Hur mycket mer socialism ger finanskrisen?

Ser vi nu det ekonomiska systemets tsunami? Alla blir marknadsskeptiker och kastar nationalekonomin överbord? De förstatligade bankerna blir socialistiska instrument som driver en tillväxthämmande politik eftersom vi inte blir lyckliga av välstånd?

Professor em Lars Ingelstam skriver idag (14/11) en artikel under strecket i SvD med rubriken "Marknaden har tagit över våra liv". Den är till stora delar ett angrepp på den nationalekonomiska vetenskapen som Ingelstam tycks anse nu vara diskrediterad av finanskrisen. Nationalekonomin är i mycket läran om marknadsekonomin. Och då sker tydligen en interaktion som leder till att marknaden i sin tur får allmänheten att "tänka som en ekonom" - dvs att rikta våra tankar mot pengar och äganderätt snarare än mot mänskliga realationer.

Utgångspunkten för matematikern Ingelstam är en bok skriven av nationalekonomen Stephen Marglin, professor vid Harvard, med titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community. Vi har alltså att göra med en renegat vilket gör diskussionen mer intressant än om det varit någon litteraturhistoriker som kommit med kritiken. Hans huvudtes enligt Ingelstam är att "ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar..." Två exempel ges:

"Ett handlar om familjen vars hus brunnit ner. Förr i världen var det naturligt att vända sig till grannarna i byn som hjälpte till att bygga upp huset: det fanns en naturlig förväntan att den som kom i svårigheter kunde lita på sina närboende medmänniskor. I dag litar vi på försäkringsbolag, och har ingen anledning att vårda sammanhållningen i närmiljön för att gemensamt parera olyckor och förluster."

Det andra handlar om den kristna gruppen Amish-folket i USA (ca 200 000 personer) som lever på gammaldags sätt:

"En Amish-pojke fick en svår blodsjukdom, som skulle kunna botas med en mycket dyr medicin. Om gruppen gav upp sina principer och bad regeringen om stöd kunde pojken överleva. Men principen vägde tyngre: Amish behöll sin identitet som oberoende av regeringen, och pojken dog."

Det är alltså kommunitära principer som Marglin attraheras av. Det skriver inte Ingelstam något om men han tar upp en bok skriven av sociologen Amitai Etzioni, The Moral Dimension (1988) som han anser vara ett vägande arbete. Dock nämner han inte att Etzioni brukar räknas som kommunitarian. Jag minns att jag ansåg The Moral Dimension vara moraliserande och trångsynt för 20 år sedan. Varför måste vi återskapa det förtryckande grannskapssamhället från småstäder och byar för att få sådan social kontroll att folk inte blir mördade i åsynen av massor av likgiltiga betraktare? Men frågeställningen är relevant - det är bara svaret i form av nymoralism som är obehagligt.

Som gammal ideolog och socialdemokrat är Ingelstam rimligtvis intresserad av kritik mot marknadssystemet (hemsida). Ränderna går aldrig ur, kan man tänka sig. Men är verkligen finanskrisen en så grundläggande fråga att hela frihetssystemet är i gungning? Det är förvisso lätt att säga att uttalanden som "Tidigare självsäkra systemförsvarare har börjat tala om att 'girighet' har brett ut sig och att det finansiella systemet är i behov av mer omfattande regelverk, både självpåtagna och ­politiskt beslutade" skulle vara ett stort steg i "marknadsskeptisk" riktning. Men är det tillräckligt för att ett pragmatiskt problem som finansiell stabilitet skall resultera i en ideologisk omorientering i kommunitär riktning?

Är inte detta att upprepa det gamla misstaget att tro att Karl Marx skulle ha levererat en teori för hur det socialistiska samhället skulle utformas? Ingelstam nämner i välvilliga ordalag att trots att Marx är " utdefinierad" så kommer han "troligen få en renässans som ekonomisk filosof". Jaha, och vad är det? Skulle Marx ha något att säga om hur samhället - och då menar jag både 1800-talets och dagens - borde vara organiserat om vi skulle bli mer skeptiska mot marknaden? Marx utvecklade ju inte ens en rudimentär teori om planhushållning. Det enda han kunde säga var att det behövdes en temporär diktatur när bourgeoisien hade störtats.

Den stackars Marx hade ett drygt arbete med "den ekonomiska skiten" som han uttryckte saken i ett brev till Friedrich Engels. Vad denne fordrade av Marx var att han skulle leverera beviset för att kapitalismen skulle gå under genom sina inneboende egenskaper. Och eftersom Engels satt på pengarna hade den på arbetsmarknaden inte särskilt gångbare Marx bara att lyda. Det tog närmare ett par årtionden. Berättigar det till titeln "ekonomisk filosof"? Och vad är en sådan förutfattad mening om undergång värd i dagens samhälle?

