söndag, januari 04, 2009

Calmfors försiktigt kritisk till regeringens stabiliseringspolitik

I Ekots lördagsintervju igår utfrågades professor Lars Calmfors, ordf i det finanspolitiska rådet, av Tomas Ramberg. Jag skall inte ett dygn senare referera programmet utan istället diskutera implikationerna av vad Calmfors inställning till den förda politiken egentligen innebär. På punkt efter punkt framkom en inlindad och försiktig kritik mot regeringen.

Vad vi hörde var en nationalekonom som inte fått gehör för sina tidigare rekommendationer som gått ut på att efterfrågan måste stimuleras med kraftfulla och snabba åtgärder. Nu måste en person, som bedömer att hans position som ordförande i det av regeringen tillsatta rådet vacklar, retirera och bli ytterligt försiktig. Det är min bedömning av det försiktiga tassandet i filttofflor som Calmfors ägnade sig åt.

Ett exempel är diskussionen om huruvida Sverige riskerar att ta i för mycket med finanspolitiska åtgärder i det "superpaket" som ingick i den budget som framlades innan finanskrisen exploderade efter mitten av september. Där gjorde Calmfors en utvikning till USA och England och menade att där var denna diskussion mer relevant. Han nämnde dock inget om att Barack Obama planerar en ytterligare stimulans på 5-6 procent av BNP när han tillträder den 20:e januari 2009.

Ett annat exempel är att Calmfors beskrivit en tillfällig momssänkning som en potentiellt mycket effektiv metod att öka efterfrågan medan statsminister Fredrik Reinfeldt menat att effekterna av en sådan är "knappt mätbara". Här hade man förväntat sig ett ställningstagande och en hänvisning till beräkningar, utvärderingar och forskningsresultat. Men icke. Calmfors hänvisade först till en enighet inom "ekonomskrået". Därefter tog han tillbaka en hel del av sina tidigare rekommendationer genom att förklara att de utgjorde "alternativ" och alltså inte skulle göras på en gång. Kvar blev ökade bidrag till kommuner och landsting samt tillfälliga utbetalningar av bidrag till låginkomsttagare av typ barnbidrag och pensionstillskott.

Finansminister Anders Borg har hävdat att varje jobb räddat på dessa sätt (med finanspolitisk stimulans) blir väldigt dyrt, sade Ramberg och nämnde siffran ett par tre miljoner kronor per jobb. Detta ansåg Calmfors var för högt räknat och han slog fast att det var ett "tveksamt sätt att resonera". Men han lyckades med konststycket att låta så osäker och kraftlös att själva framställningen av denna i sak förgörande kritik framstod som ytterst hovsam och osäker. Dessutom gjorde han en utvikning till budgetmålet på en procents överskott över en konjunkturcykel som inte skulle komma i fara om man stramade åt finanspolitiken då tiderna blev bättre.

Calmfors ville understryka att utbudspolitiken nu kräver ökade finanspolitiska stimulanser. Underförstått var att utbudspolitiken kortsiktigt förvärrar konjunkturutvecklingen. Detta försökte Ramberg få fram ännu tydligare utan att riktigt lyckas. Nyliberal politik är riktig på lång sikt men vid dagens exceptionella situation är keynesiansk efterfrågestimulans med hjälp av främst räntepolitiken motiverad, antydde Calmfors.

Någon uppdelning av krisens orsaker på finansiella och psykologiska faktorer å ena sidan och exportbortfall med spridningseffekter på hemmamarknaden gjordes inte. I slutet framkom dock att ingen ekonomisk politik i världen skulle kunna förhindra arbetslösheten från att gå upp. Det var främst en fråga om att förhindra en viss onödig ökning på 0,5-1 procent eller 30-50 000 jobb, som var nöjlig med en lämpligt utformad politik. Var det de ytterligare 15 mdr kr i finanspolitisk stimulans som Calmfors avsåg? Det fick vi inte veta. Inte heller fick vi veta något om hur han såg på realismen i regeringens ytterligt extrema beräkningar av hur mycket det skulle kosta att rädda 120 000 jobb.

Vad som var lämpligt utformad politik i slutändan slapp Calmfors redogöra för. Man kan fråga sig om han har gjort beräkningar som visar varför det kanske inte ens är fråga om att kunna rädda en procentenhets ökning av arbetslösheten som är realistisk. Är det en följd av att det finns ekonomisk-tekniska begränsningar på politiken? Eller är det fråga om politiska begränsningar med dagens regering? Eller är det den latenta kritiken från oppositionen som utgör den politiska begränsningen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 04 januari, 2009 15:17, Blogger Per-Olof Persson said...

Det logiska misstaget som dagens "experter" gör är att:

(1) Köp av konsumentvaror också köper de produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror) som företagen använder för att producera konsumentvaror.

(2) Köp av konsumentvaror också innebär en högre efterfrågan på arbetskraft.

(3) Köp av konsumentvaror också innebär att det köps investeringar i en större framtida produktion av konsumentvaror.

