Striden om depressionen på 30-talet
Det finns en rad mer eller mindre olika förklaringar till 30-talsdepressionen. Men det finns tre nationalekonomiska huvudskolor: keynesianism, monetarism och den österrikiska skolan. De används dessutom för att hjälpa olika ideologier så att förvirringen blir ännu större.
Nationalekonomerna verkar inte vara överens om vad 30-talsdepressionen i USA egentligen berodde på. Det leder i sin tur till att det finns helt olika synsätt på hur dagens ekonomiska kris i USA skall bekämpas. Dessa olika synsätt har också spritt sig till Europa och utövar paradoxalt nog en mer förlamande effekt på stabiliseringspolitiken än i USA. Här skall jag bara kort peka på de tre huvudskolorna: keynesianismen, monetarismen och den österrikiska skolan.
En svårighet i analysen av de olika skolorna är själva upprinnelsen till depressionen på 1920-talet. Man lägger tonvikten vid olika företeelser och det är svårt för en utomstående att bilda sig en uppfattning om huruvida det ens finns en samstämmig syn på vad som hände detta årtionde. Mina tidigare studier av 20-talet resulterade i att det bedrevs en allvarlig felinvestering i USA åtminstone under senare delen av 20-talet. Det började redan med bostadsbyggandet efter världskriget och fortsatte med olika industrivaror som var attraktiva för konsumenterna.
Dessa felinvesteringar kan i sin tur anklagas för att vara orsakade av felaktig ekonomisk politik. Här har den österrikiska skolan varit särskilt aktiv genom att peka på en för snabb ökning av penningmängden och tillåtande av för mycket kreditgivning i produktionen (kanske också för konsumenterna genom introduktionen av avbetalningshandeln). Om nedgången på börsen eventuellt har en del i orsakerna kan man peka på den s k "marginalhandeln" med lånade pengar där den egna insatsen bara behövde vara 10 procent. Det betydde instabilitet vid en nedgång.
En monetaristisk förklaring till depressionen går ut på att allmänheten efter 1929 ville hålla mera pengar i kassan än som fanns att tillgå (en orsak var t ex börskraschen, en annan misstroendet mot bankerna). Ett sätt att skaffa mer kontanter var då att konsumera mindre. Det hade sedan skadliga realekonomiska effekter. Isället för att Fed skulle ha ryckt ut med mera pengar, som det var tänkt, minskade Fed penningmängden med en tredjedel de första åren, hävdar Milton Friedman och Anna Schwartz. Vid bankrusningen 1907 gjorde J P Morgan mfl en liknande räddningsoperation, som tyvärr uteblev i början av 30-talet. Istället ledde torka till att några mindere banker kollapsade 1930, vilket beredde marken för den första bankpaniken på hösten.
Den keynesianska förklaringen går ut på att en sparandeökning, som sänker räntan, inte måste följas av en investeringsökning enligt klassisk teori. Här pekar man på att företagen styrs av möjligheterna att sälja sina produkter. En sparandeökning som sker i ett läge med stor osäkerhet och med kristendenser i den dagliga rapporteringen ger då upphov till minskad produktion, minskade investeringar och uppsägningar av anställda. I nästa led förstärks de skadliga effekterna. Denna förenklade förklaring är dominerande idag trots att keynesianismen i övrigt inte står så högt i kurs.
Mot hypotesen att företagen drivs av efterfrågan menar den österrikiska skolan att investeringsbesluten avgörs av räntenivån. Detta gäller dock inte i en lågkonjunktur, som beror på stora felinvesteringar. Dessa måste av någon anledning avvecklas innan nya investeringar görs. Därför är det i princip omöjligt att göra något åt en lågkonjunktur. Man måste bara vänta tills den går över av sig själv genom att de felaktiga investeringarna skrotas. Varje lättnad för de arbetslösa innebär att osunda företag hålls vid liv ännu ett tag. En oklarhet finns dock i synen på statens budgetsaldo - skall det få växa automatiskt eller skall staten höja skatterna och minska utgifterna i en lågkonjunktur? Kanske staten var så liten när teorin formulerades att man bortsåg från problemet?
Som synes finns det paralleller till hur resonemangen går idag hos politikerna både i USA och Europa. Däremot saknar vi en övergripande diskussion om depressionen och motåtgärderna bland de etablerade nationalekonomerna. Beror det på att de olika ekonomiska skolorna också används för att hjälpa olika politiska ideologier? Kan vi därför inte få saklig information om den ekonomiska politiken?
