Moraliska principer för omfördelning

Av alla efter förmåga, åt alla efter behov. Eller omfördelning för att maximera summan av skillnaden mellan lust och olust för alla? Staten kan omfördela så att de sämst ställda får maximalt bra eller åtminstone grundtrygghet. Kanske omfördelning bara är moraliskt tillåten för att garantera en minimal stat?

Det har under filosofins historiska utveckling framlagts olika försök att formulera moraliska system. Utgångspunkten har varit att filosoferna noterat att befolkningen iakttagit vissa seder i beteendet gentemot varandra. Men det har också funnits färdiga listor med moraliska bud, som för länge sedan formulerats av okända nedtecknare - exempelvis Dekalogen. Ett lika gammalt försök att formulera en allmängiltig princip utgör den s k "gyllene regeln". I modern tid har en variant av denna formulerats av Immanuel Kant i form av "det kategoriska imperativet" (1785).

Ungefär samtidigt med Kant formulerade Jeremy Bentham nyttomoralens principer om "största möjliga lycka åt största möjliga antal". Läran kom av hans efterföljare J S Mill att benämnas "utilitarism" 1863 (efter en term i en roman av John Galt). Bentham trodde att han upptäckt den underliggande principen för den västerländska människans moraliska handlande. Men utilitarismen fick som teori ett eget liv och fördes av Henry Sidgwick in på nationalekonomins område. Den fick denna väg en matematiskt avancerad utformning av F Y Edgeworth 1881 och speciellt för skattepolitiken 1897. Närmare bestämt blev resultatet ett förordande av starkt progressiv beskattning.

Om det bara vore så att att utilitaristernas spekulationer om hur ett moralsystem skulle se ut hade begränsat sig till individernas privarmoral hade deras missledande tankar inte ställt till så stor skada. Men politikerna tog till sig nyttomoralen och använde inte bara dess fördelningspolitiska anvisningar utan också dess praktiska rekommendation att "ändamålen helgar medlen". En hel del av 1900-talets mindre tilltalande historia har säkerligen varit en följd av utilitaristiska influenser.

Ödets ironi medförde dessutom att en ny filosofisk strömning i början av 1900-talet kom att konservera den implementerade utilitarismen trots att nytänkandet underkände hela moralens grundvalar. I Sverige kallades denna strömning "värdenihilism", i andra länder emotivism. Resultatet av föreställningen att man inte kan resonera meningsfullt i moraliska frågor blev att det dröjde ända till början av 1970-talet innan ett alternativ till utilitarismen som grunden för statsmoralens principer i fördelningsfrågor började utvecklas.

Det var Harvardfilosofen John Rawls som genom sitt verk A Theory of Justice 1971 återupprättade den politiska filosofin genom en metod att diskutera fördelningsfrågor på ett opartiskt och icke-moraliserande sätt. Utgångspunkten var en tänkt "ursprungsposition" (OP) där man på ett opartiskt sätt skall komma överens om en omfördelningsprincip för det framtida livet i ett samhällskontrakt. Liknande ansatser hade tidigare gjorts av nationalekonomen John Harsanyi, Nobelpristagare 1994, men på ett matematiskt otillgängligt sätt som fick föga genomslag.

Rawls diskuterar hur rationella individer med normalt egenintresse och utan avundsjuka men med en känsla för "rent spel" i en situation med osäkerhet kommer att resonera för att hitta en omfördelningsprincip som alla kan bli överens om. Genom att tillämpa beslutsstrategin "maximin" kommer man enligt Rawls fram till det han kallar "differensprincipen". Den säger att alla avsteg från en helt jämn inkomstfördelning måste kunna motiveras genom att de maximalt förbättrar situationen för de sämst ställda.

Gynnandet av de sämst ställda innebär att utilitarismens enkla princip om lika hög inkomst till alla fick ett grundskott genom att denna princip inte kommer att väljas i OP. Men inte heller utlitarismens utvecklade princip att tilldelningen främst skall ske till dem som kan utvinna störst nytta härav skulle bli vald. Samtidigt avvisades också den enkla maximeringen av summan av allas inkomster. Grunden för detta bygger på vanliga människors obenägenhet att ta farliga risker. De vill ha trygghet hellre än utsikter till höga inkomster enligt Rawls. (För en mer ingående beskrivning av Rawls' teori se min artikel från okt 2005.)

