Alarmismen om statens underskott överdrivs av S
Socialdemokraten Östros påstår att regeringen vidtar farliga ofinansierade åtgärder mot krisen idag. Men hans egen regering vidtog avsevärt större åtgärder under den ganska milda IT-krisen. Det visar ett diagram från Konjunkturinstitutet.
Det har under krisen det senaste året funnits en obenägenhet från regeringens sida att ta till finanspolitiska åtgärder för att motverka konjunkturnedgången. En del av denna motsträvighet motiveras av att oppositionen driver linjen att den borgerliga regeringen inte kan hantera statens finanser och att vi skall få en upprepning av början av 90-talet och slutet av 70-talet. Thomas Östros (S) återkommer ofta till att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg vidtar ofinansierade åtgärder "med hjälp av sedelpressarna" som leder till "ett statsfinansiellt moras" som riskerar att räntorna höjs och valutan sjunker.
Men både det Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet, som Östros refererar till när det passar, förordar en mer expansiv finanspolitik än den som regeringen bedriver. KI har i sin rapport (pdf), som jag skrev om igår, gjort en prognos om den kommande finanspolitiken för de närmaste två åren. Både 2010 och 2011 förutsätter man att ofinansierade åtgärder på 25 mdr kr vardera kommer att genomföras. De fördelas lika på skattesänkningar och utgiftsökningar. Trots detta kommer räntan på statsskulden inte att utvecklas på något alarmerande sätt, se diagrammet nedan:
Vi ser att de svåra förhållandena på 90-talet med en andel för statsskuldräntan på 6 procent av BNP inte alls tenderar att upprepas. En förklaring är att underskotten idag är långt mindre än under 90-talskrisen. En annan är att ränteläget nu är mycket lägre än på 90-talet. Det beror till en del på att vi har ett överskott i utrikeshandeln på ca 6 procent av BNP mot ett underskott på 90-talet.Läget är alltså helt annorlunda idag än tidigare. Ändå agerar Östros som om ett nytt 90-tal står för dörren. Varför denna alarmism? Inte ens det offentliga underskottets storlek är i närheten av 90-talets, se diagrammet nedan:
Här ser vi istället en intressant effekt på underskottet i samband med den ganska oförargerliga IT-kraschen. Då stagnerade den svenska exporten medan den nu minskade nästan 20 procent (diagram igår). Den socialdemokratiska regering som Thomas Östros satt med i som utbildningsminister lät underskottet (saldot) öka med drygt 5 procent av BNP. Hittills har alliansregeringen låtit saldot försämras med 6 procent av BNP.Försämringen är inte värre än att trots 50 miljarder ytterligare i ofinansierade åtgärder så kommer de offentliga inkomsterna i kronor räknat att vara praktiskt taget oförändrade mellan 2008 och 2011:
Konjunkturinstitutet har också beräknat den del av underskottet som beror på finanspolitiska åtgärder. Det kallas "förändring av konjunkturjusterat sparande". Med konjunkturjusterat sparande avses hur stort underskottet/överskottet skulle vara utan störningar från lågkonjunkturen. Vi ser i nedanstående diagram en närmast sensationell skillnad i hur spendervillig den socialdemokratiska regeringen var under den milda IT-kraschen och hur den borgerliga regeringen håller emot ofinansierade åtgärder idag:
Socialdemokraterna expanderade finanspolitiken med 2 procent av BNP år 2002 så att det blev ett litet underskott i den konjunkturneutrala utvecklingen (streckad linje). Den borgerliga regeringen expanderar finanspolitiken 2009 med drygt 1 procent av BNP - alltså avsevärt mindre under en mycket värre kris. Dessutom håller sig saldot för den konjunkturneutrala utvecklingen på ett överskott på 2 procent 2009 för att därefter sjunka till 1 procent när den av KI antagna finanspolitiska expansionen fortsätter.Att det faktiska underskottet (heldragen linje) är avsevärt större beror på att konjunkturen i sig försämrar de offentliga finanserna även om inga åtgärder vidtas. Och då ser vi att dagens lågkonjunktur är värre än under IT-kraschen. Men trots detta vidtog Östros' egen regering betydligt mer kraftfulla budgetförsvagande åtgärder än dem som nu kritiseras av Östros.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Thomas Östros, budgetunderskott, stabiliseringspolitik, finanspolitik, finanskris, expansion, konjunkturen, arbetslöshet, skuldsättning, statsskuld, statens underskott, underfinansiering, finanskrisen, nationalekonomi, regeringen, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi, partipolitik vänster
posted by Danne Nordling @ 10:19
11 comments
11 Comments:
Kan det bero på att under S-tiden så 'tvingades ingen ut på gatan'?