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, ideologi, 30-talsdepressionen, konjunkturer, finanskris, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, keynesiansim, monetarism, österrikiska skolan, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 15:32
8 comments
8 Comments:
Som jag förstått har många Österrikare en mycket negativ syn på staten. Staten ses som 100% konsumtion, vilket alltså enligt skolan tar resurser från investering. Österrikarna har flödet investering -> produktion -> konsumtion, till skillnad från Keynes som är konsumtion -> investering -> produktion. Bägge skolor vill givetvis att produktionen hålls så hög som möjligt, dvs Österrikare vill ha resurser till investering och Keynesianer resurser till konsumtion.
De Österrikare som ser staten som 100% konsumtion anser alltså att staten bör MINSKA utgifterna kraftigt för att frigöra resurser. Men många ser nog staten som både producent och investerare, vilket nyanserar bilden
"Detta gäller dock inte i en lågkonjunktur, som beror på stora felinvesteringar. Dessa måste av någon anledning avvecklas innan nya investeringar görs."
Ett exempel är felinvesteringarna inom bilindustrin. Om produktionskapaciteten idag är 18 miljoner bilar per år och det idag endast säljs 12 miljoner bilar per år, så måste produktionskapaciteten minska för att bilindustrin ska kunna bli lönsam. Detta kan endast innebära avveckling av produktionskapacitet.
Men förklaringen är egentligen mer komplicerad eftersom en minskning av produktionskapaciteten till 12 miljoner bilar förutsätter en ekonomi utan konjunkturcykler. Det närmaste exemplet på en ekonomi utan konjunkturcykler är USA under perioden 1873-1896.
Under denna period ökade realinkomsterna genom att priserna sjönk på konsumentionsvaror. Ekonomin "kunde endast" växa genom att ett högre sparande (lägre konsumtion) ledde till större investeringar.
En ökning av investeringarna måste alltid ske i de produktionssteg som är längst ifrån konsumtionen, exempelvis råvaror, gruvor och investeringsvaror för dessa branscher. Därefter måste investeringarna ske stegvis ändå fram till sista steget (konsumtionsvaror).
Ett ökat sparande, vid stabil penningmängd, leder till lägre ränta och till att stora investeringsprojekt inom industrin blir lönsamma att genomföra. En större produktion sänker priset per enhet samtidigt som räntan är relativt stabil under lång tid om penningmängden är stabil.
Därmed blir det lönsamt för nästa steg att genomföra investeringar osv fram till sista steget. Människor kan trots ett högt sparande köpa betydligt fler konsumtionsvaror eftersom en högre produktion sänker priserna. Efterfrågan ökar trots att människor inte får tag på mer pengar.
Hela produktions- och investeringsprocessen finansieras genom sparandet. Det går aldrig att konsumera innan något är producerat. Konsumenterna finansierar inte den produktion som sker just nu. I annat fall måste konsumenterna betala varorna långt innan de är producerade. I detta fall behöver företagen inget eget- och inget lånat kapital.
Sedan måste förstås intäkterna sparas i företagen......., men detta görs enbart om ägarna förväntar sig att kommande produktion går att sälja med vinst. Annars är det bättre att ta ut pengarna ur företagen och börja spekulera i aktier eller leva play-boy-liv för pengarna. En större konsumtion i kronor ger således i detta fall en lägre total produktion.
Varför inte öka konsumtionen artificiellt?
Teorin utgår ifrån att pengarna kommer att röra sig ifrån konsumtionen och bakåt genom alla produktionssteg. Det är sant att det går till på detta sätt. Men en ökning av penningmängden kommer att med tiden och stegvis att höja priserna.
Steget närmast konsumenterna (försäljning till konsument) träffas först av de nya pengarna. Dessa företag kommer att kunna köpa ifrån steget före innan de nya pengarna hinner höja priserna. Detta steg kommer att öka sina vinster i högre utsträckning än alla andra steg. De steg som förlorar mest på att pengarnas köpkraft sjunker är stegen längst ifrån konsumenterna (den tunga industrin).
Investeringarna ökar alltid i branscher med höga vinster och minskar alltid i branscher med låga investeringar. Detta innebär att landet blir avindustrialiserat eftersom produktionsresurserna kommer att överföras ifrån den tunga industrin till investeringar i köpcentrum, sportarenor, pizzerior och frisörer. Det har väl alla sett vad som växer som cancertumörer i våra städer.
