Stabiliseringspolitikens begränsningar

Ekonomisk stabilitet i ett avancerat ekonomiskt samhälle kan principiellt uppnås antingen genom att större obalanser förebyggs eller att dessa, när de uppkommer, effektivt kan bekämpas genom stabiliseringspolitiska åtgärder.

Den förebyggande metoden, som inte har diskuterats särskilt mycket, kan t ex gå ut på att återgå till guldmyntfot eller att försöka sig på mer eller mindre socialistisk planekonomi. Föreställningen finns nog att detta riskerar att lägga band på effektivitet och tillväxt. Därför skulle det vara bättre att lita på stabiliseringspolitiken.

Men stabiliseringspolitiken är inte alls så effektiv som politiker och ekonomer trott sedan 1930-talet. Detta beror på en kombination av oväntat stora hanteringssvårigheter och att de stabiliseringspolitiska medlen inte fungerar som den enkla teorin förutsagt. Bidragande till hanteringssvårigheterna har också varit att någon kraftig obalans inte inträffat sedan 1920/30-talen. Därför har någon färsk, praktisk kunskap inte kunnat byggas upp. En annan orsak är att finanspolitiken till stor del har övergetts till förmån för penningpolitiken vilket medfört att man trott att kristendenser alltid kan mötas med räntesänkningar. Dessa medel beskrivs i min artikel 3/11 om tre slags stimulansåtgärder.

Sammanfattningsvis kan man se på stabiliseringspolitiken utifrån möjligheterna att vidta åtgärder vid rätt tidpunkt och utifrån möjligheterna att rikta dem mot den primära krisen eller mot dess spridningseffekter.

Det förefaller vara oerhört svårt att sätta in åtgärder vid rätt tidpunkt. Det beror på eftersläpningstendenser ("lags") som först är av statistisk natur, därefter tar det tid att uppmärksamma statistiska avvikelser och att utvärdera huruvida dessa är allvarliga. Efter detta vidtar en beslutsprocess som genom att det finns så många olika uppfattningar om stabiliseringspolitiken riskerar att ta lång tid - i varje fall om det inte är centralbankens direktion som har att fatta beslut. Efter detta skall åtgärderna implementeras vilket kan ta lång tid om det är fråga om tidigareläggning av offentliga investeringar. Även räntesänkningar tycks vara svåra att implementera på marknaden, vilket indikerar att penningpolitiken inte riktigt fungerar enligt läroboken (boräntan kan stiga när styrräntan sänks). Effekterna av räntesänkningar tar sedan lång tid innan de får någon verkan. Det kan röra sig om 1-2 år.

Ett annat problem av mera principiell natur är svårigheten att se skillnaden mellan att bekämpa den primära krisen och att motverka spridningseffekter. I USA har det två gånger på hundra år uppstått en kraftig obalans i bostadbyggandet som därefter lett till omfattande krisproblem. Om man byggt för många bostäder finns det inga möjligheter att göra detta ogjort. Det som är möjligt är att subventionera bostäder med lågräntepolitik, subprime-regler eller direkt (bostadbidrag och räntebidrag är metoder praktiserade i Sverige). Men detta riskerar att enbart uppskjuta och förvärra krisen. Vad som teoretiskt är möjligt är att tidigarelägga offentligt byggande och liknande så att byggnadsarbetarna får jobb. Men i praktiken faller detta på tidseftersläpningar.

Om det istället är exporten som fått svårigheter är det också svårt att bekämpa en sådan nedgång. Bättre exportkrediter är en liten möjlighet, i synnerhet om exportsvårigheterna sammanhänger med utländska kreditåtstramningar. Teoretiskt skulle bilar som inte kan säljas på export kunna säljas på hemmamarknaden och slå ut en del import. Men statliga åtgärder för att befrämja detta måste ses som likvärdiga med handelshinder som inte är tillåtna enligt internationella avtal. Några bilarbetare kan naturligtvis få jobb på hemmamarknaden om den kan expandera genom stimulansåtgärder. Men på kort sikt är detta inte något betydelsefullt och om den psykologiska kriskänslan får sprida sig är det osannolikt att det blir någon expansion.

Det är istället de sekundära effekterna av en initial kris som kan motverkas. Detta kan ske både genom förtroendeskapande åtgärder och genom åtgärder som flyttar det privata sparandet i tiden. En kris är ofta sammankopplad med svårigheter i det finansiella systemet. Därför är det angeläget att snabba åtgärder vidtas för att hindra bankerna att strama åt krediterna och marknadsräntorna från att stiga. Det får inte gå som vid den svenska 90-talskrisen där krediter sades upp för tiotusentals småföretag så att mer än 50 000 gick i konkurs. Medlen är t ex insättningsgarantier, kreditgarantier för bankerna och kreditgivning från centralbanken.

När allmänheten genom sensationsbeskrivningar i massmedia får intrycket att en allvarlig arbetslöshetskris hotar brukar sparandet öka. Det är en följd av att många befarar att de kan bli arbetslösa och några faktiskt blivit det. Stabiliseringspolitiken kan då öka hushållens efterfrågan och motverka den privata sparandeökningen. När tiderna blivit bättre måste dock en minskning av det privata sparandet kompenseras genom en motsvarande ökning av det offentliga sparandet. Stabiliseringspolitiken kan i detta fall inte använda sig av medel som svårligen kan reverseras när tiderna blivit bättre. Att en del av effekterna går utomlands eller medför ökat sparande är däremot irrelevant i den mån dessa effekter blir omvända i högkonjunkturen.

Om däremot stabiliseringspolitiken inte kan öka den privata efterfrågan är det däremot problematiskt att förhindra en spridning av den primära krisen. Ett argument för detta är att allmänheten vid en svagare finanspolitik blir ännu mer orolig och tror att sociala förmåner måste dras in. Sparandet kan då kanske öka mera än själva efterfrågeökningen och medföra att stimulansåtgärden blir kontraproduktiv ("ricardiansk ekvivalens"[EU pdf]). I Sverige kan man dock se att hushållssparandet minskade under 1980-talet trots att budgetunderskottet ökade.

Ett annat argument är att ökad efterfrågan genom statlig upplåning utomlands eller i centralbanken är omöjlig eftersom alla resurser redan används och inflation hotar. Detta verkar dock bero på en förväxling av en åtgärd vid full sysselsättning med en som vidtas för att förhindra en extra sysselsättningsminskning.

Jag vill ännu en gång peka på slutsatsen att det hade varit bättre om penningmängden hade kunnat ökas i en stabil takt i paritet med produktionsökningen enligt vad Milton Friedman föreslagit. När så inte har skett borde stabiliseringspolitken bedrivas med större förstånd. Sådana experiment som USA:s finansminister Henry Paulson ägnade sig åt när han ville straffa de "giriga" genom att statuera exempel och låta Lehman Brothers gå i konkurs 15/9 borde inte ha fått förekomma. Den stabiliseringspolitiska forskningen har varit eftersatt. Vad vi ser är stabiliseringspolitikens kris.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se