lördag, november 22, 2008

Krisen en sund reaktion?

Ordföranden i Svenskt Näringsliv Signild Arnegård Hansen har uttalat att finanskrisen var en sund reaktion. Detta fick VDn Urban Bäckström äta upp i Ekots lördagsintervju idag 22/11. Även ett uttalande av chefekonomen Stefan Fölster om att de som spekulerat också skall stå för fiolerna och bära förlusterna kunde Tomas Ramberg tolka som att krisen skulle få slå igenom utan att motåtgärder skulle vidtas.

Med ett sådant perspektiv (baserat på analogin "som fan läser Bibeln") blir det naturligtvis motsägelsefullt när SNs VD tillsammans med chefekonomen kräver omfattande motåtgärder från staten. Men Bäckström kontrade med att finanspolitikens finavstämning var en sak - stora kriser var en annan. Därför skall man vid extraordinära svårigheter kunna tllämpa det som kallas keynesianska åtgärder. Det är dock inte fråga om det som senare speciellt kallats keynesianism: att gasa och bromsa under en vanlig konjunkturcykel.

Men Ramberg var envis och hänvisade till vad den (socialdemokratiska) krönikören i Dagens Industri Ursula Berge skrivit om att hålla sig med två ideologier: en för vackert väder där staten skall hålla sig borta och en för kriser där det är ok med hjälp från staten. Man kan fråga sig varför Berge skulle vara något sanningsvittne. Hennes analys förefaller var ganska ytlig och syftet rent partipolitiskt: vi skall inte ha fria marknader utan staten skall reglera allting.

Urban Bäckström försökte undkomma en annan väg genom att hänvisa till att planekonomi som alternativ till marknadsekonomi inte var något som skulle vara effektivt. Det är ett känt debattknep som brukar kallas "bifurkation" (hålla fram antingen svart eller vitt). Ramberg frågade genast vem som föreslagit planhushållning som alternatv. Bäckström kunde inte hänvisa till exempelvis Erik Wijk igår på Aftonbladets kultursida som i en stort uppslagen artikel ville "bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet". Han trodde minsann att modern teknik "skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen".

När Ramberg pressade Bäckström medgav han att det behövs regleringar, men inte mer regleringar utan "rätt regleringar". Han upprepade att det inte finns någon ideologisk splittring i ledningen för SN vilket Ramberg fortsatte att låta påskina. Aktieägarna skulle först förlora sina pengar och därefter skulle skattebetalarna/staten gå in för att säkra själva systemet. Om sedan företagsägarna tjänar mest på detta i längden hade Bäckström inget emot detta. Och det med all rätt. Det betyder rimligtvis att även allmänheten tjänar mest på att inte för stora skador inträffar - även om detta skulle betyda uteblivna tragedier för en del av de mer riskbenägna finansaktörerna. Varför skulle det vara viktigare att få skada vissa spekulativt lagda personer än att få mindre arbetslöshet och mer begränsade sänkningar av det allmänna välståndet?

Enligt Bäckström var det ett stort misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs i mitten av september. Jag skulle vilja framkasta hypotesen att detta straffande av risktagarna i Lehman inte bara genom att låta dem förlora sitt kapital utan också genom att demonstrativt tillintetgöra det företag som de verkat i, innebar outsägliga skador på hela världsekonomin. De som lånat ut pengar till Lehman gjorde också förluster och sannolikt även de som fått lån därifrån. Men den psykologiska effekten var det allvarliga och ungefär densamma som när bankrusningarna inträffade i början av 1930-talet och tusentals små banker gick i kvav.

Osäkerheten blev massiv. Någon säker hjälp fanns inte att räkna med från "the lender of last resort" (centralbanken). Den policy för att inte ingripa när det var vackert väder gällde också när det blåste upp till storm. Det var inte så att spekulanterna skulle träffas av en sund reaktion som gav dem förluster och återställde ordningen. Nej, straffet för spekulation skulle göras hårdast möjligt och om så behövdes genom att straffarna själva och deras anhöriga också skulle få lida svårt.

