Stabiliseringspolitiken hankar sig framåt
Nu vidtar man sent omsider både penningpolitiska och finanspolitiska stimulanser. Var finns de som forordar att man skall vara passiv? Eller ar passiviteten enbart att rekommendera nar ekonomin ar i balans?
Både Riksbankens rantesankning med 175 punkter och regeringens lilla krispaket på 23 mdr på 3 år visar på en stabiliseringspolitisk forvirring som har sin yttersta orsak i att politikerna och ekonomerna inte ar overens om hur ekonomin fungerar. Det finns egentligen bara tre huvudåtgarder som kan vidtas nar en kris seglar upp: 1) Passiv politik som bygger på stabilisatorer, 2) Finanspolitik och 3) Rantepolitik.
1) En passiv politik forordas av mera okonventionella ekonomiska skolor och ekonomer. Ofta forvaxlar man en principiellt rekommenderad obenagenhet att gora statsingripanden från borjan, nar ekonomin ar i balans, med uppfattningen att detsamma ar att rekommendera nar ekonomin ar i svangning (galler ofta diskussionen om guldmyntfot). Om man skulle kunna undvika svangningar genom att inte låta staten ingripa skulle ingen komma på att krava sådana eftersom anledningen då saknades.
1a) Ett sarskilt problem uppkommer nar den passiva politiken har att ta stallning till de automatiska stabilisatorernas effekter. Nar ekonomin forsamras okar utbetalningarna av arbetsloshetsstod och socialbidrag samtidigt som skatteintakterna sjunker. Detta verkar stabiliserande genom att spridningseffekterna från den initiala nedgången går långsammare. Dessutom uppstår så småningom påfrestningar på statsfinanserna (ex den svenska 90-talskrisen). Dessa dyker dock inte upp i allmanhetens medvetande forran med fordrojning. Just detta medvetande har namligen eventuellt en sarskild effekt på hushållens sparande enligt teorin om "ricardiansk ekvivalens".
1b) En ortodox uppfattning av det passiva slaget tar fasta på att automatiska stabilisatorer också innebar en sorts "aktiv" okning av budgetunderskottet. Vid en kris bor alltså staten hoja skatterna och skara ned utgifterna for att hålla budgeten i balans. Denna uppfattning ar bitvis foretradd i den svenska debatten av både Thomas Östros och Anders Borg och har kritiserats som budgetfundamentalism. Ett trick for att undkomma dilemmat med skattehojningar i borjan av en kris ar att ha ett stort overskott i utgångslaget.
2) Med en inriktning på finanspolitik måste regeringen vidta ofinansierade skattesankningar och utgiftshojningar. Detta strider naturligtvis kanslomassigt mot alla amatorekonomers satt att gora analogier mellan ett hushålls och statens ekonomi. Utan ekonomisk utbildning tror man att staten måste agera på samma satt som hushallen. Det ar detta fenomen som ocksa bidrar till att man kan stalla upp en teori om "ricardiansk ekvivalens". Om hushållen faktiskt tror att statens budgetunderskott bidrar till att pensioner, a-kassa, sjukforsakring, barnbidrag och liknande måste skaras ned eller avskaffas blir det ekonomiskt rationellt for den enskilde att drastiskt oka sitt sparande. Då blir finanspolitiska åtgarder verkningslosa eller rentav kontraproduktiva. Anders Borg har hanvisat till denna effekt som forklaring till att han inte velat ta till kraftiga motåtgarder.
Vad blir då effekten av finanspolitiken i princip? Om exporten minskar kan i dagens lage en skattesankning knappast få igång någon importkonkurrerande produktion av betydelse. Daremot kan en forbattrad exportkreditgivning underlatta for exporten - i synnerhet om minskningen beror på att koparna i utlandet drabbats av kreditåtstramningar. Den initiala nedgången kan dock inte i stora delar motverkas. Det ar bara spridningen som kan bekampas. De som befarar att bli arbetslosa i exportsektorn okar sitt sparande och orsakar att personer på hemmamarknaden mister jobbet osv. Den finanspolitiska motåtgarden ar då att ersatta sparandeokningen med ny efterfrågan. Detta kan på ett tidigt stadium isolera krisen till den initiala sektorn.
