lördag, april 18, 2009

Regeringen spår värre arbetslöshet än på 90-talet

Vårpropositionen innehåller en prognos om arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som överträffar nivåerna under 90-talsdepressionen. En del beror på sjunkande privat konsumtion. Den beror i sin tur på ökat privat sparande. Orsaken är rädsla för krisen och att regeringen inte vidtar motåtgärder mot det bristande förtroendet.

Regeringen lägger fram en mycket dyster prognos och analys i vårbudgetpropositionen (pdf). Detta ansluter till vad Anders Borg presenterade den 1/4 och som jag skrev om samma dag. Men presentationen i vårpropositionen är förvånansvärt öppenhjärtig och inbjuder till att oppononera mot den förda politiken. Detta är dock inte något som oppositionen tagit fasta på. Det är möjligt att detta beror på den övergripande presentationen av krisen som nästan enbart en effekt av att exporten förutses minska med 8,4 procent 2009. Men så är det inte.

Det som är mest anmärkningsvärt är att regeringen förutser att krisen på arbetsmarknaden snarast blir mer allvarlig än effekterna av 90-talskrisen. I den makroekonomiska översikten skriver finansdepartementet:
"Arbetslösheten ökar kraftigt de närmaste åren när sysselsättningen faller snabbt samtidigt som arbetskraften hålls uppe relativt väl. År 2011 väntas arbetslösheten vara som högst och uppgå till nästan 12 procent. Detta motsvarar 565 000 arbetslösa personer i åldern 15–74 år."
Utöver den öppna arbetslösheten kommer också olika arbetsmarknadsåtgärder att växa i omfattning. Allvaret i denna utveckling framgår av nedanstående diagram.

Ännu en gång kan vi notera effekten av Göran Perssons ekonomiska politik när arbetslösheten efter det att den förra borgerliga regeringen fick ned arbetslösheten något så ökade den till rekordhög nivå 96-97. Arbetslöshetens ökning berodde på 90-talet inte till någon större del på att exporten minskade med ett par procent. Orsaken var istället att den privata konsumtionen minskade vilket tillsammans med den inhemska finanskrisen slog ut tusentals företag på den svenska hemmamarknaden.

När sedan kronans fall 1992 började få effekt på exporten kunde importen tillgodose den konsumtionsökning som växte fram senare under 90-talet. Det dröjde till 98-99 innan arbetslösheten minskade. I nedanstående diagram ser det ut som om vi får en upprepning av denna konsumtionsledda ökning av arbetslösheten:

Hushållens konsumtion går från en ökningstakt på över 2 procent till en minskning på bortåt 4 procent (helårsprognosen 09 är dock bara -2,6 procent). Frågan är om vi kommer att få se en viss fortsatt minskning eller om det skall bli en ökning redan 2010 med 0,6 procent som FiD föutspår. Det tragiska är att konsumtionsminskningen återigen är effekten av ett psykologiskt betingat säkerhetssparande som kommer från den känslomässiga reaktionen inför krisens beskrivningar i massmedia (bristande konsumentförtroende). I nedanstående diagram ser vi hur sparkvoten ökar från drygt 2 procent till mer än 9 procent på två år.

Slutsatsen av denna enkla analys är att varken den borgerliga regeringen i början på 90-talet, Perssons regering i slutet av 90-talet eller den nuvarande regeringen kunde eller ville stabilisera hushållens konsumtion för att lindra arbetslösheten. Den som lyckades med detta var Persson som dock inte vidtog några aktiva åtgärder. Att konsumtionen ökade efter regimskiftet (och även strax före) berodde på kontinuerligt sjunkande sparkvot.

En annan lärdom av krispolitiken är naturligtvis att det bara finns begränsade möjligheter att hantera den primära kisen. Rent teoretiskt är detta fortfarande svårt att förklara när det gäller 90-talets finanskris. Den borde ha gått att motverka när man förstod hur illa utsatta bankerna kunde bli om valutan föll. Även Perssons förlängning av den höga arbetslösheten borde ha varit enklare att undvika. Men dagens exportkris är inte mycket att göra åt. Den skulle dock i viss mån temporärt kunna motverkas med infrastrukturinvesteringar som kunde sysselsätta en del av de ledigblivna resurserna.

Den stora bristen är som jag framhållit tidigare att den sekundära effekten i form av minskad konsumtion inte heller tycks vara något som politikerna försöker undvika aktivt. Man hänvisar till de automatiska stabilisatorerna som kanske inte ens kan hållas uppe på den kommunala sidan. Några försök att öka konsumentförtroendet görs inte. Snarare är det fråga om att av taktiska skäl måla framtiden i nattsvarta färger. Då kommer även en liten förbättring att upplevas som en avgörande ljusning inför valrörelsen 2910.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 18 april, 2009 03:31, Blogger Per-Olof Persson said...

