måndag, november 17, 2008

Finanspolitik borde komplettera penningpolitiken

Nu vill näringslivet att regeringen genomför en rejäl finanspolitisk stimulans. Kreditsvårigheterna fortsätter. Penningpolitiken är ineffektiv. Det är bråttom. Men regeringen vill vänta och se.

Just efter det att Barack Obama vunnit presidentvalet talades det om att han planerade ett stimulanspaket på 200-300 mdr dollar. Det motsvarar omkring 2 procent av BNP. Därefter nämndes siffran 100 miljarder och nu är det ganska tyst. I Sverige har socialdemokraterna föreslagit en stimulans på 10 mdr kr eller 0,3 procent av BNP. Detta har avvisats av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Nu har Svenskt Näringsliv i en debattartikel igår 16/11 på DNdebatt kommit med ett förslag som omfattar 50-60 mdr kr eller nästan 2 procent av BNP.

Man gör prognosen att arbetslösheten kommer att öka med 100 000 personer och vill därför enligt ingressen:
"Nu behövs en aktiv statlig finanspolitik där regeringen släpper loss reformer och offentliga jobb för cirka 50 miljarder det närmaste året. Dessutom måste bankernas kreditgivning lossna omedelbart och bankernas regler för att säga upp lån ändras. Statsmakterna måste reagera nu för att inte krisen ska förvärras, skriver Svenskt Näringslivs verkställande direktör Urban Bäckström och chefsekonom Stefan Fölster."
Men inte heller detta förslag finner någon nåd hos allians-regeringen. Trots att OECD i torsdags kom med en synnerligen dyster prognos (Ekot, DN), där USA:s BNP sjunker med 0,9 procent nästa år, tyckte Maud Olofsson (c) i Rapport att man måste vänta tills regeringens aviserade åtgärder fått verka innan man kan ta ställning till om det behövs ytterligare åtgärder. Jag tror inte att hon en brytt sig om att läsa hela artikeln. Den innehåller t ex en synnerligen allvarlig kritik mot penningpolitikens effektivitet:
"På en rad områden kommer lönsamma investeringar inte i gång därför att krediter inte finns eller blivit onödigt dyra i finanskrisens kölvatten. Om inte bankernas kreditgivning lossnar snart och finansmarknaderna börjar fungera igen kan det bli nödvändigt att införa en allmän statlig garanti av bankerna av samma typ som vid bankkrisen vid 1990-talets inledning. Vi tror att vi närmar oss en sådan punkt.

Lika viktigt är det att befintliga krediter inte sägs upp i onödan. Nuvarande regelverk ger bankerna rätt att i vissa situationer säga upp lån även om företaget betalar räntor och amorteringar i tid. Det kan skapa en onödig, nedåtgående spiral. Regelverket bör ses över.
"
Organisationen har undersökt medlemsföretagens förhållanden och funnit fortsatta kreditsvårigheter hos hälften av dessa. Detta visar att krisen håller på att förvärras och att något måste göras alldeles oavsett om finanspolitiska åtgärder behövs eller inte inom ramen för denna politiks normala funktion. Penningpolitiken räcker tydligen inte och det tar upp till två år innan den får effekt i vanliga fall.

Vi kan inte vänta och se om regeringens åtgärder i budgeten får effekt. Då kan allting vara för sent. Då är det bättre att inhibera en del av åtgärderna om det ser ut att bli en tillräcklig uppgång med hjälp av projekt som hinner sättas igång. Vid förra krisen på 1990-talet tyckte en del att man kunde tidigarelägga reparationer av skolor och offentliga byggnader. Det förslaget avvisades med att det var försent - det fanns inga färdiga planer utan det skulle ta flera år innan sådana insatser kunde sättas igång. Så blev den krisen också oväntat djup och långvarig.

Bäckström och Fölster hoppas dock att denna principiella invändning mot finanspolitiska åtgärder kan undvikas denna gång:
"De flesta ekonomer dömer ut finanspolitiska stimulanser som instrument för att utjämna normala konjunktursvängningar. De får ofta genomslag för sent och eldar på under nästföljande högkonjunktur. Inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur är läget dock ett annat.