Idag så behöver AMS 2000 jobb, i månaden, för dom som blir totalt utstämplade ur deras system.
Dessa flyttas mer eller mindre från Regeringens budget och hamnar på kommunernas utgiftskonto.
Alla får bostadsbidrag, många får även sossbidrag.
Detta gör att folk tvingas ta från 'sista skärven' dom hade, 'Ann Wibbles' 'årslön på banken'.
Under S-tiden kunde du ju 'stämpla i evinnerlig tid'.
Och du hade dina 80%, 65-70 i verkligheten.
Nu 53% tror jag !!!
Nu trappas det ner i rask takt till total utstämpling, inom några år, och Staten har fixat sitt underskott genom att folket måste 'dammsuga' börsen, och tvingas till att låna till överlevnad.
Om 100 000 personer lånar 10 000:- eller säljer ut 10 000:- , en del av sin 'överlevnad', för att överleva, så har staten sparat 1-miljard juu.
Många hus idag säljs just av den anledningen.
Statens nya regler tvingar till detta.
Nils Lindholm, det du säger talar väl närmast för motsatsen som seriös strategi för Socialsdemokraterna?
När S hade makten var det dessutom inte lika viktigt att vidta en finanspolitisk expansion (IT-krisen) eftersom de sociala systemen var mer frikostiga. Ändå gasade man på ordentligt.
Nu när de sociala systemen är nedtrappade skulle man behöva gasa mycket mera - dessutom är krisen mer allvarlig. Ändå agerar Östros på ett sätt som leder till att en regering, som redan i sig är konservativt försiktig, hotas av oppositionen skräckpropaganda för ruinerade statsfinanser. Östros försämrar ju för sina egna väljare.
Är det syftet? Det blir lättare att vinna röster om det finns fler arga arbetslösa eller sådana som hotas av arbetslöshet.
En rakryggad opposition hade istället hållit fram sin egen politik under IT-krisen som en förebild för att det inte är så farligt att öka underskotten i en lågkonjunktur.
/DNg
Danne som vanligt så är dina inlägg läsvärda.
Var finns kostnaden om vi trycker lite pengar och delar ut till folket?
Jag tror att sedelpressen löser vårt problem nu, men som du klokt sa en gång förut så kommer stimulansen först i uppgången av ekonomin.
Ola, om regeringen skulle uttrycka sin stimulanspolitik i termer av att "trycka pengar" skulle oppositionen och en rad andra bedömare inte kunna låta bli att skrika i alarmistisk falsett och därigenom driva fram olika irrationella beteenden både hos allmänheten och i finansvärlden.
Men regeringen kunde göra det mera försiktigt. RB kunde köpa upp obligationer så att staten kunde emittera statsobligationer utan att räntan steg. Räntan på RB:s obligationer skulle sedan levereras in till staten och netta ut en del av statsskuldräntan. Vi skulle inte ens få en ökning av den idag blygsamma belastningen från statens räntebörda i det första diagrammet ovan.
Den samhällsekonomiska kostnaden för ökade stimulanser är den framtida risken för överhettning och inflation. Om man inte ser upp får man snedvridningar som sänker tillväxten sett över en längre period.
