Varför sjunker inte boräntorna?
Är det investerarna som inte vill låna ut pengar till bankerna som håller bolåneräntan uppe? Eller är det bankerna som inte vill låna upp mera pengar för att de ser en räntesänkning framöver? Garantiprogrammet är kanske för dyrt. Borde reporäntan sänkas redan nu?
I TV2:s program Agenda höll Karin Hübinette förhör med SEB:s VD Annika Falkengren om varför boräntorna inte sjunker mera. En villaägare från Vallentuna fick beklaga sig över att bankens marginal på hans bolån hade stigit till 1,18 procent idag mot 0,8 procent i början av 2008. Denna var då räknad som differensen mellan interbankräntan och bolåneräntan. Det som inte poängterades var att interbankräntan avser lån på tre månader och inte de dag för dag-lån som kan fås till reporäntan. Dessutom kan bankerna få lån på sex månader från Riksbanken till reporäntan plus 0,25 procent.
Vilken kontakt med omvärlden har Annika Falkengren? Hon började med att underkänna den beskrivning av ränteutvecklingen för de tre räntorna de senaste åren som visades i ett diagram och som har förekommit tidigare i pressen (reporäntan, interbankräntan och bolåneräntan). Istället hävdade hon att marginalen på en viss typ av bolån hade minskat från 0,56 procent för ett år sedan till 0,47 procent idag. Mot det hade Karin Hübinette inget att komma med.
Falkengren påpekade också att bankerna inte lånar upp kort till reporäntan för att finansiera bolån på 20-30 år. Är inte detta en dimridå? De "rörliga" bolån som förekommer är ju lån med tre månaders bindningstid och då borde det vara fullt möjligt för bankerna att få lån till interbankräntan för dessa lån. Att så inte tycks vara möjligt måste väl bero på något annat än att en bolånekund vill fortsätta att låna i flera årtionden?
Här hade Falkengren en förklaring: Investerarna är inte särskilt intresserade av att köpa bankpapper idag. De skulle alltså kräva ännu högre ränta och kanhända är därför marginalen mycket mindre och faktiskt sjunkande, som hon sade inledningsvis. Det fick vi inte veta. Hübinette följde inte upp.
Men hur kan det komma sig att när Riksbanken höll auktion i veckan på tremånaderslån där 40 miljarder utbjöds bara 1 miljard blev resultatet? Det tyder på en låg aptit på att få låna upp för att låna ut. Någon brist på likviditet skulle inte finnas - tvärtom mot vad Falkengren hävdade.
En möjlig förklaring skulle kunna vara att bankerna inte får låna eftersom de inte har säkerheter att ställa. Bolånekunder är inget att komma med. Guldkantade papper som säkerhet är en begränsad tillgång. Om Riksbanken kräver säkerheter av detta slag faller ansvaret naturligtvis tillbaka på denna. Räntesänkningspolitiken blir i så fall förfelad om det inte är någon taktik för att förmå bankerna att gå med i garantiprogrammet.
En förklaring som lägger ännu mera ansvar på bankerna är att de mycket väl skulle få låna allt vad de behöver från Riksbanken på upp till sex månader mot reporäntan plus 0,25 procent. Men eftersom bankerna tror att Riksbanken kommer att sänka räntan i december avvaktar de tills dess för att få lägre upplåningsränta och bättre marginaler - dvs marginalerna kan sjunka kraftigt om bolåneräntan måste sänkas medan upplåningsräntan ligger på dagens nivå. Är det på detta sätt borde Riksbanken göra en kraftig sänkning av reporäntan inom några dagar.
Annika Falkengren ser ut att vara en hederlig person. Hon försäkrade att det som kallas bonussystem inte var orsaken till att banken avvaktar. I själva verket var det fråga om någon sorts villkorad ersättning och inte någor kopplat till bankens lönsamhet. Ordet girighet nämndes inte. Hennes förklaringar i övrigt var att kostnaden för garantiprogrammet var för hög och att programmet begränsade bankens expansionsmöjligheter.
Om kostnaden är för hög borde Falkengren ha utvecklat detta argument. Hübinette brydde sig inte om att följa upp. Hon ältade ersättningsproblematiken ytterligare några varv. Istället borde hon ha frågat hur det kan komma sig att Falkengren hävdar att investerarna inte vill placera i något osäkra bankpapper när bankerna skulle kunna reducera denna osäkerhet genom att gå med i garantiprogrammet. Här finns en besvärande oklarhet i Falkengrens förklaringar.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, bolåneräntan, räntan, bankutlåning, girighet, banker, krediter, penningpolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 23:43
5 comments
5 Comments:
"Det tyder på en låg aptit på att få låna upp för att låna ut."
Precis. Om SEB lånar 10 miljarder från Riksbanken och lånar ut dem till kreti och pleti med överprisade fastigheter eller osäkra företagsinteckningar som säkerhet så är det ju inte Riksbanken som i första hand får ta kreditförlusten, utan SEB.
