Ska det bli inflation?
Rogoff som förutsåg dagens kris tror att återhämtningen går långsamt och att det blir inflation. Hur hänger den analysen ihop? Det framgår inte av referaten. Skall vi tro att han är inkompetent? (äv räntan och fastighetsskatten)
Hur tänker internationella ekonomer om återhämtningen inom världsekonomin? För en månad sedan framträdde Morgan Stanleys ekonom Joachim Fels med förutsägelsen att det skulle bli stagflation framöver (inflationen preciserades till 4-5 procent). Nu är det förre IMF-ekonomen Kenneth Rogoff, professor från Harvard, som kommer med en liknande analys när han framträdde vid Svenskt Näringslivs seminarium i Almedalen. Hans framträdande har kommenterats positvt av Peter Wolodarski på DN och av DI:s ledarsida.
Enligt det ganska långa referatet Annika Creutzer i SvD (ej onl, sämre ref di.se) framgår dock att det är något oklart vad Rogoff kan ha menat. Han menar å ena sidan att det kommer att gå långsamt med återhämtningen genom att USA kommer att ha konsumenter som behöver minska sin skuldsättning och den offentliga sektorns stora skuldsättning kräver också höjda skatter. Det leder till att USA inte kan bli draglok i den internationella återhämtningen.
Å andra sidan varnar Rogoff för inflation i USA (m fl länder) genom att staten pumpat in alltför(?) stora summor i banksystemen. Däremot skulle risken för inflation pga sedeltryckning inte alls vara lika stor, enligt SvD:s referat. Rogoff tycks ha sagt något oklart om att regeringarna lockas att låta inflationen öka för att dölja de samtidiga skattehöjningarna.
Kenneth Rogoff är känd för att ha förutsett finanskrisen i Almedalen för ett år sedan. Han tycker också att det var bra att Lehman Brothers försattes i konkurs. Men han behöver inte vara någon förtjänstfull ekonom för det. Att han tänker oklart framgår av de olika referaten. Hur kan vi både riskera att få en långsam återhämtning och inflation? Han verkar inte veta mer än några besökande amerikaner som jag pratade med häromdagen. En var demokratisk lokalpolitiker och var ändå oroad av Obamas budgetunderskott eftersom det skulle leda till inflation (hyperinflation av tysk 20-talsmodell faktiskt).
Långsiktigt finns ett behov av skattehöjningar eller nedskärningar eller inhiberade sjukvårdsreformer i USA. Men det har ganska litet med återhämtningen från krisen att göra. Den bekämpas med tillfälliga utgiftsökningar och skattereduktioner. Dessa upphör automatiskt framöver. Det finns inte något behov av skattehöjningar för annat än att betala de något större ränteutgifterna för den större statsskulden. Och inflationen? Varifrån skall den komma?
Standardsvaret på den senare frågan är att den ökade penningmängden måste leda till inflation. Jag tror dock att detta borde analyseras mot bakgrund av att vi haft en kreditkontraktion under finanskrisen. Oerhört stora bokförda penningbelopp har "ätits upp" (sk credit crunch). Dessa måste ersättas och leder därför inte till någon inflation i sig. Störningen sker i eventuella nettoräntebetalningar på dessa belopp. Men det mesta kan kanske hanteras inom centralbankerna.
Räntan
På torsdag kommer Riksbankens räntebesked. Någon räntesänkning blir det knappast. Inte heller några okonventionella åtgärder i form av uppköp av statspapper. Här finns det en EU-regel som säger att detta bara får ske motsvarande 0,1 procent av BNP per tremånadersperiod (motsv 3 mdr kr i Sv). Marknaden tror inte på Riksbankens försäkran att inte höja räntan före 2011 utan förutser höjningar ett år tidigare. Därför borde Riksbanken göra något okonventionellt. En möjlighet är att låna ut obegränsade belopp till bankerna på ett år till dagens styrränta på 0,5 procent fast. Det är ett förslag från börschefen Erik Thedéen i dagens DI. ECB har nyligen gjort ett liknande erbjudande.