Det gäller att navigera mellan Schylla och Charybdis. Men både regeringen och oppositionen håller för hårt åt styrbord så att arbetslösheten blir onödigt stor.
/DNg
Danne
Det första du sa är nog helt sant, politiker, medborgare och FÖRETAGSLEDARE FÖRETAGSEKONOMER kan inget om nationalekonomi.
”Den samhällsekonomiska kostnaden för ökade stimulanser är den framtida risken för överhettning och inflation.”
Sant men det har inte hänt och det är bara en risk, som vi borde kunna motverka om det skulle bli så. Men vi vet att politikernas politik nu leder till arbetslöshet.
Hur ska man tolka det? Vill politikerna ha en kris nu för att slippa en eventuell kris senare?
Min åsikt är att vi borde frysa lönerna i ca 4år direktörer också och ta bort en del idiotiska bonusar.
Inflation är den största risken tror jag, den kan hållas nere om vi lyckas stoppa löneökningar.
(sedelpressen är inte skadlig om lönerna är rimliga)
Skador som krisen har orsakat i ekonomin riskerar att öka priserna, mindre produktion med samma investering ökar priset på varan, fler problem har krisen orsakat.
Produktiviteten har nog förstörts en del, inflationsrisk.
”Den samhällsekonomiska kostnaden för ökade stimulanser är den framtida risken för överhettning och inflation.”
- Den samhällsekonomiska kostnaden för ökade stimulanser är på lång sikt avindustrialisering. Ett viktigt empiriskt bevis på detta är att Sverige hade en stor industri på 1960-talet som därefter har krympt. Ekonomin har därefter blivit mer konsumtionsinriktad (försäljning av varor och tjänster direkt till konsument) och inriktad på spekulation (finansiella tjänster).
Om vi bortser ifrån skattehöjningar och ökade regleringar, föll valutasamarbetet Bretton Woods 1971. När detta samarbete försvann började alltfler länder att öka penningmängden för att dels nå konkurrensfördelar och dels för att minska arbetslösheten. Vi vet alla att detta keynesianska experiment misslyckades.
Detta beror på att följande nationalekonomiska antaganden är felaktiga:
1. Att ekonomin enbart består av två steg: produktion och konsumtion.
2. Att produktionen inte tar tid, dvs produktion och konsumtion uppkommer samtidigt.
3. Att nyskapade pengar inte kan förändra ekonomins relativprisstruktur och därmed leda till en förändring av produktionsstrukturen.
I verkligheten består produktionen av mängder av produktionssteg och produktionen börjar långt innan (ibland flera år) det finns färdiga konsumentvaror. Produktionen i en ekonomi kan aldrig börja med att människor vill köpa konsumentvaror. Produktionen i en ekonomi börjar med att entreprenörerna använder sparade pengar till att skaffa produktionssresurser.
Exempelvis måste skogsägarna plantera träd 70 år innan dessa kan bli papper till skrivaren. En blyertspenna tar ett par att producera osv. Produktionen är en process som sker genom mängder av steg och denna process tar tid.
Det tar således väldigt lång tid för de nyskapade pengarna att nå stegen som befinner sig längst ifrån konsumenterna (industrin). Men detta innebär också att de nya pengarna långt tidigare har bjudit upp priserna på de resurser som industrin använder. Kostnaderna stiger före det intäkterna stiger.
Detta gör det olönsamt att investera i industrin och investeringarna görs i stället i stegen närmast konsumenterna (köpcentrum, sportarenor etc). De tidiga stegen nås genast av de nya pengarna om de används till konsumtion och spekulation. Intäkterna stiger innan det kostnaderna hinner stiga. Detta skapar högre vinster i dessa steg jämfört med de andra stegen.
” - Den samhällsekonomiska kostnaden för ökade stimulanser är på lång sikt avindustrialisering. Ett viktigt empiriskt bevis på detta är att Sverige hade en stor industri på 1960-talet som därefter har krympt. Ekonomin har därefter blivit mer konsumtionsinriktad (försäljning av varor och tjänster direkt till konsument) och inriktad på spekulation (finansiella tjänster).”
