fredag, maj 08, 2009

Även Ingves kan tänka sig starta sedelpressarna

Nu närmar sig Riksbanken försiktigt och steg för steg "sedelpressarna". Opinionen ska förberedas. Läs även beskrivningen av finanskrisens orsaker.

Riksbankschefens tal häromdagen (6/5) pekade ut att man kan ta till okonventionella åtgärder i penningpolitiken om ekonomin försämras, vilket ligger i linje med vicechefen Lars E O Svenssons resonemang den 20 april. Stefan Ingves uttryckte sig på följande sätt:
"Ytterligare en möjlighet vore att Riksbanken bidrar till att pressa ned räntan på statsobligationer, bostadsobligationer eller företagscertifikat genom köp på de marknaderna. Det kan också uppstå en portföljbalanseffekt om andra aktörers efterfrågan på till exempel företagsobligationer skulle stiga till följd av Riksbankens köp av statsobligationer."
Ännu vill han avvakta och dessutom undersöka de juridiska förutsättningarna. Det senare låter litet kryptiskt. Riksbanken är juridiskt sett förhindrad att köpa nyemitterade statsobligationer. Men skulle oklarhet råda huruvida man fick köpa statsobligationer på andrahandsmarknaden? Skräcken för sedelpressarna (köp av statsobligationer) tar sig underliga uttryck.

Även om Riksbanken inte ens skulle få köpa en enda statsobligation skulle köp av bostads- och företagsobligationer ge en portföljbalanseffekt som medförde att andra aktörer köpte statsobligationerna. Snacket om sedelpressarna och skräcken för dessa är sakligt ohållbart. Redan Riksbankens kreditgivning med hjälp av "sedelpressarna" skulle ju lika gärna kunna beskrivas som början till galopperande inflation. Det är propaganda det handlar om - men med oklara syften.

Nu är Ingves inne på den linje som jag tog upp i min fråga till honom den 31 mars (bloggartikel 1 april) och som han menade inte skulle behövas - dvs som ett alternativ till finanspolitisk stimulans skulle okonventionella åtgärder kunna tas till. Men han formulerar detta i termer om att uppnå inflationsmålet på 2 procent.

Riksbankschefens föredrag inleddes med en beskrivning av hur finanskrisen uppstått i USA. Jag kan inte undanhålla läsarna av denna blogg några träffande citat:
"Från början av 1990-talet till 2005 steg det amerikanska bytesbalansunderskottet markant. Den huvudsakliga förklaringen till att underskottet steg var ett minskat sparande bland hushållen. Det amerikanska bytesbalansunderskottet motsvaras av överskott i framför allt Kina och ett antal oljeproducerande länder där sparandet är högt. Dessa länder har sökt avkastning på sitt finansiella kapital utomlands genom att bland annat investera i amerikanska statspapper. Den ökade efterfrågan på amerikanska statsobligationer har under en längre tid pressat ned långa räntor i USA. Därtill förde den amerikanska centralbanken en expansiv penningpolitik i samband med recessionen i början av 2000-talet och under åren därefter."
Ingves nämner sedan subprimelånen och fortsätter: "
En annan faktor som också kan antas ha bidragit till bubblan på bostadsmarknaden i USA är den amerikanska bostadspolitiken som sedan mitten av 1990-talet blev allt mer inriktad på att öka bostadsägandet bland hushållen. Exempelvis skulle de halvstatliga bostadslåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae låna ut en viss del av sin totala utlåning till låginkomsttagare. Detta bidrog till att många hushåll fick lån trots att deras återbetalningsförmåga var osäker."
Krisen började uppstå när räntorna steg från hösten 2004:
"Hösten 2005 sprack bubblan på bostadsmarknaden i USA och bostadspriserna började sjunka. Eftersom värdet på hushållens viktigaste säkerhet sjönk kunde allt fler hushåll inte längre lägga om sina subprimelån till fortsatt låg ränta. Långivarna hade stramat åt kreditvillkoren. Räntechocken som följde innebar att allt fler hushåll fick betalningsproblem, vilket i sin tur pressade ned bostadspriserna ytterligare. Detta skedde då allt fler hushåll och banker var tvungna att sälja husen på exekutiv aktion till ett lägre pris än tidigare."
Värdepapperiseringen beseglade världens ekonomiska öde:
"Subprimelånen paketerades om till nya investeringsinstrument som sedan såldes till investerare i andra länder. När det blev allt mer uppenbart att dessa papper sannolikt var avsevärt övervärderade uppdagades att till exempel banker gjort stora förluster. Osäkerheten om vilka banker som gjort de största förlusterna bidrog till att bankerna inte längre ville låna ut till varandra. Den finansiella krisen eskalerade när den amerikanska regeringen hösten 2008 beslutade sig för tillåta den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers att gå under. Oron på de globala finansmarknaderna steg och den finansiella krisen som startade i USA utvecklades till en global kris."
Ingves avlsutar sin exposé med att rikta kritik mot alltför stort risktagande, ratinginstitutens felaktiga kreditbetyg och att de "inte hade tagit tillräcklig hänsyn till risken att dessa produkter inte skulle kunna omsättas på marknaden" samt att tillsynen av de finansiella marknaderna varit otillräcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

