torsdag, november 27, 2008

För och emot stabiliseringspolitik

Penningpolitik är inte lika kontroversiell som finanspolitik. Men stora obalanser kan utvecklas genom att den är svår att placera rätt i tiden. Någon enighet finns inte om finanspolitikens effekter - den kan hävdas bli kontraproduktiv. Kanske skall vi i framtiden inte ha någon stabiliseringspolitik?

Stabiliseringspolitik kan bedrivas med hjälp av finanspolitik och med hjälp av penningpolitik. Dessutom har det antytts att också jobbpolitik skulle vara ett instrument för stabiliseringspolitiken (se bloggartikel 3/11). Finanspolitiken kan bedrivas genom skattesänkningar och -höjningar samt med offentliga utgiftsförändringar. Även en kombination är möjlig: sänkt skatt för höginkomsttagare och indragning av barnbidrag så att budgeteffekten blev noll är en tänkbar åtstramningåtgärd. Barnfamiljernas konsumtion skulle alltså minska och höginkomsttagarna skulle spara en stor del av skattesänkningen med avkylning av ekonomin som följd.

Exemplet illustrerar att även en budgetneutral finanspolitik inte kan bedömas på ett politiskt neutralt plan. En åtstramning av detta slag skulle väcka våldsamma protester medan det omvända - som en stimulansåtgärd - snarast skulle applåderas och rentav föreslås bli permanent. Finanspolitikens åtgärdsarsenal är därför full med kontroversiella vapen och har under flera årtionden undvikits av konsensussträvande politiker och ekonomer.

Argumenten mot finanspolitiken som sådan har också varit av principiell natur. Det kan hävdas att en ofinansierad stimulansåtgärd alltid leder till inflation och minskad kapitalbildning. Någon skillnad skulle alltså inte föreligga mellan en populistisk regering som inte vågar höja skatterna för att finansiera en röstdragande reform och en regering som vid stor överkapacitet i ekonomin vill släppa ut efterfrågan på de lediga resurserna och minska arbetslösheten.

Ett annat argument av liknande karaktär är oron för att allmänheten skulle uppfatta ett omslag från offentligt sparandeöverskott till underskott som så allvarligt att man själv började spara mycket mera för att ha pengar vid arbetslöshet, sjukdom och pension. Hypotesen är att allmänheten skulle utveckla en tro att de offentliga systemen skulle kollapsa av underskottet och därför skulle finanspolitiken kunna bli kontraproduktiv. Detta synsätt kallas "ricardiansk ekvivalens" och ingår i teorin om rationella förväntningar, som Robert Lucas fick ekonomipriset för 1995. Anders Borg har antytt sådana farhågor inför ytterligare finanspolitiska stimulanser för 2009.

Dessa dubier inför finanspolitiken har medfört att de ansvariga tacksamt tagit emot rekommendationen att med flytande växelkurs är det i första hand penningpolitiken som bör användas i stabiliseringspolitiken. Denna använder sig av ändringar i centralbankens styrränta, köp och försäljningar av räntebärande låneinstrument (s k öppna marknadsoperationer) samt av kreditregleringar.

Med fast växelkurs måste penningpolitiken användas för att hålla valutan inom ett smalt område i relation till utländska valutor. Räntan blir då en produkt av utländska räntor plus en valutarisk. Den inhemska ekonomin kan inte stabiliseras med hjälp av penningpolitiken.

Med flytande växelkurs anses finanspolitiken bli ineffektiv. En finanspolitisk stimulans leder t ex till att importen ökar.Det försvagar betalningsbalansen och valutan sjunker. Då blir importen dyrare. Om centralbanken har ett inflationsmål måste räntan höjas. Och höjd ränta gör låntagarna fattigare. Husköparna lånar mindre och villaägarna kanske betalar tillbaka en del lån. Efterfrågan minskar. Den finanspolitiska stimulansen har motverkats och rentav upphävts.

En reglering av kreditgivningen är kravet på eget kapital (primärkapital) för bankerna i relation till utlåningen. Det är nu 4 procent och har i regeringens garantiprogram höjts till 6 procent som krav för deltagande. Kapitalrelationen är dock redan nu 7,7 procent och har stigit något enligt RB (pdf s 72). Tidigare har funnits en reglering med hjälp av kassakvoter för bankerna. En speciell form av reglering är statliga SBAB:s borttagande av topplånen i bolånegivningen. Det liknar den amerikanska "Community Reinvestment Act" under Clintons presidentperiod, som senare orsakade bolånekrisen. Nu idag återkommer Mona Sahlin (s) med ett ytterligare krav att SBAB skall bevilja amorteringsfrihet för dem som varslats om uppsägning (SvD Brännpunkt).