Fastighetsskatten
De rödgröna kom med en uppgörelse om fastighetsskatten i Almedalen igår (DN). Detta får nog småhusägarna förbereda sig på. Vid taxeringsvärden över 4,5 mkr blir det en extra fastighetsskatt på 1 procent för dessa (intäkt 300 mkr). Det gäller 30 000 hus. Hyres- och bostadsrätter får en sänkning från 0,4 till 0,22 procent (bortfall 500 mkr). Uppskovsräntan avskaffas upp till vinster på 200 000 kr (bortfall 400 mkr). Alla omfattas av begränsningen av fastighetsskatten till 4 procent av hushållsinkomsten (bortfall 100 mkr). Reavinstskatten höjs från 22 till 23 procent (intäkt 600 mkr).
Det blir ännu fler krångliga regler att hålla reda på. En miss från Alliansen var att hålla fast vid taxeringsprocessen för att kunna garantera att ingen skulle få höjd skatt när det begav sig. Man skulle ha avskaffat taxeringsvärdena åtminstone för alla som betalar full "avgift". Varför flerbostadshus skall betala fastighetsskatt är fortfarande oklart. Det är därför rätt väg att avskaffa en del av resterna från den gamla hyreshusavgiften.
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, återhämtning, uppgång, finanskris, ränta, Riksbanken, USA, finanskrisen, nationalekonomi, skatt, fastighetsskatt, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi, skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 15:25
7 comments
7 Comments:
Är det inte helt enkelt fråga om att Rogoff har en syn på inflationen som mer liknar österrikarnas:
http://mises.org/story/3522
Att alltså stigande konsumentpriser är ett av många symptom på inflation, och att varje kreditexpansion som går utöver den reella tillväxten är inflatorisk, även om den inte märks direkt i form av stigande konsumentpriser?
Just det, jag har en misstanke att Rogoff är påverkad av Österrikiska skolan. Men det kräver, anser jag, att han förklarar sig väldigt tydligt eftersom han borde veta att ÖS inte är allmänt accepterad.
I det här fallet är det dessutom av intresse att ifrågasätta den partiella (österrikiska) analysen. Om krisen föregåtts av 'credit crunch' måste den efterföljande ökningen av penningmängden analyseras mot bakgrund av detta.
/DNg
"I det här fallet är det dessutom av intresse att ifrågasätta den partiella (österrikiska) analysen. Om krisen föregåtts av 'credit crunch' måste den efterföljande ökningen av penningmängden analyseras mot bakgrund av detta."
- Vid guldmyntfot och 100%-iga reserver för bankerna kan inte penningmängden sjunka vid en "credit crunch". En "credit crunch" skulle i normala fall inte uppkomma vid denna situation. Det som förutsätter en "credit crunch" är att utlåningen först ökar under lång tid för att därefter minska kraftigt.
- Ludwig von Mises och F.A. Hayek diskuterade i artiklar under 1920-talet möjligheten att USA förr eller senare skulle drabbas av en "credit crunch". Mises och Hayek hade uppfattningen att både en ökning och en minskning av penningmängden var av skada för samhällsekonomin.
Mises och Hayek ansåg att en "credit crunch" kan leda till en minskning av penningmängden och såledas skada samhällsekonomin. Hayek ansåg att centralbanken i detta fall skulle stödja bankerna med nya pengar.
Mises var mer tveksam eftersom de negativa följderna kunde bli inflation och en ökning av de framtida felinvesteringarna inom industrin. Det är dessutom inget långsiktigt problem med en sjunkande penningmängd under förutsättning att priserna tillåts att sjunka. Förr eller senare kommer företagens kostnader att få rätt storlek i förhållande till intäkterna.
Kortsiktigt får man alltid sona sina misstag under den artificiellt skapade högkonjunkturen. Felinvesteringarna inom industrin måste alltid avvecklas innan en ny högkonjunktur kan skapas.
Den österrikiska skolans analys är jämförelsevis oerhört avancerad eftersom man går ned till det enskilda företagets förmåga att kunna göra riktiga investeringskalkyler. Riktigt gjorda investeringskalkyler kräver att ett företag med någorlunda säkerhet kan avgöra hur stora de framtida intäkterna och kostnaderna blir vid en investering.
Denna bedömning blir betydligt svårare att göra om räntan sänks under marknadsräntan och om en ökning av penningmängden någon gång i framtiden ökar kostnaderna. Men det stora problemet är egentligen att efterfrågan kommer att öka på både konsumentvaror och investeringsvaror samtidigt. Eftersom de fysiska resurserna är knappa blir detta på lång sikt en omöjlig situation som måste sluta med en ekonomisk kris.
