Låg ränta inte orsak till krisen?

En högre ränta i USA hade inte kunnat förhindra finanskrisen, menar en av riksbankscheferna. En rad andra orsaker var avgörande. Lösningen sägs vara fler regleringar.

Tidigare i veckan höll vice riksbankschef Lars E O Svensson ett tal i Holland om vilka lärdomar man kan dra av finanskrisen och inflationsmålspolitiken (21/9 pdf). Han inleder med att konstatera att alla centralbanker med inflationsmål har detta som ett flexibelt mål som också går ut på att stabilisera realekonomin. Detta till skillnad mot en strikt inflationsmålspolitik där enbart inflationen skall stabiliseras.

Riksbankens arbete går ut på att med hjälp av prognoser (modeller) testa vilken räntebana som ser bra ut i förhållande till den målsatta inflationen och den reala utvecklingen av samhällsekonomin. LEOS preciserade:

"Prognoserna över inflation och realekonomisk utveckling är alltså betingade av centralbankens syn på transmissionsmekanismen, en bedömning av det rådande tillståndet i ekonomin och en prognos över viktiga exogena variabler. Centralbanker använder all information som kan vara av betydelse för prognosen över inflation och realekonomin. Man tar i detta sammanhang bara [enbart] hänsyn till finansiella förhållanden som kredittillväxt, tillgångspriser, obalanser, potentiella prisbubblor etcetera i den mån de påverkar prognosen över inflation och resursutnyttjande."

LEOS redogör för sin syn på varför det blev finanskris (jfr min artikel). Det hade inte mycket med penningpolitiken att göra (jag markerar några nyckelord):

"...låga internationella realräntor på grund av globala obalanser och en lång period av ”Great Moderation”, dvs. en mycket stabil tillväxt och en stabil och låg inflation, vilket ledde till en systematisk undervärdering av risk och mycket låga riskpremier på finansmarknaderna. Slapp reglering och tillsyn samt bristen på en lämplig process för bankavveckling skapade snedvridna incitament för affärs- och investmentbanker att öka sin belåningsgrad, medan värdepapperisering skapade snedvridna incitament att visa mindre due diligence i samband med långivning och att ägna sig åt regelarbitrage genom att etablera bolag utanför balansräkningen som av olika skäl i slutändan ändå i praktiken låg kvar i balansräkningen. Kortsiktiga och asymmetriska ersättningsavtal skapade vidare snedvridna incitament för handlare och fondförvaltare att ta alltför stora risker. Så småningom uppstod enorma informationsproblem när man skulle bedöma riskerna i ytterst komplicerade tillgångssäkrade värdepapper och i samband med detta underskattades grogrunden för korrelerade systemrisker kraftigt. Inget av detta har något att göra med penningpolitiken, förutom att penningpolitiken kan ha bidragit till perioden av ”Great Moderation”."

De som vill ge penningpolitiken skulden brukar enligt LEOS peka på den låga styrräntan i USA 2001-2005. Han menar att med den information som fanns tillgänglig var det motiverat med så låga räntor. Det återstående frågan är huruvida en politik med högre räntor skulle ha kunnat förhindra krisen? LEOS anser att skillnaden skulle varit obefintlig med något högre räntor:

"För att bromsa kreditutvecklingen och bostadsboomen skulle man sannolikt ha behövt höja räntorna till så höga nivåer att det hade fått betydande negativa effekter för realekonomin. Detta hade kunnat kasta USA rakt in i samma deflationsutveckling och i slutändan likviditetsfälla som Japan. Helt säkert är att högre räntor inte skulle ha haft någon effekt på de redan nämnda regleringsproblemen, de snedvridna incitamenten och informationsproblemen (även om de kunde ha fått perioden av ”Great Moderation” att över gå i en djup recession och deflation."

Det räcker inte med den alltför trubbiga styrräntepolitiken för att uppnå finansiell stabilitet enligt Lars E O Svensson. Han förordar:

"De bästa instrumenten för att uppnå finansiell stabilitet är i stället tillsyn och regleringar, däribland lämpliga processer för bankavveckling. I många länder vilar ansvaret för dessa saker på andra myndigheter än centralbanken. I den mån finansiell instabilitet beror på särskilda snedvridningar bör man genom bra lagstiftning försöka angripa dessa snedvridningar så nära källan som möjligt. För att motverka den procykliska effekt av nuvarande regleringar som har kunnat observeras kan det bli nödvändigt att införa en makro-beroende tillsyn (macroprudential supervision) som anpassas till konjunkturcykeln och finansiella indikatorer för att främja en bättre finansiell stabilitet. En sådan makro-beroende tillsyn skulle kunna omfatta regler om konjukturvarierande kapital, marginaler och krav på fördelningen mellan eget kapital och lån."

Jag ställer mig dock något frågande till om mer detaljerade regler för bankernas kapitaltäckning (och bonusregler) skulle hjälpa särskilt mycket om man samtidigt tillåter en skuggbanksektor utan några strikta regler. Det gäller att inte ha för mycket regler så att den ekonomiska effektiviteten minskar. Viktigast är då att skapa en institution som har till uppgift att analysera vilka risker som finns på ett sätt som kan förstås även av de okunniga aktörerna. Då kommer marknaden själv att agera i stabiliserande riktning.

(Nu åker jag utomlands en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, ränta, penningpolitik, regleringspolitik, riksbanken, finanskris, banker, USA, bonus, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se