Neoreglering - smart government

Vänstern kräver att finanskrisen skall leda till mindre marknad och mera regleringar. Men vilka regleringar behövs för att undvika en ny kris? Är det mera eget kapital i bankerna eller bättre penningpolitik? Vänsterideologi borde inte få ersätta konkreta förslag.

Idag skriver i DN Anders Isaksson om "Vägen ut ur krisen". Det är en artikel om vilka lärdomar man kan dra för att inte hamna i en kris i framtiden samt en del förslag att genomföra i dagens kris. Isaksson tar fasta på ett resonemang från den brittiske näringsministern Peter Mandelson, även kallad "mörkrets furste". Det är fråga om att politiska tänkare på vänsterkanten nu stimuleras av krisen att vidga statens roll och dra upp riktlinjerna för en ideplogisk renässans.

Men vad är det då dessa vänstermänniskor vill genomföra? Något mera långtgående än Mona Sahlins duttande med bidrag och Ams-utbildningar förvisso - men vad konkret? Mandelson kallar den nya politiken "smart government" och Isaksson skriver:

"Lämnad åt sig själv kan inte marknadsekonomin producera ett långsiktigt hållbart välstånd, menade Mandelson, det är staten som ytterst säkrar både dess existens och legitimitet. För att klara globaliseringens fria konkurrens och tillgodose medborgarnas krav på arbete, välfärd och social rättvisa krävs därför en legering av marknad och näringspolitisk aktivism, byggd på samverkan mellan det privata näringslivet och en smart, kapabel och strategiskt inriktad regeringspolitik."

Detta tycker Isaksson är föga originellt. Jag håller med. Det är ju så många regeringar försökt regera utan de för den skull upplevts som särskilt smarta. Men Isaksson problematiserar inte hur vänstern nu skall kunna konkretisera sin nya politik.

Är det fråga om att socialisera en del företag? Eller är det mera arbetsrättsliga regleringar som är framtidens melodi? Kanske det är förbud mot deltidsarbete eller rentav vänsterns paradreform: sex timmars arbetsdag? Eller är det 200 000 fler jobb i offentlig sektor som skall rädda oss från framtida finanskriser och lågkonjunkturer?

Om man verkligen skall försöka eliminera lågkonjunkturer i framtiden finns det egentligen bara två områden för vänstern att flytta fram statens makt: mer finansiella regleringar och mer stabiliseringspolitisk aktivism. Vi kan t ex tänka oss större krav på bankerna att hålla eget kapital i relation till utlåningen. Det betyder att det inte kan lånas ut så mycket pengar som idag. Är det bra? Och skulle en bank som drabbas av förluster klara sig bättre om kravet på eget kapital var större? Är det inte istället så att när förlusterna blivit tillräckligt stora så att den föreskrivna gränsen passerats så är banken på obestånd - vare sig kapitalgränsen ligger högt eller lågt?

Det kanske är marknadsvärderingsregleringen av tillgångarna som är felet? Om finansiella företag fick värdera sina värdepapper till inköpspris istället för varje kvartals marknadspris så skulle inte tillfälliga svängningar på börsen eller kapitalmarknaden leda till omedelbara dominoeffekter. Det skulle betyda att den tidigare säkerhetsmotiverade regleringen var fel. Och vad hade vänstern för åsikt om marknadsvärderingen då den infördes för några år sedan?

Stabiliseringspolitisk aktivism är kanske vad vänstern vill ha? Om exporten sjunker och ingen vill köpa alla Volvo och Saab, hur skulle en stabiliseringspolitisk åtgärd kunna rädda jobben? Varken socialisering eller lagerstöd är några hållbara lösningar. Isaksson har visserligen ett recept i form av att avskaffa förmånsskatten på personalrabatten i bilindustrin. Det skulle snabba upp förnyelsen av bilparken. Men jag kan inte se att personalens egna bilinköp utgör någon betydelsefull räddningsplanka för bilindustrin.

Det som möjligen skulle kunna göras är att låta bilarbetarna jobba med statliga projekt. Isaksson föreslår att man installerar belysning på alla tungt trafikerade vägar. Det är kanske bättre än att bilarbetarna går arbetslösa. Man kan också, som han föreslår, beställa elhybridbilar till statliga myndigheter från Volvo och Saab. Men strider inte det mot upphandlingslagen?

Så vad är det vänstern vill? Skulle Riksbanken ha fört en mer förutssende räntepolitik? Det var naturligtvis fel att höja räntan i september. Men vem kunde ha trott att Ben Bernanke och Henry Paulson skulle låta Lehman Brothers gå i konkurs? Det var först efter denna händelse och schabblet med det amerikanska krispaketet på 700 mdr dollar i Kongressen som alla förstod att det skulle kunna bli en allvarlig kris.

Och när alla trodde på kris så blev det också kris genom de psykologiska spridningseffekter som tydligen finns. Dessa är uppenbarligen dåligt utforskade. Det är kanske behovet av mer forskning på det stabiliseringspolitiska området som är den enda slutsats vi kan dra av dagens kris. Det är knappast detta som är vad vänstern menar med vad jag kallar "neoreglering".

Vi måste kräva att vänstern konkret talar om hur de vill att den fria marknadsekonomin skall trängas tillbaka. Inte skall väl vänstern få vinna framgång på abstrakta och diffusa ideologiska krav som konkret kanske bara betyder höjda skatter?

Andra bloggar om: finanskrisen, ideologi, skatter, stabiliseringspolitik, regleringar, vänstern, socialism, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se