måndag, maj 11, 2009

Stimulanspolitik viftas bort av Borg

Finanspolitiska rådet kom med ganska modesta förslag till stimulanspolitik. Men genast dömde Anders Borg ut dem som ansvarslösa eftersom de offentliga finanserna redan hade försämrats. Det verkar som om Sverige inte har råd att hålla uppe produktionen. Har vi mera råd med att tappa 7 procent av BNP?

Idag kom Finanspolitiska rådets rapport (pdf) på nästan 300 sidor. Ordförande är Lars Calmfors, professor i nationalekonomi. Det finns mycket i den omfattande rapporten som borde diskuteras i den stabiliseringspolitiska debatten (smf pdf DN). På hemsidan sätter rådet rubriken "Regeringens stimulansåtgärder är otillräckliga". Och mot bakgrund av hur svårt Sverige har drabbats av den internationella lågkonjunkturen ligger det mycket i ett sådant omdöme, se diagrammet nedan:

Sverige har inte bara drabbats hårdare än många andra länder. Försämringen i bedömningarna för 2009 från i höstas (IMF okt) verkar också ha varit betydande till IMF i april. Rådet föreslår bl a att staten redan i år borde ge stöd till kommunerna så att de inte avskedar personal och att a-kassan görs tillfälligt mera generös. Dessutom vill man ge tillfälliga skattelättnader till låginkomsttagare, t ex pensionärer. Sammanlagt uppgår de finanspolitiska stimulansförslagen till 15 mdr kr i år och ytterligare 30 mdr nästa år. Det är ganska modesta förslag i förhållande till vad andra föreslagit, bl a Konjunkturinstitutet. I SR kommenterar finansminsiter Anders Borg förslagen mycket svepande och avvisande.
"Vi delar inte deras bedömning att det behövs stora ofinansierade utgiftsökningar, utan vi har haft en kraftig försämring av de offentliga finanserna men vi har fortfarande marginaler som gör att vi kan möta en svagare utveckling. Att redan idag spela bort de marginalerna tycker inte jag vore ansvarsfullt."
Betyder det att alla resonemang som Finanspolitiska rådet för är förgäves? Ja, i huvudsak. Det kan finnas några detaljer som kommer att överleva. Men det verkar som om Borg redan utan att ha studerat rapporten närmare redan har kastat den i papperskorgen. Det gör att den stabiliseringspolitiska debatten blir ganska torftig.

Ändå inleder rådet sin analys med ett ganska kraftfullt angrepp mot regeringens uppläggning av stimulanspolitiken. Detta skedde i budgetpropositionen från i september 2008. Sedan dess har mycket hänt. I BP trodde regeringen att tillväxten skulle bli 1,3 procent istället för 3 procent som varit möjligt. Åtgärderna som aviserades där motsvarade 1 procent av BNP i expansiv riktning.

Men därefter gick Lehman Brothers i konkurs och finanskrisen eskalerade till en förlamande nivå. Trots detta gjordes ytterst begränsade kompletteringar av stabiliseringspolitiken. I huvudsak försökte regeringen lindra finanskrisen istället. I vårproositionen förutser nu regeringen en BNP-minskning på 4,2 procent istället för de 2,9 procent som varit möjligt. Det betyder att under ett enda år (2009) kommer Sverige att tappa 7,1 procent av totalproduktionen genom den ekonomiska krisen.

Hur mycket som beror på exportminskning och nedgång av exportrelaterade investeringar gframgår inte av rådets rapport. Men man betonar att det är viktigt att utforma stabiliseringspolitiken så att osäkerhet undviks:
"Åtgärderna bör inriktas på att minska företagens och hushållens upplevda osäkerhet. Vid ökad osäkerhet blir företagen försiktigare med nyinvesteringar och nyanställningar, medan hushållen ökar sitt sparande. Den ökade försiktigheten kan bidra till en djupare konjunkturförsvagning. Den största risken för hushållen är arbetslöshet. Åtgärder som mildrar konsekvenserna vid arbetslöshet kan minska denna oro och därmed bidra till att stabilisera efterfrågan, vilket i förlängningen även kan minska osäkerheten för företagen." (s 72)
Detta har jag själv beskrivit som att man behöver bekämpa krisens sekundära effekter. Men denna debatt tycks ha viftats bort redan innan den börjat. K-G Bergström bedömde nyss i TV1 rådets kritik som den som "svider mest" på grund av dess vetenskapliga förankring, som även Borg sätter högt. Men han trodde ändå inte att några av förslagen skulle genomföras.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 12 maj, 2009 03:08, Blogger Per-Olof Persson said...