(4) Köp av konsumentvaror också innebär att man köper hela bearbetningsprocessen genom alla produktionssteg.


Köp av konsumentvaror innebär endast att konsumentvaror blir köpta. Detta innebär inte att företagens ägare automatiskt använder inkomna försäljningsintäkter till att producera nya produkter.

(1) Det kan uppkomma en situation där företagens ägare använder intäkterna till att öka eller bibehålla sin egen konsumtion. (a) Detta sker om priserna på konsumentvaror stiger. (b) Detta kan också ske om den framtida lönsamheten anses vara för låg.

(2) Det kan uppkomma en situation där företagens ägare använder intäkterna till att sanera företagens ekonomi. Lönsamheten måste öka till normal nivå.

(3) Företagens utbetalningar för att skaffa produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror) kan komma årtionden innan försäljningsintäkterna för en slutlig konsumentvara når ett företag. Ett exempel är när en skogsägare planterar plantor men det tar 50 år innan skogen säljs till ett sågverk. Betalningen för produktionsresurser (även arbetskraft) började i detta fall 50 år innan försäljningsintäkterna kommer in till företaget.

Efterfrågan på arbetskraft är således inte samma sak som efterfrågan på konsumentvaror. Efterfrågan på arbetskraft är samma sak som efterfrågan på arbetskraft och efterfrågan på arbetskraft måste betalas ur sparandet. Efterfrågan på arbetskraft uppkommer om de framtida försäljningsintäkterna förväntas överstiga kostnaderna för produktionsresurserna (där lönekostnaden är en faktor).

(4) Efterfrågan på konsumentvaror är inte samma sak som att landets totala produktion kommer att öka. När konsumtionen ökar genom artificiella åtgärder kommer vinsterna i ekonomin att stiga i produktionsstegen närmast konsumenterna. Produktionsresurser (råvaror, arbetskraft, halvfabrikat, investeringsvaror) kommer i detta fall att överföras från stegen längst ifrån konsumenterna (den investeringstunga industrin) till stegen närmast konsumenterna (försäljning av konsumentvaror).

 
At 05 januari, 2009 12:34, Anonymous Anonym said...

Lars Calmforsfors är något av besserwisser på marginalen.

Han gör diverse utvikningar: detta är så där bra eller dåligt och det borde helst ha gjorts.

Vad som nu skett i alla länder som drabbats av den finansiella krisen är att enorma belopp, som skattebetalarna i slutändan står för, har pumpats in i de finansiella systeme.

Framgångarna har varierat i olika länder, men har ändå varit nödvändiga.
Det gäller även mot bakgrund av att åtskilliga finansinstitut ohämmat deltagit i en spekulationsvåg, som utan statligt ingripande lett till att de hade fått gå i konkurs.

Vårt land har kanske lyckats bäst i detta hänseende.
Det är inte omöjligt att vi lyckas klara bankkrisen nu lika väl, som 1991-92, nåt som nu fått internationellt erkännande.

Det är emellertid långt ifrån bara bankerna som står bakom bankkrisen.

Vissa stater, främst då USA, har ohämmat infört lagar, som gett både nya och äldre fastighetsägare lån på villkor, som stipulerat att någon normal kreditprövning inte har ägt rum.

De risker som var förenade med dessa lån skulle staten i slutändan stå för ansåg man.

Denna fastighetskris är i vårt land begränsad, men den pågår fortfarande med betydande kraft i USA.

Detta kan mycket väl medföra att stabiliseringen av världsekonomin så negativt att den förskjuts något år.

Nu är det inte bara bankerna, som drabbats av finanskrisen. Det har alla placerare från småsparare till förvaltare av allt det kapital, som ska garantera vårt välfärdssystem.

Det har resulterat i att bromsen nu kommer att slå till i det nya pensionssystemet och likaså har vårt ATP-system fölorat gigantiska belopp.

Även vårt drabbade näringsliv kräver dess företrädare att staten ska rädda dem.
Det gäller nu främst fordundsindustrin, men åtskilliga andra delar av företagsamheten har kommit med liknande kravlistor.

Allt detta kan inte infrias och skarpt formulerade krav måste ställas på de som får statliga lån.

Direkta förstatliganden är att binda ris åt egen rygg och måste bestämt avvisas.

Nu från årsskiftet har den nya budgeten trätt i kraft. Dess företrädare hävdar att det är den mest expansiva budget något land nu klarat av utan att riskera svårhanterliga budgetunderskott.

Vilka åsikter hade Calmfors om detta och om vår makroekonomi i stort, både i vårt land och globalt?
Per Fredö

 
At 12 juli, 2021 10:59, Blogger yanmaneee said...

stone island
lebron james shoes
jordan 4
air jordans
supreme clothing
golden goose
supreme new york
moncler
off white
golden goose outlet

 
At 16 augusti, 2021 03:15, Blogger jasonbob said...

yeezy supply
off white nike
supreme hoodie
supreme t shirt
jordan shoes
cheap jordans
golden goose
curry 5
hermes belt
jordan shoes

 

Skicka en kommentar

<< Home