Regeringen spår värre arbetslöshet än på 90-talet

Vårpropositionen innehåller en prognos om arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som överträffar nivåerna under 90-talsdepressionen. En del beror på sjunkande privat konsumtion. Den beror i sin tur på ökat privat sparande. Orsaken är rädsla för krisen och att regeringen inte vidtar motåtgärder mot det bristande förtroendet.

Regeringen lägger fram en mycket dyster prognos och analys i vårbudgetpropositionen (pdf). Detta ansluter till vad Anders Borg presenterade den 1/4 och som jag skrev om samma dag. Men presentationen i vårpropositionen är förvånansvärt öppenhjärtig och inbjuder till att oppononera mot den förda politiken. Detta är dock inte något som oppositionen tagit fasta på. Det är möjligt att detta beror på den övergripande presentationen av krisen som nästan enbart en effekt av att exporten förutses minska med 8,4 procent 2009. Men så är det inte.

Det som är mest anmärkningsvärt är att regeringen förutser att krisen på arbetsmarknaden snarast blir mer allvarlig än effekterna av 90-talskrisen. I den makroekonomiska översikten skriver finansdepartementet:

"Arbetslösheten ökar kraftigt de närmaste åren när sysselsättningen faller snabbt samtidigt som arbetskraften hålls uppe relativt väl. År 2011 väntas arbetslösheten vara som högst och uppgå till nästan 12 procent. Detta motsvarar 565 000 arbetslösa personer i åldern 15–74 år."

Utöver den öppna arbetslösheten kommer också olika arbetsmarknadsåtgärder att växa i omfattning. Allvaret i denna utveckling framgår av nedanstående diagram.

Ännu en gång kan vi notera effekten av Göran Perssons ekonomiska politik när arbetslösheten efter det att den förra borgerliga regeringen fick ned arbetslösheten något så ökade den till rekordhög nivå 96-97. Arbetslöshetens ökning berodde på 90-talet inte till någon större del på att exporten minskade med ett par procent. Orsaken var istället att den privata konsumtionen minskade vilket tillsammans med den inhemska finanskrisen slog ut tusentals företag på den svenska hemmamarknaden.

När sedan kronans fall 1992 började få effekt på exporten kunde importen tillgodose den konsumtionsökning som växte fram senare under 90-talet. Det dröjde till 98-99 innan arbetslösheten minskade. I nedanstående diagram ser det ut som om vi får en upprepning av denna konsumtionsledda ökning av arbetslösheten:

Hushållens konsumtion går från en ökningstakt på över 2 procent till en minskning på bortåt 4 procent (helårsprognosen 09 är dock bara -2,6 procent). Frågan är om vi kommer att få se en viss fortsatt minskning eller om det skall bli en ökning redan 2010 med 0,6 procent som FiD föutspår. Det tragiska är att konsumtionsminskningen återigen är effekten av ett psykologiskt betingat säkerhetssparande som kommer från den känslomässiga reaktionen inför krisens beskrivningar i massmedia (bristande konsumentförtroende). I nedanstående diagram ser vi hur sparkvoten ökar från drygt 2 procent till mer än 9 procent på två år.

Slutsatsen av denna enkla analys är att varken den borgerliga regeringen i början på 90-talet, Perssons regering i slutet av 90-talet eller den nuvarande regeringen kunde eller ville stabilisera hushållens konsumtion för att lindra arbetslösheten. Den som lyckades med detta var Persson som dock inte vidtog några aktiva åtgärder. Att konsumtionen ökade efter regimskiftet (och även strax före) berodde på kontinuerligt sjunkande sparkvot.

En annan lärdom av krispolitiken är naturligtvis att det bara finns begränsade möjligheter att hantera den primära kisen. Rent teoretiskt är detta fortfarande svårt att förklara när det gäller 90-talets finanskris. Den borde ha gått att motverka när man förstod hur illa utsatta bankerna kunde bli om valutan föll. Även Perssons förlängning av den höga arbetslösheten borde ha varit enklare att undvika. Men dagens exportkris är inte mycket att göra åt. Den skulle dock i viss mån temporärt kunna motverkas med infrastrukturinvesteringar som kunde sysselsätta en del av de ledigblivna resurserna.

Den stora bristen är som jag framhållit tidigare att den sekundära effekten i form av minskad konsumtion inte heller tycks vara något som politikerna försöker undvika aktivt. Man hänvisar till de automatiska stabilisatorerna som kanske inte ens kan hållas uppe på den kommunala sidan. Några försök att öka konsumentförtroendet görs inte. Snarare är det fråga om att av taktiska skäl måla framtiden i nattsvarta färger. Då kommer även en liten förbättring att upplevas som en avgörande ljusning inför valrörelsen 2910.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, regeringen, vårbudgeten, arbetslöshet, Anders Borg, finanskris, stabiliseringspolitik, konsumtion, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se