Stabiliseringspolitik en form av försvarspolitik

Likaväl som det behövs försvarspolitik behövs det stabiliseringspolitik för att undvika stora välståndsförluster. Båda typerna av försvar kräver dock att medborgarna kan kontrollera att de styrande inte missbrukar politiken. Stabiliseringspolitik är därtill svårare genom den stora risken för feltajming.

En marknadsekonomi baserad på viss industriell produktion har historiskt alltid karaktäriserats av fluktuationer i aktiviteten. Alla system med automatiska regleringsmekanismer som är behäftade med olika fördröjningseffekter visar sådana variationer. Ibland kan variationerna vara så kraftiga att själva systemet bryts sönder. Detta kan man iaktta i industrialismens historia.

Stordrift i framställning av tyg från ull påbörjades redan under medeltiden i Flandern och i Norditalien. Dessa försök gick dock överstyr på grund av revolter i svåra lågkonjunkturer när de anställda i städerna blev utan arbete. Här finns en förklaring till att dagens industrialism uppstod i England. Energikällan vid produktionsprocessen var här vattenkraft, vilken inte fanns i städerna utan på landsbygden. Detta medgav att de anställda vid sidan av tygframställningen också kunde bedriva jorbruk och kreatursskötsel i liten skala. Lågkonjunkturerna kunde därför pareras med egen odling av livsförnödenheter.

Industriell marknadsekonomi är behäftad med svängningar som om de tenderar att bli kraftiga helst borde dämpas. Det är lika naturligt som att en stat håller sig med ett försvar. Detta syftar till att motverka den otrygghet som skulle följa om främmande makter utan vidare kunde ockupera en nation. Problemet med uppbyggnaden av en miltär maktapparat är att de styrande kan missbruka denna för egna syften som inte ligger i linje med medborgarnas. Den kollektiva nyttighet som försvaret levererar måste därför kontrolleras rigoröst så att den inte används mot medborgarnas intressen.

Stabiliseringspolitiken syftar till att utjämna, motverka eller förebygga ekonomiska fluktuationer. Traditionellt har den baserat sig på penningpolitik (t ex ändringar av styrräntor). Men man kan också inkludera olika regleringar - från tullar till tillståndsgivning - i den traditionella arsenalen. I slutet av 1930-talet uppstod också möjligheten att använda finanspolitiken för stabilisering. Den bygger på att kontracyklisk politik bedrivs med hjälp av ändringar av de offentliga utgifterna och skatterna. En närmare beskrivning finns i min artikel För och emot stabiliseringspolitik (27/11-08).

Historiskt har stabiliseringen alltså gått från småjordbruk som dämpningsmedel, via automatisk kreditreglering under guldmyntfotens tid till aktiv räntepolitik och tidvis aktiv finanspolitik. Räntepolitiken har i viss mån förvridits av fördelningspolitiska önskemål: bostadsägare och hyresgäster skall gynnas på kapitalägarnas bekostnad. Detta har dock kritiserats mindre än finanspolitikens gynnande av offentliga utgifter i lågkonjunkturerna utan att dessa åtgärder återtagits i högkonjunkturerna. I synnerhet i den amerikanska debatten ses finanspolitiken med skepsis av Republikanerna och ofta utdöms den generellt med hänvisning till att den stimulerar den offentliga sektorn och inte ekonomin.

Missbruk av stabiliseringspolitiken bör alltid kritiseras. Men även om det finns en risk för missbruk måste den vägas mot konsekvenserna av att inte alls bedriva stabiliseringspolitik. Att döma av hur det gick i USA när lågkonjunkturen bröt ut 1930, och man under tre år inte gjorde något alls av betydelse, är välfärdsförlusterna av passivitet sannolikt stora i jämförelse med en alltför stor offentlig sektor. Hade man istället för Roosevelts New Deal drivit en modern stabiliseringspolitik skulle läget ha förbättrats snabbare. Och skulle man ha drivit denna politik redan från 1930 skulle det inte ha blivit någon så djup depression alls i början av 1930-talet. Däremot skulle det ha kunnat uppstå en ny kris något senare.

Detta pekar på en annan nackdel med en aktiv stabiliseringspolitik: svårigheterna med tajmingen. Kritiken på denna punkt är dock pragmatisk och inte principiell. Uppkomsten av den nuvarande ekonomiska krisen kan dock till stor del hänföras till dålig tajming i såväl USA som i Kina. Även om stabiliseringspolitiken inte missbrukas för att gynna vissa grupper eller den politiska sektorn kan den ha svåra konskvenser för välståndsutvecklingen genom att den inte bedrivs på ett korrekt sätt.

I dagens debatt förefaller dock inte slutsatsen bli att vi skall återgå till en helt passiv politik, även om LO:s förordande av automatiska stabilisatorer gav sken av detta. I Sverige finns förvisso en förkärlek för detta synsätt funnits sedan ekonomerna i slutet av 1980-talet utvecklade den s k "normpolitiken". Med denna i bagaget försökte regeringarna i Sverige länge att möta depressionen på 1990-talet med en passiv finanspolitik och även avsaknad av kreditpolitiska interventioner. Först 1993 bildades bankakuten och en lindring av kreditåtstramningen kunde uppnås. Det stora budgetunderskott som då hann utvecklas har sedan medfört ny rädsla för aktiv finanspolitik eftersom den kan beskrivas som "en oansvarig försämring av statsfinanserna".

Resultatet har i Sverige blivit att penningpolitiken fått ta hela ansvaret för stabiliseringspolitiken. (Prognosmakarna lägger dock in kommande finanspolitiska stimulanser i sina beräkningar.) Detta är något paradoxalt i relation till USA där det framstår som naturligt att en stor finanspolitisk stimulans från Barack Obamas regering lanserats. Kritiken och ovilligheten att rösta för stimulanspaketet grundar sig istället på uppfattningen att Obama missbrukar stabiliseringspolitiken för egna vänsterpolitiska syften.

Men även den svenska räntepolitiken har varit feltajmad med stora räntehöjningar strax innan finanskrisen blev akut i höstas. Det kanske är motiverat att forska mera kring hur bättre tajming skall kunna uppnås. Eller är det mera av förebyggande regleringar som behövs? Risken finns då att tillväxten sjunker för mycket. Kan vi istället återskapa något av den stabilitet guldmyntfoten gav och samtidigt anpassa ett sådant system till moderna förhållanden med omfattande kreditgivning? Eller får vi också då dålig tillväxt?

Andra bloggar om: finanskris, finanskrisen, depression, stabiliseringspolitik, finsnspolitik, penningpolitik, stimulanspolitik, budgetunderskott, USA, normpolitik, regeringen, vänsterpolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se