Samma mentalitet manifesterades bland de amerikanska väljarna när det första paketet med motåtgärder skulle röstas igenom i kongressen två veckor efter konkursen. Dessa hämndlystna själar kunde inte se skillnad på en initial störning genom misskötsel och de långt större störningar och skador som redan hade inträffat och skulle följa för den huvudsakligen välskötta verksamheten i näringslivet. Hela bunten av vacklande företagare var i deras ögon giriga lycksökare som ville klösa åt sig ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Stabiliseringspolitiken förvrids av moraliserande och okunnighet. Henry Paulson och Ben Bernanke gav efter för moralismen genom Lehman-konkursen. Därför misslyckades motåtgärderna två veckor senare och den psykologiska effekten uteblev. Men de båda herrarna bidrog själva till att en moraliserande opinion piskades upp genom att inte förklara hur sambanden såg ut. Dessutom använde de inledningsvis ett missvisande språkbruk i form av termen "bail out". Man kan inte begära att allmänheten skall ha nationalekonomiska kunskaper. Ad hoc-betonad stabiliseringspolitik kan inte bedrivas med ledning av opinionen bland okunniga och uppretade väljare.

Därför skulle jag vilja nyansera den rubricerade frågan om sundheten och hävda att den kris som initialt inträder vid sådana exceptionella förhållanden som inträffar ett par gånger per århundrade faktiskt är en sund reaktion som det inte går så mycket att göra åt om den tillåtits uppstå. Men det är inte sunt att låta en initial kris att sprida sig så att normalt fungerande verksamhet också kommer på obestånd. Detta borde gå att åstadkomma utan att vare sig behöva införa planhushållning eller frihetsinskränkande maktbefogenheter för staten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

8 Comments:

At 23 november, 2008 03:54, Blogger whfowgpwJNM said...

Intressant resonemang.

Frågan verkar handla om skattebetalarna skall ha det obegränsade ansvaret för bankernas finansiella åtaganden eller om de skall tillåtas gå i konkurs som vilket annat företag som helst ex bilindustrin.

En konkurrs för GM, Ford och Chrysler kommer att medföra att miljoner människor blir arbetslösa, att en halv miljon inte får sina pensioner, att obligationsinnehavare, banker inte får tillbaka sina pengar, att leverantörer inte får betalt och själva riskerar att gå i konkurs, att kunder inte får sina garantilöften tillgodosedda.

Det blir stora konsekvenser i båda fallen och principen "To Big To Fail" gör sig gällande.

Risken är att staten (skattebetalarna) tar på sig obegränsade förluster som ruinerar hela landet för all framtid som Island är i närheten av.

Lagstiftarna måste göra klart vilka lagar och regler som skall gälla och hur de skall kontrolleras.

Keynes teorier tillämpas bara i lågkonjungtur men aldrig högkonjungtur. Sverige har inget överskott som Kina att investera, vi har fortfarande 1045 miljarder i skuld. Det är svårt att se varför politiker och byråkrater med politiska motiv skulle vara bättre på att investera pengar lönsammare än kapitalister med vinstmotiv som riskerar sina egna pengar.

Det känns som om vi (lagstiftarna) har en hel del att tänka i genom.

Vi har också sett hur politiska beslut skapar enorma problem, typ bildandet av Fannie och Freddie samt FED och sedan hur politiska lösningar (bailout) på problemen som politiken skapat (bubblor) medför nya och ännu större problem (hyperinflation).

Det är det politiska systemet som har orsakat krisen inte den överreglerade marknaden.

"att de som spekulerat också skall stå för fiolerna och bära förlusterna "

Det får normalt alla spekulanter alltid göra. Spekulerar du fel förlorar du dina satsade pengar. Det är typiskt politiker som utser oskyldiga syndabockar så att de som är ansvariga skall slippa ansvar.

 
At 23 november, 2008 04:20, Blogger whfowgpwJNM said...

Här är en utmärkt video intervju med investeraren Peter Schiff av Bloomberg som förutsåg krisen flera år innan den kulminerade och hans resonemang är enkelt och tydligt, mycket sevärd:

http://video.google.com/videosearch?client=firefox-a&rls=org.mozilla:sv-SE:official&channel=s&hl=sv&q=peter+schiff&um=1&ie=UTF-8&sa=X&oi=video_result_group&resnum=4&ct=title#

 
At 23 november, 2008 11:22, Anonymous Anonym said...

Finanskrisen beror bpde på felaktiga politiska beslut,men mest på den spekulativa verksanhet,son våra finasinstitut och banker ägnat sig åt.

Även vi vanligt folk är också delaktiga i detta. Det visar vår tro på att aktiägande alltid är den mest överlägsna sparformen och att även fastighetsmarknaden hör dit.

