Socialetatismen och klasskillnaderna

Socialdemokraternas unga ideologer är missnöjda med partiets "avsossefiering". De vill avskaffa klasskillnaderna. Men de märker inte att dessa nu består av meritskillnader. Om skillnaderna mellan människor skall tas bort måste socialism införas.

Kulturskribenten i DN, Malena Rydell (tidigare red för Bang), skrev nyligen om "avsossefieringen" av Mona Sahlins parti (Essä 28/5). Det var en vidräkning med bristen på ideologi inom Socialdemokraterna som tog sin utgångspunkt i några kritiska böcker: När framtiden redan hänt (Jenny Andersson), Snart går vi utan er (red Jens Lundberg, Daniel Suhonen, Kajsa Borgnäs), Den grå vågen (red Katrine Kielos) samt Om det politiska (Chantal Mouffe 2005).

Den s k tredje vägens politik har imploderat, menar Rydell. Nu säger 59 procent av LO-medlemmarna att de hellre ser Fredrik Reinfeldt än Mona Sahlin som statsminister. Politiken präglas av konsensus. Det är fråga om "postpolitik bortom höger och vänster", mittenmoras och de moraliska kategorierna "rätt och fel" som ersättning för höger och vänster. Visionslösheten hos S har ersatts av frånvaron av all vilja att förändra samhället. Den tredje vägens retorik har stelopererat partiet.

Men skribenterna tror på den maktförflyttande reformismens möjligheter trots att partiet måste bli ett helt annat, enligt Rydell. Daniel Suhonen betonar att offentliga sektorn är partiets "unika antikapitalistiska, socialistiska praktik". Men det är nedskärningar som är socialdemokratins melodi. Sahlin sa 1995 att "Nu kan samhället inte göra allt som vi förut låtsades att det kunde". Chantal Mouffe skriver "i grund och botten handlade det om att låta det socialdemokratiska projektet kapitulera inför kapitalismen i dess rådande stadium". Socialdemokraterna försökte attrahera mittenväljarna.

Jenny Andersson fokuserar enligt min mening på den väsentliga skillnaden mellan de missnöjda S-ideologerna och den mittenfixerade socialdemokratin. Den går mellan uppfattningarna hos dem som jag skulle kalla socialetatisterna och dem som i själva verket är socialliberaler. Hennes resonemang beskrivs av Rydell:

"Man hakade på högerns tal om skyldigheter i stället för rättigheter. Hela den europiska socialdemokratin accepterade ett jämlikhetsbegrepp som handlar om jämlikhet i chanser och lade i praktiken ner sin vision om ett samhälle utan klyftor och privilegier. Inför begrepp som utbrändhet och utanförskap hade man inte längre någon ekonomiskt grundad analys att möta högerns patologiserande språk med. Man drog, likt New Labour, slutsatsen att ”kunskapsekonomin” där alla kan utnyttja sina ”inre resurser” innebar den slutgiltiga upplösningen av arbete–kapitalkonflikten."

Detta visar ganska tydligt hur missledande det språkbruk som börjat breda ut sig vid definieringen av klassamhället har blivit. Nu medför det att de nya S-ideologerna kan hamna helt fel i analysen av samhället i sin iver att hitta en anfallsstrategi, som inte innebär socialism av klassiskt märke. Denna samhällsteori borde f ö dödförklaras på samma sätt som kommunismens politiska teori.

Det är främst etatisternas tro att skillnader mellan människor måste bero på ett stelt klassamhälle som leder analysen fel. Med statens hjälp vill de eliminera ekonomiska och kulturella skillnader. Av bara farten skall tydligen också motsättningen mellan arbete och kapital kunna försvinna. Den kapitalägande klassen skall tydligen kunna elimineras utan konvulsioner. Att Sverige redan infört ett meritsamhälle i stället för klassamhället har undgått de nya ideologerna.

Detta kunde vara roligt att raljera över om inte detta tokiga språkbruk spritt sig till mer seriösa bedömare. I DN:s huvudledare igår 3/6 ger man prov på liknande löst prat om ett klassamhälle. Det är faktiskt inte längre så att bara den som fötts i en kapitalägande familj får studera och göra karriär i samhället. Nu krävs personliga meriter för att komma sig upp. Det ser det nya studiesytemet till där finansiering av uppehället under högre studier också är garanterat.

Meritsystemet leder till att de förtjänta får högre lön och en kulturell bildning. Det leder naturligtvis till skillnader mellan olika människor. Men det är fel att försöka göra gällande att skillnaderna beror på klassbarriärer som staten skulle kunna eliminera med en enkel reform. Vad som kunnat göras enligt den socialliberala teorin om lika chanser är i huvudsak redan gjort. Den som vill eliminera det mesta av återstående skillnader är ute efter något mycket mer långtgående även om man inte låtsas om det.

Om vi inte inför socialism med socialiserade företag och där privatägandet är begränsat till personliga ting så måste lika utfall oavsett insats regleras fram av staten. Skulle alla de anställda kunna ha lika höga löner? Hur skulle ett företag då kunna fungera? Ägaren till ett framgångsrikt företag skulle ju få en ofantligt mycket högre inkomst än en vanlig löntagare. Och en inhyrd företagsledare skulle rimligtvis få nästan lika hög lön om hon var framgångsrik. Eller skulle även företagsledarna få lika låga löner som alla andra? Har vi då inte infört socialism? (Och det i en värre variant än i Sovjet där företagsledarna hade stora bonusar.)

Så vad blir slutsatsen för de missnöjda socialdemokraterna? Den socialetatism som S traditionellt har bedrivit har övertagits av socialliberalerna. Vad återstår då? Antingen måste S gå tillbaka till den redan döda socialismen eller hitta en socialliberal variant av etatismen som inte redan är upptagen. Av Rydells text att döma är det vad man sysslat med de senaste 15 åren. Det är alltså avskaffat "klassamhälle" genom socialism som står på programmet ännu en gång. När detta upptäcks blir nog framgången begränsad.

Forts: Socialdemokratins framtid

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, klasskillnader, meritsystem, betyg, utjämning, Socialdemokraterna, ideologi, socialism, filosofi, incitament, företagsledare, bonus, socialliberalism, tvång, politik, ekonomi på intressant.se