Fattigdom och välfärdspolitik

Om socialt arv betämmer barns inkomster som vuxna är det något fel på välfärdpolitiken att fattiga får fattiga barn. Men om det är teoretisk svagbegåvning som går i arv är den svenska lägre socioekonomiska rörligheten inte förvånande.

Välfärdspolitiken är i industriländerna fokuserad på att genom förstatligad produktion av välfärdstjänster tillhandahålla individuella nyttigheter. Syftet med denna organisationsform är oklart men sannolikt paternalistiskt. Pessimistiska bedömare kan hävda att det inte finns något sakligt syfte alls utan resultatet är en följd av ren intressepolitik.

En annan uppgift för välfärdspolitiken är att lindra fattigdomsproblemet. Tanken är då att en omfördelning från mer välbeställda till fattiga enklast sker om staten också producerar de tjänster som de fattiga skall konsumera. Detta kan i sin tur motiveras med effektivitetsargument eller med paternalism riktad i första hand mot de fattiga. Även de välbeställda kan inkorporeras i den statligt tillhandahållna tjänsteproduktionen.

Detta att mindre behövande skall omfattas kan motiveras med stigmatiseringsargument utifall att enbart de fattiga skall omfattas. I Sverige tillkommer också ett något manipulativt betonat argument: genom "generell välfärdspolitik" kan den faktiska omfördelningen göras mer omfattande än med en mera selektiv politik. Detta sägs bli möjligt genom att det för medborgarna är svårt att utvärdera sambandet mellan skatteinbetalningar och erhållandet av välfärdstjänster. De välbeställda kan förmås att tro att deras skattepengar främst tillfaller dem själva i form av offentliga välfärdstjänster.

En av välfärdpolitikens strukturella metoder är att inrikta sig på de fattigas barn. Även om vi inte har ett regelstyrt klassamhälle så finns det problem kvar. Teorin säger att det finns ett "socialt arv" i form av torftiga miljöer som medför att de fattigas barn också blir fattiga som vuxna. Det gäller att med statliga åtgärder bryta dessa mönster så att barnen kan klättra på den sociala stegen. Föräldraförsäkring, förskola och uppföljande åtgärder i skolan är metoder som vi berömmer oss av i Sverige. Alla skall inte bara ha lika chanser utan de facto också lika möjligheter.

Därför blir uppbragtheten betydande när undersökningar visar att den sociala rörligheten i Sverige inte är vad man kunnat vänta sig av jämlikhetspolitiken. I Dagens Nyheters huvudledare 5/9 redovisar man en OECD-studie där man undersökt sambandet mellan föräldrars inkomst och den inkomst deras barn får som vuxna. Ett resultat är att USA, Italien och England har ett starkt samband mellan föräldrars och barns inkomster. Däremot är den ekonomiska rörligheten som störst i Danmark, Norge, Finland, Australien och Kanada. Sverige har klart lägre socioekonomisk rörlighet än övriga nordiska länder.

Orsaken till att Sverige är mindre egalitärt än våra nordiska grannländer ges ingen förklaring i OECD-rapporten. Men man pekar på att jämställdhet kan ha bieffekten att den sociala rörligheten minskar. Sannolikheten att människor gifter sig med någon på samma socioekonomiska nivå ökar när kvinnorna utbildar sig och yrkesarbetar. Barnen får då ett mera homogent socialt arv, skriver DN.

Några recept för att råda bot på denna tendens har inte DN. Mer måste göras när barnen är små, skriver man - i synnerhet för dem som har svagt stöd hemifrån. Men vad betyder det konkret? Det får vi inte veta.

Antag att en väsentlig orsak till barnens inkomstnivå inte är deras sociala arv utan deras intelligens. Om intelligens går i arv (genetiskt och på annat sätt) kommer borttagandet av regelbaserade hinder och tillhandahållandet av studiemedel efter en generation att resultera i ett nära samband mellan föräldrars och barns ekonomiska nivå. Jämställdhet kommer att ha en likartad effekt som den som OECD-rapportens författare påtalar. Sveriges resultat i studien är i så fall inte förvånande. Mer anmärkningsvärt är då att övriga nordiska länder har ett svagare samband.

Detta påverkar också vilka möjligheter som står till buds för att lindra fattigdomsproblemet. Åtgärder som med milt tvång skall förmå de fattigas barn att bli som medelklassbarn kommer då att till en del misslyckas. Om studiebegåvning saknas kommer tillhandahållandet av i stort sett enbart teoretiska utbildningar att upplevas som frustrerande. Organiserad läxhjälp efter skoldagen för att kompensera bristande teoretisk förmåga kommer främst att upplevas som en repressiv tvångsåtgärd och inte som "hjälp". Jakten på "dem som har svagt stöd hemifrån" kan riskera att slita sönder samhället.

Slutsatsen borde bli att två möjligheter står till buds: 1) Fattigdomsproblemet går delvis inte att lösa utan det kan enbart överskylas med subventioner och bidrag, 2) De mindre intelligenta kanske kan göras mer intelligenta.

2. Det anses att intelligens inte enbart är en följd av genetiskt arv. Miljön under barnets första levnadsår har också en betydelse som blir bestående resten av livet. Sålunda har forskningen pekat på att spädbarnsmödrars emotionella tillgänglighet under de första 1,5 åren efter nedkomsten påverkar barnet varaktigt. Mödrar kan genom depression, psykos, hårt arbete eller drogmissbruk få barn som tio år senare visar sig vara svagbegåvade. Till detta kommer andra faktorer som den s k Flynn-effekten vilken trendmässigt förbättrar allas resultat i intelligenstester. Men den har kanske inte någon effekt på de svagbegåvades möjligheter att själva förbättra sina inkomster.

Det är alltså genom mer rigorös kontroll från myndigheternas sida av hur spädbarnsmödrarna lever sina liv som de svagbegåvades andel kan minska. "Tidigare blir bättre" satte DN som rubrik på sin ledare. Men anade man vad detta skulle kunna innebära för ett frihetligt samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, välfärd, välfärdspolitik, generell välfärd, omfördelning, socialt arv, intelligens, klassamhälle, inkomstskillnader, inkomströrlighet, klyftor, utjämning, ideologi, filosofi, politik, ekonomi på intressant.se