måndag, december 15, 2008

Stabiliseringspolitikens begränsningar

Ekonomisk stabilitet i ett avancerat ekonomiskt samhälle kan principiellt uppnås antingen genom att större obalanser förebyggs eller att dessa, när de uppkommer, effektivt kan bekämpas genom stabiliseringspolitiska åtgärder.

Den förebyggande metoden, som inte har diskuterats särskilt mycket, kan t ex gå ut på att återgå till guldmyntfot eller att försöka sig på mer eller mindre socialistisk planekonomi. Föreställningen finns nog att detta riskerar att lägga band på effektivitet och tillväxt. Därför skulle det vara bättre att lita på stabiliseringspolitiken.

Men stabiliseringspolitiken är inte alls så effektiv som politiker och ekonomer trott sedan 1930-talet. Detta beror på en kombination av oväntat stora hanteringssvårigheter och att de stabiliseringspolitiska medlen inte fungerar som den enkla teorin förutsagt. Bidragande till hanteringssvårigheterna har också varit att någon kraftig obalans inte inträffat sedan 1920/30-talen. Därför har någon färsk, praktisk kunskap inte kunnat byggas upp. En annan orsak är att finanspolitiken till stor del har övergetts till förmån för penningpolitiken vilket medfört att man trott att kristendenser alltid kan mötas med räntesänkningar. Dessa medel beskrivs i min artikel 3/11 om tre slags stimulansåtgärder.

Sammanfattningsvis kan man se på stabiliseringspolitiken utifrån möjligheterna att vidta åtgärder vid rätt tidpunkt och utifrån möjligheterna att rikta dem mot den primära krisen eller mot dess spridningseffekter.

Det förefaller vara oerhört svårt att sätta in åtgärder vid rätt tidpunkt. Det beror på eftersläpningstendenser ("lags") som först är av statistisk natur, därefter tar det tid att uppmärksamma statistiska avvikelser och att utvärdera huruvida dessa är allvarliga. Efter detta vidtar en beslutsprocess som genom att det finns så många olika uppfattningar om stabiliseringspolitiken riskerar att ta lång tid - i varje fall om det inte är centralbankens direktion som har att fatta beslut. Efter detta skall åtgärderna implementeras vilket kan ta lång tid om det är fråga om tidigareläggning av offentliga investeringar. Även räntesänkningar tycks vara svåra att implementera på marknaden, vilket indikerar att penningpolitiken inte riktigt fungerar enligt läroboken (boräntan kan stiga när styrräntan sänks). Effekterna av räntesänkningar tar sedan lång tid innan de får någon verkan. Det kan röra sig om 1-2 år.

Ett annat problem av mera principiell natur är svårigheten att se skillnaden mellan att bekämpa den primära krisen och att motverka spridningseffekter. I USA har det två gånger på hundra år uppstått en kraftig obalans i bostadbyggandet som därefter lett till omfattande krisproblem. Om man byggt för många bostäder finns det inga möjligheter att göra detta ogjort. Det som är möjligt är att subventionera bostäder med lågräntepolitik, subprime-regler eller direkt (bostadbidrag och räntebidrag är metoder praktiserade i Sverige). Men detta riskerar att enbart uppskjuta och förvärra krisen. Vad som teoretiskt är möjligt är att tidigarelägga offentligt byggande och liknande så att byggnadsarbetarna får jobb. Men i praktiken faller detta på tidseftersläpningar.

Om det istället är exporten som fått svårigheter är det också svårt att bekämpa en sådan nedgång. Bättre exportkrediter är en liten möjlighet, i synnerhet om exportsvårigheterna sammanhänger med utländska kreditåtstramningar. Teoretiskt skulle bilar som inte kan säljas på export kunna säljas på hemmamarknaden och slå ut en del import. Men statliga åtgärder för att befrämja detta måste ses som likvärdiga med handelshinder som inte är tillåtna enligt internationella avtal. Några bilarbetare kan naturligtvis få jobb på hemmamarknaden om den kan expandera genom stimulansåtgärder. Men på kort sikt är detta inte något betydelsefullt och om den psykologiska kriskänslan får sprida sig är det osannolikt att det blir någon expansion.

