Rädslosparandet förvärrar krisen utan motåtgärder
Krisen beror initialt på en minskad export. Men ca 70 000 jobb förloras genom att hushållens sparande ökar 4 procentenheter av rädla för krisen. Denna effekt skulle kunna bekämpas med stimulansåtgärder på bara 4 procent av BNP och inte med 16 procent som Finansdepartementet tror.
Konjunkturinstitutet (KI) kom idag 19/12 med en ny konjunkturrapport (pressm, pdf). Den innehåller en hel del av bakgrundsbeskrivningar till finanskrisen - internationellt och i Sverige. Men det intressantaste är beskrivningen av hur det privata sparandet förutses fortsätta öka. Detta "försiktighetssparande" eller "rädlosparande" minskar den möjliga privata konsumtionsökningen. En nästan stillastående privat konsumtion förvärrar krisen, som initialt orsakats av minskad export och psykologisk influens via finanssektorerna.
Enligt min mening måste stabiliseringspolitiken för den reala ekonomin nästan enbart begränsas till åtgärder för att förhindra den initiala krisens spridning. Det gäller alltså att motverka den sparandeökning som sker av rädslan för att bli arbetslös eller för att man känner sig finansiellt utsatt i tider med fallande aktiekurser och huspriser. Att försöka kompensera en exportminskning är på kort sikt ogörligt. På litet längre sikt är det möjligt men det gäller att se till att arbetskraften inte binds upp i mindre produktiva verksamheter när det blir en internationell uppgång.
I nedanstående diagram visas hushållens sparkvot (olika definitioner) enligt KI:s prognoser:
Vi ser att sparkvoten enligt traditionell definition nu tenderar att bli lika hög som under 90-talskrisen. Det är en varningssignal. Men själva ökningen både med och utan kollektivt pensionssparande inräknat är också illavarslande. Från 2008 till 2010 ökar hushållens sparande med ca 4 procentenheter. KI förutser i sin prognos att Riksbanken sänker räntan till 1 procent. Därför återstår enbart finanspolitiken för att motverka denna kontraktiva tendens. Vissa sådana åtgärder antas också vidtas av KI.
Exporten förutses minska med 1,3 procent 2009 men öka med 4 procent 2010. Arbetslösheten skall öka nästan 2 procentenheter 2009 respektive 1 året därpå. Orsaken till de förlorade jobben påverkas också av andra faktorer såsom investeringarna och bostadsbyggandet. Båda dessa visar samma tendens som exporten. Grovt kan man därför uppskatta den uteblivna privata konsumtionens effekt till mellan 1 och 2 procentenheter av de arbetslösa eller ca 70 000 jobb.
Hur stor temporär statsfinansiell försvagning skulle det erfordras för att motverka denna förlust av jobb? Finansdepartementet har gjort en del beräkningar av ett sådant problem i samband med att finansminister Anders Borg i tisdags presenterade reviderade prognoser för de närmaste åren.
Finansministern menade tydligen då att en generell efterfrågestimulans skulle bli alltför dyr, t ex en tillfällig momssänkning. "Hushållen sparar ofta mellan hälften och en fjärdedel av sådana tillskott, säger han, och dessutom består hälften av den privata konsumtionen av importvaror." (DN 17/12)
En tabell i det OH-material som FiD presenterade förefaller avse att ge en underbyggnad till Borgs påstående. För att rädda 120 000 jobb krävs en "försvagning av finansiellt sparande" med 4 procent av BNP eller 132 mdr kr om multiplikatorn är 1. Är den 0,5 (pga att hälften sparas?) krävs 8 procent. Och är multiplikatorn 0,25 (pga att hälften är import?) krävs 16 procent av BNP brutto och 14 netto (dvs 528 mdr kr brutto).
Om denna rekonsruktion stämmer tror alltså finansministern att generell stimulans också kan rädda jobben som går förlorade i exportsektorn och genom minskade investeringar. Det indikerar en helt orealistisk syn på vad finanspolitiken skulle kunna åstadkomma. Det är, som jag framhållit, enbart spridningseffekterna som kan motverkas med en efterfrågestimulans som temporärt neutraliserar hushållens "rädslosparandeökning".
Om vi rensar bort den fåfänga förhoppningen att t ex en momssänkning eller inkomstskattesänkning skulle kunna rädda 120 000 jobb (nästan 3 procentenheter) och istället försöker motverka sparandeökningen blir frågan: hur mycket av BNP motsvarar 4 procentenheter av privat konsumtion? Eftersom konsumtionen utgör 47 procent av BNP blir den behövliga stimulansen knappt 2 procentenheter. Möjligheterna för hushållen att delvis spara stimulanserna medför att vi kanske måste ta till dubbelt så mycket för att få den avsedda effekten på konsumtionen.