Om man accepterar de konstgrepp som Rawls introducerar för att få fram ett resultat kan man konstatera att resultatet bygger på ett frivilligt kontrakt. Det blir då litet poänglöst att kritisera Rawls' teori utifrån att han inte beaktar individernas rätt till frihet. Denna rätt ingår f ö i andra delar av kontraktet. Rawls menar helt enkelt att det är rationellt att frivilligt uppge en stor del av friheten att få behålla vad man tjänar i utbyte mot maximal trygghet. Man kan dock kritisera Rawls' resonemang för att det är alltför pessimistiskt och att individerna snarare kommer att välja grundtrygghet än maximal utdelning åt dem som skall få minst. Till detta återkommer jag.

Ett helt annat sätt att angripa Rawls kom från Harvardfilosofen Robert Nozick 1974. Han utgår också från rätten till frihet. Men denna är inte resultatet av en tänkt kontraktssituation utan utgör ett axiom som ansluter till en lång, frihetlig tradition. Om man accepterar detta konstgrepp kan man sedan härleda vilken typ av samhällskontrakt som kommer att växa fram bland individerna.

Detta kontrakt blir enligt Nozick en summa överenskommelser om en minimal stat som endast har till uppgift att skydda de ursprungliga rättigheterna och upprätthålla nya kontrakt. Någon tvingande omfördelning utöver finansieringen av minimalstaten blir därför inte tillåten. All omfördelning i övrigt måste vara omedelbart frivillig eller en följd av frivilliga kontrakt. Trygghet kan enbart fås genom försäkringar eller välgörenhet.

Skillnaden mellan Rawls och Nozick kan sålunda kokas ner till valet mellan ett antal kontrakt i situationer där man vet vilka egenskaper man har och ett där man inte vet detta. Om vi antar att människan besjälas av ett avsevärt egenintresse kommer inkomstskillnaderna med Nozicks teori att bli avsevärda - men samhället i sin helhet blir också rikt. Om egenintresset är svagare kommer frivillig omfördelning att utjämna inkomstskillnaderna en hel del. Samtidigt finns det skäl att tro att samhället inte blir lika rikt.

Reaktionen gentemot Nozicks teori från vänsterhåll är kraftigt avståndstagande. Det kan tyckas vara förvånande eftersom det är bland dessa grupper som övertygelsen att människans natur är altruistisk, är som starkast. En solidarisk människa är väl en utmärkt grund för Nozicks tanke att organisera frivilliga delsamhällen i det "utopiska" stadiet? De mera pessimistiska konservativa, som anser att människan egentligen mest är ond, har mera fog för att förorda tvång, kan man tycka.

Slutligen bör nämnas den marxistiska omfördelningsprincipen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Den formulerades egentligen av Louis Blanc redan 1839 och omnämndes bara i förbigående av Karl Marx 1875. Någon programmatisk analys av hur denna princip skulle rättfärdigas eller fungera i ett socialistiskt samhälle har jag inte sett. Men den har granskats av etikforskaren Jan Tullberg som ser den som en sorts kvalificerad utilitarism. Behovsprincipen är utilitaristisk och även förmågeprincipen är det - jämför med progressiv beskattning. Om man ställer dessa principer mot varandra och ser lång arbetstid som en plikt för dem med hög produktiv förmåga maximeras lyckan om de lågproduktiva enbart konsumerar och de högproduktiva arbetar hela sin vakna tid.

Marxismens princip kanske kan ses som en variant av Rawls' "maximax-princip" som han brukar illustrera med ett slavägarexempel. Normalt riskaverta människor skulle inte välja en sådan princip i ursrungspositionen. Och något annat sätt att rättfärdiga socialismen är svårt att se.

Läs även andra bloggares åsikter om omfördelning, utjämning, moral, etik, Kant, Rawls, Nozick, Marx, utilitarism, socialism, rättigheter, skatt, progressiv skatt, filosofi, politik på intressant.se