Det är istället de sekundära effekterna av en initial kris som kan motverkas. Detta kan ske både genom förtroendeskapande åtgärder och genom åtgärder som flyttar det privata sparandet i tiden. En kris är ofta sammankopplad med svårigheter i det finansiella systemet. Därför är det angeläget att snabba åtgärder vidtas för att hindra bankerna att strama åt krediterna och marknadsräntorna från att stiga. Det får inte gå som vid den svenska 90-talskrisen där krediter sades upp för tiotusentals småföretag så att mer än 50 000 gick i konkurs. Medlen är t ex insättningsgarantier, kreditgarantier för bankerna och kreditgivning från centralbanken.

När allmänheten genom sensationsbeskrivningar i massmedia får intrycket att en allvarlig arbetslöshetskris hotar brukar sparandet öka. Det är en följd av att många befarar att de kan bli arbetslösa och några faktiskt blivit det. Stabiliseringspolitiken kan då öka hushållens efterfrågan och motverka den privata sparandeökningen. När tiderna blivit bättre måste dock en minskning av det privata sparandet kompenseras genom en motsvarande ökning av det offentliga sparandet. Stabiliseringspolitiken kan i detta fall inte använda sig av medel som svårligen kan reverseras när tiderna blivit bättre. Att en del av effekterna går utomlands eller medför ökat sparande är däremot irrelevant i den mån dessa effekter blir omvända i högkonjunkturen.

Om däremot stabiliseringspolitiken inte kan öka den privata efterfrågan är det däremot problematiskt att förhindra en spridning av den primära krisen. Ett argument för detta är att allmänheten vid en svagare finanspolitik blir ännu mer orolig och tror att sociala förmåner måste dras in. Sparandet kan då kanske öka mera än själva efterfrågeökningen och medföra att stimulansåtgärden blir kontraproduktiv ("ricardiansk ekvivalens"[EU pdf]). I Sverige kan man dock se att hushållssparandet minskade under 1980-talet trots att budgetunderskottet ökade.

Ett annat argument är att ökad efterfrågan genom statlig upplåning utomlands eller i centralbanken är omöjlig eftersom alla resurser redan används och inflation hotar. Detta verkar dock bero på en förväxling av en åtgärd vid full sysselsättning med en som vidtas för att förhindra en extra sysselsättningsminskning.

Jag vill ännu en gång peka på slutsatsen att det hade varit bättre om penningmängden hade kunnat ökas i en stabil takt i paritet med produktionsökningen enligt vad Milton Friedman föreslagit. När så inte har skett borde stabiliseringspolitken bedrivas med större förstånd. Sådana experiment som USA:s finansminister Henry Paulson ägnade sig åt när han ville straffa de "giriga" genom att statuera exempel och låta Lehman Brothers gå i konkurs 15/9 borde inte ha fått förekomma. Den stabiliseringspolitiska forskningen har varit eftersatt. Vad vi ser är stabiliseringspolitikens kris.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

14 Comments:

At 15 december, 2008 21:39, Anonymous Ola said...

Börsen tryckte luftpengar, även falska se Enron, nu är hälften borta, borde inte staten kunna trycka riktiga pengar för att kompensera det som försvann, penningmängden får inte bli för liten, inflation ska stoppas med lönestopp, löneökningar är ett grundfel anser jag.

 
At 16 december, 2008 01:30, Anonymous Tom said...

Din kommentar om monetarism är intressant -- den har alltid appellerat till mig, men vad jag läst har den ersatts av vad man ansåg vara överlägsna metoder. Men kanske Milton hade rätt ändå?

