Krisen en sund reaktion?

Ordföranden i Svenskt Näringsliv Signild Arnegård Hansen har uttalat att finanskrisen var en sund reaktion. Detta fick VDn Urban Bäckström äta upp i Ekots lördagsintervju idag 22/11. Även ett uttalande av chefekonomen Stefan Fölster om att de som spekulerat också skall stå för fiolerna och bära förlusterna kunde Tomas Ramberg tolka som att krisen skulle få slå igenom utan att motåtgärder skulle vidtas.

Med ett sådant perspektiv (baserat på analogin "som fan läser Bibeln") blir det naturligtvis motsägelsefullt när SNs VD tillsammans med chefekonomen kräver omfattande motåtgärder från staten. Men Bäckström kontrade med att finanspolitikens finavstämning var en sak - stora kriser var en annan. Därför skall man vid extraordinära svårigheter kunna tllämpa det som kallas keynesianska åtgärder. Det är dock inte fråga om det som senare speciellt kallats keynesianism: att gasa och bromsa under en vanlig konjunkturcykel.

Men Ramberg var envis och hänvisade till vad den (socialdemokratiska) krönikören i Dagens Industri Ursula Berge skrivit om att hålla sig med två ideologier: en för vackert väder där staten skall hålla sig borta och en för kriser där det är ok med hjälp från staten. Man kan fråga sig varför Berge skulle vara något sanningsvittne. Hennes analys förefaller var ganska ytlig och syftet rent partipolitiskt: vi skall inte ha fria marknader utan staten skall reglera allting.

Urban Bäckström försökte undkomma en annan väg genom att hänvisa till att planekonomi som alternativ till marknadsekonomi inte var något som skulle vara effektivt. Det är ett känt debattknep som brukar kallas "bifurkation" (hålla fram antingen svart eller vitt). Ramberg frågade genast vem som föreslagit planhushållning som alternatv. Bäckström kunde inte hänvisa till exempelvis Erik Wijk igår på Aftonbladets kultursida som i en stort uppslagen artikel ville "bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet". Han trodde minsann att modern teknik "skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen".

När Ramberg pressade Bäckström medgav han att det behövs regleringar, men inte mer regleringar utan "rätt regleringar". Han upprepade att det inte finns någon ideologisk splittring i ledningen för SN vilket Ramberg fortsatte att låta påskina. Aktieägarna skulle först förlora sina pengar och därefter skulle skattebetalarna/staten gå in för att säkra själva systemet. Om sedan företagsägarna tjänar mest på detta i längden hade Bäckström inget emot detta. Och det med all rätt. Det betyder rimligtvis att även allmänheten tjänar mest på att inte för stora skador inträffar - även om detta skulle betyda uteblivna tragedier för en del av de mer riskbenägna finansaktörerna. Varför skulle det vara viktigare att få skada vissa spekulativt lagda personer än att få mindre arbetslöshet och mer begränsade sänkningar av det allmänna välståndet?

Enligt Bäckström var det ett stort misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs i mitten av september. Jag skulle vilja framkasta hypotesen att detta straffande av risktagarna i Lehman inte bara genom att låta dem förlora sitt kapital utan också genom att demonstrativt tillintetgöra det företag som de verkat i, innebar outsägliga skador på hela världsekonomin. De som lånat ut pengar till Lehman gjorde också förluster och sannolikt även de som fått lån därifrån. Men den psykologiska effekten var det allvarliga och ungefär densamma som när bankrusningarna inträffade i början av 1930-talet och tusentals små banker gick i kvav.

Osäkerheten blev massiv. Någon säker hjälp fanns inte att räkna med från "the lender of last resort" (centralbanken). Den policy för att inte ingripa när det var vackert väder gällde också när det blåste upp till storm. Det var inte så att spekulanterna skulle träffas av en sund reaktion som gav dem förluster och återställde ordningen. Nej, straffet för spekulation skulle göras hårdast möjligt och om så behövdes genom att straffarna själva och deras anhöriga också skulle få lida svårt.

Samma mentalitet manifesterades bland de amerikanska väljarna när det första paketet med motåtgärder skulle röstas igenom i kongressen två veckor efter konkursen. Dessa hämndlystna själar kunde inte se skillnad på en initial störning genom misskötsel och de långt större störningar och skador som redan hade inträffat och skulle följa för den huvudsakligen välskötta verksamheten i näringslivet. Hela bunten av vacklande företagare var i deras ögon giriga lycksökare som ville klösa åt sig ännu mer av skattebetalarnas pengar.

Stabiliseringspolitiken förvrids av moraliserande och okunnighet. Henry Paulson och Ben Bernanke gav efter för moralismen genom Lehman-konkursen. Därför misslyckades motåtgärderna två veckor senare och den psykologiska effekten uteblev. Men de båda herrarna bidrog själva till att en moraliserande opinion piskades upp genom att inte förklara hur sambanden såg ut. Dessutom använde de inledningsvis ett missvisande språkbruk i form av termen "bail out". Man kan inte begära att allmänheten skall ha nationalekonomiska kunskaper. Ad hoc-betonad stabiliseringspolitik kan inte bedrivas med ledning av opinionen bland okunniga och uppretade väljare.

Därför skulle jag vilja nyansera den rubricerade frågan om sundheten och hävda att den kris som initialt inträder vid sådana exceptionella förhållanden som inträffar ett par gånger per århundrade faktiskt är en sund reaktion som det inte går så mycket att göra åt om den tillåtits uppstå. Men det är inte sunt att låta en initial kris att sprida sig så att normalt fungerande verksamhet också kommer på obestånd. Detta borde gå att åstadkomma utan att vare sig behöva införa planhushållning eller frihetsinskränkande maktbefogenheter för staten.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, planekonomi, kapitalism, socialism, Svenst Näringsliv, stabiliseringspolitik, finanspolitik, Keynes, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se