De som sparat efter lyckolandsprincipen har klarat sig någorlunda.
Det gäller privatpersoner,företag samt länder som vårt eget.

Vi har visserligen en statsskuld på 1 100 mkr,kr,men den är i en internationell jämförelse liten och trenden har varit klar,deb kommer att minska.

Vi kan därför i ett ner kritiskt läge av den annalkande recession bäde använda oss,inte av allt,men delar av vårt överskott i statsbudgeten.

Nuvarande policy förefaller vara klok,vänta och se innan nåt mera exraordinärt sätts in.

Och ös inte in med subventioner till företag,som dels måste ta sitt eget ansvar och där det inte går att förhindra konkurser.

Vi har själva flera exempel på detta i vår efterkrigshistoria och nu står inte minst USA:s fordonsindustri inför ett liknande läge.

Vad gäller regleringar så finns de redar,i överföd me
nar åtskilliga.
Vad det nu gäller är att nå fram till de rätta regleringarna inom länderna och mellan dem.

Också här möter vi en stor utmaning.

Vår finanskris anses av åtskilliga bedömare vara nåt av det värsta som vår mänsklighet råkat in i.

Det är förstås fel.Det räcker att blicka in i hur vår värld såg ut och ännu ser ut för att förstå att detta främst är industriländernas problem.

Det måste dock helst snabbt lösas. Det drar vi ALLA nytta av.

Per Fredö

 
At 23 november, 2008 12:00, Blogger whfowgpwJNM said...

"Krisen är en sund reaktion"

Absolut. Krisen är den naturliga och bästa medecinen. Om vi hade haft 100% guld som valuta vars mängd och ränta politiker inte kunde manipulera så skulle medecinen få verka ut på snabbast och mildast sätt och politiker skulle vara förhindrade att skapa ännu större problem med sina ingripande.

I trading världen så finns det ett talesätt som säger; "Att den som inte kan ta en liten förlust snart kommer att få ta en mycket stor.".

Samma talesätt är tillämpbart i nationalekonomi; "Det land som inte kan ta en liten lågkonjungtur, kommer sedan att få ta en gigantisk depression."

Det är så tydligt i USA när IT och Telekombubblan spricker och börserna faller och Greenspan sänker och sänker räntan för att undvika lågkonjungturens effekter och i stället skapar en gigantisk fastighetsbubbla som nu exploderat och påverkat hela världen.

Och igen skall politikerna rädda folket från lågkonjungturens smärtsamma verklighet genom att sänka räntor och leverera stimulanspaket och i stället för hälsosam deflation så riskerar vi nu att få hyperinflation och total depression.

Peter Schiff som är investerings- ekonom är därför mycket uppfriskande att lyssna till.

Om USA drabbas av hyperinflation, vilket allting tyder på, och USD blir värdelös och förlorar sin egenskap som världsvaluta finns det en chans att världen får en guld valuta vars mängd och ränta ingen regering i något land kan påverka utan bara anpassa sig till, det skulle medföra en stor välståndsökning för världen att få en gemensam, stabil och inflationsfri valuta. Sverige borde gå före och införa guld valuta och därmed avskaffa centralbankens möjlighet att påverka penningmängd och ränta.

Läste att USA slutat publicera penningmängdsmåttet M3, eftersom den ökade i skrämmande takt.

 
At 23 november, 2008 16:14, Blogger Per-Olof Persson said...

Kriser är den enda möjliga reaktionen

Problemet med dagens nationalekonomi är att man anser att det inte går att få kunskap om historiska händelser. När banker tillåter sig själva att gå ifrån en 100%-ig reserv, uppkommer en artificiell, inflatorisk uppgång som så småningom förvandlas till en ekonomiska kris.

De första dokumenterade kriserna uppkom i det antika Grekland 377-376 f.kr samt 371 f.kr. Samma sak hände när påven Callistus I startade en bank i det antika Rom åren 185-190. Efter det Romerska Rikets fall dröjde det 800 år innan bankväsendet återupptäcktes. Bankväsendet skapade inga ekonomiska kriser så länge dessa tog hänsyn till att det finns två typer av avtal som kan slutas med insättaren:

(1) Om syftet med avtalet är att pengarna ska vara i säkerhet hos banken och insättaren har möjligheten att använda pengarna när insättaren så önskar, får pengarna inte användas av banken (100%-ig reserv) och pengarna får inte bokföras som bankens egna pengar. Pengarna ska noteras i en särskild bok och insättaren betalar en avgift för servicen.