Problemet ar dock vad som hander på langre sikt. Nar ekonomin forbattras och exportforetagen vill investera kommer också det okade sparandet hos hushållen att kunna konkurrera om resurserna. Konsumtionsokningen kan bli for stark och oka inflationen. Om detta hotar sager teorin att privat konsumtion och offentlig sektor måste hållas tillbaka. I ett demokratiskt samhalle med ekonomiskt outbildade politiker och valjare ar emellertid detta fruktansvart svårt. Finanspolitikens andra fas har darfor alla chanser att misslyckas.
3) Ett satt att komma runt finanspolitikens svårigheter ar att forlita sig på penningpolitiken och ranteandringar. Men om rantan hojs i finanspolitikens andra fas blir rantan hogre an annars. Detta kan dock inte spela någon storre roll for investeringarna eftersom de andå måste kalkyleras med betydligt storre forrantningsrisker an några procents hogre stryrranta.
Penningpolitikens principiella effekter ar grovt sett att en kompenserande konsumtionsokning kan astadkommas genom en tidigarelaggning av lantagning hos hushållen. Rantan sankas och då lånar en del hushåll till konsumtion som de annars skulle ha lånat (eller sparat) till senare. Nar ekonomin forbattras och exportforetagen vill investera hojer man styrrantan och hushållen skjuter upp sin konsumtion. Teoretiskt verkar rantepolitiken vara sakrare an finanspolitiken.
Ett problem med penningpolitiken ar dock att rantan hålls for låg alltfor lange med risk for "bubblor" som foljd. Dessutom har det visat sig att rantepolitiken inte fungerar som den forvantats enligt teorin. Styrrantans sankning har inte spritt sig till borantorna som den borde och darfor har rantepolitiken blivit mindre effektiv.
En god del av forlusterna for den svenska samhallsekonomin har enligt min mening orsakats av att politikerna och ekonomijournalisterna inte varit på det klara med vilka mojligheter och effekter stabiliseringspolitiken egentligen har. Ytterst trodde man val att varldsekonomin var 'osankbar'.
(Skrivet med engelskt tangentbord i SA.)
Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 12:24
11 comments
11 Comments:
En diskussion om nationalekonomisk teori måste börja med grunderna. Exempelvis kan Henry Hazlitts bok användas "The Critics of KEYNESIAN ECONOMICS" (1960). Boken kan laddas ner gratis på www.mises.org.
Om sparandet sidan 16 i pdf-filen:
"Keynes's discussion of the relation of "savings" and "investment" is too confused to be summarized. He alternated constantly between two mutually contradictory contentions:
(1) that saving and investment are "necessarily equal" and "merely different aspects of the same thing," and (2) that saving and investment are "two essentially different activities" without even a "nexus," so that saving not only can exceed investment but chronically tends to do so, and hence brings on deflation."
"...I should contend that, under the assumptions of a constant money supply, saving and investment are necessarily at all times equal. When investment exceeds prior genuine saving, it is because new money and bank credit have been created. When ordinary saving exceeds subsequent investment, it is because the money supply has meanwhile contracted. In other words, it is not, generally speaking, an excess of saving over subsequent investment that causes deflation, but deflation that causes the deficiency in subsequent investment. An excess of savingover (subsequent) investment is but another way of describing deflation, and an excess of investment over (prior) saving is but another way of describing inflation—or of saying that it has meanwhile occurred."
Det grundläggande problemet är att företagens investeringar under uppgångsfasen kommer att överstiga det reala sparandet. Detta beror på att bankernas kreditexpansion ökar penningmängden i ekonomin. De nyskapade pengarna kommer att användas till investeringar.
Detta innebär att företagens investeringar och människors konsumtion ökar samtidigt. Eftersom produktionsresurserna är knappa kommer priserna på resurserna förr eller senare att öka i allt snabbare takt.
Det stora problemet är att priserna (kostnaderna) på de resurser som används inom den investeringstunga industrin kommer att öka i snabbare takt än priserna på de resurser som används av företag som säljer direkt till konsumenterna (konsumetpriserna ökar jämförelsevis i lägre takt). Den investeringstunga industrins verksamheter blir olönsamma.
