En realistisk liberalism måste inte vara socialliberal

Är kränkningen av friheten att få göra sina barn helt arvlösa värre än att bortåt 40 procent av medborgarna tvingas betala mer eller mindre av sina livsinkomster till främmande människor? Det är en liberalism som klarar "välfärd utan skatter" som Centern borde diskutera.

Bertil Ohlin

I Dagens Nyheter igår 13/1-12 skrev Håkan Boström en mera idébetonad ledarartikel med anledning av stormen kring Centerns idéprogram. Artikeln hade rubriken "En liberalism för verkligheten" och utgjorde en plädering för Bertil Ohlins (FP) socialliberalism. Denna ställdes mot nyliberalismen eller "libertarianismen" som Boström hellre ville kalla fenomenet.

På känt manér framhöll Boström libertarianernas förkärlek för mera aparta fenomen som legalisering av prostitution och droger. Idag skulle man kunna komplettera med månggifte, testamentsfrihet, avskaffad skolplikt och fri invandring. Det är inte bara frihetens motståndare som driver förlöjligandet av dessa idéer. Libertarianerna själva har alltid gång på gång låtit frihetsidéerna haverera genom att provokativt framhäva "omöjliga" idéer som lätt kan avfärdas som dogmer. Att man också företräder uppfattningen att skatterna borde vara så låga som möjligt hamnar helt i skymundan i debatten.

Det blir därför lätt för Boström att argumentera för socialliberalismens frihetsbegrepp som han lägger i munnen på Ohlin:

"Det räcker inte med negativ frihet från staten. Det måste också finnas en positiv frihet i form av att alla medborgare garanteras vissa grundläggande resurser. Enbart negativ frihet skulle bli den starkes frihet att utnyttja sin omgivning och utan någorlunda lika livschanser gick det inte att se den liberala ekonomin som rättvis. Framgång i livet kan inte utan vidare ses som ett resultat av hårt arbete och skicklighet."

Hur skulle vi ställa oss till att man på motsvarande sätt argumenterade för att det inte räcker med demokratiska fri- och rättigheter? "Det behövs också positiv demokrati för att uppnå verklig demokrati." Det låter genast ganska obehagligt. Är det inte bättre att hålla sig till de politiska och individuella rättigheterna?

I själva sakfrågan är Ohlins resonemang passé och överspelat av modern egalitär filosofi. Statens förhållningssätt till "lika livschanser" har diskuterats av Dworkin och Rawls med olika resultat. Dworkins försök har kritiserats av Richard Arneson med fyra olika möjligheter till tolkning som resultat (bloggart nov-07).  Ingen av dessa tolkningsmöjligheter förefaller ha någon starkare evidens som relevant slutsats för ett program. Rawls teori om en maximal välfärdsnivå för de sämst ställda går dessutom lätt att ersätta med att man istället väljer en grundtrygghetsnivå (experiment visar detta). Så någon moralfilosofisk grund för Boströms förordande av socialliberalism tycks inte finnas.

Betyder detta att välfärdstjänster inte ska produceras? Istället för att diskutera möjligheten till "välfärd utan skatter" brukar frihetens kritiker måla upp detta skräckscenario för att få snabbt slut på en annars besvärlig diskussion. Det är här möjligheterna till ökad frihet - mindre omfattande kränkningar av de individuella rättigheterna - finns i praktiken. Legalisering av droger och månggifte mm liknande tillgodoser en försvinnande liten minoritet jämfört med att bortåt 40 procent av medborgarna har livsinkomster som i större eller mindre utsträckning beslagtas av staten för att ges bort till andra medborgare (bloggart jan-07). Är inte detta en betydligt värre frihetskränkning än kränkningen att inte få göra sina barn helt arvlösa?

Välfärden kan finansieras med hjälp av försäkringar, avgifter och välfärdskonton genom att skatterna kan sänkas radikalt. En viss omfördelning kan fortfarande finnas kvar på grundtrygghetsnivå om vi håller oss till Hayek och den reviderade Rawls (bloggart mars-12). Det borde rimligtvis gå att diskutera en realistisk liberalism av mer klassiskt slag som inte är socialliberal. Var Centerns programgrupp okunnig eller...?

< Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, centern, centerpartiet, ideprogram, socialliberalism, omfördelning, politisk filosofi, moralfilosofi, jämlikhet, Ohlin, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Fakta om inkomstskatten 2012

Brytpunkten är 34 500 kronor per månad 2012. Den övre brytpunkten ligger på nästan 49 000 kr/mån. Marginalskatterna är då 53 respektive 58 procent.

Några större nyheter har inte inträffat 2012. Kommunalskatten i genomsnitt har dock stigit mera än tidigare år, från 31,55 till 31,60 procent. Jobbskatteavdragen har förblivit fyra till antalet: 2007, 2008, 2009 och 2010. I år sker uppräkningar av skiktgränserna med inflationen och den schabloniserade reallöneutvecklingen.