Men förhållandet att kanske hälften av konsumtionen riktas mot utlandet fordrar ingen ytterligare fördubbling. Den uteblivna konsumtionen har ju redan beaktat detta förhållande. Stimulansen innebär enbart att sparandeökningens negativa effekt på konsumtionen skall eliminineras. Den realistiska, temporära stimulansen motsvarar därför bara 4 procent av BNP och inte 16 procent som antyds av FiD. Rädslan hos Anders Borg för att statsfinanserna skulle försvagas på ett så drastiskt sätt att ingen ville ställa sig bakom en stimulans är alltså ogrundad.
Tabellen från FiD innehåller sålunda två felaktigheter. För det första utgår man från en alltför stor möjlig minskning av arbetslösheten (120' istället för ca 70'). För det andra är det ett tankefel att inte beakta att utebliven konsumtion redan innehåller ett hänsynstagande till att en del av konsumtionen importeras. Vill departementet avsiktligt lägga fram statsfinansiella skräcksiffror för att ta loven av kraven på stimulansåtgärder?
[Uppdatering: Mats Morin på LO resonerar ännu tydligare som Anders Borg enligt ovan i Fokus nr 51/52.]
Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, skatter, stimulanspolitik, sparande, Anders Borg, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 17:48
8 comments
8 Comments:
Jag ser ingen mening med att politiker skall vidtaga åtgärder för att behålla status quo i ekonomin. De obalanser som uppstått i ekonomin med för stor produktionskapacitet, höga råvarukostnader, höga löner, höga fastighetspriser, höga aktiepriser, hög inflation, etc är precis vad lågkonjunkturen håller på att åtgärda. Lågkonjunkturen är lösningen på problemen som högkonjunkuren skapat. Att försöka återskapa den eviga högkonjunkturen med politiska och byråkratiska åtgärder är ändå inte möjligt i längden.
Jag tycker det är utmärkt att människor nu börjar spara för att trygga sin försörjning vid arbetslöshet och pension (pensionen urgröps hela tiden av inflation och nu av fallande aktiepriser). Vår sparkvot på 5% är låg och bör rimligen öka till 20% av disponibel inkomst. Räntan (efter skatt) måste vara högre än inflationen för att någon skall vilja spara. FIAT valutor förlorar hela tiden sitt värde och styrs av politiker och byråkrater. Därför 100% guldvaluta vars mängd och ränta ingen politiker kan påverka.
Det bästa staten kan göra är att sänka de offentliga utgifterna och skatterna (arbetsgivaravgifter, bolagsskatter, löneskatter, skatt på ränta och utdelning, etc) och bibehålla en balanserad budget för att minska bördan för människor och företag. Varje krona som staten spenderar med politiska motiv tas från privatpersoner och företag som investerar av vinstmotiv.
Vad är det för fel på sparande egentligen? (och nu menar jag inte i madrassen) Sparande innebär ju bara att någon annan konsumera/investerar nu i utbyte mot att man själv får konsumera/investera lite senare. För detta får man kompensation i form av en ränta.
Problemet ligger ju inte i sparandet i sig utan att centralbanken ska leka jojo med ränta/penningmängd. Varför inte låta räntan bestämmas av marknaden? Läste för övrigt din artikel i Nyliberalen idag. Intressant det där du skrev om att Milton Friedman förordade att penningmängden skulle öka med ett konstant värde, oberoende hur konjunkturen går. Inget inflationsmål alltså.
Den svenska krisen är till betydande del onödig
Om politikerna i USA har schabblat med subprime-lån och för låg ränta så att en finanskris som i slutändan drabbar den svenska exporten uppstått, finns det väl ingen anledning till att vi i Sverige skall ta på oss någon liknande kris. Varför, i så fall? Borde vi vara solidariska med USA, Clinton och Greenspan?
Nej, vi får göra så gott vi kan för att undvika krisen. Om grannens hus brinner och hotar vårt eget hus kan vi inte stå passiva och säga att elden också borde "åtgärda" vårt eget hus.
Sverige sparar för mycket. Vi har länge haft ett överskott i utrikeshandeln på 5-8 procent av BNP. Det finns inget allmänt motiv för ökat sparande. Däremot kan det vara motiverat att folk börjar spara mera för att personligen ha en buffert vid svårigheter. Men det är inte detta vi ser nu. Det ökade sparandet är en skräckreaktion som kommer att återtas så fort tiderna blir bättre.
