i telöv. Det är en s k “vetenskap” som drivs på av efterblivna halvidioter som försöker tvinga verkligheten att anpassa sig efter avancerade matematiska formler med konstiga grekiska bokstäver i ett desperat försök att banka verkligheten platt för att passa felaktiga formler. I stället för att anpassa vetenskapen efter verkligheten.

Den neoklassiska nationalekonomin försöker tvinga på “jämviktsteorier”, deterministiska samband i en fiktiv värld där alla information är perfekt och symmetrisk, alla beslut är 100% rationella och alla aktörers implicita och explicita intressen är symmetriska och fullständigt transparenta. Matematiska formler med 4-5 variabler, där 4-5 av variablerna är felaktigt antagna brukar resultera i imprecisa resultat.

Den neoklassiska skolans misslyckande kan ses med all tydlighet i den nu pågående finanskrisen, och antagligen de 3-4 senaste ekonomiska kriserna och teoriernas oförmåga att förutse någon av dem. Ekonomi är framförallt beteendevetenskap, INTE matematik - individer agerar utifrån sina egna olika intressen och utifrån den information de har tillgänglig samt de omständigheter vilka de lever under.

Information, intressen, omständigheter och verktyg är i högsta grad asymmetriska. Denna asymmetri medför att neoklassisk ekonomis strävan efter “jämvikt” och andra gravt förenklade matematiska samband faller platt på marken. Kontentan är att individers beteende och den kollektiva summan därav är alldeles för komplex för att destilleras ned i matematiska samband med ett fåtal variabler.

 
At 22 november, 2008 00:58, Blogger Danne Nordling said...

Per Fredö, du menar förstås att Sverige har en chans att jämfört med andra länder inte hamna i en "svår recession". Det är nog svårt att sia om detta. Vi har ett starkt exportberoende nuförtiden. Faller exportproduktion bort kan inte denna kapacitet användas för att ersätta import. Inte heller för offentliga investeringar eftersom det inte finns några färdiga planer och den offentliga sektorn är synnerligen rigid när det gäller att sätta igång något nytt. Det tar flera år.

Så vad skall stabiliseringspolitiken inriktas på? Det som blir kvar är att åtminstone se till att exportminskningen inte leder till sekundära effekter som riktar sig mot hemmamarknaden. Men jag tvivlar på att stabiliseringspolitiken ens klarar detta. Dels gafflar man om automatiska stabilisatorer och dels om risken för sparandeökning hos allmänheten om budgeten underbalanseras. Regeringen försöker därför göra så litet som möjligt på det finanspolitiska området. Annars skulle en generell skattesänkning kunna kompensera för det efterfrågebortfall som de arbetslösa och de som oroar sig för att bli arbetslösa nu orsakar.

Anders Borg kör istället ett populistiskt spel mot bankerna. Antagligen vet han inte så mycket om bankernas problem att han förstår bättre. Både Aftonbladet och Expressen förordade under fredagen lagstiftning mot bankerna om de inte kapitulerar. De vill ha en regleringspolitisk konfrontation av klassiskt svensksocialistiskt snitt mot bankerna. Och vem är inspiratören den här gången?

Varför är svensk politik så benägen att förfalla till förenklad klasskampsretorik av kvällspresskaraktär? På kort sikt blir nog Borg populär, i synnerhet om bonusarna försvinner. Det verkar vara viktigare för opinionen än om det går åt skogen för hela landet.

Per Paterson, teorin om importinflationen vid valutaförsvagning är nog inte så enkel. Vi såg vid den förra försvagningen (nov 1992) som också kombinerades med en lågkonjunktur att importörerna inte kunde höja sina priser av rena efterfrågeskäl.

Efter vad jag förstår så har bankerna svårigheter att få låna långt både av varandra och av utanförstående investerare. Det kan bli lättare genom en garanti. Men invändningen tycks vara att det finns för liten likviditet. Det tyder på att Riksbanken borde börja köpa upp statspapper så att det kommer ut mera pengar som kan placeras i (garanterade) bankpapper och inte i statsobligationer och statsskuldväxlar. Sköter sig Riksbanken?

Hattandet i USA visar åtminstone en sak: det finns ingen auktoritativ stabiliseringspolitisk teori att hålla sig till.

P-O P, du har en poäng i din kritik av nationalekonomins matematisering även om du inte behöver använda uttryck som "halvidioter". Genom alltför mycket formelexercis har nationalekonomin dels blivit abstrakt och orealistisk i relation till verkligheten, dels fjärmat sig från dem som har att tillämpa den. Om politikerna och ekonomijournalisterna inte begriper vad ekonomerna säger kommer förenklade tumregler att ersätta nationalekonomin. Och då är mycket av pengarna till den akademiska forskningen bortkastade.

Den neoklassiska nationalekonomin kanske borde diskutera sina egna förutsättningar och jämföra dem med andra skolors?
/DNg

 
At 22 november, 2008 10:12, Blogger Per Paterson said...

Staten vill att bankerna börjar låna ut pengar igen och till lägre ränta. Bankerna vill minska sina risker för kreditförluster och stärka sitt kapital med högre vinster, vad jag förstår.

Det börjar bli uppenbart att Borgs bankpaket inte löser uppgiften. Dels verkar det krångligt och effekterna svår bedömda och bankerna tvekar.

Att bankerna får låna i Riksbanken till 0.5% lägre styrränta är väl positivt, men det minskar inte risken för kreditförluster. En allmän statlig bankgaranti är förtroendeskapande, men minskar inte risken för kreditförluster.

Att staten köper preferensaktier skulle stärka bankernas förmåga att bära kreditförluster, men knappast öka deras vilja att låna ut i en osäker marknad och avstå från högre räntemarginaler.