"...dess vetenskapliga förankring"

- Viktigare är vad som är vetenskapligt sant. Jämför med nedanstående artikel av Gerard Jackson:

http://www.brookesnews.com/091105hayekmises_print.html

"Hayek believed that once the business cycle entered its final phase and producer goods started to rise relatively faster than consumer goods, involuntary unemployment in the producer goods industries would emerge causing the level of unemployment to rise."

- Det kan inte vara ovetenskapligt att ta hänsyn till verkligheten. Att produktionen är indelad i ett flertal fristående produktionssteg, att ta hänsyn till att produktionen tar tid, att produktionen sker innan konsumtionen, och att produktionens kostnader (egentligen utbetalningarna) betalas innan intäkterna kommer in till företagen.

- Den sanna vetenskapliga slutsatsen är att företagens efterfrågan består av två komponenter, nämligen intäkter och kostnader. Skillnaden mellan intäkter och kostnader är vinsten, och företag producerar endast om en viss förväntad framtida vinst uppnås.

- Därför är det ovetenskapligt att påstå att företagens efterfrågan endast skulle bero på intäkterna. (När penningmängden ökar är det meningen att företagens intäkter ska öka och därmed också produktionen.)

- Det är också ovetenskapligt att påstå att en ökning av penningmängden kommer att öka alla företags intäkter relativt sett lika mycket och att intäkterna relativt sett ökar lika mycket i varje produktionssteg. Intäkter och vinster måste alltid öka i de företag som människor väljer att använda de nya pengarna. Därför är det vanligt att uppgångsfaserna leder till stora investeringar hos bilproducenter och byggföretag eftersom de nya pengarna används till framförallt bilköp och byggande av bostäder.

- Som ovanstående citat ifrån Hayek visar så kan det under uppgångsfasens slutskede uppstå en situation då kostnaderna för halvfabrikat (exempelvis stål) ökar kraftigare relativt priserna på konsumentvaror. Detta innebär att kostnaderna inte kan överföras till konsumenterna. Det är således en ökning av kostnaderna som leder till neddragningar av produktionen av halvfabrikat. Detta leder i sin tur till en lägre efterfrågan på råvaror och investeringsvaror.

- Att kostnaderna börjar att stiga okontrollerat för just halvfabrikat beror på att den ekonomiska stimulansen under uppgångsfasen leder till både ökad konsumtion och ökade investeringar. Eftersom alla fysiska resurser är knappa (exempelvis järnmalm och arbetskraft) så leder detta till priset på resurserna stiger. Problemet är att kostnaderna för vissa företag kan öka mer relativt andra företag. Framförallt kommer kostnaderna att öka för företag som använder specifika resurser, dvs specialtillverkade maskiner, arbetskraft med speciell kompetens och på råvor som olja och metaller.


Problemet med att låna till stimulans

Gerard Jackson skriver i denna artikel:

http://www.brookesnews.com/091105obamanomics_print.html

"If there is one institution that is in desperate need of a stress test it's the US government. On 7 May the government auctioned $14 billion of 30-year bonds. The yield was 4.28 per cent, much higher than predicted by analysts. When the result became known Treasuries immediately dropped."

"This event followed closely behind the UK's failed bond issue. It sure as hell seems that the markets are worried by these governments' financial incompetence. And so they should be."

"The British Labour Government has driven the UK to the brink of bankruptcy. Taxes are rising, the public debt will 80 per cent of GDP this year and unemployment is inexorably rising. And what is Brown's solution? To have the Bank of England flood the country with pound notes. What should unnerve Americans is that Obama's economic policies are basically the same as Brown's: massive spending, massive borrowing and massive monetary expansion."