Brytpunkten för statlig skatt höjs 2012 till 34 500 kronor i månadslön. När man uppnått denna lön stiger skatten till 20 procent på ytterligare inkomster. (pdf) (Använd inte "skiktgränser" hos skv.) För pensionärer är brytpunkten 36 383 kr/mån.

Den övre brytpunkten där 5 procents ytterligare skatt ("värnskatt") tas ut blir 48 933 kronor per månad. För pensionärer är den 50 058 kr/mån.

Kommunalskatten är 31,60 procent i genomsnitt och till denna kommer för de flesta 1,17 procent i kyrkoavgift och för alla skatt på 0,22 procent i "begravningsavgift". Summan blir 32,99 procent, som tidigare kallades kommunalskatt.

Marginalskatten blir därmed ovanför nedre brytpunkten 53 procent (>34,5' kr) och 58 procent ovanför den övre (49' kr).

Skatterna kan räknas ut på sajten jobbskatteavdrag.se eller hos ekonomifakta (här får man också uppgift om "arbetsgivaravgifterna", dvs löneskatterna på 31,42 procent). Skatteverket har numera en detaljerad uträkningsfunktion.

Förra årets artikel.
Läs även andra bloggares åsikter om skatt, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, skatter, brytpunkt, marginalskatt, politik på intressant.se

Felaktiga skattesiffror sprids av DN och KPMG

Skatten för den som tjänar 100 000 dollar, dvs 675 000 svenska kronor, har i Sverige sänkts 0,4 procent 2011. Den har inte sänkts med 4,2 procent som felaktigt anges i Dagens Nyheter baserat på en sammanställning från KPMG.

I DN idag 29/9 finns på sidan 24 en artikel med rubriken "Lägre skatt för dem med hög inkomst". Den går ut på att svenska höginkomsttagare i det tysta fått en kraftig skattesänkning medan de i övriga länder fått skattehöjningar. Sålunda skulle skatten 2010 på 38,8 procent ha sänkts till 34,6 procent 2011 (4,2 procentenheter), vilket gäller för en person som tjänar 675 000 kronor (dvs 100 000 USD). Sverige skulle därmed ha flyttats ned från 11:e till 25:e plats på en lista där 45 länder redovisas.

Studien är gjord av revisionsföretaget KPMG International och borde vara tillförlitlig. Men internationella skattejämförelser är trixiga och tydligen kan även resursstarka utredare få mycket om bakfoten när det gäller Sverige. Frågan är om resten av uppgifterna för andra länder är lika otillförlitliga.

Inkomstkatten för den som tjänar 675 000 år 2011 i Sverige är 37,2 procent - dvs 20 898 av 56 250 kr/m enligt jobbskatteavdrag.se. Siffran från KPMG är 34,6 procent vilket förefaller vara ett ganska grovt fel (2,6 procentenheter för lågt). För 2010 är skatten 37,6 procent medan KPMG uppger 38,8 procent (1,2 procentenheter för högt).

Följden av dessa två felberäkningar åt olika håll blir att skatteuttaget enligt KPMG sjunkit med 4,2 procentenheter 2010-11 istället för att det bara sjunkit med 0,4 procentenheter - från 37,6 till 37,2 procent.

Sverige borde ha legat på plats 17 i rankinglistan för 2011 och inte på plats 25 som uppges av Johan Schück i DN. Dessutom förefaller Sverige inte ha flyttats från denna plats mellan 2010 och 2011. Sverige låg sannolikt på 17:e plats även 2010 (mellan Österrike och Finland) och inte på 11:e plats.

Det är något egendomligt att svenska skatteexperter kunnat medverka till att sprida denna bild. I DN citeras Helena Robertsson, affärsområdeschef vid KPMG, som medverkat i undersökningen. Hon gör gällande att Sverige blivit konkurrenskraftigt när det gäller inkomstskatten. Det kan naturligtvis vara en följd av jobbskatteavdragen. Men 2011 infördes inget ytterligare jobbskatteavdrag, vilket borde ha varit en varningssignal när undersökningen visar en så stor sänkning av skatteuttaget 2011.

Bloggat: Göran Johansson som citerar den felaktiga sänkningen. Läs även andra bloggares åsikter om Skatteuttag, höginkomsttagare, KPMG, internationell jämförelse, skatt, skattesänkning, räknefel, ekonomi, politik på intressant.se

Redovisa skatterna och hur de används!

Ett grundläggande demokratiskt informationskrav är att medborgarna får veta hur mycket de totalt betalar i skatt och vart pengarna går. Vita Huset har börjat med en redovisning på sin hemsida. Men den svenska regeringen gör ingenting.