I en artikel i "Ekonomisk debatt" från 2003 argumenterade Anders Borg för just den här typen av aktiv finanspolitik. Där poängterade han särskilt att en aktiv finanspolitik kan vara framåtsyftande och ta hänsyn till vad prognoserna säger, vilket är bättre än att passivt invänta notan som kommer när kostnaden för arbetslösa ökar.
"
Dessvärre finns det inte mycket i vad Borg sagt under den pågående krisen som visar att han skulle hålla fast vid sitt tidigare synsätt. Det kanske är så att all stabiliseringspolitik omöjliggörs av det som på ekonomspråk kallas "decision lag" - dvs beslutseftersläpning. Då är det kanske Milton Friedmans stadiga penningmängdstillväxt som är det enda som kan göras i stabiliserande riktning. I den här krisen är det dock för sent.

[Uppdatering 13:30. Anders Borg lägger fram reviderad prognos för BNP: ökning med 0,1 eller ev minskning med 1,2 procent 2009. Han avvisar dock SN:s krav på stimulanser med hänvisning till oro hos allmänheten och vill avvakta med ytterligare åtgärder, DI.se, Ekot]

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Etiketter:

13 Comments:

At 17 november, 2008 03:14, Blogger Kraxpelax said...

Precis, det var synnerligen välkommet initiativ från Urban Bäckström och Stefan Fölster. Svenskt Näringsliv framstår plötsligt som en sund och progressiv kraft i det svenska samhället, och vi har goda skäl att förvänta uppslutning åtminstone från industrifacken. Det tycker jag var strålande, och jag har uppmärksammat saken i en nyinlagd kommentar på Newsmill. Ekonomin är inte b-a-r-a elände.

- Peter Ingestad, Solna

 
At 17 november, 2008 10:27, Anonymous Anonym said...

Urban Bäckströms och Stefan Fölsters prognos om att vi mycklig väl kan ha en arbetslöshet på 100 000 kan slå in,men den kan även vara överdriven.

Försvisso minskar nu sysselsättningen kraftigt,men samtidigt har vi åtskilliga företag och branscher som har brist på arbetskraft.

Vi har också en "modern"arbetsmarknadspolitik,kompletterad med en rad utbildningspolitiska program,som kan bidra till att suga upp arbetskraft i den kommande recessionen-och detta på ett produktivt sätt.

I nuläget saknas inga medel till det.

Vad gäller den finansiella marknaden så har riksgäld,regering och riksbank i samverkan med finanskrisen investerat cirka 500 mkr.kr,varav bankerna hittills endast ansett sig behöva 250 mkr.kr.

Staten har som känt även övertagit Carnegie med sikte på att få detta finansinstitut rekonstruerat så att det snarast kan försäljas till seriösa köpare.

Likaså innebär garantifonden ett kanske avgörande medel att få banker att handla med varandra och att även ge dom möjlighet att vara lite mildare i den kreditprövning,som alltid krävs.

Maud Olofsson har näringslivspolitiskt ansvar och hon liksom andra statsråd kännner förstås till att budgeten för nästkommande år finanspolitiskt innebär stimulanser av det slag som Bäckström och Fölster vill ha på i storleksordningen 50 mkr.kr.

Nu vill dessa komplettera med ytterligare 50 mkr.kr och därvidlag har regeringen sagt-och det inkluderar även Anders Borg,även om denne nu inte velat ställa sig bakom den mängd av subventioner som det ställs krav på-att utymme finns för mer.

Regering måste därför få lite tid på sig att närmare analysera vad som är bäst,hur mycket som krävs,när resurserna ska sättas in och vilken samhällsekonomisk effekt de kan bedömas få.

Det är svårt förstå att man skulle ha några principiella invändningar mot vad SN föreslår,inte minst därför att denna organisation helt sågar oppositionen alternativ,eller snarare deras spridda tankegångar.
Per Fredö

 
At 17 november, 2008 11:12, Blogger Danne Nordling said...