Produktionskapaciteten är idag 18 miljoner bilar per år
Denna situation har skapats genom att man på artificiell väg har ökat konsumtionen under högkonjunkturerna. Människor får lov att låna till bilköp med en artificiellt låg ränta och nya pengar skapas vid utlåningen. Bilbranschen träffas först av de nya pengarna.
Intäkter och vinsterna stiger samt leder till större investeringar. Efter ett par konjunkturcykler har bilproduktionen ökat mycket kraftigt. Men dessa investeringar är endast lönsamma så länge konsumtionen hålls uppe på artificiell väg. Men detta är på lång sikt omöjligt och förr eller senare måste den stor krisen uppstå. Det finns helt enkelt för många bilfabriker och tillverkare som gör branschen olönsam.
Denna analys tar inte hänsyn till att nya konjunkturuppgångar kommer att skapas på artificiell väg. Därför kommer nya felinvesteringar att åter göras inom bilbranschen. Därför kan det verka vara konstigt att investeringarna först måste avvecklas för sedan åter öka. Men man har trots allt avvecklat de minst effektiva tillverkarna/enheterna samt trimmat resten av branschen. Problemet är att det tillåts nya felinvesteringar inom branschen.
"De Österrikare som ser staten som 100% konsumtion anser alltså att staten bör MINSKA utgifterna kraftigt för att frigöra resurser. Men många ser nog staten som både producent och investerare, vilket nyanserar bilden."
Användandet av formell logik kräver EXAKTA definitioner annars blir slutsatsen felaktig. Konsumtionsvaror (konsumtion) definieras utifrån funktion. Om exempelvis ett bageri köper in mjöl för att baka bröd till försäljning, så är mjölet en producentvara. Om en individ köper mjöl för att själv baka bröd, så är mjölet en konsumtionsvara (konsumtion).
I slutändan måste meningen med all produktion vara konsumtion. Men det är ändå skillnad på produktiv konsumtion och icke-produktiv konsumtion. I exemplet är mjöl som används i bageriet produktiv konsumtion eftersom mjölet leder till en vara som säljs på marknaden. Om mjölet används av individen är det icke-produktiv konsumtion.
Vad har detta för betydelse?
Det är endast den produktiva konsumtionen som kan leda till investeringar i en större produktion och därmed i ett högre välstånd. Stål och andra fysiska resurser MÅSTE överföras ifrån produktionen av konsumtionsvaror för att produktionen av investeringsvaror ska kunna öka.
Alla resurser är KNAPPA och därför går det inte att göra både och. Försöker man göra både och, så uppstår en prishöjande effekt som kommer att göra investeringarna inom industrin olönsamma.
Det är först därefter som produktionen av konsumtionsvaror kan öka. Landets produktionsstruktur kan endast bli större på detta sätt.
Och vad gör stat och kommuner? De överför de fysiska resurserna ifrån näringslivet till sin egen produktion. Investeringarna sjunker och landets produktionsstruktur krymper. Med tiden skapas ett slumsamhälle.
Det finns några svagheter i ekonomiska resonemang som bygger på det österrikiska synsättet.
1. Först har vi investeringarna i generellt perspektiv. De styrs i liten omfattning av räntenivån. En utbyggnad av ett stålverk görs med en kalkylränta som är många gånger högre än räntan på pbligationsmarknaden.
Det som är avgörande är istället en analys av hur förbrukningen av stål kommer att utveckla sig 10-30 år framöver. Detta avgörs i sin tur av uppfattningar om bilkonsumtion, bygnadsinvesteringar, fartygsinvesteringar och andra stålförbrukande aktiviteter. Om räntan de närmaste två-tre åren är ett par tre-fyra procentenheter högre eller lägre har liten inverkan. Räntan på 10 års sikt är helt omöjlig att förutse på några procentenheter när.
2. Sparandet i förväg bestämmer inte exakt investeringarna. Genom förekomsten av kredit inträder en stokastisk störning av den teoretiskt perfekta balansen. Ett stålverk finansierar sin utbyggnad till stor del med ett obligationslån. Hur vet vi att privat finansiellt sparande kommer att räcka för detta? I en sluten ekonomi kan summan av alla investeringsbeslut t ex överskrida det inhemska sparandet. Den rena teorin säger då att räntan stiger så att investeringsviljan minskar och sparviljan ökar så att de möts på klassiskt vis och rensar marknaden.