När den investeringstunga industrin drar ned på sin verksamhet kommer efterfrågan på nya banklån att minska. Ökningstakten av penningmängden avtar samtidigt som företagens investeringar av nödvändighet måste minska (verksamheterna har blivit olönsamma). I denna situation ser det ut som att problemet är att sparandet överstiger företagens investeringar.
Men det riktiga problemet är att banker och centralbank förstör marknadsekonomins prissystem. Prissystemet skapar företagens intäkter/kostnader och därmed vinster/förluster. Prissystemets uppgift är att skapa balans mellan kundernas efterfrågan och företagens produktion.
Detta kallas ekonomisk kalkylering och de små ständiga justeringarna av efterfrågan och produktionen, samt produktionen och företagens efterfrågan på produktionsresurser, sker genom bokföringen och internbokföringen. Justeringarna på längre sikt sker genom ekonomiska kalkyler. Entreprenörernas uppgift är att öka investeringarna i produkter där de framtida förväntade vinsterna beräknas att öka samt att minska investeringarna i produkter där vinsterna förväntas att minska.
Problemet är att banker, politiker och fackföreningar förstör den information som prissystemet ger för att inga obalanser ska uppkomma. Lösningen är att penningmängden hålls stabil och att alla priser (även lönerna) är fritt rörliga både uppåt och nedåt.
Sidan 17:
"Keynes's disparagement of saving in the General Theory was not new with him. He had deplored or ridiculed saving for the whole of his writing life, beginning with The Economic Consequences of the Peace in 1920. The disparagement came from his failure to understand the nature and function of saving. "Economic growth, "higher real wages and living standards, are possible only through new capital formation. And production and saving are both indispensable to the formation of capital."
"What Keynes failed to recognize was that, normally, to save is to spend: but to spend on capital goods rather than on consumer goods. And even if, in abnormal conditions, saving takes merely the form of monetary hoarding, it does not lead to unemployment, as Keynes supposed, unless wages (or prices) are inflexible in the downward direction. Otherwise, the result would be merely the continuance of the same volume of output and employment at lower prices and wages."
Problemet med Keynes är att han inte förstod hur marknadsekonomins prissystem fungerar. Problemet är inte prissystemet, utan problemet är de interventioner som ser till att prissystemet inte fungerar.
Sidan 18:
"Keynes's theory of interest was, indeed, what Irving Fisher, and before him Bohm-Bawerk, had labeled the Exploitation Theory—the theory that to take interest is, necessarily and always, to take advantage of the debtor; the theory that there ought not to be any interest at all. One form of this theory was developed by the socialists of the Nineteenth Century, notably Proudhon, Rodbertus, and Marx, but in its most naive form it goes back to the Middle Ages, and, indeed, to Ancient Rome.
It is hardly necessary to add that, as a result of all these theoretical misconceptions, all Keynes's recommendations for practical policy were unsound. He wanted government control and direction of investment—a proposal which, if taken seriously, would lead to full socialism and a totalitarian state."
Problemet med Keynes teorier är att de kan leda till att det införs en totalitär socialistisk stat.
Sidan 21, Say´s Lag:
"It will be observed that Say's Law was itself intended as an answer to preexisting "Keynesian" fallacies. "The encouragementm of mere consumption," Say points out, "is no benefit to commerce." "It is the aim of good government to stimulate production, of bad government to encourage consumption."
Say's statement of his law is, of course, incomplete. Although he does consider the effects of tariffs and monopolies, he does not consider those of a monetary deflation or an anticipated fall of price, or of government pricefixing, or of the inflexibility in a downward direction of prices or wages, as a result of custom or monopoly. But when we add the proper qualifications, especially with the aid of the modern concepts of equilibrium and disequilibrium, Say's Law remains both valid and important."
"In his effort to discredit Say's Law, Keynes took as his target a passage from JOHN STUART MILL'S Principles of Political Economy (Book III, Chap. xiv. Sec. 2). This passage was taken out of context and was presented in truncated form. If Keynes had only gone on to quote the three following sentences of the same passage, he would have allowed Mill to give also his qualifications of balance and proportion today called "equilibrium"—which he considered essential to the correct statement of Say's Law."
