Pensionsreformen 1994 en liberal framgång
Det gamla ATP var instabilt. En reform var nödvändig. Skulle man då kunna övergå från socialistisk skattefinansiering till liberal avgiftsfinansiering? Mot alla odds gick socialdemokraterna med på detta. Detta var utredaren Margit Gennsers förtjänst.
Idag hade Timbro ett lunchseminarium om införandet av det nya pensionsstemet som riksdagen beslutade om 1994. Anledningen var publiceringen av boken Pensionsreformen - Ideologi och politik skriven av förra riksdagsledamoten Margit Gennser (m). Denna kompromissprodukt innehåller flera liberala principer vilket har förvånat historieforskarna. Hur kunde socialdemokraterna så snabbt och enkelt överge "juvelen i kronan" i det socialistiska välfärdsbygget, frågar de. Och i andra länder förvånas man över Sveriges förmåga att införa ett så omvälvande system.
Boken innehåller dels en historieskrivning av pensionsfrågans utveckling i Sverige under efterkrigstiden och dels en diskussion om hur ett pensionssystem borde utformas. Eftersom Margit Gennser ingick i pensionsarbetsgruppen som utarbetade det nya systemet finns det i boken en ganska detaljerad framställning av de olika turerna som ledde fram till det nya systemet, som av TCO:s ordförande ansetts vara en fantastisk lobbyframgång för Skattebetalarnas förening.
Ett riktigt liberalt system innebär att det är frivilligt och bygger på försäkringssparande i företag på marknaden. Det kallas ett fonderat system eller ett premiereservsystem. Man sparar först och får sedan pension som består av det förräntade sparkapitalet. Det är alltså avgiftsfinansierat.
Ett mer socialistiskt system bygger på principen "pay-as-you-go". Det kallas också ett fördelningssystem. Trots sin socialistiska framtoning finns det t ex i USA. Ett fördelningssystem kan alltid införas på kort tid eftersom man kan börja betala ut pensioner till folk som inte varit med om att avstå något från sina tidigare inkomster. Det möjliggörs genom att ett års pensioner betalas med hjälp av de aktivas "avgiftsinbetalningar" samma år. Dessa är i praktiken skatter.
På 1950-talet hade tjänstemännen pension från ett avtalsreglerat premiereservsystem. Socialdemokraterna ville att även arbetarna skulle få pension (utöver folkpensionen). Eftersom LO inte ville gå med på att dess medlemmar skulle behöva avstå från en del av löneutrymmet, som skett för tjänstemännen, drevs ett fördelningssystem igenom efter en folkomröstning 1957. Visserligen hade de andra två alternativen, som byggde på frivillighet, fått majoritet. Men socialdemokraterna var skickliga på att manipulera och fick i slutändan en folkpartist att lägga ned sin röst så att regeringens proposition om ATP fick majoritet. Segern i denna framdrivna konfrontation gav socialdemokraterna ett opinionsmässigt övertag i nästan ett par årtionden.
I Gennsers bok framkommer att vissa moderater umgicks med idéer som framstår som än mer socialistiska. Det gäller Nils Carlshamre (m) som i debatten 1988 om änkepensionernas avskaffande ansåg att försäkringar var sociala förmåner som skulle utgå efter behov och finansieras efter förmåga (s 84). Detta är Blancs princip från 1839 som sedan tagits upp av Marx och Lenin. Mot detta ställer Gennser en liberal äganderättsprincip som klart uttrycktes redan i den Åkessonska utredningen (SOU 1955:32) om allmän pensionsförsäkring.
Upprinnelsen?
När jag 1990 arbetade med en skatteutredning som skulle innebära att de totala skattekilarna högst skulle få vara 50 procent kom pensionssystemet upp som en nödvändig komponent i reduktionen av de totala marginaleffekterna från ca 75 till 50 procent. Jag hade tidigare utrett ett nyttpensionssystem åt Företagarförbundet som på 20 år skulle medge en övergång från ett fördelningssystem till ett premiereservsystem. Nu bedömde jag att detta var en alltför stor förändring om man samtidigt skulle sänka skatterna på en rad andra områden.
Men fördelningssystemet skulle kanske ändå kunna omvandlas från skattefinansiering till avgiftsfinansiering? Då skulle det inte längre ingå i skattekilen för den enskilde och betalningarna skulle krona för krona motsvaras av ökade förmåner (auktuarisk princip). Att försöka undvika inbetalningar skulle alltså leda till att den enskilde fick lägre pension - till skillnad från ATP där pensionen bestämdes av de 15 bästa årens inkomster under ett tak och inte hade något samband härutöver med skatteinbetalningarna (den sk ATP-arbetsgivaravgiften). Detta var utgångspunkten för det uppdrag jag gav Margit Gennser 1990.