Ett principiellt argument mot ränteförändringar som stabiliseringspolitiskt medel är att låg ränta tenderar att blåsa upp finansiella bubblor. Det blir lätt att låna och på det område där pengarna placeras uppstår självgenererande prisstegringar. Det kan röra sig om kontorsfastigheter, aktier, tomtmark i Florida eller småhus. Om prisutvecklingen dessutom påverkar den reala ekonomin så att byggandet av kontor eller bostäder ökar starkt kan en avveckling av bubblan bli svår och smärtsam. För låg ränta under lång tid har sannolikt legat bakom uppkomsten av de två stora kriserna i USA: den på 30-talet och den idag.

Ett pragmatiskt argument mot all ambitiös stabiliseringspolitik är att den alltid tenderar att hamna fel i tiden. Den får i praktiken rentav en destabiliserande effekt. Man vill att den skall vara kontra-cyklisk men den blir procyklisk. Vad beror detta på? Vi har flera allvarliga eftersläpningsproblem: först tar det tid att statistiskt registrera nya tendenser, därefter vidtar en tolkningsprocess för att fastställa att statistiken pekar på ett allvarligt problem, sedan har vi en ofta utdragen beslutsprocess som kan involvera politiska partier, riksdagsdebatter och debatt i pressen samt slutligen en tidseftersläpning innan åtgärderna ger effekt. Att penningpolitiska beslut ofta kan fattas snabbare av en liten centralbanksgrupp än finanspolitiska av ett helt parlament, motverkas av att det tar ett till två år innan penningpolitiken ger effekt. I dagens läge har räntepolitiken både i USA och i Sverige hamnat i otakt.

Ett exempel på hurs beslutsvåndan kan breda ut sig är ledaren i Dagens Industri idag (27/11). Där går man emot den samlade ekonomkår som menar att det behövs mer finanspolitisk stumulans än den som aviserades i regeringens budget som inte ens kunde ta hänsyn till misstaget att låta Lehman Brothers gå i konkurs 16/9. DI menar att finanspolitik är ett trubbigt instrument och hävdar:
"Det gäller att hitta träffsäkra tillfälliga åtgärder som sätts in vid den tidpunkt då effekten blir störst. Det är inget att hasta fram i desperata mångmiljardpaket. Fel åtgärd vid fel tidpunkt kan göra större skada än nytta."
Är det ett partipolitiskt försvar för regeringens passivitet? Denna blev direkt pinsam i Studio Ett igår då man uppgav att fyra statsråd hade tackat nej till att ge regeringens syn på stabiliseringspolitiken (lyssna). Och när Maud Olofsson (c) debatterade med Thomas Östros (s) i Gomorron Sverige i TV1 framkom enbart denna passiva attityd för den kritiske tittaren. Allt som EU-kommissionen föreslog igår skulle genomföras genom den redan utformade budgeten för 2009 menade Olofsson. Att prognoserna blivit mycket dystrare och att budgetåtgärderna redan hade beaktats av prognosmakarna låtsades hon inte om. Rent partitaktiskt kan denna lomhörda attityd bli bli en belastning för regeringen och en grund för Östros att ständigt kunna återkomma till inkompetensen i Anders Borgs ekonomiska politik.

Som jag tidigare hävdat är alla dessa disparata synsätt på vad man skall göra för att nedgången inte skall sprida sig eller rentav för att bekämpa den initiala krisen ett tecken på stabiliseringspolitikens kris. Det finns varken ett teoretiskt fundament för hur stabiliseringspolitik borde bedrivas eller någon auktoritativ syn hos ekonomer och beslutsfattare. Därför kommer dagens politik att karaktäriseras av talesättet "för lite och försent".

För framtiden borde vi kanske fråga oss om stabiliseringspolitik överhuvudtaget skall bedrivas. Ett förslag från Milton Friedman var att inskränka sig till i huvudsak att öka penningmängden i takt med produktionsökningen utan att snegla på konjunkturutvecklingen. Ännu radikalare är att övergå till ett system med metallmyntfot som enbart håller sig med automatiska korrigeringsmekanismer utom räckhåll för politikernas snedvridande välvilja.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

8 Comments:

At 27 november, 2008 18:07, Anonymous Anonym said...

Grond undrar:
Hur gör en privatperson för att köpa guld på bästa sätt?

 
At 27 november, 2008 19:18, Anonymous Anonym said...