"But then Mill explains why an effort to bringabout "full employment" by a continuous inflationary boom must lead to what we would today call malinvestment (or misdirected investment) and distortions in the structure of production. In this essay Mill recognizes the existence of business cycles (although he did not have the phrase); he expounds Say's Law (although he never mentions it by that name); he discusses "liquidity preference" (again without benefit of having the phrase); and he dismisses the Keynes-Hansen bogey of a "mature economy" (once more without the doubtful advantage of knowing the phrase)."
Om Say´s Lag definieras som "att utbudet skapar sin egen efterfrågan" är detta under förutsättning att ekonomin är i perfekt jämvikt. Men Say har aldrig påstått att ekonomin är i perfekt jämvikt. Det uppstår arbetslöshet och konjunktursvängningar, en del marknader har överproduktion medan andra marknader har underproduktion. Men det viktiga är den ständiga process som verkar mot jämvikt (trots att jämvikt aldrig kan uppnås). Därför måste interventioner som förstör denna process (prissystemet) undvikas.
Det finns självfallet gränser för hur omfattande ekonomiska stimulanser ska vara, men också vilken inriktning de ska få.
Regeringen hävdar,med stöd av OECD , att budgeten för 2009 , inklusive de nya förstärkningar,som lanserats, är den mest expansiva budget något land i Europa lagt fram.
Vi vet ännu inte effekterna av denna budget.
Däremot vet vi att staten har samlat på sig så myxcket i ladorna att det finns medel rill kommpletterande insatser under resten av mandatperioden.
Fråga är när de ska sättas in. Det kan alls inte uteslutas att ännu ett stimulanspaket kommer under 2009.
Det kommer då troligen ha sin inriktning på ökat stöd till fordonsdustrin,dock med förbehållet att något statligt ägande inte blir aktuellt.
Vad gäller oppositionen så innebär deras budgetar för 2009 inga direkta stimulanser.
Inriktningen ligger i stället på mer pengar till den offentliga sektorn, utvidgad a-kassa, ökat arbetsmarknadspolitiskt stöd, extra barnbidrag samt kraftiga bidrag till en fordonsindustri, där ett så kallat temporärt statligt ägande kan bli nödvändigt.
Utöver detta så riktas "skarp" kritik mot att regeringen gör för lite,vilket också får stöd från en rad olika lobbyister.
Regeringen har ju även medverkat till en nödvändig stabilisering av det svenska banksystemet,som ändå beskrivs som det mest stabila vi har i Europa.
Enligt SvD i dag så motsvarar de statliga garantierna och kapitalinjektionerna 48,3 procent av vår BNP.
Morsvarande tal är genomsnittligt i EU 15 procent och i USA 22.5 procent av BNP.
Även i detta fall förefaller det mig svårt att leda i bevis att staten inte gjort tillräckligt.
Vi kan också konstatera att det regelverk som EU var beredd ställa sig bakom kraftigt förändrats sedan kritik mot det framförts från främst tyskt och svenskt håll.
Även penningpolitiskt har våra hushåll, sparare samt företagare fått en kraftfull kapitalinjektion. Vi kan sannolikt räkna med ytterligare sänkningar av styrräntan.
De som nu förespråkrar ytterligare stimulanser menar jag har en skyldighet visa på omfattning av dem, inriktning samt också tänkbara konsekvenser.
Per Fredö
Är det inte dags för nationalekonomin att spränga sina korsetter och börja tänka i nya banor? Gross National Happiness eler om man så vill Bruttonationallycka (BNL) måste vara en bättre infallsvinkel i vår tid.
Titta på bloggen torstennorlander.dinstudio.se under "Loggboken". Ekonomi är ju ändå ytterst psykologi.
"Om hushållen faktiskt tror att statens budgetunderskott bidrar till att pensioner, a-kassa, sjukforsakring, barnbidrag och liknande måste skaras ned eller avskaffas blir det ekonomiskt rationellt for den enskilde att drastiskt oka sitt sparande. Då blir finanspolitiska åtgarder verkningslosa eller rentav kontraproduktiva."
Denna teori är vetenskapligt felaktig. Först och främst är det inte sparandet som skapar ekonomiska kriser. Det som skapar ekonomiska kriser är att under uppgångsfasen är företagens investeringar mätt i kronor större än sparandet i ekonomin, i keynesianska termer är I > S. Denna situation kan enbart uppkomma om penningmängden ökar.