Det gäller att skilja på strukturella förändringar och konjunkturella. Det är strukturellt sett motiverat att övergå till lägre skatter och högre sparande - t ex genom att ersätta en del av den offentliga sektorn med försäkringar och medborgarkonton. Men nu är problemet att motverka spridningen av exportkrisen till hemmamarknaden i Sverige. Om staten då vidtar en temporär ofinansierad skattesänkning som uppväger den plötsliga sparandeökningen kan jag inte se att "varje krona som staten spenderar med politiska motiv tas från privatpersoner och företag som investerar av vinstmotiv". I princip flyttas en framtida konsumtionsmöjlighet till nutid och fyller ut annars outnyttjade produktionsmöjligheter. Dessutom är det inte säkert att den framtida konsumtionen, finansierad med dagens sparandeökning, skulle kunna släppas fram utan att det blev inflation och utträngning av näringslivets investeringar.
Felet med sparande är inte sparandet i sig utan att det kan öka eller minska alltför snabbt och därmed bidra till obalans i ekonomin. Om vi tittar på diagrammet kan vi konstatera att den i och för sig (delvis) behövliga sparandeökningen från slutet av 80-talet till början av 90-talet gick alltför snabbt. Svinget var 17-18 procentenheter. Det bidrog naturligtvis avsevärt till den svåra 90-talskrisen. Det hade varit mycket bättre om det skett en mera långsam anpassning till en mera normal sparnivå.
/DNg
Rädsla för ökat sparande?
De som kritiserar keynesianismen brukar hänvisa till den bristande logiken, att krisen beror på och förvärras av ett ökat sparande, eftersom konjunkturuppgången har skapats av att människor har tagit för stora lån för att kunna öka sin konsumtion.
Huvudproblemet är inte att sparandet ökar under krisen utan att högkonjunkturen har skapats på artificiell väg genom att människor har sparat för lite (överkonsumtion). Därför gick det att förutse en kommande svår kris när FED 2001 sänkte styrräntan från 6,5 % till 1,75 %.
Ett problem med detta är att uppgången därefter är en engångseffekt, dvs när människor har överbelånat i förhållande till sina inkomster måste människor någon gång i framtiden sanera sin ekonomi och då måste ett för "högt" sparande uppkomma. När människor har sanerat färdigt kan en ny uppgång ta vid när människor har möjligheten att överbelåna på nytt.
Sparandeökningen går för snabbt
I ekonomier där centralbanken styr räntan och bankerna skapar nya pengar vid utlåningen, går allting för snabbt, både uppgångarna och nedgångarna är snabba. Ibland blir det för billigt att ta lån och ibland blir det för dyrt att ta lån.
Det är sparandet som finansierar företagens spenderande på produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror). I en kris kommer sparökningen inte att användas till ett ökat spenderande på produktionsresurser. Detta beror på att även företagen har hamnat i en kris.
Denna kris börjar när företagens efterfrågan på andra företags produkter börjar minska. Krisen är en lönsamhetskris för vissa företag. En lönsamhetskris kan enbart bero på fallande intäkter och/eller ökade kostnader.
Att låta staten öka konsumtionen
Det går att öka konsumtionen genom att sänka skatterna och låta staten gå med budgetunderskott. Denna åtgärd är beroende av att det finns ett direkt samband mellan konsumtionen och produktionen.
Problemet är att produktionen rent fysiskt alltid kommer före konsumtionen. Finansieringen av produktionen (företagens spenderande på produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror)) kommer också alltid före konsumtionen (företagens försäljningsintäkter). Denna åtgärd är beroende av att:
(1) Företagens ägare återsparar företagens försäljningsintäkter i företaget.
(2) Det måste vara lönsamt att spara pengarna i företagen. Skatter och regleringar får inte minska lönsamheten av att spara pengarna i företagen. Annars kommer pengarna tas ut och användas till konsumtion.
(3) En ökning av penningmängden kan dock höja konsumentpriserna och företagarna ser sig vara tvungna att ta ut mer pengar för att bibehålla sin konsumtion.
(4) En ökad offentlig konsumtion och budgetunderskott är en signal om att de framtida skatterna höjs och därför minskar investeringarna i näringslivet i stället för att öka.
(5) För att åtgärden ska fungera får det inte finnas obalanser mellan produktionsstegen i ekonomin. Produkter bearbetas genom ett otal produktionssteg och genom ett otal fristående företag. För att denna process ska kunna fungera får inte vissa steg bli för stora och vissa steg för små. Produkterna kan inte hoppa över stegen.
Stegen får rätt storlek i förhållande till varandra om marknadsekonomins prissystem ger rätt information. Prissystemet skapar företagens intäkter och kostnader samt vinster och förluster. Stegen får rätt storlek i förhållande till varandra genom att vinsterna tenderar att bli lika höga i de olika stegen.
Entreprenörerna sköter denna process genom att minska investeringarna i steg med låg lönsamhet och öka investeringarna i steg med hög lönsamhet. Vinsterna tenderar att bli lika höga genom denna process.