- Om dessa iakttagelser är riktiga blir det inte lätt för Sverige i heller att låna till stimulans.

 
At 12 maj, 2009 10:39, Anonymous Anonym said...

Finanspolitiska rådets rapport får knappast något beröm om man tar del av de borgerliga tidningarnas ledarkommentarer.

Däremot spritter förstås Thomas Östros av glädje även om också socialdemokraterna talat om ett budgettak som inte får sprängas.

Detta var, sa man, ett absolut krav, för att ens inleda resonemang med vp om en närmare samverkan.

Nu menar Calmfors att det temporärt finns utrymme att öka statsutgifterna med nåt mellan 30-50 miljarder.

Felet med detta är att vi redan för en extremt expansiv finanspolitik och att det dessutom finns mer i beredskap kommande år.

Det andra felet är att om man spär på budgetunderskotten så måste det ske via en ökad statsskuld.

Det blir en belastning framöver. Endera sker det i så fall ingen återställare eller också måste man gå från ett budgetunderskott på cirka 4 % av statsutgifterna till det tak på 2 %, som regeringen och EU har som norm.

Finanspolitiska rådet beskriver väl knappast hur det ska gå till.

De stimulanser som föreslås går vidare helt till den offentliga sektorn i form av ökade statsbidrag till kommunerna, ökade utbildningsinsatser samt en konjunkturanpassad a-kassa.

Kommunsektoorn har redan fått höjda statsbidrag med 19 miljarder.

Även dom drabbas förstås av finanskrisen och måste ta sitt ansvar för att göra nödvändiga omprioriteringar i all synnerhet som man räknar med att det högst blir en minskad sysselsättning där på 20-30 000.
Jämför detta med vad som pågår inom våra exportinriktade företag och deras underleverantörer.

Vad gäller skolan så innebar den tidigare skolpolitiken att ungdomarna hoppade av, inte fick jobb och även blev förtidspensionerade.

Nu kommer skolan att reformeras i grunden. Det finns gott redan nu om utbildningsplatser och de tas i bruk i en kraftigt ökad omfattning.

Att nu höja nivån på a-kassan och sedan återställa den till tidigare nivå innebär förstås att det uppkommer en påtglig risk att vi får den höga a-kassa som de rödgröna och nu även Calmfors föreslår.

S+facken vill dessutom ha höjd a-kassa, eftersom alltfler lämnar både fack och a-kassor.

Deras bedömning är att det blir för dyrt att betala ungefär 1000 utöver disponibel lön.
De acceppterar i stället "svältlön" i avvaktan på nya jobb eller också tycker dom att de redan sitter säkert.

Slutligen går det inte att enbart titta på vår egen ekonomi. Den måste så långt möjligt samordnas med andras, vilkt är nog så svårt med hänsyn till vitt skilda krisnivåer och nationellt betingade åtgärder.

Vi vet nu knappast när det vänder. Men plötstligt händer nåt som får fart på vår och andra länders ekonomier.

För vår del är det mest betydelsefulla ökad efterfrågan från andra länder.
/Per Fredö

 
At 12 maj, 2009 11:02, Blogger jeppen said...

De blocköverskridande lösningar som Calmfors argumenterar för är inte realistiska och om de ändå blir till är de inte trovärdiga.

Borgs försiktiga agerande ska ses i ljuset av att sossarna kanske vinner nästa val. Då kommer eventuella temporära utgiftsökningar, program och expansioner av offentlig sektor permanentas och då kommer ekonomin återigen "saneras" med skattehöjningar.

Borg ser till att vi får en betydligt större tillväxtpotential framöver genom att passa på att krympa offentlig sektor lite nu och hålla igen med utgifterna. Det kommer måhända leda till aningen djupare svacka än med Calmfors förslag, men det är faktiskt mindre viktigt.

Vetenskapliga "optimala" lösningar på kort sikt måste faktiskt bedömas i ljuset av hur politisk ekonomi fungerar i realiteten.

 
At 13 maj, 2009 18:09, Anonymous Anonym said...

