Bush orsakade krisen genom feltajming

Finanskrisen och konjunkturnedgången kan förklaras med dålig stabiliseringspolitik i USA sedan slutet av 90-talet. Destabiliserande tajming av både sänkta skatter och räntor är den triviala förklaringen. Bush förde expansiv finanspolitik i en högkonjunktur.

Skiftet på presidentposten i januari 2001 betydde i praktiken också att den ekonomiska politiken förändrades. Om detta var avsikten eller berodde på oskicklighet kan diskuteras. Men någon mera ingående diskussion om hur George W Bush lyckades med sin stabiliseringspolitik har förvånansvärt nog inte förekommit. Den ekonomiska krisen, som bröt ut under 2008, har regelmässigt hänförts antingen till socialpolitiska åtgärder längre tillbaka i tiden eller till någon slags moralisk degenerering inom finansvärlden som inte har någon annan orsak än möjligtvis "tidsandan".

Kan inte krisens orsaker istället på känt sätt sökas i hur den ekonomiska politiken sköttes när ekonomin utsattes för några inte alltför ovanliga balansrubbningar? Här skall visas några diagram som ger stöd för hypotesen att en oskicklig bekämpning av en lågkonjunktur riskerar att öka obalansen genom större ekonomiska svängningar som i nästa fas blir ohanterliga.

Konventionell stabiliseringspolitik går ut på att både förhindra överkonjunktur och lågkonjunktur genom vältajmade åtgärder. Detta är svårt och visade sig ge problem redan under Bill Clintons andra presidentperiod. En högkonjunktur, som brukar kallas IT-boomen, utvecklades i slutet av 1990-talet. Kulmen inträffade i mars 2000 (aktiekurserna) och i maj 2000 gick internetföretaget Boo.com i en uppseendeväckande konkurs. Boomens slut kunde avläsas något i förväg i statistiken för sysselsättningsförändringen (blå kurva nedan).

Effekterna på arbetslösheten i USA släpade efter nästan ett år. Arbetslösheten började stiga snabbt först vid årsskiftet 00/01. Kan detta ha bidragit till att Clinton-administrationen tog ganska lätt på behovet av ekonomisk-politiska motåtgärder? Styrräntan höjdes ett par gånger till den osedvanligt höga nivån 6,5 procent under första halvåret år 2000 där den sedan låg kvar under hösten och en bit in på 2001. Då hade vändpunten redan passerat. Eftersom ränteförändringar därtill får reala effekter först efter 1-2 år indikerar detta en allvarlig feltajming.

Men även Clintons finanspolitik var feltajmad. Efter de växande federala budgetunderskotten under George Bush den äldre arbetade Clinton målmedvetet för att få budgeten att visa överskott. Det lyckades under hans andra period. Men han drev överskottspolitiken vidare mot allt större överskott också när konjunkturen började vända nedåt i slutet av 1999. Ännu under första halvåret 2001 motsvarade överskottet nästan 3 procent av BNP.

Först efter mer än ett år efter IT-kraschen började Busch den yngre dra ner överskottet. Det skedde något kvartal efter att Fed börjat sänka räntan. Det som Clinton borde ha gjort redan i slutet av sin presidentperiod gjorde alltså Bush med en ödesdiger försening. Fed-chefen Alan Greenspan var på grund av den större fördröjningen i penningpolitiken ännu mera senfärdig även om han reagerade något tidigare än finansdepartementet.

När sedan 11 september 2001 inträffade ovanpå konjunkturnedgången befarade både centralbanken Fed och finansdepartementet att nedgången skulle fördjupas. Detta är kanske förståeligt i stundens oro men ändå svårt att leda i bevis. Om det skulle finnas grund för en sådan oro måste man tro att tunga beslut om investeringar skulle skjutas fram avsevärt enbart för att den utrikespolitiska oron ökade. Resultatet blev dock snabba räntesänkningar ner till ca 1,8 procent och en ökning av budgetunderskottet till mellan 2 och 3 procent av BNP.

Denna samordnade politik ledde till att sysselsätningen slutade att sjunka och arbetslösheten stagnerade på en nivå 2 procent över den som rått under 99-00 (se det första diagrammet). Men detta räckte inte för Bush och Greenspan. Den expansiva politiken fortsatte men i långsammare takt. Räntan sänktes till 1 procent och budgetunderskotten ökade till nästan 4 procent av BNP. År 2003 var skatterna (intäkterna) realt 21 procent lägre än år 2000 (16,5 % mot 20,9 %, pdf s 24). Utgifterna var realt 9 procent högre (1,5 pe av BNP).

Året därpå, 2004, började arbetslösheten sjunka påtagligt och sysselsättningen stiga märkbart. Budgetunderskottet minskade och räntan började höjas i små steg vid mitten av året. Dessa fortgick till mitten av 2006 medan underskottet minskade ända till slutet av 2007. Arbetslösheten nådde sin botten kring årsskiftet 2006/07. Vi bör dock notera att 2004 var ett valår då John Kerry (D) utmanade Bush. Den expansiva ekonomiska politiken i början av konjunkturuppgången -04 behöver inte bero enbart på oskicklighet.