Genom att hon hade utrett ett förslag baserat på avgifter visste Gennser efter regimskiftet 1991 hur ett nytt pensionssystem skulle se ut. Hon såg till att hon kom med i pensionsarbetsgruppen och genom ett idogt diskuterande med ledamöterna lyckades hon plantera sina idéer så att slutresultatet i mycket liknade Skattebetalarns förenings förslag från 1991. Detta var ledamöterna naturligtvis inte medvetna om. Det var först 1994 som detta "avslöjades" av TCO-ordföranden Björn Rosengren i en artikel i GT en månad före riksdagsbeslutet, där han menade att det bara var att bocka av på föreningens lista från 1991. Ironiskt nog uppmärksammades detta inte och det gick helt förbi historikern Urban Lundberg i hans doktorsavhandling Juvelen i kronan från 2003. Tyvärr hann jag inte fråga honom om orsaken till detta under lunchen.
Däremot framförde förre Saco-ekonomen Jan Bröms, som varit mycket aktiv i pensionsfrågan i slutet av 1980-talet, en hypotes att Rosengren bara varit ute efter att förringa Sacos och hans egen betydelse för utformningen av det nya systemet. Bröms hade minsann bearbetat både ordföranden Bo Könberg (fp) och Anna Hedborg (s). Därför var han förvånad över att Könberg enligt Gennser gjort ett bleksiktigt utspel om förändring av 15/30-regeln till en 20/40-regel, vilket innebar att något liberalt avgiftsbestämt system inte skulle införas.
Striden om historieskrivningen om hur det gick till när Sverige fick ett liberalt pensionssytem med socialdemokraternas välsignelse har bara börjat. Men slutsatsen på seminariet att liberaler bör vara stolta över framgången med reformeringen av pensionssystemet förtjänar att understrykas.
Andra bloggar om: pensioner, ATP, pensionssystemet, pensionsreformen, nytt pensionssystem, avgifter, Margit Gennser, välfärd, skatter, socialförsäkring, offentlig sektor,politik på intressant.se
Etiketter: offentliga sektorn
posted by Danne Nordling @ 18:39
6 comments
6 Comments:
Mycket intressant.
Hur såg pensionsystemen ut innan staten lade sin tunga hand på dem.
Hur såg försäkringsystemen ut i Tyskalnd innan Bismarks införande av socialförsäkringar.
Jag föredrar absolut ett socialistiskt pensionssystem för min del, det är enklare, klarare, mer transparent vilket ger en ordentlig samhällsekonomisk vinst i sig självt. Frivilligheten är med andra ord i stort sett en illusion, då det just bara handlar om gissningar, och marknaden är definitivt imperfekt för så pass långsiktiga beslut.
Margit Genners var stolt över vad hon åstadkommit men det är förstås beklagligt att inte alla varit medvetna om vad det nya pensionssystemet gick ut på.
Fast om så varit hade det inte blivit en nödvändig enighet i en så stor fråga därför att den i sig inrymde ideologiska spänningar.
Vi har ju alltmer övergått till en arbetsmarknad dår alla arbetar,vilket betyder att sånt som allmän pension och änkepension alltmer försvinner.
Den nya pensionsmodellen kan beskrivas som realekonomisk.
Inte mer pension än en indexerad BNP/tillväxt gäller.
Detta ska förstås vara individuellt.
Däremot vet jag inte riktigt vilket utfallet blir för dom som nu hamnat t o m tidigt utanför arbetsmarknaden dvs de i utanförskapet.
Att individerna har en möjlighet att själv påverka sina pensioner via agerande på den finansiella marknaden är bra,men främst de unga vet inte vad det betyder-eller bryr sig om att delta.
Med största säkerhet kommen denna pensionsmodell ge sämre resultat än det nuvarande ATP-systemet,som om det fått fortsätta hade havererat.
Fortsatt eget pensionssparande måste stimuleras liksom sparande i boende.
Per Fredö
'
Före ATP fanns ett obligatoriskt, statligt folkpensionssystem som byggde på fördelningsprincipen. Detta kompletterades på tjänstemannasidan med ett avtalsmässigt premierervsystem. Dessutom kunde alla frivilligt spara i försäkringsbolagen. Dessförinnan var det eget sparande och släktingar som var dominerande för försörjningen om man inte kunde jobba pga hög ålder.
Kraxpelax, ett socialistiskt pensionssytem som ATP hade rakt motsatta egenskaper än dem du räknar upp. Poängberäkningen var inte enkel och vad detta gav i pension var inte transparent. En arbetare med 45 yrkesår kunde få mindre pension än en tjänsteman med 15 heltidsår och 15 deltidsår trots att arbetaren hade mycket högre livsinkomst och större inbetalningar till ATP.