"Några försök att öka konsumentförtroendet görs inte."

Företagarförtroendet är betydligt viktigare än konsumentförtroendet. Företagarna producerar, investerar och anställer när de förväntar sig att det går att sälja produktionen med vinst. Produktionen av varor tar lång tid och företagen måste betala ut lönerna innan produkterna ger försäljningsintäkter.

När företagen anställer betalas lönerna ut innan försäljningsintäkterna kommit in i kassan. Detta innebär att det är sparandet som skapar efterfrågan i ekonomin, efterfrågan på både produktionsresurser och på konsumentvaror (genom löneutbetalningarna och ägaruttagen).

Men för att sparandet ska kunna omvandlas till efterfrågan av produktionsresurser måste kostnaderna anpassas till försäljningsintäkterna. Produktionen måste ge en viss vinst och hur högt vinstkravet är kan bara företagens ägare bestämma.

Detta innebär att priserna måste tillåtas att sjunka till rätt nivå, där vinst uppnås. Lönerna måste sjunka och även priserna på råvaror, halvfabrikat och investeringsvaror. Skattesänkningar och avregleringar kan även sänka företagens kostnader.

Orsaken till att kostnaderna måste anpassas till försäljningsintäkterna är att intäkterna har en maximal nivå som inte kan överstigas. Företagens intäkter beror på penningmängdens storlek och på hur ägarna till pengarna väljer att använda pengarna.

Om exempelvis penningmängden är 100. Antag att människor får sin inkomst en gång i månaden och när företagen köper av varandra så har de en kredittid på en månad. Om penningmängden är fast så kan endast 100 användas per månad och företagens intäkter kan bli högst 100 per månad, vilket är 1200 per år.

Om situationen är den att företagens ägare kräver en vinst på 100 kr per, så kan företagens kostnader bli högst 1100 per år.

Frågan blir då om man i stället ska öka penningmängden för att öka företagens försäljningsintäkter? På lång sikt är detta meningslöst eftersom även kostnaderna kommer att stiga.

Men vilka företag ökar sina försäljningsintäkter och sina vinster? Det är de företag som först får tag på de nya pengarna. De företag som är sist i mottagningskedjan kommer att missgynnas eftersom pengarna kommer att höja dessa företags kostnader. Detta innebär att produktionsresurserna kommer att överföras från företag som missgynnas till företag som gynnas. Det byggs med tiden upp obalanser i produktionen.

Används pengarna till konsumtion gynnas de företag som säljer direkt till konsument, som exempelvis HM, IKEA osv. Om de nya pengarna används till investeringar är det företag som producerar investeringsvaror som gynnas. Om de nya pengarna används till spekulation är det finansiella bolag som gynnas.

Om alla priser är rörliga nedåt, kan ett ökat sparande (som inte används av företagarna) inte leda till en minskad efterfrågan av konsumentvaror. När intäkterna sjunker så sjunker även kostnaderna och samma mängd konsumentvaror kommer att produceras.

Lönerna sjunker i denna situation, men även konsumentpriserna sjunker ner till den nivå där hela produktionen efterfrågas. Detta leder till att samma antal varor som tidigare kommer att produceras.

Människor använder en mindre mängd pengar för att köpa varor men lägre priser innebär att de köper samma antal varor. Företagens ägare är enbart intresserade av att kostnaderna har rätt storlek i förhållande till intäkterna. Det är endast vinstkravet som är av intresse för företagens ägare.

Hur ökar den totala efterfrågan av varor i ekonomin? Den totala efterfrågan av varor kan enbart öka om det produceras fler varor. En större produktion sänker kostnaden och försäljningspriset per vara. Detta leder till en högre efterfrågan på varor.

Men produktionen av konsumentvaror kan endast öka om sparandet ökar. En lägre konsumtion innebär att det är möjligt att använda de knappa resurserna till att i stället producera investeringsvaror, råvaror och halvfabrikat. Det är först därefter det går att öka produktionen av konsumentvaror.

 
At 18 april, 2009 21:46, Blogger Danne Nordling said...

Den österrikiska skolans (ÖS) syn på hur ekonomin fungerar leder lätt till felaktiga slutsatser. Vi kan ta synen på företagandet som ett exempel. En kapitalist satsar enligt ÖS t ex 10 miljoner som han sparat på en produktion. Han hyr in realkapital, köper råvaror och halvfabrikat och sätter av en fond som skall räcka till lönerna under produktionen.

