Kapitalismens kris bortblåst av PR-folket enligt Rosenberg

Normaliseringen av ekonomin är en föreställning åstadkommen av informationsfolket. Att det är stabiliseringspolitiken som är orsaken förstår inte Rosenberg. Han vill ha större förändringar.

Författaren Göran Rosenberg , som var med 68, skriver idag på DN:s andra ledarsida en signerad artikel om svårigheten idag att få syn på "kapitalismens kris". Bakgrunden är ett uppdrag att hålla ett anförande för representanter för "en av våra större ägarsfärer" vid ett 40-årsjubileum. Skulle krisen 2008/09 bli ett nytt 68? Rosenberg visar tydligt att hans pespektiv är detsamma som för 40 år sedan. Det borde bli en politisk kris för legitimiteten för det kapitalistiska systemet.

Men när det blev dags att hålla anförandet i september 2009 "verkade dock kapitalismens kris som bortblåst". Han fortsätter:

"Det verkade kort sagt som om ingenting hade hänt, i varje fall ingenting som vanligt folk behövde bekymra sig om.

I varje fall inte som det såg ut.

Lite märkligt onekligen att det kunde se så ut, med tanke på att krisen på intet sätt var över, och att inga av de problem som hade bäddat för den var lösta, och att kapitalismens hjärta fortsatt hölls vid liv genom astronomiska insatser av statligt kapital, finansierade genom en astronomisk skuldsättning av våra barn."

Förklaringen är enligt Rosenberg att krisen inte syns, trots att den finns i verkligheten. Och det beror på att idag finns mängder av "pr-chefer och informationsdirektörer" som ser till att "något annat ska synas istället".

För 40 år sedan fanns inte dessa informatörer och mediastrateger. Då "kunde miljoner människor få för sig att något omvälvande faktiskt hade hänt och dessutom få för sig att de faktiskt kunde göra något åt det” skriver Rosenberg. Jasså? Befann sig kapitalismen i någon kris jämförbar med dagens år 1968? Och beror bristen på systemkritik idag på att det råder brist på avlönade kritiker? Rosenberg vill hävda att vi vilseförts av en gigantisk PR-insats mot en tillintetgjord motståndare:

"Krisen har i alla händelser inga pr-chefer, inget välfinansierat egenintresse av att synas i medierna, inga förutsättningar att tala i egen sak."

Man kunde tro att Rosenberg beklagar att krisen inte blivit värre så att kapitalismens oduglighet verkligen skulle få manifestera sig.

Inser han inte att han redan pekat på en annan orsak än kapitalistisk propaganda, som orsak till att krisen förefaller att hålla på att gå över? Det är "insatser av statligt kapital, finansierade med en astronomisk skuldsättning av våra barn" som är orsaken - inte några PR-insatser.

Hur skall vi då förhålla oss till denna förklaring? Ett sätt är att konstatera att kapitalismen är ett system med våldsamma kriser inbyggda i sitt grundläggande funktionssätt. Vänsterlösningen är att införa planhushållning. En annan lösning är att lida under depressionerna i hopp om att tillväxten ändå blir hygglig i det långa loppet.

Ett annat sätt är att säga att visserligen tenderar kriser att uppstå, men dessa kriser har numera kunnat bemästras med ekonomisk politik - tom när en upprepning av 30-talsdepressionen hotar. Tidigare uttryckte man detta som att keynesianismen räddat kapitalismen och försökte utnyttja detta för att kunna öka den offentliga sektorn. Nu ser vi en vilja hos alliansregeringen att inte binda upp sig för stimulansåtgärder som riskerar att bli permanenta. Däremot vill Socialdemokraterna typiskt nog ha stimulanser som permanent ökar den offentliga sektorn.

Göran Rosenberg verkar vara helt okunnig om detta. Dessutom är hans tro att stimulansåtgärderna är tvivelaktiga, eftersom de ger en astronomisk skuldsättning av våra barn, felaktig. Det liknar det synsätt som republikaner i USA litet slarvigt brukar använda för att misstänkliggöra regeringens stimulanspolitik. Ett fel på detta argument är att våra barn kommer att vara både betalare av skulderna och fordringsägare/mottagare av betalningarna.

Men skuldsättningsargumentet är sist och slutligen avhängigt av om alternativet är bättre. Att inte låna till stimulans tycks vara att föredra enligt den gamle vänstermannen Rosenberg. Eller är det socialistisk planhushållning som lösning på kapitalismens kris som han drömmer om?

Tidigare artiklar om krisens implikationer för kapialismen: Hur mycket mer socialism ger finanskrisen?; Neoreglering - smart government; Behöver kapitalismen försvaras?; Stabilisering med guldmyntfot kostar tillväxt; Socialdemokraterna och republikanerna lika vilsna?;

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, marknadsekonomi, kapitalismens kris, finanskris, socialism, planhushållning, regleringspolitik, finanskrisen, Göran Rosenberg, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se