I Studio 1 idag intervjuades Sven otto Littorin om vad regeringen tänkte göra mera än i budgeten. Han slingrade sig ganska skickligt.

Man fick intrycket att regeringen planerade något. Men på slutet sa han att det var en allmän beredskap och att regeringen alltid planerade fler åtgärder.

Det blir nog inget mer förrän i vår när oppositionen tjatat i månader.

 
At 28 november, 2008 02:23, Blogger Per-Olof Persson said...

Monetär teori är lösningen

Monetär teori är lösningen på denna intellektuella fråga eftersom det inte uppkommer konjunkturcyklar i ekonomier med byteshandel. I en ekonomi utan pengar bytar människor varor med varandra. Detta är en decentraliserad social process som kräver att människor värderar de varor de använder som byte och de varor de vill byta till.

Värdering av konsumtionsvaror, produktionsvaror, råvaror, arbetskraft etc måste göras för att marknadspriser ska kunna uppkomma. I en ekonomi med byteshandel värderas en vara i förhållande till alla andra varor, råvaror, arbetskraft etc. Detta gör att det uppkommer någorlunda stabila marknadspriser som underlättar människors långsiktiga beslut av investeringar etc.

Framtiden är alltid osäker och det går inte att förutsäga framtiden, men om marknadspriserna i ekonomin ger riktig information underlättas människors långsiktiga beslut. Om pengar införs i dennna ekonomi och penningmängden är fast, kommer relativpriserna att ge rätt information åt entreprenörerna.

Om exempelvis konsumenternas efterfrågan ökar av produkt A stiger priset på produkt A och detta är ett tecken på att produktionen kan öka av produkt A. I en ekonomi med fast penningmängd kan entreprenörerna med större säkerhet veta att den långsiktiga efterfrågan av produkt A ökar. Beslutsunderlaget blir bättre om entreprenörerna bestämmer sig för att öka investeringarna för att kunna producera mer av produkt A.

En annan fördel med fast penningmängd är att om vinsterna ökar vid produktionen av vissa varor så är det sannolikt att vinsterna sjunker vid produktionen av andra varor. Detta gör det lättare att föra över de knappa produktionsresurserna från produktionen av varor där efterfrågan minskar till produktionen av varor där efterfrågan ökar. De företag som ökar vinsterna kan nämligen bjuda upp priserna på de knappa resurserna medan företag med sjunkande vinster inte kan delta i budgivningen.

(A) En ekonomi med fast penningmängd ger marknadspriserna riktig information åt entreprenörerna vid alla beslut men främst vid beslut om långsiktiga investeringar.

(B) Om sparandet ökar (människor vill öka sin konsumtion i framtiden) sjunker marknadsräntan och det blir lönsamt att investera i produktionsstegen längst ifrån konsumenterna. Vinsterna ökar i dessa steg och vinsterna sjunker i stegen närmast konsumenterna.

(C) Det går att föra över de knappa produktionsresurserna från stegen närmast konsumenterna till stegen längst ifrån konsumenterna. Dessa företag bjuder upp priserna på resurserna men inte så kraftigt att investeringarna kommer att bli olönsamma. En ökning av det långsiktiga sparandet gör att investeringarna hinner att bli färdigställda i alla steg fram till stegen närmast konsumenterna.

 
At 28 november, 2008 10:35, Anonymous Anonym said...

Socialdemokraterna med stödpartier har nu var och en lämnat sina förslag till en utvidgad stabiliseringpolitik.

De har varit eniga i ett avseende,att förkasta den lagda budgetprositionen,som är långt mer inriktad på ekonomiska simulanser än vad vänstern i det läget kom med.

Nu är de återigen eniga i ett avseende. Det gäller att man godtar det stabiliseringspaketet regeringen lagt fram för att rädda det finansiella systemet.

Men i övrigt är det mest råskäll så snart varsel kommer,som ju beror på den vikande efterfrågan vi mest kan se inom våra exportföretag,men nu även inom en så viktig sektor som fastighetsmarknaden.

De nu lagda "vänsteralternativen" menar dessa partier är den nödvändiga räddningsplankan, vilket är minst sagt en klar överdrift.

De har alla en populistisk inriktning,skiljer sig åt avsevärt och detta med hänsyn men till varje partis egna ideologiska uppfsttning.

Den utlösande faktorn bakom finanskrisen var huvudsakligen att politikerna la förslag,som förorsakade våldsamma kreditförluster,vilket även ledde till att banker och finansinstitut i den då rådande högkonjunkturen gjorde en hel del felaktiga satsningar.