Denna situation leder till investeringar som på lång sikt inte är lönsamma, och till en konsumtionsnivå som inte är långsiktigt hållbar (räntorna måste förbli låga för alltid, penningmängden måste ständigt öka, överbelåning måste ständigt bli större).
Under nedgångsfasen är företagens investeringar mätt i kronor mindre än sparandet i ekonomin, i keynesianska termer är I < S. Denna situation uppkommer när företag och människor minskar sin upplåning, vilket leder till att penningmängdens ökningstakt blir lägre. Men detta är inte orsaken till krisen utan är en följd av krisen.
I reala termer måste investeringarna alltid vara lika stort som sparandet i ekonomin, I=S. Sparandet är avstående från konsumtion. Sparandet frigör fysiska resurser från produktionen av konsumtionsvaror och detta är förutsättningen för att produktionen av investeringsvaror ska kunna öka. Men en ökning av sparandet måste alltid tidsmässigt komma före en ökning av investeringarna, och en ökning av investeringarna måste alltid tidsmässigt komma före en ökning av konsumtionen.
Ökningen av sparandet under krisen är en positiv faktor eftersom detta leder till att krisen varar tidsmässigt kortare. Ju högre sparandet är desto snabbare går det att avveckla de obalanser som uppgången skapade. Sparandet under krisen är också en förutsättning för att investeringarna ska bli större efter krisen.
Denna teori är också vetenskapligt felaktig pga den utgår ifrån att inkomsterna (=konsumtionen) skapar efterfrågan i ekonomin. Företagen skaffar alltid in produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror) innan försäljningsintäkterna kommer in. Företagens spenderande på resurser finansieras av sparandet i ekonomin.
Det är således sparandet som skapar efterfrågan i ekonomin. De anställdas löner betalas ur sparandet. Därför är det inte lönerna som skapar efterfrågan i ekonomin. En del av försäljningsintäkterna måste åter sparas för att nya resurser ska kunna bli anskaffade. Skulle dessa intäkter användas till konsumtion kan ingen ny produktion uppkomma.
Keynesianismen går ut på att företagens kapital ska konsumeras och att ingen ny produktion ska kunna uppkomma. Keynesianismen är en fortsättning av marxismen och målet är att kapitalismen ska gå under.
Jag försökte för miljöpartisterna på Birger Schlaugs blog förklara problemen med dagens monetära system. Klipper in det här. Det kan ses som en lightversion av det Per-Olof Persson skriver.
Dagens monetära system är som om staten hade haft en apparat där de kostnadsfritt kan klona sorkar i en obegränsad mängd. Denna apparat använder de sig av för att släppa ut en stor mängd sorkar i naturen.
I början verkar allting gå bra. Rävkullarna blir större och ormarna får fler ungar. Det finns mat i överflöd och det är högkonjunktur i skogen. Efter ett tag börjar man dock se problemen. En inflation av rovfåglar och rovdjur sliter på naturen och staten bestämmer sig därför för att dra i nödbromsen. Man slutar att klona sorkar och skogen drabbas av lågkonjunktur. Rävfamiljer svälter ihjäl och ormungarna, som nu har vuxit upp, kan inte hitta någon föda.
Denna kris är smärtsam, men efter ett tag så återhämtar sig naturen ... och det är då staten bestämmer sig för att släppa ut en ny batch med sorkar...
De som står vid sidan av och bevittnar fenomenet säger att rovdjuren skulle ha hållit tillbaka sitt barnafödande. De skulle inte vara så giriga. Kan vi nte reglera det hela? Men det ligger i rovdjurens natur att vilja fortplanta sig och får man en tillräckligt stor kull så kan staten i nödfall rycka in, även i en lågkonjunktur, och ge lite klonad sorkföda
Lösningen på problemet är att stänga av sorkkloningsmaskinen helt. Den inför imbalanser i systemet. Detsamma gäller statens pengatryckande via centralbanken. Det enda vi kan göra nu är att låta felinvesteringarna i de kapitalintensiva delarna av ekonomin likvideras.
Ju fortare desto bättre. Det vi har kan ses som en baksmälla från gårdagens festande. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Statliga interventioner och konstlat toklåga räntor riskerar bara dra ut på krisen.
Räv- och ormungarna måste dö. De skulle aldrig ha fötts.