En halvrelaterad fråga till detta med stabiliseringspolitik och Keynes: hur ska man värdera Borgs insats?

I de goda åren sedan regeringsskiftet har staten gått med stora överskott, men nu är tiderna dåliga och man kan se att stimulantia av olika slag finns att hämta bakom bardisken. Än så länge har dock Borgs åtaganden varit mer av förtroendeskapande natur: krutet har hållits torrt, osv. En relativt benign form av Keynesianism alltså?

 
At 16 december, 2008 02:08, Blogger Per-Olof Persson said...

Keynesianismen är en förenkling av verkligheten


(1) Efterfrågan skapas inte av konsumtionen

Produktionen kommer alltid före konsumtionen både rent fysiskt och rent finansiellt. Det är sparandet som finansierar produktionen eftersom företagen alltid betalar sina utgifter innan de får in försäljningsintäkterna.


(2) Inflation uppkommer inte vid hög arbetslöshet

Inflation definieras som en ökning av penningmängden. All ökning av penningmängden förstör den information som marknadsekonomins prissystem skapar.


(3) Prisökningarna slår lika mycket överallt

En ökad penningmängd kommer i slutet av en högkonjunktur att höja industrins kostnader i högre grad än hos de företag som producerar konsumentvaror. Industrin använder mer specifika resurser som specialanpassade maskiner och arbetskraft med speciell kompetens. Detta driver upp priserna på resurserna.


(4) Ekonomin är tvådimensionell - en konsumentsida och en producentsida

Ekonomin är flerdimensionell eftersom produkterna bearbetas från råvara till färdiga produkter genom ett otal produktionssteg. Stabiliseringspolitik kan endast handla om att stegen får rätt storlek i förhållande till varandra. Annars skapas stora obalanser under högkonjunkturen, vilket leder till ekonomisk kris.

Det som skapar balans i ekonomin handlar om att marknadsekonomins prissystem ger rätt information. Balans mellan stegen skapas genom att vinsterna tenderar att lika stora i alla steg. Entreprenörerna tenderar att minska sina investeringar i steg med låga vinster och öka investeringarna i steg med höga vinster, vilket tenderar att ge lika stora vinster.

Blir några steg för stora och några steg för små, uppkommer obalanser och ekonomin hamnar i en ekonomisk kris. Krisen beror på att lönsamheten försvinner i vissa steg och att detta skapar nedskärningar.


(5) Sparandet skapar kriser om pengarna inte används till investeringar

Denna situation är inget problem om alla priser är rörliga nedåt (även lönerna). En mindre summa pengar kommer att användas i ekonomin. Men när försäljningsintäkterna sjunker sjunker även kostnaderna och inga lönsamhetsproblem uppkommer. När försäljningspriserna sjunker går det att köpa samma mängd varor för en mindre mängd pengar.

Den enda lösning som finns på detta problem är att göra priserna rörliga även nedåt. Att försöka lösa problemet med en ökning av penningmängden leder till ett prisrally där försäljningsintäkterna och kostnaderna tävlar med varandra.


(6) Att staten kan spara i högkonjunkturen

Om staten får ett budgetunderskott i lågkonjunkturen och staten lånar pengar skapar bankerna helt nya pengar vid utlåningen. Detta ökar den monetära efterfrågan i ekonomin. Men problemet är att staten inte kan göra stora amorteringar på sina lån i högkonjunkturen eftersom detta skulle skapa en ekonomisk kris. Amorteringar innebär nämligen att penningmängden sjunker och att den monetära efterfrågan minskar.

Problemet med detta är att staten ständigt måste inflatera ned sina skulder.

Idag är det vanligare att försöka låta privatpersoner och företag att ta lånen som skapar en högre monetär efterfrågan. Men problemen med amorteringarna kvarstår även här. Därför är staten tvungen att försöka inflatera ned dessa lån om systemet ska hålla.