En annan harvardekonom som hyllas av Ingelstam är John Kenneth Galbraith som för en svensk publik mest är känd för sin bok om börskaschen 1929. Där drev han tesen att det visst inte var så att den amerikanska stora depressionen orsakats av reala förhållanden i ekonomin utan istället av de överdrivet höga börskurserna. Sanningen är ju den att forskningen forfarande tvistar om huruvida börskurserna verkligen var skadligt uppspekulerade. I varje fall uppstod depressionen på "Main Street" och inte på Wall Streeet.

Mer aktuell anser Ingelstam den brittiske arbetsmarknadsekonomen Richard Layards bok Happiness (2005) vara. Layard inleder med att konstatera att ekonomer – åtminstone i grova drag – likställer ökad lycka med ökad köpkraft, vilket Layard säger sig aldrig ha accepterat. Han redovisar sedan tålmodigt, enligt Ingelstam, och utan onödiga slängar ny och gammal empirisk forskning som rycker undan basen för antagandet att ekonomisk tillväxt bidrar till lycka. Att denna slutsats är omstridd förtiger Ingelstam.

Stephen Marglin är visserligen ekonom men har i sin samhällskritik lånat in kritik från humanistiska vetenskaper. Ingelstam exemplifierar med en konventionell anti-ekonomistisk kritik:

"Det är till exempel stötande att tänka på samverkan mellan människor som något som i huvudsak går att mäta och beskriva i siffror. I den mån som nationalekonomi urartat till någon slags penningfysik har den lagt ett stort gap mellan sig och samhällsvetenskapen i övrigt."

Är inte denna svepande kritik detsamma som att säga att nationalekonomi är moraliskt stötande redan såsom ämnesområde? En mera saklig kritik är Etzionis granskning av den nationalekonomiska mikroteorins grundpostulat i form av konstruktionen economic man. Här blir man litet frågande över vad Ingelstam egentligen menar. Å ena sidan vill han säga att denna kortsiktiga egennytta inte är bra - å andra sidan att den inte finns i människans natur:

"'Radikal individualism' är inte bra för samhället, och att den skulle ligga i människans natur saknar stöd i forskningen."

Den senare tesen understryker han ytterligare med en utsaga om konkurrensens möjligheter att få människor och företag att bete sig effektivt:

"På dessa och ytterligare ett antal viktiga punkter visar Etzioni (och hans flitiga forskningsassistenter) att standardantagandena är obestyrkta eller rent felaktiga."

Ingelstam tycks vilja göra gällande att det är reklam och annan påverkan som gör att människan "tänker som en ekonom" i strid med sin egentliga natur. Resultatet skulle bli ett undergrävande av möjligheterna att upprätthålla marknadsekonomin. Etzioni skulle kunna sägas ha lanserat en "undermineringstes" enligt Ingelstam.

Dessvärre tyder färska forskningsreultat på att economic man är ett fullt rimligt grundantagande för beteendet på det ekonomiska området. Detta har visats av Ernst Fehr i experiment med barn mellan 3 och 8 år. Missunnsamhet och oginhet mot okända var ett klart dominerande beteende (tre bloggartiklar).

Så vad återstår av Ingelstams illa dolda förhoppning att "pendeln svängt" och att vi nu ser "den ekonomiska politikens tsunami eller 11 september"? Finns det någonting som tyder på att de förstatligade bankerna i olika länder skulle bli instrument för en socialistisk ekonomi? Eller att de åtminstone skulle användas för långivning för en "hållbar utveckling", som förre vicepresidenten i ATTAC Susan George (wp) föreslagit? Kanske de skall användas för att hämma tillväxten så som Layard tycks vilja?

Vänstern är åtminstone retoriskt skicklig på att tolka ekonomiska händelser till sin fördel. Och här har man benägen hjälp av pressen. Det var så den oförargerlige Karl Marx blev berömd som en farlig revolutionär. Om han inte hade skrivit en blodtörstig kommentar till händelserna i Pariskommunen 1870 skulle han idag varit en ganska okänd samhällstoretiker.

Andra bloggar om: finanskrisen, socialism, Marx, nationalekonomi, economic man, socialisering, moral, kommunitarism, marknaden, kapitalism, lycka, ekonomi, politik, samhälle på intressant.se