Nu får vi åter ett ställningstagande till huruvida krisen bäst löses genom att vidmakthålla marknadens funktioner via huvudsakligen generella insatser-eller om det ska ske genom stödpaket till krisdrabbade företag och branscher.

Om man väljer det sistnämnda alternativet så får vi en alltmer skuldsatt stat . Väljer vi det senare så bidrar det till Att återhämtningen kommer snabbare.

Per Fredö

 
At 28 november, 2008 12:34, Anonymous Johnny Trader said...

Det var ett mycket intressant inlägg om dina finans- och penningpolitiska funderingar. Det finns väldigt många olika förslag på hur krisen bäst skall lösas som framförs med stor energi. Det upprätthåller illusionen om att det finns en lösning om bara det rätta stimulans paketet och räntesänkningen levereras i rätt ögonblick.

Vad är det vi avser att stabilisera egentligen?

Full sysselsättning, lönsamma företag, all-time-high priser på fastigheter och aktier? Den eviga högkonjunkturen? Status Quo?

Jag ser politiken som den främsta orsaken till instabiliteten då politiker och byråkrater kan besluta om räntenivå, penningmängd, budgetunderskott, skatter, lagar, etc. Det är också tydligt hur alla FIAT valutor förlorat i köpkraft sedan de infördes vilket har fått stora konsekvenser för sparande och lånande samt förmögenhetsbildning. Ett tydligt exempel är att den som bor i hyreslägenhet och sparar till pensionen på banken får betydligt mindre förmögenhet än den som lånar till hus och får avdrag för räntan vid samma inkomst. Det har blivit mer lönsamt att spekulera på politiska systemfel än att arbeta, spara och investera. Det borde ligga i allas långsiktiga intresse att åtgärda detta.

Nuvarande finanskris har ännu inte medfört att FIAT valutor avskaffas och 100% guldvaluta införes. Politiker reagerar som de alltid har gjort, lägger skulden på marknaden och tidigare politiker, lånar samt trycker pengar och delar ut dem till de starkaste intressegrupperna utan större hänsyn till medföljande penningvärdesförsämring. Några år senare blir det inflationen och budgetunderskotten som blir folkets fiende och då kommer de att bekämpas av nya politiker och så håller det på.

En frågan är vilken FIAT valuta som kommer att förlora mest i värde under de närmaste åren. USD och GBP leder tävlingen idag av de stora valutorna. Indien kommer starkt med hög inflation och budgetunderskott dock med god tillväxt (7%) men valutan har ändå sjunkit kraftigt mot dollarn. Samt vilka tillgångar som kommer att stiga mest i värde, guld, olja, råvaror?

 
At 28 november, 2008 22:31, Anonymous Per K said...

Winston införde väl guldmyntfot 1925? Inte gick det bra inte! Ok, han kom in fel. Men inte var det bra för andra länder som hade guldmyntfot under depressionen heller. Guldmyntfot är en stollig valuta. Guld som investering är en stor risk, det avkastar ingenting och varierar visserligen omvänt mot konjunkturen men den stackare som blir sittande med eländet när tillväxten tar fart förlorar lika mycket som de andra vunnet på uppgången - som att bli sittande med Svarte Petter. Guld passar bäst som plätering på högtalarkontakter.

 
At 29 november, 2008 01:49, Blogger Danne Nordling said...

P-O P, jag vet inte vad monetär teori och byteshandel har för samband som är relevant i den stabiliseringspolitiska frågan. Utan pengar kan knappast konjunkturcykler uppkomma. Men vi kan inte ha byteshandel utan måste tillåta pengar.

Med pengar uppkommer krediter. Dem kan vi inte heller förbjuda. Dock måste vi reglera dem så att de inte skadar oss om någonting går snett. Det är som med bensin. Vi måste ha bensin i dagens avancerade samhälle. Men vi tillåter ändå inte att grannen lagrar bensin i lägenheten. Om någonting går snett är vi illa ute (Nozicks exempel).

Med krediter kan vi göra investeringar och bygga upp lager. Då får vi också konjunkturer. Det är bra för att uppnå välstånd men inte bra för en jämn välståndsutveckling. Därför försöker vi reglera krediterna så att de inte råkar i sken och förstör en del av välståndet. Jämför med regleringen av bensinhanteringen.

Per K, ett sätt att reglera kredithanteringen är att ha guldmyntfot. Den fungerade ganska bra fram till 1914. Men det förekom svängningar. Därefter försökte man återinföra den på ett misslyckat sätt som inte kunde förhindra att det byggdes upp en skadlig svängning i bostadsbyggandet i USA på 20-talet och en våldsam aktiespekulation. Dessutom bromsade guldmyntfoten motåtgärderna mot depressionen när den brutit ut.