Per, det finns flera principiella invändningar mot finanspolitiska åtgärder som har fördunklat debatten under många år. En är något dogmatisk men har paradoxalt omfattats av Svenskt Näringsliv i remissvaret på SOU 2002:16 (Stabiliseringspolitik i valutaunionen). Då avstyrkte man bildandet av ett finanspolitiskt råd och menade att aktiv finanspolitik inte alls skulle bedrivas. De automatiska stabilisatorerna var tillräckliga och diskretionär finanspolitik riskerade att bli destabiliserande.

En annan invändning är att finanspolitik inte kan ge någon positiv effekt alls. Resultatet skulle istället bli stagflation.

Den österrikiska skolan hävdar att finanspolitik riskerar att konservera felaktiga investeringar och kanske leda till en ännu större kris senare.

I varje fall verkar det troligt att finanspolitik inte kan utjämna konjunktursvängningarna om åtgärderna sätts in i ett sent skede där krisutvecklingen redan har fått gå långt. Detta bör dock skiljas från åtgärder för att förhindra en ytterligare försämring.

Skepsisen mot finanspolitiken har medfört att penningpolitiken fått ett uppsving. Men risken med detta är att det istället utvecklas finansiella bubblor genom att låg ränta blåser upp tillgångspriserna. Då kan kriserna bli mycket värre när de kommer.
/DNg

 
At 17 november, 2008 15:28, Anonymous Anonym said...

Anders Borg har just kommit med sin bedömning av det ekonomiska läget.

Det är ett opus på 64 sidor och tar rimligen ifrån socialdemokraterna argumentet att regeringen inte gör några prognsorer anpassade efter konjunkturläget.

Nu kommer Borg med två prognoser,en någorlunda försiktig och en mer drastisk med hänsyn till den internationella konjunkturutvecklingen.
Detta kan,menar han, medföra en lägre sysselsättning motsvarande 3-4 procent av nuvarande sysselsättningsgrad.

Helt naturligt menar Borg att man i nuläget inte vet vad som kommer att hända och att nya prognoser kan bli aktuella.

Borg redovisar sedan alla de förändringar som skett i syfte att stärka statsfinanserna,vilka som medfört högre sysselsättninsgrad,de som förbättrat företagens konkurrensvillkor och även de som bidragit till ökad välfärd.

Någon hänvisning härvidlag finns därtemot inte nu gentemot klimatpolitiken och för den delen inte heller gentemot energipolitiken i stort.

Vi har ju numera ett finanspolitiskt råd och detta har enligt Borg i stort sett gett regeringen godkänt till den hittillsvarande politiken.

Däremot är dessa nationalekonomer,trogna sin vetenskap,skeptiskt inställda till selektiva
insatser,troligen typ att underlätta för ungdomar att ta sig ut på arbetsmarknaden.

Borg menar också att den förda politiken bidragit till en avsevärt ökad sysselsättningsgrad . Talet 100 000 nämns. Detta skulle ha bekräftats även av LO.

Denna politik ska man fortsätta med 2009 och sannolikt även 2010.

Vid sidan av nuvarande finanspolitik,lägre inflation,sjunkande räntor och även en dämpad löneutveckling så kommer detta sannolikt att något hålla konsumtionen uppe och även stimulera den privata sektorn.

Sen återstår förstås kompletterande åtgärder av det slag som SN förespråkar.

Vi har även nu kunnat notera mängder av riktade subventioner hit och dit.

Oavsett regering blir det nog svårt undvika en del av detta även om julklappen knappast kommer att hamna under granen.

Borg skriver inget om detta,men enligt ekosändningen i dag finns beredskapen och den skulle även utöver vad som redan beslutats innebära stöd för svensk bilindustri.
Per Fredö

 
At 17 november, 2008 17:42, Blogger Per Paterson said...

Det bästa jag kan se är att regeringen fortsätter att skära kraftfullt i de statliga utgifterna som ger utrymme att sänka skatterna på främst arbete och kapital och fortsätta med att balansera budgeten och amortera statsskulden.

Varje krona som staten spenderar tar den från ekonomin i form av skatt eller lån och investerar pengarna med politiska målsättningar i stället för med vinstmotiv som främsta intresse.

Det bästa är att marknaden får utvecklas fritt och fortsätta sänkningen av priser på aktier, fastigheter, löner, råvaror, tills processen är klar och nästa uppgångfas börjar.