Felet kan vara en övervärderad krona varor produceras då billigare utomlands,
Nu tar industrin hem en del produktion.
Att sätta fart på sedelpressarna innebär inget annat än en inflation, som vi i nuläget har kommit ur och som vi inte heller ska återgå till.
Vi har nu själva verket en måttlig deflation.
Det beror på sådant som återhållsamhet i de offentliga finanserna, lågräntepolitiken,de låga elpriserna,sänkta priser på både kapital-och konsumtionspriser.
Vi har också haft återhållsamhet vad gäller att ge bankerna nödvändiga garantier och inte delat ut statliga subventioner till företagsamheten.
De har i stället gått till den arbetsintensiva delar av ekonomin med begränsat stöd till den kommunala sektorn och med ökat stöd till en mer marknadsinriktad arbetsmarknads-och utbildnningspolitik.
Dessa "stimulanser" är dock väsentligt lägre än den splittrade vänsterns högst betydande överbudspolitik.
Detta skapade överskott i de offentliga finanserna under högkonjunkturen som vi nu kan knapra på utan att allvarligt försvaga statsskulden.
Kostnaden för den har också blivit lägre.
Vad som nu behövs för att minska arbetslösheten är fortsatta ekonomiska stimulander i form av jobbavdrag och minskade kostnader för näringslivet.
Det kanse kan resultera i att sysselsättningsnivån kan öka med 200000 till 300000, men samtidigt till att vi varaktigt kan få högre arbetslöshet med 100000 jämfört med nu.
tt skäl till detta är att vi som exportberoende land inte kan räkna med kraftigt ökad sysselsättning inom denna sektor.
/Per Fredö
Ola, du har nog rätt i att det fortfarande bara är en risk att stimulanspolitik leder till försämrad tillväxt genom överhettning och inflation. Vi har inte sett att man dimensionerat stabiliseringspolitiken fel så att tillväxten blir sämre sett över längre sikt.
Jag tror däremot inte att politikerna på något sätt skulle avväga en riskerad försämring nu mot en mindre risk för kris senare. Det är istället en sk idiosynkrasi hos dem mot underskott som innebär att kris nu för sysselsättningen är ofrånkomlig för en långsiktigt "sund" utveckling. Någon rationell kalkyl har de inte gjort.
Begränsade löneökningar kan sannolikt hjälpa framöver. KI har räknat med en lägre takt än tidigare och genom ökad produktivitet får vi en möjlighet att hålla den inhemska kärninflationen nere. Stigande krona ger också press nedåt på inflationen och hämmar behovet av att höja styrräntan.
Per-Olof Persson, har vi anledning att tro att stimulansåtgärder i begränsad omfattning skulle leda till "avindustrialisering"? Sverige har haft en relativ minskning av industrins betydelse under många årtionden. Är detta ett bevis för din tes? Kan vi inte vänta oss att detta är en naturlig process för ett samhälle som gått från industri till tjänster? Vi har ändå fortfarande en kraftfull exportindustri som genererar ett avsevärt överskott i handelsbalansen.
Men vi borde ha kunnat ha haft en ännu större exportindustri och ännu större import och därmed högre välstånd. Orsaken till detta är snarare en för hög kostnadsutveckling under flera decennier än en för hög efterfrågan genom för låga skatter och sparande.
På kort sikt kan stabiliseringspolitiken inte göra mycket. Men den kan ändå förhindra att en överdriven försiktighet leder till minskad konsumtion. Den kan också upprätthålla "de automatiska stabilisatorerna" när de inte är så automatiska (t ex kommunerna och i viss mån a-kassan). Detta leder inte till avindustrialisering.
