Calmfors försiktigt kritisk till regeringens stabiliseringspolitik

I Ekots lördagsintervju igår utfrågades professor Lars Calmfors, ordf i det finanspolitiska rådet, av Tomas Ramberg. Jag skall inte ett dygn senare referera programmet utan istället diskutera implikationerna av vad Calmfors inställning till den förda politiken egentligen innebär. På punkt efter punkt framkom en inlindad och försiktig kritik mot regeringen.

Vad vi hörde var en nationalekonom som inte fått gehör för sina tidigare rekommendationer som gått ut på att efterfrågan måste stimuleras med kraftfulla och snabba åtgärder. Nu måste en person, som bedömer att hans position som ordförande i det av regeringen tillsatta rådet vacklar, retirera och bli ytterligt försiktig. Det är min bedömning av det försiktiga tassandet i filttofflor som Calmfors ägnade sig åt.

Ett exempel är diskussionen om huruvida Sverige riskerar att ta i för mycket med finanspolitiska åtgärder i det "superpaket" som ingick i den budget som framlades innan finanskrisen exploderade efter mitten av september. Där gjorde Calmfors en utvikning till USA och England och menade att där var denna diskussion mer relevant. Han nämnde dock inget om att Barack Obama planerar en ytterligare stimulans på 5-6 procent av BNP när han tillträder den 20:e januari 2009.

Ett annat exempel är att Calmfors beskrivit en tillfällig momssänkning som en potentiellt mycket effektiv metod att öka efterfrågan medan statsminister Fredrik Reinfeldt menat att effekterna av en sådan är "knappt mätbara". Här hade man förväntat sig ett ställningstagande och en hänvisning till beräkningar, utvärderingar och forskningsresultat. Men icke. Calmfors hänvisade först till en enighet inom "ekonomskrået". Därefter tog han tillbaka en hel del av sina tidigare rekommendationer genom att förklara att de utgjorde "alternativ" och alltså inte skulle göras på en gång. Kvar blev ökade bidrag till kommuner och landsting samt tillfälliga utbetalningar av bidrag till låginkomsttagare av typ barnbidrag och pensionstillskott.

Finansminister Anders Borg har hävdat att varje jobb räddat på dessa sätt (med finanspolitisk stimulans) blir väldigt dyrt, sade Ramberg och nämnde siffran ett par tre miljoner kronor per jobb. Detta ansåg Calmfors var för högt räknat och han slog fast att det var ett "tveksamt sätt att resonera". Men han lyckades med konststycket att låta så osäker och kraftlös att själva framställningen av denna i sak förgörande kritik framstod som ytterst hovsam och osäker. Dessutom gjorde han en utvikning till budgetmålet på en procents överskott över en konjunkturcykel som inte skulle komma i fara om man stramade åt finanspolitiken då tiderna blev bättre.

Calmfors ville understryka att utbudspolitiken nu kräver ökade finanspolitiska stimulanser. Underförstått var att utbudspolitiken kortsiktigt förvärrar konjunkturutvecklingen. Detta försökte Ramberg få fram ännu tydligare utan att riktigt lyckas. Nyliberal politik är riktig på lång sikt men vid dagens exceptionella situation är keynesiansk efterfrågestimulans med hjälp av främst räntepolitiken motiverad, antydde Calmfors.

Någon uppdelning av krisens orsaker på finansiella och psykologiska faktorer å ena sidan och exportbortfall med spridningseffekter på hemmamarknaden gjordes inte. I slutet framkom dock att ingen ekonomisk politik i världen skulle kunna förhindra arbetslösheten från att gå upp. Det var främst en fråga om att förhindra en viss onödig ökning på 0,5-1 procent eller 30-50 000 jobb, som var nöjlig med en lämpligt utformad politik. Var det de ytterligare 15 mdr kr i finanspolitisk stimulans som Calmfors avsåg? Det fick vi inte veta. Inte heller fick vi veta något om hur han såg på realismen i regeringens ytterligt extrema beräkningar av hur mycket det skulle kosta att rädda 120 000 jobb.

Vad som var lämpligt utformad politik i slutändan slapp Calmfors redogöra för. Man kan fråga sig om han har gjort beräkningar som visar varför det kanske inte ens är fråga om att kunna rädda en procentenhets ökning av arbetslösheten som är realistisk. Är det en följd av att det finns ekonomisk-tekniska begränsningar på politiken? Eller är det fråga om politiska begränsningar med dagens regering? Eller är det den latenta kritiken från oppositionen som utgör den politiska begränsningen?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se