Dessa 10 milj kommer inte att satsas om inte kostnaderna underskrider intäkterna med säg 1 milj som då definieras som kapitalistens vinstkrav. Givet ett visst löneläge och givna marknadspriser på halvfabrikat och slutprodukter kommer kostnaden för realkapitalet (ränteläget) att bestämma huruvida produktionen sätts igång. Uppfylls inte vinstkravet gör kapitalisten något helt annat.

Vi känner igen analysen från den klassiska nationalekonomin på 1800-talet. Men hur realistisk var den i synen på företagandet? Den gav upphov till så felaktiga slutsatser som Marx' ekonomilära och mervärdeteori.

Analysen förutsätter att kostnaderna alltid måste underskrida intäkterna. Om så inte är fallet måste t ex lönerna eller insatsvarorna sjunka i pris. Annars blir produktionen inte av. Det kan i "ömmande" fall leda till att arbetstiden förlängs så att lönen totalt inte behöver sänkas utan endast sjunka per tidsenhet. Som jag tidigare visat är detta fel - lönerna tenderar att upprätthållas per tidsenhet medan totallönen sjunker.

Detta beror på att företagen inte är så närsynt beroende av att intäkterna är större än kostnaderna. Ett företag som är etablerat har en stor mängd "sunk costs" som inte har någon annan användningsmöjlighet. Företagaren/kapitalisten har ett intresse av att utnyttja dessa tidigare utbetalningar för att få en vinst på längre sikt. Därför kan han i dåliga tider acceptera att intäkterna underskrider kostnaderna så att han enbart får ett litet kostnadsbidrag för att täcka avskrivningarna (kapitalförslitningen). I extrema fall kan han tom producera med förlust i meningen att löpande kostnader är större än löpande intäkter. Det beror på att själva företaget i form av anställda, affärsidé, kundkontakter etc har ett värde som är lönsamt att upprätthålla under någon tid om intäktsströmmen kan tänkas vända till det bättre.

Det är alltså inte så att detta företag läggs ner för att vinsten under perioden är för liten pga att räntan är för hög eller lönerna för höga. Företaget är helt enkelt inte någon intermittent verksamhet som bara kan existera vid uppenbart gynnsamma omständigheter. Ett modernt företag finns till för att det finns förväntningar om framtida vinster trots att det just nu ser mörkt ut.

Därför är ÖS-perspektivet missledande då man tror att det fordras så stort sparande att räntan är tillräckligt låg för att företagandet skall pågå. Stora och långsiktiga investeringar är i själva verket inte alls särskilt beroende av dagens ränta. De avgörs av en kalkylränta som ofta är flera gånger högre än dagens obligationsränta. Några procentenheter hit eller dit spelar inte särskilt stor roll. Det går helt enkelt inte att kalkylera räntan på 10-30 års sikt med någon större noggrannhet. Man måste ha en mycket större marginal. Kalkylen för en investering avgörs av om det kan finnas efterfrågan på den tänkta produktionen på lång sikt och att kostnaderna kan förutses bli väsentligt lägre för produktionen.

Men detta betyder inte att moderna företag producerar maximalt i alla konjunkturer. Om den privata konsumtionen går ned så att färre produkter kan säljas kommer företagen också att minska produktionen. När täckningsbidraget går ned under 100 procent blir det förlust. Men även vid denna lilla produktion fortgår verksamheten (enl ovan) om produktionen kan väntas öka igen. Genom att inte göra faktiska avskrivningar kan företag gå med förlust en avsevärd tid.

Det leder till att konsumentförtroendet är mycket viktigt för företagen. Om konsumenterna misströstar om framtiden och inbillar sig att de kommer att bli arbetslösa med dålig och kortvarig ersättning för inkomstbortfallet ökar de sitt sparande och förstärker konjunkturnedgången. En sådan procyklisk reaktion är uppenbart av ondo. Men det kan inte ÖS detektera eftersom teorin ser ökat sparande som räntesänkande och investerings- och efterfrågebefrämjande.

En möjlighet att något lindra effekterna av konsumenternas säkerhetssparande är att öka penningmängden så att ett efterfrågebortfall pga sparandeökning ersätts av ny efterfrågan, som enligt ÖS först riktar sig just mot den typ av konsumtion som nyss tenderat att minska. Då undviker man en del av den arbetslöshet som sparandeökningen annars skulle ha gett upphov till. Så på denna punkt ger också ÖS rätt rekommendationer. Nota bene, vi talar inte här om att ökat sparande i en normal situation är en förutsättning för ökade investeringar utan om att ökat sparande i en lågkonjunktur sänker konsumtionen och därför förvärrar nedgången.

Dessa situationer måste vi kunna skilja åt om vi skall kunna föra ett fruktbart nationalekonomiskt resonemang. Men det verkar inte som om Anders Borg skulle kunna det.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home