(7) Att en minskad konsumtion skapar kriser

Det som skapar kriserna är "överkonsumtion" under högkonjunkturen. Detta höjer priserna på de resurser industrin använder. Det andra problemet är att det uppkommer en undanträngningseffekt vid "överkonsumtion" eftersom resurserna är knappa. Detta innebär att resurserna inte räcker till för investeringar i produktionssteg.

 
At 16 december, 2008 18:29, Anonymous Anonym said...

Stabiliseringspolitik utgår från olika ekonomiska teorier men också ifrån en rad bedömningar som en regering,eller en opposition ,företräder.

Vi är emellertid nu inne i en finanskris. Den inskärper mer än vanligt vilka globala effekter som påverkar världsekonomin.

Samtidigt skiljer sig självfallet ländernas ekonomiska läge åt.
Det framgår också av att länderna har praktiserat en rad olika stabiliseringspolitiska
lösningar.

Men samtidigt har behovet av vidgat samarbete ökat t ex mellan EU-länderna,men även andra länder,främst då ekonomiska stormakter, har medverkat i denna process.

Danne pekar på en rad omständigheter,som tidsmässigt fördröjer besluten och deras verkningar.

Detta är förstås riktigt,men ändå krävs det att regeringarna vidtar de åtgärder som de anser ger bästa möjliga effekt.Och det skyndsamt även om inriktningen under detta konjunkturförlopp då och då kräver änrad inriktning.

Konjunktursvängvingar är ju både normalt och önskvärt,men de ekonomiska förutsättningarna nu har så negativ effekt på investeringar, produktivitet och sysselsättning att exceptionella åtgärder krävs.

Redan har vi i vårt land sett ett enormt stöd till bankväsendet och tydligen kommer än större kapitalinsatser inom detta område.
Detta ska ses som en tillfällig kapitalinjektion och inte som en riktad subvention.

Vi kan också räkna med ytterligare räntesänkningar,kanske ned mot 1 procent.

Vidare verkar ju valutakurssvängningarna konjunkturstabiliserande. Många pekar också på att vi här ett samband med penningpolitiken.

För budgetåret 2009 kommer hushållen att få så stora skattesänkningar att det kommer att stimulera till ökad konsumtion, alternativt till att även sparandet ökar.

En del menar att nedgången i konjunkturen är så omfattande att utbudspolitiken ska stimuleras via underskott i statsbudgeten.

Det verkar dock inte bli regeringens linje. Även om överskottsmålet inte helt kan infrias så kom mer det inte att bli fråga om en negativ budgetbalans.

Om så skulle bli fallet måste räkningen senare betalas. Då kommer inte minst inflationen att öka och vidare kommer det att saknas underlag för ökad tillväxt och för dede resurser som krävs att betala framtida ökade kostnader inom välfärdspolitiken.

Per Fredö

 
At 16 december, 2008 23:51, Blogger Danne Nordling said...

Ola, lönestopp är knappast något lämpligt medel i en marknadsekonomi. Det ger liknande effekter som socialistisk planhushållning där en central myndighet ger direktiv om hur lönerna skall sättas. Inflationen borde kunna kontrolleras med en adekvat stabiliseringspolitisk regim. Den skall med räntor och skatter hålla arbetslösheten kring NAIRU. Den svåra frågan är bara hur detta skall åstadkommas på bästa sätt, både på kort och lång sikt.

Tom, vilka är de "överlägsna metoder" du syftar på? Teoretiskt finns de kanhända. Men som jag hävdade i huvudartikeln finns det alltid praktiska tillämpningssvårigheter som gör att teoretiskt eleganta åtgärder är ineffektiva i praktiken.

