Snällism eller hierarki?

Det snälla samhället medför till slut att det brinner i förorterna. Unga män måste lära sig underordning. Det behövs mer av marknadsekonomins hierarki. Utanförskapet måste för vår säkerhets skull lösas även med statlig verksamhet.

En av de mest grundläggande motsättningarna i de utvecklade samhällena går mellan dem som å ena sidan klarar sig dåligt och presterar mindre och dem som å andra sidan är framgångsrika och högpresterande. Gränsen mellan under- och övergruppen kan dras på olika sätt i olika sammanhang. Idag när det varje natt brinner i Uppsala och Göteborg ser man undergruppen som ganska begränsad. Men likväl beskrivs situationen i samma övergripande termer som den generella motsättningen.

Professor Ove Sernhede, kulturvetenskpen i GU, säger i Sv d 1/9 att förorternas ungdomar "kämpar inte bara mot arbetslöshet och dåliga resultat i skolan, utan också med känslan att vara klassad som andra klassens medborgare. Det här är ett uttryck för känslan av hopplöshet och frustration som har funnits under ytan länge." Han anser att "hårdare tag" skulle förvärra situationen.

Mot denna syn uttalar sig Aje Carlbom, socialantropolog vid Malmös högskola, som i slutet av 90-talet bodde tre år i Rosengård för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrare. Det är de unga männen som måste behandlas hårdare:

"Man måste sätta upp hårda regler och inte tolerera oförskämdheter och kaxiga uttryck. Mot unga män måste man vara bestämd, man kan inte vädja till dem att ta det lugnt."

Jag skulle här vilja lansera de två olika synsätten som "snällism" respektive "hierarki". Så länge klassamhället bestod fanns det alltid en betydande grupp kompetenta i undergruppen som ville ha förändring. En del kunde göra en klassresa men de flesta kanaliserade sin frustration politiskt eller fackligt. De verkade för snällism och opponerade sig mot arbetsdelning, arbetsspecialsering, underordning under mer kompetenta, hierarki, löneskillnader och "klyftor".

Den andra guppen, som kunde utveckla en formidabel produktionsförmåga om specialisering blev möjlig, övertog det gamla samhällets hierarkiska strukturer men omvandlade dem till att bli betingade av förtjänst och skicklighet. Tillsammans med marknadssamhället konkurrens kunde ett högt välstånd utvecklas med ganska stor frihet för individerna. Men behovet av över- och underordning försvann inte även om det gjordes mera humant än i det gamla överhetssamhället.

I snällismens förlängning ligger Utopia där alla har arbete och trygghet i ett antal stora kollektivfabriker. Men inte heller i Thomas Moores socialistiska förebild försvinner underordningen. Det stora misstaget var att han i stort sett hoppade över hur den ekonomiska styrningen skulle gå till i Utopia. Drömmen om ett samhälle utan underordning kunde därför bestå i århundraden.

Marknadsekonomin har dock effekten att det stora flertalet har möjligheten att sälja sitt oberoende för att via accepterandet av underordning få ett hyggligt välstånd. En mindre grupp kan till och med uppnå en position där man är överordnad, men samtidigt påpassad av ramar och regler. Detta leder emellertid till en diffus missnöjeskänsla hos ideologiska socialister. En följd blir att man motsätter sig restriktioner för dem som genom utanförskap inte behöver underordna sig.

Detta är rosenröda drömmar, skriver PJ Anders Linder i SvD idag 2/9 på ledarsidan. Att skolan skall vara snäll och ser mellan fingrarna med dem som uppför sig illa gör inte att det går bara för eleverna. Trygghetslagar och höga ungdomslöner slår ut ungdomarna. Och kommunal personal kan inte ta hand om ungdomars fostran istället för familjen. Därför brinner det.

Det är tydligen så att en politik som inte ställer krav, som är snäll mot dem som är aggressiva, som har rader av trygghetsanordningar ändå inte kommer att bli ett säkert samhälle. På längre sikt måste den lilla grupp som har svårigheter att inordna sig i marknadssamhället förmås att arbeta istället för att leva på bidrag och småkriminalitet. Men medlet för detta är knappast att göra arbete mer lönsamt än socialbidrag.

Det krävs uppenbarligen också "hårdare tag" alltifrån fostran, skola och arbetsplikt. Likaväl som vi har rätt att finansiera polisen med skattemedel för att den skall kunna vidta tvångsåtgärder mot skadande invånare måste vi ha rätt att i ett vidare sammanhang göra detsamma för att hålla kriminaliteten nere. Den som är arbetsför men inte vill göra rätt för sig eller har misslyckats tillräckligt många gånger måste få denna möjlighet att bidra i någon form av statlig verksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om snällism, socialism, Utopia, marknadsekonomi, frihet, tvång, utanförskap, socialbidrag, kriminalitet, fostran, skola, arbetslöshet, socialpolitik, filosofi, politik på intressant.se