Att genomföra stora projekt som har god lönsamhetskalkyl ex att bygga 10 nya kärnkraftverk och höghastighetståg och järnväg tillsammans med privata investerare är positivt om vinstprognoserna är goda. Pengarna som finns skall satsas där avkastningen blir störst och med hänsyn till oljekrisen så är det antagligen i energisektorn.

Att staten skulle vara effektivare än marknaden på att allokera pengar till de lönsammaste investeringarna är det väl ingen som tror på.

Hade vi haft guld som valuta hade räntan helt bestämts av marknaden och därmed alltid hamnat på en perfekt nivå. Nu när riksbanken kan påverka räntan och öka penningmängden så får vi en byråkratisk ränta som lätt kan skapa nya obalanser.

 
At 17 november, 2008 18:52, Blogger Danne Nordling said...

Per Paterson, kan du förklara hur metallmyntfot skulle ha inneburit att vi (dvs främst USA) kunde ha undvikit krisen? På 1920-talet med guldmyntfot lyckades USA trots guldet bygga upp en stor obalans som dessutom inte kunde bekämpas effektivt förrän guldmyntfoten övergavs.

Det tyder på väsentliga svårigheter även med guld som valuta. Problemet ligger i kreditsystemet som genom fenomenet 'depositioner' kan allokera realkapital till långsiktigt ohållbara investeringar. Dessutom kunde aktiemarknaden också svälla ut med hjälp av krediter. Räntan under en stor del av 20-talet var 3,5 procent vilket inte tyder på någon abnormitet. Den steg mot slutet och bidrog rimligen till att obalansen började vackla. När krisen väl var ett faktum steg realräntan till ca 11 procent.

Något mer måste till innan metallmyntfot kan fungera.
/DNg

 
At 17 november, 2008 22:35, Blogger Per Paterson said...

Fördelen med guld är att politiker inte kan öka penningmängden. En viss ökning med 1-2% sker med ny produktion.

Men jag kan inte se hur något penningsystem kan undvika spekulationsbubblor, många kan naturligtvis köpa aktier för sina guldpengar. Samma mängd valuta finns dock hela tiden kvar i systemet som kommer att köpa olika mängd varor, tjänster, aktier beroende på pris.

Nu är det många som säger att The Great Depression aldrig fick en naturlig återhämtning, utan både Hoover och Rosevelt fördröjde återhämntningen med statliga ingrepp. Har staten ett överskott kan den naturligtvis investera detta i vägar, skolor, etc, men kanske bättre att låna ut det till dem som kan prestera de bästa investeringarna dvs de med högst avkastning.

Guld behåller också sin köpkraft betydligt bättre än ex FIAT-dollar som förlorat 96% av sin köpkraft. Vilket skulle medföra ett mycket säkrare sparande på lång sikt. Banksparande har länge givet negativt eller mycket låg avkastning efter inflation och skatt.

Jag kan inte se något penningsystem som skulle vara bättre än guld, kan du det?

 
At 18 november, 2008 02:20, Blogger Per-Olof Persson said...

USA hade ingen guldmyntfot

USA hade ingen guldmyntfot med 100%-ig reserv under 1920-talet. Guld skulle täcka 35 % av sedelutgivningen och 40 % av bankkrediterna. Enligt Rothbard i boken "Americas Great Depression" ökade penningmängden med 62 % från juni 1921 till december 1928.

Därefter var centralbankens mål att endast företag skulle få krediter eftersom spulationsbubblorna skulle stävjas. Detta innebar att penningmängden var stabil fram till juni 1929 när den tunga industrin började göra kraftiga neddragningar. Troligtvis försämrades industrins lönsamhet långt tidigare.

 
At 18 november, 2008 03:04, Blogger Per-Olof Persson said...

USA använde sig av Fishers teori om prisstabilitet

Efter depressionen 1921 började USA att tillämpa Irvin Fishers teori om prisstabilitet. Inflationen skulle ligga på omkring noll och centralbanken skulle justera inflationen med hjälp av styrräntan. Centralbanken förvaltade medlemsbankernas reserver och kunde genom utlåning/inlåning till/från medlemsbankerna öka/minska likviditeten i banksystemet (och därmed penningmängden i ekonomin). Detta skedde genom styrräntan.