Hur ska man värdera Borgs insats? Dessvärre tror jag att den efteråt kommer att kritiseras hårt. Han har inte gjort något annat än vad rader av andra finansministrar som letts av en känslomässig mentalitet baserad på "vänta-och-se" också gjort. Gör man så har man kastat all stabiliseringspolitisk erfarenhet överbord. Just en sådan politik leder till att de automatiska stabilisatorerna först ökar budgetunderskottet kraftigt så att det till slut uppfattas som katastrofalt. Därefter kommer en Göran-Persson-typ som istället försöker svälta oss ur krisen genom nedskärningar och skattehöjningar, som drar ut på krisen ytterligare.

Vi är på god väg genom Borgs passivitet i relation till de sekundära effekterna. Sedan BP i september och dagens nya prognos från FiD är nedåtsvinget i budgetsaldot 09+10 hela 228 mdr kr! Och om FiD inte räknat med att kommunerna kommer att skära ner blir effekterna ännu större. Bidragande har dock också varit Riksbankens högräntepolitik det senaste halvåret. Men det kanske betyder att Borg borde gjort ännu mera?

P-O P, visst är keynesianismen en förenkling och den innehåller felaktigheter. Mycket är en fråga om perspektiv och det är istället mer fruktbart att diskutera konkreta problem.

(1) "Efterfrågan skapas inte av konsumtionen"

Detta är ett ontologiskt problem av liknande typ som "hönan och ägget". Däremot är jag något skeptisk till definitionen av sparandet som finansiering av produktionen. Det var vanligt på 1800-talet och är ett av fundamenten i Marx´ teori om utsugningen. Inom företagsekonomin förekommer det än idag.

(2) "Inflation uppkommer inte vid hög arbetslöshet"

Detta är ett av "keynesianismens" tydligaste fel. Vid stor obalans kan hyperinflation och massarbetslöshet förekomma samtidigt. Vid hög NAIRU kan inflationen bli ganska besvärande och ontologiskt kan man tala om "kostnadsinflation".

(5) "Sparandet skapar kriser om pengarna inte används till investeringar"

Sparandet kan användas på tre sätt: a) inhemska investeringar, b) lagerinvesteringar och c) investeringar i utlandet.

a) är möjlig vid balanserad tillväxt och vid marginella ökningar av investeringskivoten. b) leder efter en tid till att produktionen minskar. Detta kan inte motverkas utifall att lönerna var fullt rörliga nedåt. c) leder vid det konstanta fallet till att företagen måste låna mer i utlandet. Vid en ökning måste företagen i princip låna till lagerinvesteringar i utlandet, vilket de torde vara ganska obenägna till.

(6) "Att staten kan spara i högkonjunkturen"

Detta är ett av "keynesianismens" mer orealistiska antaganden. Empiriskt sett fanns det tidigare inga starka belägg för detta. Vid stor statsskuld, som i dagens Sverige, har dock en amortering kunnat ske. Principiellt borde dock en minskning av det privata sparandet kunna mötas med en ökning av det statliga sparandet utan att den monetära efterfrågan sjunker. Detta kan också uppnås genom räntepolitiken. Men det kan leda till att finansiella obalanser uppstår (ex bubblor).

(7) "Att en minskad konsumtion skapar kriser"

Att kriser beror på "överkonsumtion" som sedan minskar är väl grovt sett samma sak. Vad är "överkonsumtion" egentligen? Om man inte kan låna utomlands och det privata sparandet minskar måste investeringarna minska. Ser vi sparandet/investeringarna i den gammelklassiska meningen betyder detta att produktionen minskar. En mindre mängd löner kan förskotteras och det det betyder att färre kan anställas. Arbetslösheten ökar. Det minskar företagarnas sparbenägenhet eftersom utsikterna till försäljning av produktion minskar. Då förskotterar de ännu mindre lönevolym osv. Se vidare p 1).
/DNg

 
At 17 december, 2008 09:12, Anonymous Tom said...