Riksbanken skulle också kunna köpa osäkra krediter från bankerna för ex 400 miljarder (100 var) det skulle säkerligen uppskattas av befintliga aktieägare och fylla bankerna med kapital, men skulle man låna ut mer till företag och privatpersoner i en osäker marknad eller köpa statsobligationer för pengarna?

Det är ungefär samma psykologi som att sänka skatten eller skicka en check till folk i syfte att stimulera konsumtionen, men när folk är rädda för framtiden så betalar de hellre av sina skulder eller sparar pengarna för säkerhetsskull i fall de drabbas av arbetslöshet, dyrtider, etc.

Inte helt enkelt att vidtaga bra åtgärder.

 
At 22 november, 2008 11:40, Blogger Danne Nordling said...

Att skicka en check eller att sänka inkomstskatten kan alltid befaras ge begränsad effekt. Folk kan spara pengarna eller mest konsumera utländska varor. Ett av motargumenten brukar vara att bara ge pengar åt fattiga som är mera inställda på att konsumera. Det är sannolikt det verkliga skälet till att skattesänkningar ses med skepsis av många.

Ett annat motargument är att skattesänkningen ges som en tillfällig momssänkning. Då måste effekten främst bli ökad konsumtion. Däremot kan denna konsumtion mest rikta sig mot importerade varor.

Alla dessa invändningar ger beslutsvånda hos politikerna och leder i praktiken till att just ingenting görs. Stabiliseringspolitiken befinner sig i kris...
/DNg

 
At 22 november, 2008 17:57, Anonymous Anonym said...

Finanspolitiken kan definieras på skilda sätt och de ekonomiska stumulanser,som den nuvarande regeringen genomfört samt har med i sin kommande budget ligger på nivån 70 mkr.kr.

Detta har medfört sänkt skattenivå från cirka 50,5 % till 48,5 %.
Visserligen lite,men ett steg åt rätt håll.

Enligt en artikel i dagens SvD så har SCB granskat effekterna av denna politik vad gäller bl a tillväxt,företagsamhet samt sysselsättning.

Alla dessa tal har varit positiva och hittills har inte minst enskilda personer samt hushåll fått ökad disponibel inkomst.

Det är alltså från denna nivå,som vi nu går i i en allvarlig recession,huvudsakligen beroende av att det finansiella systemet brakat samman i skilda länder,dock mest i USA.

Vi har även om det brister här och var i vårt land ett stabilt bankväsende och statsfinanserna har ett överskott på cirka 2 & av BNP.

Samtidigt haglar nu varslen,mest från exportföretag som bilindustrin och verkstadsindustrin samt märkligt nog även i viss utsträckning från vår gruvindustri.


Detta reser förstås krav på skilda stimulansreserver.

Vi har resurser,vi kan sätta in dem vid lämplig tidpunkt,men vi menar att den nu lagda budgeten först ska ge sitt besked.
Det är i huvudsak regeringens linje.

Vad gäller exportföretag som fordonsindustrin och nu även verkstadsindustrin så menar regeringen att dessa företag själva har att ta sitt ansvar.

Därutöver sker som känt en rad kompletterande åtgärder inriktade på sådant företagsamhet samt inriktade på de regioner,där problemen är som störst.

Det som Danne skriver att det råder beslutsvånda bland våra politiker,sannolikt då menat regeringen, anser jag inte är helt korrekt.

Rader av exempel på vad som skett vid sidan av den nya budgeten,kan ges.

Och vad gäller stabiliseringspolitiken så är vårt läge,oavsett alla svårigheter med prognoser,nog lite bättre än andra länders.

Så detta med kris hör anser jag i nuläget hör mest hemma i den politiska vokubalären.
Per Fredö

 
At 22 november, 2008 19:14, Anonymous ola said...

När ska vi inse att våra ekonomiska system styrs felaktigt på något sätt, varför återkommer kriser så regelbundet? Varför skulle psykologisk påverkan i ekonomin vara regelbundet?
Psykologin behöver inte vara orsaken till en kris men den förstärker en kris, ser vi sambandet mellan kriser och psykologi på ett felaktigt sätt. Vilket kom först ägget eller hönan.

 
At 23 november, 2008 01:53, Blogger Danne Nordling said...

Ola, allvarliga kriser är inte så ofta förekommande. Men när de uppkommer i USA får de stora spridningseffekter. Upkommer något liknande i Sverige stannar effekterna här. Rent finansiella kriser som den 1987 tycks gå att motverka på ett tidigt stadium.

Reala kriser som i USA under senare delen av 20-talet och senare delen av 00-talet samt i Sverige i slutet av 1980-talet verkar inte gå att motverka. I teorin borde de gå att bekämpa så att spridningen begränsas. Men i praktiken har det inte visat sig möjligt på grund av beslutsinsufficiens.

Per, jag bedömer att regeringen i Sverige lider av en släng av sådan insufficiens. Enligt SvD 22/11 anser Konjunkturinstitutet att det krävs åtgärder för minst 50 mdr kr 2009-10. Detta är utöver de 32 mdr kr som aviserats av regeringen i budgeten. Totalt alltså 82 mdr kr.

Mot den bakgrunden är det inte särskilt kraftfullt att mesa som Littorin, Olofsson och Borg. Risken är inte bara att exportindustrins svårigheter inte kan förhindras från att sprida sig. Oppositionen får också en gratischans att kritisera regeringen för saktfärdighet genom att Östros lyckats skapa intrycket att han lagt fram förslag till stimulansåtgärer tidigt. Det smarta är att få opinionen att tro att det mesta av krisen I Sverige är regeringens fel. Och det kan lyckas om Borg fortsätter att bromsa. Hur går då valet 2010?
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home