Inflationen sjönk med 2,2 % från juni 1921 till juni 1929. Produktionen ökade med 60 % under samma tidsperiod. En stabil penningmängd hade teoretiskt sett lett till en prissänkning på 37,5 %. Prisstabiliteten uppnåddes således.

Men problemet med de kraftiga konjunktursvängningar som skapas av den tunga industrin är att dess investeringar är väldigt räntekänsliga pga storlek, risk, återbetalningstid etc. En sänkning av räntan under marknadsräntan skapar felinvesteringar som med tiden blir olönsamma.

Det stora problemet uppkom dock 1930 när tullarna höjdes kraftigt. De små lokala bankerna hade lånat ut stora summmor till jordbruket. När exporten försvann sjönk priset på exempelvis vete med 70 %. Små banker och mängder av lantbruk gick i konkurs pga av denna åtgärd.


Prisstabiliteten är problemet

Den ledande teorin efter depressionen 1921 var att kriser orsakades av att priser och löner sjunker. Därför är lösningen på kriser att inte tillåta priser och löner att sjunka. Hoover upprättade konferenser redan i november 1929 för att övertala industrin att inte sänka sina priser. Men för höga priser och löner i en nedgång minskar efterfrågan på både varor och på arbetskraft.

Roosevelt försökte kopiera det kooperativa systemet i det fascistiska Italien. Redan 1933 upprättades prislistor på allting i ekonomin med priser som inte fick underskridas. Efterfrågan sjönk kraftigt fram till 1935 när Högsta Domstolen förbjöd denna åtgärd.

Produktionen ökade därefter kraftigt fram till 1937 när Roosevelt införde Wagner Act, dvs fackföreningarna fick oinskränkt makt. Efterfrågan minskade därefter åter kraftigt tills Roosevelt lyckades provocera fram ett krig med Japan.

 
At 18 november, 2008 05:07, Blogger Per Paterson said...

Stort tack till Per-Olof Persson och hans intressanta ekonomiska historie beskrivning ovan.

Redogörelsen ovan är en bekräftelse på att alla politiska åtgärder för att motarbeta marknadens naturliga utveckling alltid resulterar i större ekonomisk skada.

Därför är min övertygelse att en valuta i guld vars mängd eller ränta staten inte kan påverka är den bästa för vår ekonomi.

Kan staten sedan sluta med att försöka motverka marknadens utveckling och låta den få ha sin naturliga gång så kommer lågkonjungturerna att bli kortare och mindre djupa.

Hela vår ekonomiska historia är full av exempel på statliga ingrepp i ekonomin som bara förvärrat sakers tillstånd. Tag bara FED's sänkning av räntan till 1% för att förhindra att IT och telekombubblan sprack, vilket inte förhindrade utvecklingen men skapade senare en fastighetsbubbla som sprack nyligen och nu försöker man förhindra den.

Det är inte marknaden som behöver regleras det är politikerna. En sak de faktiskt kan göra är att skära ner storleken på den offentliga sektorn för att minska dess börda på samhället så att skatterna kan sänkas så att individen får mer pengar att spara och investera med vinsten som motiv i stället för politiska motiv som när staten investerar andras pengar.

Vi kan bara hoppas att Riksbanken inte sänker räntan för att minska farten på nedgången i aktier, fastigheter, varor, löner etc, samt att regeringen avhåller sig från att slösa bort skattebetalarnas pengar på stimulanspaket och att de skär i utgifterna när skatteintäkterna minskar och inte höjer några skatter, det vore den absolut bästa politiken.

Vi har lyckats lära oss att leva med sommar och vinter så låt oss lära oss leva med hög- och lågkonjungtur och inte bedriva kostsamma krig mot väderkvarnar.

 
At 18 november, 2008 10:15, Anonymous Anonym said...

Det är svårt förstå varför riksbanken i nuläget inte ska sänka sin reränta.
Det strider mot all penningpolitisk teori.

Det verkar som om Per aterson är emot att vi nu upplever det som också är marknadsrelaterat,alltså allt han nämner ovan.