Vad gäller vad som följde monetarism så är nog ursprungskällan till min tro en kommentar i Economist, men jag ser att det lyckligtvis finns fastare referenser:

In the late 1970s and early 1980s, after a decade of increasing influence, monetarism’s reputation began to decline for three main reasons. One was the growing belief, based on plausible interpretations of experience, that money demand is in practice highly “unstable,” shifting significantly and unpredictably from one quarter to the next. The second was the rise of rational expectations economics, which split analysts antagonistic to Keynesian activism into distinct camps. (A majority of monetarists themselves soon embraced the rational expectations hypothesis.) The third was the Federal Reserve’s famous “monetarist experiment” of 1979–1982. The latter episode warrants an extended discussion. ...

http://www.econlib.org/library/Enc/Monetarism.html

Akademikerna verkar enligt författaren numera i stort ha gått över till att vara 'New Keynesians', som i och för sig verkar ha tagit en del ideer av monetarism.

Vad gäller tillämpningssvårigheter för komplexa teorier kan jag endast hålla med dig.

 
At 17 december, 2008 10:00, Anonymous Anonym said...

Nu låter du som Östros med bejakare om Anders Borgs passivitet.
Det kan väl inte gärna perioden från regimskiftet fram till finanskrisen utbrptt-eller?

Det kan väl inte heller innebära alla de stabiliseringspolitiska insatser,som genomförts sedan den kraftiga konjunkturnedgång,vilka har krävts efter finanskrisens inledning? Vilka är de i så fall?

Din egen analyser visar ju hur pass osäker du själv är på vad som ska göras och även på vilken tidsförskjutning man måste räkna med när mer långsiktiga åtgärder beslutats om.

Budgeten för 2009 har ju t ex ännu inte trätt i kraft och inte heller de kompletterande insatser som man beslutat om.

Från Borgs sida har ju också markerats att stabiliseringspolitiken i stort inte kommer att överges.
Man är alltså emot en gasa-på-politik.

Man säger också att man hela tiden följer utvecklingen noga och att beredskap finns för ytterligare insatser.

Även det betyder att man inte tillämpar en sitta-lungt-ibåten-politik.

Så sent som i går kom Borg med helt nya,mer dystra,prognoser fram till 2010,då man nu tror på en vändning i konjunkturen.

Omedelbart kommer Östros och säger att "för litet" görs.

Var står du själv Danne? Åt vilket håll lutar du med,åt Borgs eller åt Östros´?
Per Fredö

 
At 17 december, 2008 15:38, Blogger Danne Nordling said...

Per, Östros är en politisk opportunist med ekonomisk skolning. Det gör att han i varje situation kan hitta förledande argument för att göra tvärtom. När han trodde att regeringen skulle gasa på varnade han för ett "statsfinansiellt moras" som skulle leda till räntehöjningar och inflation. Då kallades han "budgetbalansfundamentalist". Nu när regeringen vill vänta manar han till aktivism.

Stabiliseringspolitisk erfarenhet säger att åtgärder bör sättas in mycket snabbt och gärna "för mycket". Det är enligt min mening farligt att förlita sig på de "automatiska stabilisatorerna". Om man tagit i för mycket kan åtgärderna senare reduceras. Det är nästan omöjligt att göra motsatsen trots att man skulle ta till gigantiskt större åtgärder. Men Borgs uttalanden tyder på att han en principiellt motsatt uppfattning. Varifrån har han fått denna? Finns det någon forskning som stöder Borg i detta fall?

Den stora nedrevideringen av prognoserna igår var inte den första och knappast heller den sista. Jag befarar att vi får se en ny sekvens av sådana liknande den som manifesterades av Anne Wibble i början av 90-talet.

Mot detta talar att krisen den här gången initialt mest är en exportkris medan vi hade fastighetskrisen som en ytterligare initial effekt på 90-talet. De svenska bankerna är idag av det mesta att döma finansiellt mycket starkare än när bubblan sprack 1990. Men massmedia och andra bedömare har gjort mycket för att uppamma skräck för en ny bankkris.