(2) Om syftet med avtalet är att insättaren vill få ränta på pengarna under viss tid, har insättaren inte tillgång till pengarna under avtalstiden och banken har rätt att använda pengarna under avtalstiden samt att bokföra pengarna som sina egna.

"Tulipan-bubblan" i Holland 1634-37 är det enda kända exemplet på att en 100%-ig reserv för bankerna skapat en bubbla och därefter lett till en ekonomisk kris. Holland var det enda land som inte medvetet ökade penningmängden på ett bedrägligt sätt samtidigt som stora mängder guld och silver nådde Europa från amerikanska och japanska gruvor. Detta skapade ett stort inflöde av guld och silver till Holland. Detta skapade ett överskott av pengar i Holland och dessa pengar kom att användas till spekulation.

Skotten John Law var den förste som (1705) föreslog att ekonomiska kriser skulle lösas genom att banker sänkte räntan och ökade penningmängden genom att använda fraktionella reserver. Detta skedde efter att Skottland kom in en ekonomisk kris 1704. Teorin var att "brist på pengar" leder till ekonomiska kriser.

Keynes ansåg att Law var en underskattad "ekonom". Likaså var Thomas Malthus idéer om "hoarding" underskattat, dvs godsägarna la sina pengar i penningkistan och pengarna kom inte till användning. Efter en debatt med Jean-Baptiste Say ändrade dock Malthus sin uppfattning.

 
At 23 november, 2008 16:21, Blogger Danne Nordling said...

Per Pterson, USA och Island befinner sig i ganska olika situationer. USA:s problem är att isolera den reala krisen och successivt vända den till något med viss produktivitet (typ byggnadsarbetare får jobb med broreparationer).

Jag kollade på Peter Schiff. Han är knappast övertygande. Jag saknar en djupare analys som åtminstone gör skillnad mellan den primära krisen och sekundära spridningseffekter.

Blir det hyperinflation? Just nu är det flera bedömare som oroar sig för deflation. Låt oss se på detta med hjälp av den gamla bytesekvationen:

M x V = P x T

Kreditkontraktionen borde medföra att M minskar och återverkningar på omsättningshastigheten V borde minska denna. Eftersom P är trögrörligt nedåt genom lönekontrakt mm blir det transaktionsvolymen T som får ta smällen. Produktionen minskar.

Problemet är dock att om man ökar M på konstlad väg och återgår till normalisering kommer M att behöva minskas. Klarar stabiliseringspolitiken detta?
/DNg

 
At 23 november, 2008 19:15, Blogger whfowgpwJNM said...

Per-Olof Persson: Det är ett nöje att läsa dina kommentarer, fulla av historik som påminner att människan och pengar har haft en lång relation och effekten av att öka penningmängden med papper eller guld mig veterligen alltid leder till inflation och kriser. Det är bara det är så mycket svårare att tillverka guld än elektroniska pengar. Intressant med 100% täckning. Det finns ingen valuta som kan förhindra att människor inte drabbas av spekulationsfeber och rusar iväg och köper tulipanlökar eller Nasdaq aktier för pengarna.

Vad är din bedömning av vilka politiska åtgärder som blir aktuella och vilka konsekvenser samt utveckling ser du de närmaste åren?

Danne Nordling: Island är ett bra exempel på risken med statens obegränsade ansvar för bankernas kreditförluster när de orsakar förluster som blir omöjliga för staten att betala. Undra om det inte hade varit bättre att låta bankerna gå i konkurs i detta fall.

Själv tycker jag Peter Schiff tydligt förklarar orsaker och konsekvenser. Vad menar du med primära och sekundära effekter?

Ökar FED mängden pengar kan jag inte se annat än att priserna kommer att stiga till slut, när inflationskrafterna blir större än deflationskrafterna. Någonstans tar pengarna vägen. Nu har USA statsskuld och pensionsåtagande på ca 5 BNP (drygt 50 biljoner USD) och som man aldrig kommer att kunna betala om man inte trycker mera pengar och "rånar" långivare och sparare.

I Sverige har vi en inflation på 4.0% en inlåningsränta på kanske 2% som beskattas med 30% som medför att spararna förlorar pengar, vi skulle med dagens inflation behöva en inlåningsränta på 8-10% för att upprätthålla sunda ekonomiska principer, speciellt är det gamla med pensioner som drabbas, ytterligare ett skäl för en fri guldvaluta.