Men konsekvenserna för de finansiella marknaderna och bostadsbyggandet blev ödesdigra. Den låga räntan från slutet av 2001 till slutet av 2004 i kombination med skattesänkningar och ett handelunderskott som ökade från 4 till 6 procent av BNP ledde både till ökad efterfrågan på bostäder och ökad privat konsumtion som dessutom kunde lånefinansieras. Det betydde att bostadspriserna började stiga vilket approximeras i nedanstående diagram:

Vi ser att priserna började stiga något under Clintons sista år på presidentposten. IT-kraschen och 11 september hade emellertid ingen dämpande effekt på stegringen som i varje fall under 2002 började dra iväg på ett onormalt sätt. Trots detta sänktes räntan ytterligare i slutet av 2002 och ännu en gång ner till 1 procent under 2003. Samtidigt ökades budgetunderskottet.

Därefter steg bostadspriserna i en snabbare takt till mitten av 2005. Då först bröts uppgången trots att räntan hade höjts med 2 procentenheter från bottenläget på 1 procent. Samtidigt upphörde bostadsbyggandet att öka. Men räntan skulle fortsätta att gå upp ytterligare drygt 2 procentenheter under något mer än ett halvår därefter. Dessutom skulle den ligga kvar över nivån 5 procent under ännu 1,5 år. Detta fick katastrofala konsekvenser för bostadsbyggandet:

Under 15 år hade bostadsbyggandet drivits upp nästan oavbrutet från en låg, men inte ovanligt låg, nivå år 1990. På 10 år ökade byggandet med 1 procent av BNP. Den låga räntan från slutet av 2001 till slutet av 2004 ökade byggandet på bara 3 år med 1,5 procent av BNP och av bara farten ytterligare nästan 0,5 procentenheter till mitten av 2005. Samtidigt kulminerade budgetunderskottet.

Fallet i bostadsbyggandet som inträffade från mitten av 2005 till slutet av 2008 motsvarar mer än 3 procent av BNP. Den övervägande delen av fallet hade redan inträffat före 2008 men inte lämnat några större spår efter sig i form av ökad arbetslöshet - den steg från knappt 5 till drygt 5 procent (i jan -09 är den 7,6 %) medan sysselsättningen fortsatte att öka i lägre takt. Det kan ha medfört att man till en början tog ganska lätt på på byggraset. Andra sektorer tog över de arbetslösa. Handelsunderskottet minskade. Budgetunderskottet likaså. Den höjda räntan såg inte ut att orsaka någon "kraschlandning" i konjunkturen. Men överskottet av bostäder blev allt större. I början av 2006 borde överskottet ha motiverat en räntesänkning men denna dröjde mer än ett år.

Ett överskott av bostäder påverkar byggarnas planer på nybyggen direkt nedåt. Men USA:s ekonomi är ganska robust och har klarat flera ganska betydande nedgångar i bostadsinvesteringarna sedan mitten av 1970-talet. Men den nu aktuella nedgången är 50-100 procent större än de tidigare och uppgången dessförinnan därtill betydligt långvarigare. Svängningen kan bara jämföras med nedgången som föregick 30-talsdepressionen.

Dessutom kombinerades den med ett prisfall som inte bara minskar incitamenten att bygga utan också påverkar det finansiella systemet destruktivt. I detta fall extra destruktivt genom förekomsten av sekunda långivning (subprime loans) till insolventa personer som av sociala skäl skulle få äga sin bostad. När dessa "giftiga" lån dessutom "värdepapperiserades" tillsammans med goda krediter kom en betydande del av kreditmarknaden i gungning när arbetslösheten steg och fallissemangen för bostadslån ökade.

En traditionell stabiliseringspolitisk analys visar alltså att vissa obalanser uppstod redan under Clintons presidenttid i form av IT-boomen. När luften gick ur denna förstärktes nedgången genom räntehöjningar och budgetöverskott. Därtill sänktes räntan alltför sent men mycket snabbt och genom 11 september till en alltför låg nivå som varade för länge. Samtidigt sänkte Bush skatterna och genererade ett budgetunderskott som inte började minska förrän 2005 efter presidentvalet. Strax därefter toppade bostadsbyggandet efter 15 års ökning där andelen av BNP mer än fördubblats. Men budgetunderskottet fortsatte att minska (åtstramning) till mitten av 2007 och räntan började sänkas först mot slutet av 2007. Även de sista motåtgärderna i expansiv riktning sattes in alltför sent för att kunna undvika 2008-års nedgång.

Både penningpolitiken och finanspolitiken var alltså feltajmad med åtstramning när IT-boomen kraschade 2000 och expansivt inriktad i ökad utsträckning när högkonjunkturen fortsatte 2004.

Andra bloggar om: finanskrisen, räntan, penningpolitik, finanspolitik, stabiliseringspolitik, skatter, Bush, Greenspan, kapitalism, girighet, konjunkturer, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se