Men inte heller detta stämmer helt. Investeringsefterfrågan tränger också ut en del av konsumtionsefterfrågan genom att insatsvaror och arbetskraft blir dyrare. Det kan i värsta fall leda till en självförstärkande process av allmänna prisstegringar (inflation). Processen blir mer otydlig om det finns oanvända resurser inom landet som kan tas i anspråk (urbanisering, kvinnor, latent arbetssökande etc). Och det blir ännu mer komplicerat med import.
Alla dessa komplicerande faktorer kan tendera att samverka på ett sätt som vi i brist på annat får kalla "konjunkturutvecklingen". Den styrs av en rad olika faktorer som inte i denna dag är möjliga att helt överblicka och analysera. Så t ex missade ekonomerna grovt att institutionella förhållanden på finansmarknaderna kunde påverka den reala konjunkturen.
3. Genom felinvesteringar kan överkapacitet uppstå i bilindustrin men dessa behöver inte skrotas för att andra investeringar skall kunna öka. Om konsumtionen hålls uppe artificiellt kommer en del ytterligare bilar att kunna tillverkas med den kapacitet som redan finns. Den större konsumtionsefterfrågan kan samtidigt leda till att exempelvis sjukvårdskonsumtionen kan öka. Fler sjukhus kan byggas och fler anställas inom sjukvården och fler maskiner inköpas. Detta kan inte vara betingat av att ett antal bilfabriker monteras ned.
/DNg
Istället för att Fed skulle ha ryckt ut med mera pengar, som det var tänkt, minskade Fed penningmängden med en tredjedel de första åren,Fed minskade väl inte penningmängden? De inflaterade väl så gott de kunde från 1929 o framåt? Den minskade penningmängden berodde väl på att banker gick omkull o att sparare tog ut sina pengar?
Per, du har rätt i att det inte var ett avsiktligt minskande det var fråga om. Fed lät penningmängden (M2 enl Friedman) minska med en trdjedel vilket ofta beskrivs i mer aktiva ordalag, som påverkade min formulering.
Det finns också en kritik mot denna kritik av Fed som går ut på att bindningen till guldet (åtminstone partiellt) inte medgav ett upprätthållande av penningmängden. Den fina tanken att Fed skulle ersätta utryckningar från bankirer av typ J P Morgan fick sålunda inte förverkligas första gången det nya systemet sattes på prov genom att man inte förstod att guldmyntfoten måste omstruktureras eller överges.
/DNg
Det finns också en kritik mot denna kritik av Fed som går ut på att bindningen till guldet (åtminstone partiellt) inte medgav ett upprätthållande av penningmängden.Guldstandarden var väl till väsentliga delar redan övergiven vid det laget vilket hjälpte till att bygga upp bubblan på 20-talet.
USA hade guldmyntfot på 20-talet och detta medgav ändå en viss ökning av penningmängden. Detta berodde kanske på att fractional banking (FB) praktiserades.
Kritik kan riktas mot FB med argumentet att ett fullreservsystem istället skall tillämpas. Kombinera detta med metallmyntfot. Då uppstår frågan hur ett sådant banksystem förmedlar köpkraften från spararna till investerarna.
Löntagarna får mynt i lön och konsumerar det mesta. Men de sparade mynten skall överföras från många personer till en företagare som vill bygga en produktionsanläggning. Om folk sätter in mynten på banken får bara dessa mynt lånas ut. Men insättningen måste då bindas på lång tid som svarar mot låntagarnas villkor. Man kan alltså inte ta ut sina pengar på gängse sätt.
I nästa led sätter företagaren, hans anställda och leverantörer in de utlånade mynten på banken. De finns nu åter tillgängliga för utlåning. Osv.
Det verkar som också kreditexpansion kan uppstå. Så var finns fördelarna?
/DNg
USA hade guldmyntfot på 20-talet och detta medgav ändå en viss ökning av penningmängden. Detta berodde kanske på att fractional banking (FB) praktiserades.Den "gold-exchange"-standard som etablerades efter 1 VK var en rejält urvattnad variant av den "klassiska" guldstandarden. Att jämställa de två är vilseledande.
Löntagarna får mynt i lön och konsumerar det mesta.Mynt kan självklart användas men det går ju givetvis lika bra med sedlar eller en förändring av digitala kontobalanser (som det fungerar idag).
Det verkar som också kreditexpansion kan uppstå.I ditt exempel har ingen kreditexpansion skett.
Så var finns fördelarna?Det blir mycket svårare för banker, inkl. centralbanker, att skapa obalanser i ekonomin, typ som den vi just bevittnar.
Skicka en kommentar
<< Home