Vi kan konstruera ett praktiskt exempel for att klargora hur ekonomin fungerar utan några låsningar till speciella doktriner.
Låt oss utgå från en ekonomi med fullt kapacitetsutnyttjande (arbetslosheten vid NAIRU). Nu intraffar ett bortfall av export som gor en del manniskor arbetslosa. Detta medfor att dessa personer minskar sin konsumtion samtidigt som en hel del andra av psykologiska skal också gor detsamma. Men produktionen minskar inte med mera an som motsvarar exportminskningen.
Vad hander nu. I=S måste galla. Då okar lagerinvesteringarna. Om foretagen som gor konsumtionsvaror tror att exporten snart okar igen kan denna process vara under en kortare tid. Men om ingen ny efterfrågan kommer ut på konsumtionsmarknaden kommer foretagen att dra ner produktionen och fler blir arbetslosa. Att denna arbetsloshet skulle vara behovlig på medellång sikt forefaller långsokt. Vad man har att vanta ar ju att exporten kommer igång igen och att konsumtionen också normaliseras. Endast om man kan vara saker på att exporten under overskådlig tid kommer att vara lagre finns det anledning till att snarast omstrukturera ekonomin med en inriktning på hemmaproduktion av tidigare importerade varor.
Det ar darfor i allmanhet rationellt att stabilisera ekonomin med extra efterfrågan. Denna kan åstadkommas genom en rantesankning eller genom en finanspolitisk expansion (t ex en skattesankning). Båda åtgarderna har for- och nackdelar som jag angivit i huvudartikeln. Dessutom forutsatter de att fortsattningen också kan hanteras. Rantan eller skatterna måste kunna hojas.
Mot denna politik kan det passiva alternativet stallas. Den produktion som forloras under några år måste alltså vara vard mindre an de nackdelar som en aktiv politik kan innebara. Vilka produktionsforluster kan vi se i framtiden som foljd av en aktiv politik idag? Och vilka produktionsvinser eller andra fordelar i framtiden skulle en passiv politik idag kunna generera? De måste desutom vara storre an de produktionsforluster som annars skulle intraffa i konsumtionsvarusektorn under några år.
/DNg
Danne säger att ytterst ligger ansvaret på politikerna,som trodde världsekonomin var osänkbar.
Det låter sig säga,men vare sig ekonomer eller politiker kunde veta att finanskrisen skulle få så snabbt förlopp.
Bakgrunden till krisen låg var emellertid de lån som gavs till "fattiga" hushåll utan eget sparande och utan möjligheter klara av amorteringar och räntebetalningar de hus de så frikostigt skulle bli deras
Dom fick dock lämna sina hus utfattiga och nu står husen där i ett bedrövligt skick.
Detta var en av orsakerna till att banker och finansinstitut ville kompensera sig för gjorda förluster ,men även i den tron att alla affärer de i övrigt gjorde av spekulativ art skulle bli lyckosamma under rådande högkonjunktur.
Den finansiella marknaden måste givetvis ha känt till att åtskilliga tidigare väl konsoliderade banker var på väg mot konkurs.
Detta blev fallet först i USA, men har även spritt sig till länder som Storbritannien och till motorn i europeisk ekonomi, Tyskland.
Vi kan känna tillfredsställe över att detta kaos inte spritt sig till oss.
Riksgäldens garantier kommer säkert att leda till att skattebetalarna får igen satsade pengar och det gäller också Carnegie,som det säkert finns köpare av.
Vi har också stabila statsfinanser. Nu under ett par år har budgetöverskottet legat drygt 2 procent av BNP-egentligen i nivå med EU:s riktlinjer.
Detta skapar också ett ekonomiskt handlingsutrymme i ett konjunkturläge,som liknar en recession.
På budgetsidan har nu regeringen satsat mer i ekonomiska stimulanser av skilda slag än något annat land. Detta är OECD;s bedömning.
Visst har detta kombinerats med sparande men så länge det är inriktat på produktivitetsförbättringar är det bara bra.
Det gäller även inom den offentliga sektorn.
Vad gäller socialdemokraterna samt deras stödpartier så är skillnaderna betydande.
En sak har de emellertid gemensamt.De vill ha sånt som förbättrad a-kassa, än mer medel till arbetsmarknadspolitiken samt vissa punkinsatser för att temporärt förbättra hushållens ekonomi.