Med de stora ökningar av hushållssparandet som nu prognostiseras har man åtminstone lyckats göra allmänheten rejält bekymrad. En liten exportminskning borde inte leda till att konsumtionsökningen stannar av. Så även om Sveriges nedgång inte blir lika allvarlig som 90-talets fråntar detta inte finansministern ansvaret för att ha kunnat göra mer för att lindra krisens sekundära effekter.

Ju mer Östros ropar efter ytterligare åtgärder desto mer obenägen verkar Borg att bli. Det är kanske det Östros anar...
/DNg

 
At 18 december, 2008 12:24, Blogger Danne Nordling said...

En komplettering till hur Borg resonerar:

Borg menar tydligen nu att en generell efterfrågestimulans skulle bli dyr, t ex en tillfällig momssänkning. "Hushållen sparar ofta mellan hälften och en fjärdedel av sådana tillskott, säger han, och dessutom består hälften av den privata konsumtionen av importvaror." (DN 17/12)

En tabell i det OH-material som FiD presenterade verkar ge en underbyggnad av Borgs påstående. För att rädda 120 000 jobb krävs en "försvagning av finansiellt sparande" med 4 procent av BNP eller 132 mdr kr om multiplikatorn är 1. Är den 0,5 (pga att hälften sparas?) krävs 8 procent. Och är multiplikatorn 0,25 (pga att hälften är import?) krävs 16 procent av BNP brutto och 14 netto.
Länk:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/11/77/11/03f21008.pdf

Om denna rekonsruktion stämmer tror alltså finansministern att generell stimulans också kan rädda jobben som går förlorade i exportsektorn. Det indikerar en helt orealistisk syn på vad finanspolitiken skulle kunna åstadkomma. Det är enbart spridningseffekterna som kan motverkas med en efterfrågestimulans som temporärt neutraliserar hushållens "rädslesparandeökning". Och denna är knappast 8 procent av BNP eller grovt 16 procent av privat konsumtion/disponibel inkomst.

Även om det krävdes stora stimulanser nu så skulle detta ändå bara illustrera att det hade varit bättre att göra mindre åtgärder tidigare än att nu försöka "stämma i ån". Det verkar dock som om FiD räknar fel på de möjliga generella åtgärderna idag och därför ger en alldeles överdriven bild av den statsfinansiella belastningen.
/DNg

 
At 19 december, 2008 04:33, Blogger Per Paterson said...

Hej,

Här är en utmärkt genomgång av kriserna under 1900-talet och vilka stabiliseringspolitiska åtgärder som fungerade och vilka som inte gjorde det.

http://www.prudentbear.com/index.php/commentary/bearslair

Några exempel av innehållet:

In 1921, Treasury Secretary Andrew Mellon, who believed in allowing the private sector to liquidate its way out of recession, was at the peak of his powers; he therefore organized no bailouts, but instead cut public spending to reduce government’s burden on the economy (he was still there in 1929, but was consistently overruled by Hoover.)

Internationally, the Japanese recession after 1990 involved a huge asset overhang, from stock and real estate investments made during the 1980s bubble. The Japanese authorities got policy partly right. They did not sharply increase taxes as did Hoover in 1932, nor did they become significantly more protectionist ─ indeed they liberalized somewhat. On the other hand, they indulged in an orgy of unproductive infrastructure spending, driving their public debt ratio to over 180% of GDP and "crowding out" private sector borrowing, which was restricted anyway by banks’ lack of capital. After 1998, they drove real interest rates below zero, reducing the domestic savings rate and delaying true recovery.

This time around, bailouts have been used on a scale greater than Hoover’s Reconstruction Finance Corporation. The Troubled Asset Relief Program (TARP) gave a spendthrift lame-duck administration and a personally conflicted Treasury secretary complete license to throw money at any problem that appears politically threatening ─ thus the current attempt to use bank bailout money to assist auto manufacturers, even after Congress has failed to pass an aid package.

