För och emot stabiliseringspolitik

Penningpolitik är inte lika kontroversiell som finanspolitik. Men stora obalanser kan utvecklas genom att den är svår att placera rätt i tiden. Någon enighet finns inte om finanspolitikens effekter - den kan hävdas bli kontraproduktiv. Kanske skall vi i framtiden inte ha någon stabiliseringspolitik?

Stabiliseringspolitik kan bedrivas med hjälp av finanspolitik och med hjälp av penningpolitik. Dessutom har det antytts att också jobbpolitik skulle vara ett instrument för stabiliseringspolitiken (se bloggartikel 3/11). Finanspolitiken kan bedrivas genom skattesänkningar och -höjningar samt med offentliga utgiftsförändringar. Även en kombination är möjlig: sänkt skatt för höginkomsttagare och indragning av barnbidrag så att budgeteffekten blev noll är en tänkbar åtstramningåtgärd. Barnfamiljernas konsumtion skulle alltså minska och höginkomsttagarna skulle spara en stor del av skattesänkningen med avkylning av ekonomin som följd.

Exemplet illustrerar att även en budgetneutral finanspolitik inte kan bedömas på ett politiskt neutralt plan. En åtstramning av detta slag skulle väcka våldsamma protester medan det omvända - som en stimulansåtgärd - snarast skulle applåderas och rentav föreslås bli permanent. Finanspolitikens åtgärdsarsenal är därför full med kontroversiella vapen och har under flera årtionden undvikits av konsensussträvande politiker och ekonomer.

Argumenten mot finanspolitiken som sådan har också varit av principiell natur. Det kan hävdas att en ofinansierad stimulansåtgärd alltid leder till inflation och minskad kapitalbildning. Någon skillnad skulle alltså inte föreligga mellan en populistisk regering som inte vågar höja skatterna för att finansiera en röstdragande reform och en regering som vid stor överkapacitet i ekonomin vill släppa ut efterfrågan på de lediga resurserna och minska arbetslösheten.

Ett annat argument av liknande karaktär är oron för att allmänheten skulle uppfatta ett omslag från offentligt sparandeöverskott till underskott som så allvarligt att man själv började spara mycket mera för att ha pengar vid arbetslöshet, sjukdom och pension. Hypotesen är att allmänheten skulle utveckla en tro att de offentliga systemen skulle kollapsa av underskottet och därför skulle finanspolitiken kunna bli kontraproduktiv. Detta synsätt kallas "ricardiansk ekvivalens" och ingår i teorin om rationella förväntningar, som Robert Lucas fick ekonomipriset för 1995. Anders Borg har antytt sådana farhågor inför ytterligare finanspolitiska stimulanser för 2009.

Dessa dubier inför finanspolitiken har medfört att de ansvariga tacksamt tagit emot rekommendationen att med flytande växelkurs är det i första hand penningpolitiken som bör användas i stabiliseringspolitiken. Denna använder sig av ändringar i centralbankens styrränta, köp och försäljningar av räntebärande låneinstrument (s k öppna marknadsoperationer) samt av kreditregleringar.

Med fast växelkurs måste penningpolitiken användas för att hålla valutan inom ett smalt område i relation till utländska valutor. Räntan blir då en produkt av utländska räntor plus en valutarisk. Den inhemska ekonomin kan inte stabiliseras med hjälp av penningpolitiken.

Med flytande växelkurs anses finanspolitiken bli ineffektiv. En finanspolitisk stimulans leder t ex till att importen ökar.Det försvagar betalningsbalansen och valutan sjunker. Då blir importen dyrare. Om centralbanken har ett inflationsmål måste räntan höjas. Och höjd ränta gör låntagarna fattigare. Husköparna lånar mindre och villaägarna kanske betalar tillbaka en del lån. Efterfrågan minskar. Den finanspolitiska stimulansen har motverkats och rentav upphävts.

En reglering av kreditgivningen är kravet på eget kapital (primärkapital) för bankerna i relation till utlåningen. Det är nu 4 procent och har i regeringens garantiprogram höjts till 6 procent som krav för deltagande. Kapitalrelationen är dock redan nu 7,7 procent och har stigit något enligt RB (pdf s 72). Tidigare har funnits en reglering med hjälp av kassakvoter för bankerna. En speciell form av reglering är statliga SBAB:s borttagande av topplånen i bolånegivningen. Det liknar den amerikanska "Community Reinvestment Act" under Clintons presidentperiod, som senare orsakade bolånekrisen. Nu idag återkommer Mona Sahlin (s) med ett ytterligare krav att SBAB skall bevilja amorteringsfrihet för dem som varslats om uppsägning (SvD Brännpunkt).