Per, du pekar på en kritisk punkt i informationspolicyn. Av Gennsers text att döma var det motsättningar inom moderatpartiet som bidrog till detta.
Att indragningen av änkepensionerna hade karaktären av konfiskation är intressant. Tesen är att männen betalade en högre ATP-skatt för pensionsåren (kortare livslängd) vilket kunde grovt motiveras med att de avstod pengar för att finansiera efterlevandeförmåner för kvinnorna.
Att nuvarande system ger "sämre resultat" än ATP är svårt att fastställa eftersom det förutsätter att man skulle ha höjt ATP-skatten. Och då skulle ju också det nya systemet kunna ge bättre utfall. Nu får man själv välja om man vill avstå välstånd idag för att få mera välstånd på ålderdomen.
/DNg
Att ställa två skilda pensionssystems framtida utveckling mot varande går knappast.
Det blir mest antaganden,vilket inte hindrar att det går att någorlunda utvardera modellernas inriktning.
Såvitt jag förstår så kommer vissa ålderskategorier att få del av såväl ATPn som det nya pensionssystemet.
Redan det bidrar till svårigheter att utvärdera utfallet för enskilda individer och för skilda hushåll.
De nuvarande AP-fonderna disponerar över ett enormt stort kapital även om nu åtskilligt gått förlorad i samband med finanskrisen och även beroende av sällsynt dåliga placeringar.
Det betyder att man i samband med en kommande högkonjunktur måste bygga upp buffertkonton.
Dessa ska räcka tiden ut och därefter blir det en politisk avvägning om resterande belopp ska användas till att betala av på statsskulden eller tillföras det nya systemet.
Göran Persson visste redan när ATP var i full blom. Han såg till att 250 miljarder plockades ur AP-fonderna och hade han fått råda skulle det ha blivit 150 miljarder till.
En snäll bedömning säger att han då betraktade ATP-systemet extremt solvent.
En annan är att rövare kan vara i farten oavsett blocktillhörighet.
När jag skissade på att det nya pensionssystemet,som ändå bygger på en tillväxtorienterad marknadsekonomi så hade jag närmast i åtanke att vi får väsentligt fler äldre och att det kommer att saknas arbetskraft inom den privata sektorn.
Det vore intressant om du Danne har några synpunkter på det.
Vad gäller informationspolicyn så har jag svårt tro att den skulle ha berott på motsättningar inom moderaterna eller för den delen mellan partier och fack.
Vad i texten säger det?
Däremot vet dagens ungdom förfärligt lite om sin privatekonomi. De behöver inte bry sig får man höra. Eller vad gör det att slösa lite,på nåt sätt klarar vi av det.
Det värsta är förstås om det sker via kriminalitet i olika former och att strunta i sin utbildning.
Per Fredö
Sveket mot pensionärerna är en fullständigt fruktansvärd följetong i svensk politik sedan 50 år tillbaka. Låt oss göra en, i svensk samhällsdebatt mycket sällan gjord, återblick. Vid slutet av 1950-talet kom LO på att det måste vara orättvist att tjänstemännen, vars löner var proportionerligt högre, fick en motsvarande proportionerligt högre pension än vad LO-medlemmarna fick. Socialdemokratin, som suttit i regeringsställning varje år sedan 1921, konstruerade då det så kallade ATP-systemet, som skulle utjämna skillnaderna. I och med detta skulle LO-medlemmarna få samma pension som tjänstemännen, men bara betala en bråkdel av vad tjänstemännen betalade från sina löner. Kontentan var alltså att en omfördelning av pensionspengar skulle ske från tjänstemännen till LO-medlemmarna.
De borgerliga opponerade sig så gott det gick, dels ifråga om att tjänstemän och LO-medlemmar skulle ha samma pension trots att tjänstemännen under lång tid hade avstått egen löneutveckling till förmån för sina pensioner, dels att det var fråga om alltför låga inbetalningar från LO-medlemmarna. Efter flera års brinnande debatt gick socialdemokraterna segrande ur ATP-striden. Systemet röstades igenom i riksdagen år 1958 med minsta möjliga marginal: i sista stund hade en folkpartist lagt ner sin röst.
Denna utjämningsreform som innebar att LO-medlemmarna fick ut mer än de betalade in, medförde att den samlade pensions-kakan började täras på ganska rejält. Den socialdemokratiska regeringen lade också de pengar som kom in till pensionssystemet på hög, och återinvesterade dem inte alls under lång tid. Detta ledde till att den parallellt förda inflationspolitiken i mycket hög grad urholkade värdet av pensionerna. Själva inflationspolitiken, med galopperande priser och löneökningar, överansträngde också arbetsmarknaden och därmed handeln – varpå regeringen devalverade valutan, och därmed ytterligare försämrade värdet av folkets pensionsbesparingar.