"Att alltså stigande konsumentpriser är ett av många symptom på inflation, och att varje kreditexpansion som går utöver den reella tillväxten är inflatorisk, även om den inte märks direkt i form av stigande konsumentpriser?"
- Inflation är en ökning av penningmängden. Prishöjningar eller prissänkningar har inget med denna definition att göra. Huvudproblemet med penninginflation (ökning av penningmängden) är att vissa företag gynnas på andra företags bekostnad.
Detta innebär att företagen inte kommer att få rätt storlek i förhållande till varandra. Exempelvis kan det innebära att järnmalmsgruvorna investerar pga en artificiellt låg ränta. Men samtidigt kan detta innebära att stålverken inte investerar. Stålverken kan inte ta emot järnmalmen i detta fall. Om stålverken ändå skulle investera måste stålet i sin tur tas emot av någon annan producent som har kapaciteten.
Slutligen måste det finnas en efterfrågan på konsumentvarorna. Huvudproblemet med detta är att konsumenternas efterfrågan först höjs kraftigt rent artificiellt och när detta skapar prisinflation (höjning av konsumentpriserna) så skapas istället en artificiciellt lägre efterfrågan. Detta kan enbart sluta med en ekonomisk kris.
Kaos skapas i ekonomin eftersom de nyskapade pengarna höjer intäkter och vinster inom de företag som först får tag på pengarna. Högre vinster innebär att investeringarna ökar, men också att de knappa resurserna kommer att tas ifrån företag med låga vinster. Om exempelvis underleverantörerna inte har investerat eller om de mottagande företagen inte kommer att investera, kan det bli kraftiga felinvesteringar som leder till ekonomisk kris.
Risken för inflation
Thorsten Polleit diskuterar detta i följande artikel "Inflation: What You See and What You Don't See":
http://mises.org/story/3522
"In sharp contrast, Austrians hold that inflation is an increase in the money stock, and that the upward drift of money prices is a consequence of a rise in the money stock; from the Austrians' viewpoint, rising prices are a symptom of an increase in the money stock."
- Stigande priser (även på tillgångspriser, aktier etc) är ett symptom på en ökning av penningmängden.
- Även en förhindring av sjunkande priser är prisinflation. Även om det inte skulle synas i KPI.
Att förhindra att bankernas tillgångar sjunker i värde är prisinflation:
"If, however, asset prices are kept from falling by monetary policy expanding the money supply, the mechanism of relative prices cannot do its job properly. It actually paves the way for making other prices — such as wages, and producer and consumer prices — go up."
Risken för penningdeflation kan skapa prisinflation:
"Markets are about to cause a contraction of credit and money supply; if banks are no longer willing to extend additional credit and call in maturing loans, credit and money supply will decline, leading to recession and deflation.
Such a development would be highly undesirable from the viewpoint of governments and their beneficiaries in particular; in fact, it would threaten their very existence. And it is from here that the real danger for even higher inflation comes."
"The policy of expanding the money stock is the foremost tool of government aggrandizement. It allows financing the state's income, public deficits, and elections, and for expropriating and corrupting members of society in the most subtle way."
Risken för prisinflation beror på om centralbanken är tvungen till att finansiera den statliga upplåningen. Det finns en politisk risk:
"Unfortunately, the latest developments — namely, increasing base money and the running up even bigger public deficits — don't support such a view.
Even though banks scale back on their lending activity, one should not forget that, under today's government-controlled fiat-money systems, the money stock can be increased at any time, in any amount deemed politically desirable."
Ola Berg, jag är inte längre säker på att Rogoff är påverkad av den Österrikiska skolan. Jag hittade en intervju med Rogoff av Schück (29/6) redan dagen innan seminariet i Almedalen (ej online). Där säger han att det inte finns någon strategi för hur USA:s stora statsskuld skall hanteras när räntorna börjar stiga. Alternativen är höjda skatter eller att "släppa fram" en högre inflation.
Rogoff anser att det inte är rätt tid för någondera. "Höjda skatter skulle äventyra konjunkturuppgången och inflationen stiger inte så länge ekonomin är svag." Rogoff väntar sig en lång period av svag tillväxt i USA och övriga världen. Men tydligen ingen inflation!
Grunden för denna bedömning är de amerikanska hushållens skuldsättning som måste minskas. Denna minskning skall tydligen bli så stor att importen påverkas ordentligt. Det måste till en enorm åtstramning eftersom importen bara motsvarar en tiondel av BNP. Kan vi tro på detta?