Väljer här att publicera en text om USD krisen som jag tyckte var intressant:

Dollarns uppgång beror självklart inte på att finanskrisens USA lockar investerare, utan att amerikanska bolag och banker pga finanskrisens likviditetsproblem säljer allt de förmår av utländska tillgångar, typ Ford säljer aktierna i Mazda etc. USAs innehav i utländska tillgångar omvandlas sedan temporärt till kortfristiga placeringar i dollar och hamnar tillfälligt som ”utländska investeringar i USA”. Federal Reserve har inte kunnat (eller velat?) kompensera marknaden med nya dollar för att hindra dollarn stiga. Det handlar om enorma belopp.

När läget stabiliseras kommer ett dollarras med stor sannolikhet. Men ingen vill se reala värdet på sina innehav i dollar sjunka med en (framtida) sjunkande dollar, först troligen ca 20-25% och sedan ???. En flykt från dollar följer, om man anser att USA inte har täckning för valutan. Inga vill sitta med Svarte Pettrar $. En dollarvärdesbubbla har redan bildats i fas 1 av finanskrisen. Finanskrisens fas 2 kan bli flykt från dollarn som världsvaluta. Då kan dollarn rasa till idag ofattbara nivåer.

Därför är USAs finanskris allvarlig för alla världens länder. Den amerikanska ekonomiska politiken är nu G20-gruppens största huvudvärk. En stabil dollar krävs ju för dagens välstånd, uppbyggt kring vår enorma världshandel.

Självklart kommer alla länder utnyttja USAs svaghet just nu till att stärka det egna landets position, men inte till pris som enbart skadar dem själva. USAs ekonomiska framtid ligger således idag i övriga stormakters beslut. Givetvis säger ingen ledande politiker detta, men kan länderna i Asien (=USAs långivare) enas om att ersätta en svajig dollar med annat, t ex guld och andra råvaror eller metaller, för att slippa framtida $-förluster, så kollapsar dollarn?

Frågan är om USA kan eller vill betala det politiska eller handelsekonomiska pris långivarnas länder kräver för fortsatt ekonomiskt stöd till en realt sjunkande dollar från långivande länders ledare. Detta är storpolitiska knäckfrågor, som USAs finanskris just nu tvingar övriga stormakter att fundera kring. Plötsligt visade sig USA inte vara en ekonomisk stormakt utan i stället extremt sårbart, något inget av landets rivaler förutsett. Ett dollarvärde på 50% av dagens halverar amerikanernas köpkraft relativt omvärlden, och USAs tid som ekonomisk stormakt är över. Det vet Kina, Indien och Japan, tre stormakter i vardande, som dessbättre för oss har olika politiska agendor.

 
At 25 november, 2008 12:44, Blogger Danne Nordling said...

Sekundära effekter

En brist i analysen av USA:s kris och av möjliga motåtgärder är att man inte skiljer mellan primära och sekundära effekter. Sett i hela förloppet kan man renodla åtgärder av ännu flera slag:

1) Förebyggande: Störningen uppkommer inte. Staten låter för sin del bli att påverka marknaden med socialpolitik, krig eller terroristangrepp etc.

2) Motverkande av en skadlig boom: Staten reglerar aktiemarknaden så att t ex lånefinansierad spekulation försvåras, staten reglerar penningmängden med t ex guldmyntfot eller en framsynt penningpolitik o likn.

3) Motverkande av en primär kris: En real kris kan teoretiskt motverkas genom omläggning av produktionen. För stort bostadsbyggande kan kompenseras med annat byggande, exportbortfall kan kompenseras med importsubstitution etc.

4) Motverkande av sekundära effekter: Exempelvis ökar en exportminskning arbetslösheten. Arbetslöshetsersättning dämpar den konsumtionsminskning som blir följden (aut stab). Psykologiska effekter kan ändå minska konsumtionen, leda till bankrusningar, kreditkontraktion och alltför ökad pessimism.

Tidigare var stabiliseringspolitikens teoretiska diskussion inriktad på p 3. I Sverige hade man beredskapsplaner i statsbudgeten som förnyades två gånger om året. Detta liknade planekonomi och det produktiva värdet framstod som tvivelaktigt. Därefter nöjde man sig med "automatiska stabilisatorer" och tvingades till ad-hoc-åtgärder vid allvarliga kriser (den svenska 90-talskrisen).
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home