Ett principiellt argument mot ränteförändringar som stabiliseringspolitiskt medel är att låg ränta tenderar att blåsa upp finansiella bubblor. Det blir lätt att låna och på det område där pengarna placeras uppstår självgenererande prisstegringar. Det kan röra sig om kontorsfastigheter, aktier, tomtmark i Florida eller småhus. Om prisutvecklingen dessutom påverkar den reala ekonomin så att byggandet av kontor eller bostäder ökar starkt kan en avveckling av bubblan bli svår och smärtsam. För låg ränta under lång tid har sannolikt legat bakom uppkomsten av de två stora kriserna i USA: den på 30-talet och den idag.

Ett pragmatiskt argument mot all ambitiös stabiliseringspolitik är att den alltid tenderar att hamna fel i tiden. Den får i praktiken rentav en destabiliserande effekt. Man vill att den skall vara kontra-cyklisk men den blir procyklisk. Vad beror detta på? Vi har flera allvarliga eftersläpningsproblem: först tar det tid att statistiskt registrera nya tendenser, därefter vidtar en tolkningsprocess för att fastställa att statistiken pekar på ett allvarligt problem, sedan har vi en ofta utdragen beslutsprocess som kan involvera politiska partier, riksdagsdebatter och debatt i pressen samt slutligen en tidseftersläpning innan åtgärderna ger effekt. Att penningpolitiska beslut ofta kan fattas snabbare av en liten centralbanksgrupp än finanspolitiska av ett helt parlament, motverkas av att det tar ett till två år innan penningpolitiken ger effekt. I dagens läge har räntepolitiken både i USA och i Sverige hamnat i otakt.

Ett exempel på hurs beslutsvåndan kan breda ut sig är ledaren i Dagens Industri idag (27/11). Där går man emot den samlade ekonomkår som menar att det behövs mer finanspolitisk stumulans än den som aviserades i regeringens budget som inte ens kunde ta hänsyn till misstaget att låta Lehman Brothers gå i konkurs 16/9. DI menar att finanspolitik är ett trubbigt instrument och hävdar:

"Det gäller att hitta träffsäkra tillfälliga åtgärder som sätts in vid den tidpunkt då effekten blir störst. Det är inget att hasta fram i desperata mångmiljardpaket. Fel åtgärd vid fel tidpunkt kan göra större skada än nytta."

Är det ett partipolitiskt försvar för regeringens passivitet? Denna blev direkt pinsam i Studio Ett igår då man uppgav att fyra statsråd hade tackat nej till att ge regeringens syn på stabiliseringspolitiken (lyssna). Och när Maud Olofsson (c) debatterade med Thomas Östros (s) i Gomorron Sverige i TV1 framkom enbart denna passiva attityd för den kritiske tittaren. Allt som EU-kommissionen föreslog igår skulle genomföras genom den redan utformade budgeten för 2009 menade Olofsson. Att prognoserna blivit mycket dystrare och att budgetåtgärderna redan hade beaktats av prognosmakarna låtsades hon inte om. Rent partitaktiskt kan denna lomhörda attityd bli bli en belastning för regeringen och en grund för Östros att ständigt kunna återkomma till inkompetensen i Anders Borgs ekonomiska politik.

Som jag tidigare hävdat är alla dessa disparata synsätt på vad man skall göra för att nedgången inte skall sprida sig eller rentav för att bekämpa den initiala krisen ett tecken på stabiliseringspolitikens kris. Det finns varken ett teoretiskt fundament för hur stabiliseringspolitik borde bedrivas eller någon auktoritativ syn hos ekonomer och beslutsfattare. Därför kommer dagens politik att karaktäriseras av talesättet "för lite och försent".

För framtiden borde vi kanske fråga oss om stabiliseringspolitik överhuvudtaget skall bedrivas. Ett förslag från Milton Friedman var att inskränka sig till i huvudsak att öka penningmängden i takt med produktionsökningen utan att snegla på konjunkturutvecklingen. Ännu radikalare är att övergå till ett system med metallmyntfot som enbart håller sig med automatiska korrigeringsmekanismer utom räckhåll för politikernas snedvridande välvilja.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se