Om SEB kunde låna från Riskbanken till 3.5% och låna ut till Riksgälden för 5% så skulle de antagligen låna mer från Riksbanken, men att låna ut till osäkra företag och privatpersoner vill man inte göra i detta osäkra tider och det är det regeringen vill att de skall göra.
Därför fungerar inte regeringens och Riksbankens kreditprogram. Du har slagit spiken i huvudet där.
Fastigheter och andra tillgångar har blivit överprissatta under den artificiella, inflatoriska uppgången. Dessa tillgångars marknadspriser (säkerhet för lånen) måste tillåtas att falla tills utbud och efterfrågan uppnår nya jämviktspriser (där prisbotten är nådd). Det är först därefter som dessa tillgångar kan vara säkerhetet för nya lån. Men det finns också en stor osäkerhet om den framtida konjunkturen och detta påverkar utlåningen till företagen.
Nackdelen med att försöka stimulera konsumtionen är att detta gynnar konsumentvaruföretagen samt försäljning av varor och tjänster till konsument. Denna typ av åtgärder drar bort de (och höjer priserna på) knappa produktionsresurserna ifrån de produktionssteg som är längst ifrån konsumenterna (den investeringstunga industrin). Detta kan skapa en boom för konsumentvaror men samtidigt skapa en depression för industrin. I varje fall kommer landets realkapital att minska och ett framtida slumsamhälle kommer allt närmare.
Ett problem för regeringen är dock att bankernas obenägenhet att låna ut till mindre företag medför att de inte kan producera normalt och en del av dem måste dra ner på sysselsättningen. Det är ju mycket olämpligt när en rad större företag måste dra ner för att exporten går dåligt. Därför vill regeringen få igång utlåningen ivrigt påhejad av kommentatorer som hetsar i termer av att "vrida upp armarna på bankerna".
Till detta kommer en massa ilskna låntagare med rörlig ränta och med goda säkerheter som fått räntehöjningar som inte sjunkit i takt med Riksbankens räntesänkningar. Så regeringen måste försöka göra något även om själva banksystemet inte verkar vara så krisutsatt som tidigare har beskrivits.
Obenägenheten att låna för att låna ut bottnar rimligtvis i att bankerna vill öka sin kapitalbas genom att öka lönsamheten. Att i ett sådant läge låna upp till för hög ränta om den sänks inom kort är då inte heller attraktivt. Men detta dolde Falkengren genom att skylla på investerarna utan att förklara varför inte garantiprogrammet då skulle vara en effektiv motåtgärd.
Regeringens motåtgärd tycks vara fel medel för att få ut mer kredit till lägre ränta. Bankerna är inte svaga. Så vad skall regeringen ta sig till? Kommer vi att få se någon annan reglering? Eller kommer Borg ändå att jaga in bankerna i ett inadekvat garantiprogram?
/DNg
"Regeringens motåtgärd tycks vara fel medel för att få ut mer kredit till lägre ränta."
Instämmer. Regeringen begär att bankerna skall ta större risker i sin kreditgivning än de är beredda att göra.
"Så vad skall regeringen ta sig till?"
Skära ner utgifterna i den ofantliga sektorn och sänka skatten på arbete, kapital och produktion är en bra långsiktig åtgärd. Införa 100% guldvaluta och låta marknaden sköta sig själv utan några politiska ingrepp är ännu bättre.
"Kommer vi att få se någon annan reglering? Eller kommer Borg ändå att jaga in bankerna i ett inadekvat garantiprogram?"
Säkerligen, det verkar vara alla regeringars reflex att intervenera i marknaden och försöka hitta på nya lagar och regler som alltid påverkar marknaden negativt. Det bästa är förstås om regeringen började reglera sig själv och inte marknaden, men det kommer förstås inte att hända.
Annika Falkengren övertygade knappas, i likhet med sin mentor.
Hennes dryga bonus var självklar,detta med hänvisning till SE-bankens senast godta resultat och utan att heller ta nån hänsyn
att även denna bank gett sig in i spekulativa affärer.
Räntemarginalen försvarades med krystade argument. oBorgs kritik av dem avfärdigades med att han hade ju ändå arbetat åt hennes bank.
Samtidigt ska sägas att även fastighetsägare med stora lån kan tjäna en del även på någon tiondels procent och att välja mellan olika kreditinstitut.
Det gäller att i mån av ork vara en aktiv konsument.
Nu kommer snart rätt stora sänkningar av styrräntan och då blir det intressant att se i vilken utsträckning bankerna avser behålla nuvarande räntemarginaler.
Falkengren visade ju också att SE-banken inte hade för avsikt att hennes bank skulle ansluta sig till "garantikonglemoratet".
Justeringar i villkoren till bankernas fördel räcker inte.
Modellen är ju frivillig-och i det avseendet har hon rätt,vilket även Reinfeldt vitsordat.
Vad det sen betyder i ett allt försämrad konjunkturläge återstår att se.
Ska staten inte bara rädda bankerna och vårt finansiella system utan även alla de branscher och företag,som allt mer närmar sig konkurs?
Åer Fredö
Skicka en kommentar
<< Home