8 Comments:

At 08 maj, 2009 07:29, Blogger Ola Berg said...

"Redan Riksbankens kreditgivning med hjälp av "sedelpressarna" skulle ju lika gärna kunna beskrivas som början till galopperande inflation."

Ähum, ja? Precis i enlighet med vad Ludvig von Mises beskriver.

 
At 08 maj, 2009 08:47, Blogger Per-Olof Persson said...

Riksbanken har ett inflationsmål på 2 % och detta mål förhindrar en galopperande inflation. Frågesställningarna bör därför istället vara:

1) Kommer en ökning av penningmängden att vända nedgången till uppgång?

I Japan har detta inte fungerat. I Japan har statsskulden i förhållande till BNP ökat med 50 % till 170 % åren 1990-2008. Japan har dock en annan sparkultur än Sverige. Japanerna sparar själva till pension, sjukförsäkring etc och får inget utbetalt ifrån den offentliga sektorn. Japan har inte i heller avvecklat alla obalanser ifrån 1980-talet.

2) En ökning av penningmängden kommer att vända nedgången till uppgång. Men inflation börjar öka och Riksbanken måste höja räntan. Detta leder till en ny depression.

Denna situation uppkommer om enbart en del av ekonomin har nytta av stimulansen, framförallt de företag som säljer varor och tjänster till konsument.

3) En ökning av penningmängden kommer att vända nedgången till uppgång. Inflation börjar öka i långsam takt över ett antal år.

I denna situation kommer en större del av ekonomin att stimuleras. Dock riskerar nästa nedgång i detta fall kraftigare än dagens nedgång.

 
At 08 maj, 2009 09:47, Anonymous Undrande said...

Riksbankens inflationsmål är 2% +-1%. Alltså kan det gå upp till 3% och det är ok.

Inflationen är idag 0,2%.

Börsen går bra. 24% sedan årskiftet.

Riksgälden sålde inte ut sitt sista lån på 10 miljarder.

Verkar som om det inte är lika stort behov av att köpa statspapper längre. Alltså kommer räntan att stiga på sikt.

Varför starta sedelpresserna?

 
At 08 maj, 2009 16:06, Blogger Danne Nordling said...

Ola Berg, du har en poäng med hur debatten förs. Men det finns två frågor som ytterligare borde klargöras.

1) Enligt konventionell "tumregelsekonomi" är det själva ägandet av värdepapper hos Riksbanken som kräver sedelpressarnas hjälp - inte producerandet av ökad penningmängd. Hur det ena kan vara så mycket farligare än det andra har ingen förklarat.

2) Mises' konjunkturteori är inte särskilt accepterad bland ekonomiska bedömare. Men det finns dock en diskussion om faran med att öka penningmängden för mycket i slutet av en kris så att en ny kris börjar byggas upp. Är det detta som ligger bakom överdrifterna med sedelpressarna?