I övrigt krävs mer statliga medel till den kommunala sektorn.
Alla skattesänkningar avvisas.
Däremot kräver både oppositionen och en del ekonomer,lobbyisteroch organisationer mer satsningar än de åtta miljarder som regeringen kommit med utöver den lagda budgeten.
Med största säkerheter kommer också sådana. Vid vilken tidpunkt,i vilken omfattning och med vilken inriktning är förstås svårt att nu sia om.
Med säkerhet kommer dock mer medel att tillföras fordonsindustrin.
Regeringens egen myndighet har här studerat alla tänkbara möjligheter att rädda denna för vår exportindustri så viktiga näringsgren.
Man kommer dock inte ifrån att det är ovisst vem som kommer att köpa Volvo och Saab.
Flera spekulanter har nämnts och i dag fanns en intressant artikel i SvD om att en sammanslagning av Volvo och Saab borde vara möjlig.
En del länder att valt att rädda krisbranscher genom förstatliganden. Det gäller inte minst Storbrittannien.
Även Mona Sahlin lutar åt det hållet även om politiker och fack på den kanten säger att det ska vara en temporär lösning.
Regeringar över hela världen vräker nu in pengar i banker och i företag.
Sådana räddningsaktioner är mestadels nödvändiga,.
Men med säkerhet är detta bara början på räddningsvågen.
Men när konjunkturen vänder uppåt igen så ska detta skuldberg,som ligger på helt ofattbara belopp betalas tillbaks.
Det kan gå bra om t ex fordonsindustrin efter en helt nödvändig strukturomvandling börjar gå med vinst igen.
Mer sannolikt är dock att vi får leva med dessa skulder för lång tid framåt.
Staterna och hela världsekonomin har redan knappt fyra månader efter finanskrisens utbrott hamnat i ett skuldbelopp
äringsliv,som den t o m trogna anhängare av John Maygars Keynes teorier aldrig skulle ha tänkt sig.
Lösningen borde ligga i ökat sparande,det naturliga.
Eller också kommer politikerna att tappa greppet och släppa fram den så ödesdigra deflationspolitiken.
Per Fredö
Enskilda företag, privatpersoner, staten, kommuner, kan spara ja.
Men nationen kan inte spara om inget konsumeras så kan inget produceras, ekonomin dör.
I nationalekonomin där måste julen rulla, alternativet är ekonomins död.
Ja, det låter sig sägas att varken politiker eller ekonomer kunde prognostisera hur allvarlig finanskrisen skulle bli. Men det beror till stor del på att ingen kan veta något säkert om hur politikerna skulle komma att reagera inför de begynnande krissymptomen.
Hade Hank Paulson inte tagit intryck av dem som var kritiska till att staten "räddade" aktieägarna i finsanssektorn skulle han aldrig ha låtit Lehman Brothers gå i konkurs. Detta statuerande av straffexempel för aktieägarna visade sig vara en katastrofal felbedömning av krisens psykologi.
Vem kunde göra en prognos för att USA:s finansminister kunde begå en sådan blunder? De flesta trodde att elementär stabiliseringspolitik kunde hanteras och därför skulle krisen inte bli riktigt allvarlig utan kunna gå över 2009.
Sparandet behöver öka när krisen har gått över. Det kan åstadkommas med en räntehöjning eller genom att att staten gör en skattehöjning som sparas. Däremot kommer en offentlig utgiftsökning nu svårligen att kunna återtas när krisen gått över. Det gäller också en permanent jobbskattesänkning som inte utan vidare låter sig avskaffas.
/DNg
Stödet till finanssektorn,likt motsvarande hjälpinsatser i samband med bankrisen i början av 90-talet, bör kunna återvinnanas.
Så blev fallet då.
Likadant är det med det stabiliseringsstöd som getts till fordonsindustrin även om riskerna där är betydligt större.
Ett problem med skilda stabiliseringsinsatser att allfler rop på hjälp kommer och att vi även får en broms på nödvändiga strukturförändringaI det senare fallet är slöseriet med miljardstöd till varven ett varnande exempel.
Per Fredö
varför inte trycka sedlar NU.
Skicka en kommentar
<< Home