Milton Friedman förordade inte att guldmyntfoten skulle återinföras utan han ansåg att penningmängden skulle ökas i takt med produktionen. Ser man på måttet MZM ökade den med knappt 5 procent 2006 men med över 25 procent under första delen av 2008. Därefter har ökningen sjunkit till närmare noll eller tidvis en liten minskning. Inte undra på att Lehman Brothers blev konkursmässiga.

Johnny T, stabiliseringspolitikens tragedi är att så många har så olika förslag. Dessutom försöker de vinna poäng när de jagas av journalister. Så skedde idag när Anders Borg intervjuades i radion. Han raljerade över att olika organisationer dammat av sina gamla önskelistor och kom med krav som enbart var motiverade utifrån särintressen. Förslagen förtjänade inte att tas på allvar...

Vad skall vi stabilisera? Det brukar handla om "full" sysselättning (NAIRU) samt god och produktiv tillväxt. Det betyder att staten har ett ansvar för att tillgodose den kollektiva nyttigheten stabilitet likaväl som den offentliga sektorn har ett ansvar för att hålla med brandsläckning och en polis som kan lagföra pyromaner.

Sverige har en hushållsbildning och rivningstakt mm för bostäder som motiverar ett visst bostadsbyggande. Detta har sannolikt inte uppnåtts 2008 trots att priserna på begagnatmarknaden stigit kraftigt. När nu Sverige träffas av en exportnedgång på 1 procent nästa år är det svårt att förstå att det finns fundamentala skäl för att minska bostadsbygandet med mer än en tredjedel.

Men efterfrågan på bostäder sjunker av psykologiska skäl som drivits fram av TV-journalister och kvällspressen. Folk är oroliga för att den amerikanska krisen skall drabba Sverige på ett helt oproportionerligt sätt. Alla svagheter i det svenska näringslivet haussas upp i media som om de vore våra motsvarigheter till Fannie och Freddie. Vill folk inte köpa nya bostäder eller konsumera bilar och annat blir naturligtvis de som producerar dessa saker arbetslösa. Sedär, beviset för att oron var berättigad...

Därför behöver vi en regering och Riksbank som kan tala om hur det ligger till och vidta åtgärder som uppfattas som effektiva mot den befarade krisen. Vi har ingen nytta av en Riksbank som höjer räntan när krisen står för dörren. Vi har ingen nytta av en regering som gömmer krisbekämpningen i budgeten som skall träda i kraft fyra månader senare. Och vi har ingen nytta av en finansminister som säger att åtgärder som beslutades innan krisen blev allvarlig nog räcker även för en dubbelt så allvarlig kris. Men vi behöver inte heller en opposition som gläfser om att allt är fel. Den inger inte heller förtroende.

Det handlar till största delen om psykologi och inte om ekonomi. Sverige har klarat en minskning av exporten med 1 procent tidigare. Låt vara att vi är mer exportberoende idag. Låt mig göra en grov kalkyl:

En femprocentig exportökning blir en enprocentig minskning 2009. Exportsektorn ökar produktiviten med 3 procent. Det betyder att den svarar för ca 1,5 procents sämre sysselsättning nästa år än normalt. Det är knappt 70 000 personer. I värsta fall kan alla gå arbetslösa några år utan att Sverige lider märkbart.

Varför skall Sverige behöva ta en mycket större nedgång? Är det för att bankerna är på fallrepet? Det visar inte Riksbankens stabiliseringsrapport. Vad är då orsaken?
/DNg

 
At 02 december, 2008 16:17, Blogger Kraxpelax said...

Och hur stämmer den här passivitetsfilosofin, vilken axiomatiskt stipulerar att ekonomisk politik är dåligt, med historisk erfarenhet, t ex 30-talskrisen. Vad rationella föväntningar betäffar lär folk nog se anledning att lägga undan en slant för kommande eventuell arbetslöshet, och så är vi där igen.

Det finns ett viktigt argument mot regeringens passivitet, nämligen att snabbt stigande arbetslöshet skapar sociala spänningar i form av ökande kriminalitet med centrum i invandrardominerade förorter, vilket i sin tur ger grogrund för extrema nationella rörelser med farlig polarisering som följd. Hela sydvästsverige destabiliseras. Det är också en samhällsekonomisk kostnad och en högst avsevärd sådan. Det gäller att ha överblick och se till helheten.

- Peter Ingestad, Solna

 

Skicka en kommentar

<< Home