De borgerliga höll låg profil
Efter riksdagsbeslutet år 1958 insåg oppositionen att ATP-systemet ändå inte gick att göra något åt med socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Att de höll låg profil i pensionsfrågan och fokuserade andra sakfrågor var en förutsättning för att den borgerliga regeringen Fälldin skulle kunna komma till stånd år 1976, och bryta den svenska socialdemokratiska enpartistaten. Troheten mot ATP-systemet stadfästes också ordentligt i de båda borgerliga regeringsförklaringarna 1976 och 1979. Systemet hade dock redan då vuxit sig så stort och sofistikerat att endast ett litet fåtal experter kunde överblicka det helt och hållet. Regeringen Fälldin började utreda dess faktiska konsekvenser och om det var långsiktigt hållbart, men pensionsfrågan överskuggades helt av 1970-talets debatt om de kontroversiella löntagarfonderna. På så sätt kunde socialdemokratin komma undan med detta missbruk av både välfärdssystemet och landets ekonomi under de nästan fyra decennier som ATP-systemet kom att bestå.*
År 1982 presenterades den återinträdda socialdemokratiska regeringen, med Olof Palme i spetsen, med den första rapporten om att pensionsutbetalningarna översteg inbetalningarna. Socialdemokraternas budgetproblemen var dock större än så, och kortsiktiga omfördelningslösningar valdes för att öka trovärdigheten i de socialdemokratiska löftena om att man hade situationen under kontroll medan den s.k. svekdebatten rasade. Bl.a. ”lånade” regeringen stora summor från de allmänna pensionsfonderna för att täcka sina budgetunderskott. Ytterligare ett ingrepp, således, i pensionärernas tillgångar. Dessa pengar kom aldrig tillbaka.
Framåt mitten på 1980-talet sade det stopp, när det gick upp för alla att det inte fanns tillräckligt med pensionspengar, och att någonting gått väldigt fel med pensionssystemet. ATP-striden blossade upp igen. Den alltjämt socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning, den s.k. Pensionsberedningen. Genom detta sänktes temperaturen i debatten snabbt, och den flyttades in i de slutna styrelserummen. När pensionsberedningens slutbetänkande lades fram år 1990 visade den sig ha präglats av oenighet både i utredningsarbetet och i slutsatserna. Slutsatserna motsvarade av allt att döma socialdemokratins uppfattning från 1980-talets början. Ledamöterna hade inte heller lyckats enas om en gemensam lösning. Trots de djupgående problemen i en för socialdemokratin mycket känslig fråga lyckades de hålla debatten om pensionssystemet under ytan i valrörelsen 1991. Detta hindrade inte att socialdemokraterna förlorade detta val, och den borgerliga regeringen Bildt (1991-94) kunde tillträda till följd av socialdemokratins allmänt kännbara tillkortakommanden.
Efter ATP-systemet
När man summerar erfarenheterna av ATP-systemet kan man konstatera att det medförde att nästan en hel generations pensionsbesparingar gick upp i rök. För att ha råd med pensionsutbetalningarna hade den socialdemokratiska regeringen i allt större utsträckning tagit pensionsinbetalningar från de yrkesarbetande för att finansiera utbetalningarna till de nuvarande pensionärerna. Följden blev att man alltså inte längre arbetar ihop till sin egen pension – utan till sina föräldrars. Därmed hade socialdemokratin också lyckats slå in ännu en kil i familjerna.
Med den borgerliga regeringen Bildt påbörjades en genomgripande pensionsreform, och det nya pensionssystemet fullbordades under den socialdemokratiska regeringen Persson år 1998. De borgerligas bidrag till förbättringen medförde bl.a. en minskad ekonomisk omfördelning mellan generationerna.**
Idag finns ett mycket allvarligt problem med att en stor andel av dagens pensionsinbetalningar går direkt till pensionsutbetalningar. När 40-talisterna nu går i pension skall de alltså bli försörjda av den klart mindre generationen av 70- och 80-talister. Det är helt enkelt ohållbart. Problemet med en växande andel pensionärer i befolkningen hade aldrig uppstått om man bara hade betalat in till sin egen pension, så som det var innan ATP-systemet infördes. Problemet blir nu allt större i takt med att andelen pensionärer växer. Det kan innebära både att höjda skatter och höjd pensionsålder blir fullständigt nödvändigt inom en ganska snar framtid, oavsett vilket av blocken som sitter i regeringsställning.
Ur boken "Betongväldet - om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet" (Empron, 2007, 150 sidor i 14 kapitel - mer info på www.empron.se)
Skicka en kommentar
<< Home