De olika tolkningarna av Rogoff illustrerar hur otillförlitliga svenska journalisters referat av ekonomisk-politiska tankegångar är. Dessutom verkar det som om Rogoff uttryckt sig dunkelt och motsägelsefullt. Det skulle ha behövts uppföljande och klarläggande frågor. Men det är kanske för mycket begärt av relativt okunniga journalister?
Per-Olof Persson, det går inte att använda en helt annan terminologi och definitioner av inflationen. Om en österrikisk kritik skulle vara relevant måste den översättas till modernt språkbruk. Annars handlar debatten bara om terminologiska missförstånd.
Det verkar av din beskrivning vara så att en del kommentatorer som vill göra sig märkvärdiga håller sig till Mises perspektiv på en "credit crunch". Då finns det fara för "inflation". Men Hayeks syn att centralbanken skulle stödja bankerna med nya pengar verkar mycket mera rimlig.
/DNg
Vi har inte haft någon inflation sedan vi gick över till en rörlig penningpolitik och en själständig riksbank.
Den måste förstås agera ansvarsfullt. Dit hör ett rädda det finansiella syftemet i nuvarande läge.
Även om nu mer pengar kommer ut på marknaden, i sig inflationsdrivande, så måste kraven på bankerna och finansinstituten vara hårda.
Det är lån och pengarna tillhör skattebetalarna.
Samma restrektiva politk måste gälla statsbudgeten. Att vi nu snabbt får en utveckling från 2 % i överskott till 2-3 % i underskott tyder på det.
Så snart konjunkturen vänder måste finanspolitiken åter bli inrikad på att nå de överskottsmål som EU satt upp.
Åtskilliga länder har levt på krita redan innan finanskrisen och det gällde även i hög grad USA, som nu knappast kan nå balans mellan intäkter och utgifter ens inom loppet av 10 år.
Det blir framtida generationer som får bära bördan.
Samma tecken kan även vi nu se när bromsen slagit till i det nya pensionssystemet, som utgått från att vi skulle få en kontinuerlig tillväxt.
Annars tycker jag att vi har åtskilliga tecken som visar på en låg inflation.
Dit hör ränta, sjnkande bostadspriser, alltmer rea, lägre löner, krav på ökad produktivitet och en mängd annat.
En del har det trots kris bra. Andra nu dåligt, men med en konjunkturvändning och alltfler äldre komer även ungomen snart i på arbetsmrknaden.
Per Fredö
Per-Olof Persson, det går inte att använda en helt annan terminologi och definitioner av inflationen. Om en österrikisk kritik skulle vara relevant måste den översättas till modernt språkbruk
Visst bör man normalt använda sig av gängse definitioner. Men i fallet med "inflation" tycker jag det finns starka skäl att streta emot (men hela tiden tydliggöra vad man menar). Priser är resultatet av en komplex process där i huvudsak två krafter kämpar mot varandra, penningmängd och utbud. Att definera inflation som prisförändringar tenderar att dölja de bakomliggande krafterna och leda till felaktigt tänkande i stil med "så länge inflationen är låg o stabil finns det ingen anledning till oro". Exakt det tänkandet lurade alla etablerade ekonomer på 20-talet (utom Mises o Hayek och ett fåtal till), och det är likadant idag. Dessutom är definitionen mycket praktisk för centralbankerna eftersom det gör det enklare för dem att skylla prisökningarna på alla andra utom den verkliga "boven", dvs. de själva och de privata bankerna. Prisindex är dessutom mycket enklare att manipulera, t.ex. genom att ta bort varor som stiger mycket i pris, ändra viktning av varor o tjänster osv.
På samma sätt är det med BNP-definitionen. Den styr tänkandet kring ekonomin så att uppfattningen blir att BNP "är" hela ekonomin, vilket är smått bisarrt när en mycket stor del av produktionen inte är med. När konsumtionen utgör runt 70% av BNP, som är hela ekonomin, blir recepten mot lågkonjunkturer därefter. Det enda som gäller är att "stimulera" ekonomin med mer konsumtion trots att samma ekonomer ibland samtidigt hävdar att lågkonjunkturen orsakats av överkonsumtion, och trots att detaljhandeln alltid klarar sig bäst (hur förklarar ekonomer och ekonomijournalister det?)
Kort o gott, definitioner spelar roll. Dåliga definitioner leder lätt till dåligt tänkande.
Skicka en kommentar
<< Home