Vi måste också skilja på vad slags stimulanspaket,som en regering använder sig av.

Att hävda att det är att slösa bort skattebetalarnas pengar strider mot all erfarenhet och även i det fallet den ekonomiska teorin.

Förvisso är det felaktigt att nu höja några skatter. Nej,de behöver tvärtom sänkas.
Sänkta skatter ger hushållen större disponibel inkomst,vilket bidrar till att begränsa den pågående minskningen av konsumtionen.

Med sänkta skatter klarar sig också de som blivt arbetslösa i avvakttan på nya jobb.

Men framförallt bidrar de till att åter få fart på en ekonomi i fall.

Att nu begränsa den offentliga sektorn blir svårt med tanke på att äldrevården kostar alltmer och att ökade resurser krävs till sånt som arbetsmarknadspolitiska insatser och vidgad yrkesutbildning.

Vi får vara glada över att det finns pengar samlade i ladorna.
Per Fredö

 
At 19 november, 2008 18:12, Anonymous karim jebari said...

Hej Danne,

trevligt att se att kraven på en aktiv finanspolitik nu förenar både höger- och vänsterekonomer. Konstigt nog är det bara "knäppa" vänsterpartiet som är motståndare till de ekonomiska spelregler som omöjliggör en sådan politik.

jag har skrivit en del om detta i på min blogg. Du får gärna kommentera.

http://politiskfilosofi.blogg.se/2008/november/utkast-ravaru-och.html

 
At 19 november, 2008 19:16, Blogger Danne Nordling said...

Karim, intrycket av vänsterpartiets kritik mot utgiftstaken är att det skulle möjliggöra mer rutinmässiga utgiftsökningar med vaga hänvisningar till att det skulle ge välgörande stimulanseffekter.

Hur stora stimulanspaket som innehåller även utgiftsökningar skulle relatera till utgiftstaken är det ingen som förklarat. Det kanske beror på att vi står inför något som bara inträffar ett par gånger varje sekel?

PP skrev (05:07): "alla politiska åtgärder för att motarbeta marknadens naturliga utveckling alltid resulterar i större ekonomisk skada."

Är det verkligen så? Vad är marknadens naturliga utveckling om den utsatts för en (statlig) störning? Om staten hade bromsat bostadsbyggandet i USA på 1920-talet och bedrivit en mer restriktiv penningpolitik hade vi inte fått bostadsbyggandets sammanbrott och börskraschen.

Likaså hade en hel del skadeverkningar 1930 kunnat undvikas om staten gett bankgarantier så att uttagsrusningarna med 1000-tals bankkonkurser som följd hade kunnat förhindras.

Höjningen av realräntan till ca 11 procent i samma veva hade också kunnat motverkas med finanspolitiska åtgärder.

Passivitet i en viss fas av krisprocessen är också en åtgärd i stabiliseringspolitiken. Därför borde det i princip vara statens ansvar att rätta till ett ekonomiskt system som kommit i sladdning pga statens eget agerande. Kan man inte det är det fråga om 'stabiliseringspolitikens kris'.

Om man däremot kan inrätta ett system som är självreglerande vid mindre störningar och samtidigt se till att staten inte skapar större störningar så är det kanske tillfyllest (om det inte blir krig eller terrordåd). Guldmyntfot är då ett konstruktivt förslag. Men det kan både släppa igenom störningar som ger obalanser och lägga en kall hand på normala tillväxtdrivande faktorer. Det är guldmyntfotens stelhet som nu brukar anföras mot ett införande.

Till Per Fredö vill jag komplettera med en ytterligare invändning mot finanspolitiken som tillskrivs Anders Borg. En försvagning av statsfinanserna kan ställa till med oro hos allmänheten i meningen att ett underkott är ett tecken på att staten inte klarar sina åtaganden i form av a-kassa, sjukpenning och pensioner. Resultatet skulle därför riskera att bli en kontraktiv effekt genom att folk själva börjar spara till detta.

Detta brukar kallas ricardiansk ekvivalens och ingår i teorin om rationella förväntningar som Robert Lucas fick nobelminnespriset för 1995.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home