På längre sikt är stabiliseringspolitikens viktigaste uppgift inte att motverka uppkommande balansrubbningar utan att förebygga att det blir endogena störningar av typ överinvesteringar i bostadsbyggande eller för höga löneökningar. Men om exporten kollapsar genom en irrationell kreditåtstramning måste stabiliseringspolitiken åtminstone motverka åtstramningen och skräcken hos hushållen för en nedgång som innebär att sparandet ökar och förvärrar krisen.
Per Fredö, att sätta igång sedelpressarna när vi har s k "credit crunch" innebär inte inflation. Det är tvärtom en nödvändighet för att återställa rimliga förhållanden på kreditmarknaden inom ramen för det system vi levt med under åtminstone ett århundrade.
Den fråga som återstår är huruvida den realekonomiska utvecklingen också kräver en ytterligare stimulans med hjälp av ofinansierade åtgärder. Det anser KI. De ser inte att detta leder till inflation.
Någon verklig dflation föreligger inte. Vi har nu den högsta 'kärninflationen' på många år (2,4 %). Men KI förutser att den skall minska till 1 procent. Regeringen har varit mer försiktig än Persson-regeringen under IT-kraschen att utdela stimulanser.
Frågan är om vänstern står för en mer expansiv politik med större underskott idag än regeringen. Lyssnar man på Alliansens företrädare säger de att så är fallet. Men har de visat upp någon kalkyl som bevisar detta? Nej, jag tror inte det.
Vi har fått en tävling mellan sossarna och de borgerliga om vem som är mest emot sedelpressarna. Men det är bara tom retorik. KI visar att de borgerliga är ganska restriktiva jämfört med s-regeringen 2002. Men Östros försöker göra gällande att regeringen nu är statsfinansiellt oansvarig. Då kan han ju inte förorda en ännu mer expansiv politik. Den som kan bevisa detta har kommit på något mycket sensationellt.
Det återstår att se...
/DNg
Det är oundvikligt att i nuvarande läge med finanskris och starkt stigande arbetslöshet genomföra en rad åtgärder, som är ofinansierade.
Det sker inom den offenliga sektorn och huvudsakligen genom att både stat och kommuner lägger budgetar som inte är helt finansierade.
Vi kan genomföra detta utan större komplikationer.
Det beror på att vi under åren med högkonjunktur genomförde en budgetpolitik enligt EU:s rekommendationer, det vill säga två procent i överskott. två procent i underskottt av BPN/invånare.
Vi samlade i ladorna helt enkelt medan flertalet andra EU-länder la budgetar på 4 till 7 procent minus.
Vi kommer sannolikt se en skillnad mellan alliansens budget och vänsterns, om den nu verkligen blir gemensam, där vänstern kommer att spendera väsentligt mer.
Det kan röra sig sig om 50 till 100 miljarder och hela dessa belopp kommer att vara inriktade på att förstärka den offentliga sektorn.
Därutöver blir kritiken mot alliansen att deras budgetförslag med t ex ytterligare jobbavdrag är ofinansierade.
Alliansen däremot kommer här att fördela en stramare budget genom att lägga ungefär hälften på stimulansr av den privata sektorn.
Vad gäller KI så är deras prioriteringar alltid lite mer av ökat budgetunderskott, därtill använd dessa medel till stimulanser av den "arbetsintensiva"sektorn, dvs kommunerna.
Sedan erkänner man även klädsamt att skattesänkingar kan vara gynnsamma för den ekonomiska utvecklingen, men i så fall på längre sikt.
Hur lång sikt framåt ingår inte i prognosen.
Det gäller att uppträda som en statlig myndighet.
/Per Fredö
Per Fredö, jag tror inte att KI har någon dold agenda när de kommer med sina rekommendationer. Inte heller finanspolitiska rådet. SN beskylldes i höstas av Borg för att passa på att motivera sina käpphästar med stabiliseringspolitik. När jag pratat med dem har jag inte funnit att detta skulle vara sant.
F ö har KI antagit att hälften av stimulansåtgärderna skall bestå av skattesänkningar och hälften utgiftsökningar. Det där med "längre sikt" verkar gälla något annat.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home