Per-Olof Persson, din första fråga är central. Om vi förutsätter att penningpolitiken i vid mening klarar att lösa finanssektorns problem så är detta inte tillräckligt för att lösa de realekonomiska problemen. Finns det någon forskning om hur effektiva räntesänkningar är för att stimulera den reala utvecklingen? Hur går det till rent konkret? Är det de skuldsatta som skall lyfta ekonomin? Eller är det företagen som får så mycket förbättrade kostnads-intäktskalkyler när räntekostnaderna sjunker för investeringar som skall hålla i 30 år?

Den starkaste effekten skulle man kunna tro kommer från ökat bostadsbyggande. Men nu varnar man för att småhuspriserna skall sjuka med åtminstone 10 procent. Varför skulle man då öka bostadsbyggandet om det går att köpa hus på begagnatmarknaden billigare? Bankerna kräver att nya låntagare skall klara 6-7 procents ränta för att få lån till köp. Så varifrån skulle inflationen komma?

Svar till undrande: I år skall Riksgälden låna upp 135 mdr kr för olika ändamål (inte bara för budgetunderskottet). Förra året var man placerare netto. Så det är ett stort omslag som suger upp en hel del pengar på kapitalmarknaden när man vill att utlåningen skall gå till bostäder, bilar och annan privat konsumtion. Räntan riskerar att stiga. Alltså är det läge att köpa statspapper ("starta sedelpressarna"). Men det är inte Riksbankens egentliga uppgift. Det är istället att öka inflationen till den målsatta nivån 2 procent.
/DNg

 
At 09 maj, 2009 13:42, Anonymous Ola said...

Per-Olof Persson
” En ökning av penningmängden kommer att vända nedgången till uppgång. Men inflation börjar öka och Riksbanken måste höja räntan. Detta leder till en ny depression.”

Varför trycka så mycket pengar att det blir högkonjunktur?
Det räcker om man trycker lite pengar så fallet i ekonomin stoppas,
Eller lite mer så ekonomin börjar gå upp.
Kan någon komma med saklig kritik mot det jag sa?

Trycker vi pengar I högkonjunktur?
När någon lånar I utländsk valuta till låg ränta hypotetiskt 0,1 %
På vilket sätt skiljer det sig mot att staten trycker nya pengar och staten ökar skatten med 0,1%? Har jag rätt eller fel? Men ingen skrämmer med hyperinflation när vi gör så i en högkonjunktur.

Jag har frågat några personer om vad som skulle hända om vi trycker nya pengar, många tror nästan som om det vore en naturlag att ökad penningmängd alltid ger inflation, ofta hänvisar dom till Tyskland, Danne om jag förstod dig rätt så tryckte tyskarna medvetet för mycket pengar för att slippa betala krigsskadeståndet.

 
At 10 maj, 2009 00:03, Blogger Danne Nordling said...

Ola, den tyska inflationen i samband med kriget hade två faser. Den första pågick redan under kriget. Detta slutade i november 1918. En kraftig efterkrigsinflation pågick sedan främst under andra halvåret 1919. Därefter skedde en stabilisering och den realekonomiska expansionen var betydande.

Dessvärre förde myndigheterna både en expansiv penningpolitik som resulterade i lägre ränta än inflationstakten och en expansiv finanspolitik med alltför låga skatter. Inflationen blev drygt 150 procent från mitten av 1921 till början av 1922. Därifrån till mitten av 1922 var den drygt 170 procent. Alltså ännu ingen hyperinflation.

Min hypotes är att detta var en medveten obstruktion mot krigsskadeståndet (det motsvarade dubbla förkrigsnationalinkomsen) som började gå överstyr. Så tycks också fransmän och belgare ha uppfattat saken eftersom de ockuperade Ruhr-området i början av 1923. Då hade priserna ökat 27 gånger på ett halvår. Men ockupationen bemöttes med ytterligare obstruktion. Den tyska regeringen betalade de strejkandes löner och ett halvår senare hade priserna ökat 69 gånger. Till november 1923 ökade priserna ytterligare 3,7 miljoner gånger.