Det vore intressant att höra vad ni andra tycker, en utmärkt genomgång är det i alla fall av de olika kriserna och vilka åtgärder som vidtogs och vad resultatet blev.

Räntesäkning till negativ realränta ej bra, stumulanspaket till överkapacitetsindustri ej bra (bygg och bil), onödiga infrastruktursprojekt ej bra, nedskärningar av offentlig sektor och skattesänkningar bra samt balanserad budget bra. Är mina slutsatser.

 
At 20 december, 2008 22:52, Anonymous Tom said...

Räntesäkning till negativ realränta ej bra, stumulanspaket till överkapacitetsindustri ej bra (bygg och bil), onödiga infrastruktursprojekt ej bra, nedskärningar av offentlig sektor och skattesänkningar bra samt balanserad budget bra. Är mina slutsatser.

Det låter f.ö. som i stort sett rätt värdering även i goda tider.

TARP verkar ha blivit en beklämmande huggsexa efter den initiala bugningen mot den svenska hanteringen av finanskrisen; Obamas kommande stimulanspaket verkar rikta sig mot långsiktigare projekt av oklara nyttor snarare än krishantering. Gissningsvis kan det isåfall bli ett kraftfullt slag i luften (eller i det egna ansiktet, om vi ska skruva metaforerna en smula) som möjligen kan ta åt sig äran då ekonomin repar sig på egen hand.

Blir jag för österrikisk om jag tvivlar på att en amerikansk lågkonjunktur kan trollas bort med billiga pengar, utan måste värka ut över en tidsperiod?

 
At 22 december, 2008 00:52, Anonymous Ola said...

Danne
”inflation ska stoppas med lönestopp”, det kan göras under en begränsad tid som nu om man trycker nya sedlar, annars så har du rätt.

”Den svåra frågan är bara hur detta skall åstadkommas på bästa sätt, både på kort och lång sikt.”

Du säger att vi inte vet hur vi ska styra ekonomin där håller jag med, jag vill gå längre och säga att vi gör något fel i hur vi styr våra ekonomier, ekonomi är igentligen bara matematik, jag tror inte på psykologi som grundorsak till kriser och att det styr upp och nergångar, vi bara tror att det är psykologin som styr därför att vi inte vet hur vi ska styra ekonomin, vad kan det vara för fel i ekonomiteorierna?

löneökningar är ett grundfel anser jag, skapar bara inflation, om lönerna ligger still så kan vi trycka mer sedlar utan att det leder till inflation, penningmängden är en viktig sak i ekonomin.

just nu tror jag att vi måste trycka sedlar, annars kanske ekonomin självdör, destruktiv neråtgående spiral, dominoeffekt.

 
At 22 december, 2008 12:22, Anonymous Tom said...

Ola, som alternativ till att vi behöver bättre styrteorier kan det också helt enkelt vara hybris att tro att man kan detaljstyra ekonomin. Sedan kan man naturligtvis ifrågasätta om sådan styrning heller är meningen.

Ett genomgående problem i denna kris har varit systematiskt missbruk av samhälleligt förtroende av (och övertro på) blandinstitutioner som ratinginstitut, halvstatliga bostadslåneinstitut med samhörande politiska instruktioner, och banker med statliga garantier i botten. Ibland implicit, ibland till och med som explicita regler. (Exempelvis investeringsregler vad gäller kreditvärdighet där det verkar räckt att kryssa i rutan "rating AAA".)

Vad finns att dra för lärdomar där?

 
At 22 december, 2008 17:54, Anonymous Ola said...

Tom
”detaljstyra ekonomin” det behöver vi nog inte kunna, men övergripande styrförmåga borde vi ha, krisen kan användas som bevis för att vi inte kan styra våra ekonomier.
Under ett år har krisen funnits men ingen har någon lösning, det går bara nerför i stället.
Danne tycker jag har gjort en del bra analyser.

 

Skicka en kommentar

<< Home