Problemet är att prissystemet inte kommer att ge rätt information om räntan sänks under marknadsräntan och om bankerna kan öka sin utlåning genom att låta penningmängden öka. Vissa steg kommer att bli för stora genom "överinvesteringar" och andra steg bli för små genom "underinvesteringar". Krisen kräver att "överinvesteringarna" först avvecklas innan den kan lösas.
Vi måste idag skilja mellan Sveriges kris och USA:s. De har uppkommit på helt olika sätt. Min analys av sparandet utgår från den svenska utvecklingen som inte i någon väsentlig mening har utlösts av inhemska förhållanden. Sverige har sparat så mycket att 5-8 procent av BNP har kunnat skickas utomlands till länder som sparat för litet.
Krisen i Sverige beror realt på minskad export och psykologiskt på förändrat finansiellt beteende i banksektorn. Detta har smittat av sig på hushållen.
Den förra krisen på 90-talet hade en del av sina orsaker i för litet sparande, vilket framgår av diagrammet ovan. Här finns en likhet med dagens kris i USA. Under 80-talet steg skatterna och den reala disponibla inkomsten utvecklades dåligt. Men hushållen motverkade detta genom skuldsättning som var lönsamt genom ränteavdragen. I USA påstås löneutveckilingen rentav ha stått stilla för de flesta och istället har levnadsstandarden ökat med lånade pengar. Det måste ta slut förr eller senare liksom det gjorde i Sverige 1990. Tyvärr sker detta genom stora svängningar som en annan politik hade kunnat undvika - t ex konstant ökning av penningmängden.
/DNg
Den stora rosa elefanten i rummet är frågan om hur de finansiella derivaten ska betalas. De har ett värde på flera biljarder - alltså 50 gånger mer än världens BNP.
Den som vill ha kul i jul ska kolla in denna musikvideo med en julsång om finanskrisen: Ska vi betala? (Dotter Sion)
Krisen började i bostadssektorn i USA i augusti 2006 om jag minns rätt, (S&P 500 toppar i oktober 2007 och OMX30 i juli 2007), sedan sprider sig krisen till banksektorn i USA och sedan till övriga banker i världen. Kreditförluster och rädsla för kreditförluster medför i princip kreditstopp. Vilket medför nedgång av köp av kapitalvaror, vilket medför produktionsminskning och uppsägning av arbetare.
Jag instämmer att krisens epicentrum är i USA, världens största ekonomi med en BNP på ca 13 biljoner dollar eller 104 biljoner SEK (Sverige 3 biljoner SEK) som utgör en stor exportmarknad för nästan alla andra ekonomier, den 4-5:e största för Sverige. Att Sverige får en exportminskning verkar fullt naturligt och jag kan inte se hur regeringen skall bära sig åt för att öka efterfrågan i andra länder för svenska exportprodukter, kan du?
Skattelättnader för exportföretagen ex minskade/borttagna arbetsgivaravgifter, minskade bolagsskatter, etc sänker kostnader och ökar möjligheterna att överleva depressionen. Sänkta räntor minskar också rörliga räntekostnader under förutsättning att de kommersiella bankerna sänker sina.
Svenska banker är rädda för kreditförluster i Baltikum, företags- och bostadsektorn i Sverige, så de minskar kreditåttaganden och försöker samla så mycket kapital som möjligt för att kunna klara av framtida kreditförluster.
Vad staten kan göra är att minska utgifter så att den kan sänka skatterna med bibehållen balanserad budget. Stora satsningar på lönsamma infrastrukturprojekt ex höghastighetståg och kärnkraftverk som finasieras med lån är antagligen bra, men vara försiktiga med att slösa bort pengarna på olönsamma projekt. Annars gäller det att låta konkurserna få ha sin gång och ta hand om de arbetslösa så att de inte svälter eller fryser ihjäl.
Krisen är inte "onödig" för Sverige, den är ett faktum eftersom vi är en del av samma världsekonomi som USA och alla andra länder är.
En intressant sak som jag läste är att nu när centralbankerna gör allt för att förhindra deflation genom att sänka räntorna till nästan 0%. Bailout bankerna lånar från FED till 0% och köper statsskuldsväxlar för 0.01% eftersom de inte vågar låna ut till någon av rädsla för kreditförluster.
Spararna frågar varför de skall spara i osäkra banker till 0% ränta och tar ut sina pengar, för varje dollar de tar ut måste banken minska sin utlåning med 20 dollar. Deflationen fortsätter och värdet på tillgångar fortsätter att sjunka och kontanterna i madrassen blir mer värda.
Snart lika aktuellt i Sverige när storbankerna erbjuder 1-2% ränta minus 30% i skatt.
Jag frågar mig varför småbanker som BlueStep, Parex Bank, AK Spar, Time Finans idag erbjuder sparräntor på över 5% till privatpersoner när de kan låna för 2% hos riksbanken. Någon som har någon bra förklaring?
Skicka en kommentar
<< Home