Reinfeldt och Konjunkturinstitutets finanspolitik

Statsministern blandar ihop automatiska stabilisatorer och nya finanspolitiska åtgärder när han går emot KI:s beräkningar. Det är sakligt ohållbart men prestigebundet. Resultatet blir att nästan 40 000 jobb går förlorade.

I dagens debattartikel i DN om stöd till kommunerna dömer Alliansens fyra partiledare indirekt ut Konjunkturinstitutets förslag till finanspolitisk stimulans med följande formulering:

"Den som nu sätter i gång sedelpressarna eller låter underskotten skena i väg kommer snabbt att tvingas till både skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Det skulle fördjupa krisen, hota tryggheten och riskera att kraftigt försvåra återhämtningen."

Detta avspeglar den ovilja till stimulanspolitik som omedelbart framkom i finansminister Anders Borgs kommentar dagen efter att KI:s rapport offentliggjordes 31/3 (bloggartikel) och den onyanserade kritik Fredrik Reinfeldt riktade mot KI samma dag. Detta argument med "självfinansiering" och "trollmedicin" mot krisen skrev jag om igår. Här vill jag fortsätta denna debatt men på ett sakligt plan.

KI har alltså schablonmässigt konstruerat en finanspolitisk stimulans på 8 mdr kr i år och 50 mdr kr nästa år. Preciseringen av innehållet är närmast tänkt som en möjlig gissning av vad som kommer att presenteras av en regering som i någon mån vill värna produktion och sysselsättning. (Förslaget inom parentes.) Den offentliga sektorns sparande går från +2,5 procent av BNP år 2008 till -2,6 (-2,7) procent 2009 och -3,7 (-4,6) procent 2010.

För 2009 består KI:s stimulans av 3 mdr kr till kommunerna (för att hålla uppe sysselsättningen), 2 mdr kr till offentliga investeringar och 3 mdr kr i ospecificerade transfereringar till hushållen.

För 2010 består stimulansen av 15 mdr sänkta inkomstskatter för hushållen, 7 mdr sänkt socialavgift, 3 mdr sänkt bolagsskatt, 9 mdr bidrag till kommunerna, 4 mdr annan offentlig konsumtion, 3 mdr till offentliga investeringar och 9 mdr kr i transfereringar till hushållen. Dessa 50 mdr kr fördelas lika mellan sänkta skatter och ökade utgifter.

Helt klart har KI varken visat någon självfinansiering av sina åtgärder eller att krisen skulle väsentligen "försvinna". BNP-tillväxten blir 0,2 procent bättre 2009 och 1,1 procent bättre 2010. Sysselsättningen blir 0,8 procentenheter högre (ca 39 000 jobb). KI:s kalkyler visar alltså att kostnaden är ca 1,5 mkr per jobb - långt under finansdepartementets siffror tidigare.

En nyanserad stabiliseringspolitisk analys kan inte utgå från att seriösa bedömare anser det vara möjligt att motverka en kraftig nedgång av exporten, som förutses minska med 10,5 procent (varor -14,5 %) i år. Det som är möjligt är att dämpa de effekter som kommer från ökningen av försiktighetssparandet, där sparkvoten ökar med 6 procentenheter från -07 till -09. Dessutom gäller det att hålla uppe de automatiska stabilisatorerna som nu ger 7 mdr till kommunerna 2010 enligt regeringens debattartikel. KI menar dock att det behövs 12 mdr i år och nästa år.

Argumentet mot detta från Reinfeldt är att det i så fall behövs "tunga sparpaket" eller höjda skatter om 18 månader för att ta tillbaka den normala nivån (Ekot). Men då har Reinfeldt inte tänkt på att när konjunkturen blivit bättre kommer också skatteunderlaget att ha blivit bättre. Han förväxlar alltså diskretionära stimulanser med de automatiska stabilisatorerna.

Nu har det i onödan gått prestige i den finanspolitiska diskussionen. En del av ansvaret för detta finns hos Reinfeldts rådgivare som inte kunnat förklara hur finanspolitiken fungerar. Men visst ansvar finns också hos Konjunkturinstitutet som inte kunnat förklara hur man resonerat när man utformat sina prognoser.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, regeringen, Alliansen, kommunerna, automatiska stabilisatorer, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, finanskris, budgetunderskott, skatter, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se