Kan ekonomer kritisera klimatlarmet?

I den svenska debatten tror man att klimathotet är en naturvetenskaplig fråga. Ekonomer får därför inte ifrågasätta växthusteorin. Men mycket av bevisningen bygger på statistiska datorkörningar som ekonometriskt inriktade ekonomer är experter på. De auktoritära alarmisterna borde släppa in kritiska forskare.

För en vecka sedan refererade DN (23/6) att ekonomerna Nils Lundgren och Marian Radetski kommer med en artikel i Ekonomisk Debatt i höst efter sommaren med kritik mot klimatlarmen och IPCC. De har granskat de naturvetenskapliga förutsättningarna och kommer fram till att de statistiska bevisen för sambandet mellan koldioxidutsläpp och temperatur inte håller. Några detaljer ges inte.

Man kan dock inte ta miste på att Lundgren och Radetzki kraftfullt ifrågasätter klimathotet. Det har blivit en "religiös sanning" att en global uppvärmning förestår med katastrofala konsekvenser. Oliktänkande hotas med en "grön fatwa" vilket får flertalet forskare att anpassa sig.

Utspelet har medfört ett antal reaktioner - en del hätska och en del mer nyanserade. Ingen reaktion handlar om sakfrågan. Ekonomerna Stefan Fölster (SN) och Klas Eklund (SEB) ifrågasatte dagen efter i DN att ekonomer skulle få uttala sig i naturvetenskapliga frågor (Eklunds blogg). Dagen därpå skrev en Nina Halling i Sydsvenska Dagbladet (25/6) på samma tema. Och dagen därpå kommenterade Expressen frågan under rubriken "Högertrams om klimatet" (26/6).

Nu vet vi inte hur mycket Lundgren och Radetski har på fötterna när de explicit säger sig ha granskat naturvetenskapen. Den kritik som uttalas i DN hänvisar egentligen enbart till det ekonomer är experter på - statistiska modeller:

"För oss är det tydligt att klimatforskarnas slutsatser avgörs av hur deras statistiska beräkningsmodeller är uppbyggda. Men fakta visar inte att mer koldioxid leder till någon farlig global uppvärmning, säger Nils Lundgren."

Detta uttalande kan tolkas som att själva hanteringen av givna fakta kan göras på ett annat sätt som medför att den förstärkta växthuseffekt som hotar inte ger någon större ("farlig") uppvärmning. Om det är på detta sätt finns det ingen grund för att kritisera ekonomerna för att de ger sig in på naturvetenskapliga frågor. Detta skulle vara sensationellt.

Min egen tolkning är istället att L&R tagit fasta på en del av den grundläggande kritiken av klimatmodellernas antaganden om återkoppling mellan koldioxid och vattenånga i klimatmodellerna. Det är för en lekman plausibelt att tro att ökad uppvärmning leder till mer vattenånga i atmosfären. Och eftersom denna är en växthusgas i sig skulle det bli ännu varmare. (Varför detta inte leder till att det ytterligare temperaturökning osv förklaras inte.) Det är denna uppfattning klimatalarmisterna tagit fasta på. Genom att anta positiv återkoppling kan modeller som "förklarar" uppvärmningen sedan mitten av 1950-talet konstrueras.

Om det inte finns någon positiv återkoppling, som jag inte sett något egentligt bevis för, kommer de statistiska modellerna inte längre att stämma. Då måste det finnas någon ytterligare effekt som verkar uppvärmande (samma effekt som verkat sedan 1600-talet?). Eftersom klimatforskarna inte funnit denna effekt måste det i brist på annat vara så att det finns en positiv återkoppling, verkar IPCC mfl resonera.

En tredje möjlighet är att effekterna som upptäckts och konstaterats vara relevanta är så små att det inte kommer att bli någon "farlig" uppvärmning. Själva växthuseffektens förstärkning har i så fall överdrivits genom bristfällig hantering av de grova siffrorna.

Denna tredje möjlighet kan ta fasta på att vi någorlunda säkert vet att koldioxidhalten ökat med 22 procent sedan slutet av 1950-talet när Keelings mätningar på Hawii började. Detta anses ge en direkt CO2-effekt på ca 0,3 graders temperaturökning. Eftersom den faktiska temperaturökningen anses vara omkring dubbelt så stor uppkommer ett förklaringskrav som i brist på annat tar fasta på återkopplingen. Grunden för detta är historisk. Läget hade kanske varit annorlunda om man istället hade tagit fasta på uppvärmningseffekten från "bruna moln" och funnit att förklaringen till den ytterligare ökningen av temperaturen kunde tillgodoses denna väg. Eventuellt hade man också kunnat komplettera förklaringsbilden med effekter från havsströmmarna.

Men ytterst innebär denna tredje väg att det förefaller vara sannolikt att den uppvärmning som pågått sedan 1600-talet och som inte har någon säker förklaring har fortsatt att verka även i slutet av 1900-talet. Det behövs då ingen teori om återkoplling för att förklara denna senare uppvärmning på annat sätt än den tidigare. Men om man förnekar att den tidigare uppvärmningen existerar i påtaglig mening kan man naturligtvis återföra problemställningen till kravet på en särskild förklaring för de senaste 50 åren (utöver den direkta CO2-effekten).

Att ifrågasätta växthushypotesen denna tredje väg är dock inte enbart en fråga om statistiska beräkningar. Det förutsätter också naturvetenskapliga kunskaper för att kunna bedöma vilken relevans alla de övriga temperaturpåverkande faktorerna i kalkylerna skall ha. Rent statistiskt finns dock ändå vidsträckta möjligheter att kalibrera kalkylernas ekvationer så att tyngden hos påverkansfaktorerna förändras utan att förklaringsutfallet förändras nämnvärt. Det kan ekonometriskt inriktade ekonomer utföra. Men vad de då har visat är bara att forskningsläget är osäkert - inte att någon specifik förklaringfaktor är felaktig.

Det stora problemet i debatten om klimathotet är fortfarande att alarmisterna inte vill ge någon övergripande förklaring till hur de kommer fram till sina slutsatser. Vill man undvika att bli ifrågasatt eftersom kalkylerna är osäkra? Eller består alarmisterna bara av personer med en fascistisk personlighetstyp som inte tål invändningar mot den "stora sanningen"?

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, klimatalarmism, växthuseffekten, klimatlarm, global uppvärmning, IPCC, klimat, miljö, koldioxid, temperaturhöjning, politik på intressant.se