Stimulanspolitiken kan diskuteras utifrån en rad olika infallsvinklar.

Det var inte så länge sedan Metall öppnade för en lönesänkning ned till 80 % av nuvarande lön, detta efter lokala förhandlingar.

Alldeles nyligen har de lokala facken på Skania efter en omröstning med nittoprocentigt deltagande gett sina fackliga ledare mandat att förhandla om en motsvarande lönesänkning och att dessutom minska arbetstiden till fem dagar i veckan.

Scania har å sin sida utlovat att inga avskedanden ska äga rum. Strategin är att man räknar med en vändning, oklart dock när och i vilken omfattning.

Vi vet också att tjänstemannafacken, främst då SACO med även TCO, var positiva skill skilda flexibla lösningar efter hur läget är på deras arbetsplatser.

Detta kan man se som en svensk modell, enligt vilken både företag och fack intar ett gemensamt samhällsekonomiskt ansvar.

Det skulle onekligen vara intressant vad detta betyder för vår samhällsekonomi.

Det kan ju knappast ses som en finanspolitisk stimulans, snarare tvärtom.

Vi har också i dag fått del av beräkningar, som Sveriges kommuner och Landsting gjort. Enligt dessa behöver kommunerna ökade statsbidrag med 3,5 miljarder i år och ytterligare 8 miljarder kommande år.

Får inte våra kommuner dessa bidrag så hotar personalinskränkningar eller genomsnittligt beräknat skattehöjningar med 0,21 skattekronor.

Personalinskränkningarnas omfattning blir emellertid inte så omfattande som tidigare kalkyler visat.

Det kommer att röra sig om mindre än 5000 på två år.

Den privata sektorn tvingas dra ned även om den fått betydande stimulansåtgärder.

Den kommunala sektorns personalinskränkningar är u ytterst begränsade jämfört med den sektor av vår ekonomi, som svara för ekonomisk rillväxt, ökad sysselsättning och samt ökade skatteinkomster, det som kommunerna nu naturligtvis får känna av.

Calmforsska rådet vill alltså plussa på statsbidragen långt över de 27 miljarder, som alliansregeringen redan bidragit med och utlovat för kommande år.

SKL:s beräkningar visar att det finanspolitiska rådets stimulanspaket är för omfattande och har fel inriktning.

Kommunerna kan utan att skära ned på deras kärnuppgifter så att välfärden hotas klara av sin ekonomi.

Det finns faktiskt om nu någon inte tror det rationaliseringar att göra inom områden som barnomsorg, skola, sjukvård medan äldrevården kräver mer resurser.

De senare kan tas från skolan, eftersom minskningar av elevantalen kommer att bli betydande.

Vad gäller pensionärerna så kommer bromsen att slå till redan nästa år och efter en fempartiuppgörelse så krävs det sänkningar av pensionerna under de kommande tre åren.
Det talar man än så länge tyst om.

För att något återvända till kommunerna. Partierna och blocken har en tendens även i nuvarande läge att utlova och även genomföra infrastruktursatsningar , som man hoppas ska få publik suport.

I min nuvarande hemkommun Alingsås finns det planer på att bygga om handbollshallen, badet, Nolhagaparken för totalt 400 mnkr.

I min tidigare hemkommun Gävle så har Länsförsäkringar lanserat ett förslag att uppföra en byggnad kallad Svanen, detta till en beräknad kostnad av en miljard.

Det är bara det att det saknas finansiärer. Kommunens stöd finns förstås , men man får inte delta ekonomiskt i kommersiella projekt.

Och Länsförsäkringars lockbete är högst 100 mnkr.

Vi har också fusk, svarta marknader, saltade räkningar i en otrolig omfattning, nåt som i nuvarande konjunktur sanolikt kommer att öka.

Men trots allt. Vi ska vara lyckliga över att digra bonsuras duggar tätt bland näringslivets toppar oaktat att våra företag tvingas avskeda folk och går med stora förluster.

Är det kanske vänskapskorruption? Eller hotar måhända att vi får en planekonomi om nu detta hålls tillbaka en tid framför?
/Per Fredö

 

Skicka en kommentar

<< Home