Ockupationen av Ruhr pågick till juli 1925. Detta år antogs den amerikanska Dawes-planen för krigsskadeståndet som innebar lån från USA.

Rent teoretiskt skulle man kunna se krigsskadeståndskraven som ett artificiellt handelsunderskott för Tyskland. Det borde ha mötts med höjda skatter och omställning från konsumtion till exportproduktion. Men tydligen ansågs detta vara orealistiskt i relation till kraven. Följden blev underskott och inflation vilket hade till resultat att produktiviteten försämrades. Sannolikt minskade import och export kraftigt. Hela det realekonomiska förloppet påminner om situationen för länder idag som lånat för mycket från utlandet och inte investerat pengarna tillräckligt produktivt.

Sverige har däremot ett kraftigt överskott i utrikeshandeln. Det finns knappast många utländska långivare som skulle bli oroliga för sina lån om Sverige vid krisens botten ökade penningmängden med okonventionella åtgärder.
/DNg

 
At 10 maj, 2009 17:11, Blogger Per Paterson said...

Det verkar som om hela världen är på väg mot låga räntor och QE i Japan, USA, England, Schweiz så öppnar nu Ingves för det i Sverige. Bankernas utlåning på 500 miljarder till Baltikum och Ukraina har nu resulterat i stora kreditförluster, upp till 75% förloras vid system krasch enligt bedömare på TV.

Jag har haft många funderingar kring Centralbanker och fraktionell banking och valutor. Silver och guldmynt som ingen regering eller centralbank kan kontrollera, men IMF skulle tydligen ha 2/3 av guldreserven.

Här följer en länk till en video som är riktigt bra som tar upp kampen om centralbanken i USA mellan presidenter och bankirer som Rotschilds och JP Morgan, Rockefeller, Vanderbilt, etc som 1913 igen lyckades bilda en privat ägd bank med monopol på att skapa pengar, dvs Federal Reserve Bank. Hans förslag var en enkel "greenback" FIAT valuta som Kongressen tryckte upp och betalade av alla skulder och höjde bankernas kapitaltäckning till 100%, på så sätt ingen ränta på sedlar som köper tillbaka statsobligationer som kostar ränta. Kan staten med integritet förvalta en räntefri pappersvaluta med integritet, transparans och kanske 2% reglerad penningmängdsökning, motsvarande tillväxten kanske?

http://video.google.com/videoplay?docid=-515319560256183936

 
At 10 maj, 2009 17:42, Blogger Per Paterson said...

Hej igen,

Han berättar också att i början användes mycket silvermynt och en mindre del guldmynt i USA, det fanns ungefär 15 gånger mer silver. Här lyckas engelska bankirer lobba (muta) igenom en lag som införde guldvaluta som England hade mycket av. Verkligen Wild West Banking i USA med privat ägd Centralbank och att banken sedan lånar ut pengar som den trycker gratis och köper statliga obligationer för och erhåller ränta, varför ge ett privat företag monopol på att tillverka (gratis) pengar och sedan betalar staten (vi) ränta på pengarna. Därför ett nytt FED som ägs av staten och kontrolleras av kongressen och att staten betalar alla skulder med räntefria sedlar och höjer bankernas kapitaltäckningskrav till 100%. Transparans och regler för penningmängdsökning (3% nämns i filmen ovan) som kan upprätthålla valutans långsiktiga värde på 100% köpkraft. Guld- och silvermynt är vackrast och har ett eget värde mot alla pappersvalutor och borde användas och cirkuleras samt vara tillåtna enligt lag i samhället som en skyddsventil mot vårldslös statligt sedelpressande, tänker jag vore bra hur som helst, bättre att guld och silver reserven finns i folkets ägo än hos politikerna. Skulle vara kul att höra vad ni National ekonomer har för funderingar här?

 

Skicka en kommentar

<< Home