USA:s president Barack Obama har sett till att Vita Husets hemsida från 18 april har en länk till en funktion som bryter ner skatteintäkternas användning om man matar in vad man betalt i skatt. Det skriver professor Lars Jonung i en kolumn i DN idag med rubriken Visa vart skatten går. Han påpekar också att den svenska regeringen, trots mycket högre skatter, inte har någonting motsvarande på sin hemsida.

Än så länge har Obama bara en redovisning av den federala sektorn. Den omfattar varken alla skatter eller alla utgifter. För att väljarna ska kunna ta ställning till politiken på ett demokratiskt tillfredsställande sätt är det väl rimligt att de styrande gör ett försök att om möjligt innefatta alla skatter och utgifter i redovisningen? Det gäller både USA och Sverige och även andra länder. Men en sådan redovisning är inte enkel att utföra.

Först borde de styrande visa upp vad en vanlig löntagare normalt betalar i skatt. Det kan göras på ett standardiserat sätt i enlighet med vad nobelpristagaren Milton Friedman föreslog redan på 1960-talet. En del skattebetalarföreningar i olika länder har försökt räkna fram denna s k skattefridag - dvs den dag årets skatter är betalda. Det är en konkret illustration till hur hög skatten verkligen är.

För att kunna jämföra med tidigare år måste man bestämma vilken lön som är typisk för en vanlig löntagare. I Sverige använder Skattebetalarnas förening en årslön på 6 basbelopp som 2010 blev 306 600 kr. Den är alltså oförändrad i fast penningvärde.

Till den öppet redovisade lönen ska läggas löneskatterna (kallas också arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter, ett påslag med 31,42 %). I kronor blev det 96 334 kr. "Hela lönen" blev då 402 934 kr. [Borde också redovisas öppet.] Inkomstskatten på 306 600 kr är 72 266 (23,6 %).

Slutligen ska de indirekta skatterna beräknas. De består av moms, alkohol-och tobaksskatt, elskatt, bensinskatt och liknande varuskatter. Här måste man ta ställning hushållssparandet. Tidigare undantog man en del av inkomsten från skatt eftersom den antogs sparas. Jag införde dock en metod som antog att alla inkomster konsumerades. Det avspeglar intentionerna att beskatta hos de styrande och skulle de sparade pengarna konsumeras utlöses beskattningen. Vid internationella jämförelser är det missvisande att räkna med olika sparkvoter som påverkar skatterna.

De indirekta skatterna kan överslagsmässigt beräknas som intäkterna i relation till den privata konsumtionen. Men om den offentliga sektorn betalar moms måste denna post dras av. Här har redovisningen av skattestatistiken blivit sämre i Sverige. I andra länder är situationen oklar. I Sverige utgör de indirekta skatterna 22 procent av lönen efter skatt - dvs 51 657 kr av 234 334 kr.

Totalt blir skatterna 220 247 kr: inkomstskatt 72 266 + löneskatter 96 334 + indirekta skatter 51 657 kr. Det blir 54,7 procent av hela lönen. Av årets 365 dagar betalade man skatt 199,5 dagar. Dag 201 eller 20 juli 2010 var den första helt skattefria dagen enligt denna metod.

Egentligen skulle andra skatter också behöva räknas in. Fastighetsskatt, tullar och bolagsskatt mm drabbar i stor utsträckning svenska medborgare. En överslagsberäkning för 2011 visar att skatterna för den som tjänar 300 000 kr då blir 59,1 procent. Dessa "indirekt verkande skatter" är dock inte lämpliga att ta med i den standardiserade beräkningen av skattefridagen.

De totala offentliga utgifterna är mycket dåligt redovisade i den offentliga statistiken. Det gäller särskilt i andra OECD-länder än Sverige. Orsaken är att det finns olika delsektorer inom den offentliga sektorn som har transaktioner med varandra. OECD redovisar ett tiotal utgiftsområden som dock är tämligen intetsägande. Vad innefattar exempelvis "sociala utgifter"? Här behövs både standardisering av statistiken och en mera ambitiös uppdelning.

Är det för mycket begärt att alla OECD-länder börjar redovisa skatternas användning på ett lättfattligt och någorlunda detaljerat sätt? Det är ett demokratiskt informationskrav som borde vara svårt att avvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om skatteinformation, skatt, skattefridagen, skatter, offentliga utgifter, regeringen, demokrati, OECD, politik på intressant.se

Skatterna sänktes netto 99 miljarder 06-11

Alliansen har sänkt skatterna ca 141 mdr kr och höjt dem med 42, om den kommunala fastighetsskatten betraktas som en omläggning. Det framgår av en undersökning beställd av Ekot. Skattetrycket har alltså sänkts avsiktligt med 3 pe till skillnad från början av 00-talet.

Skattetrycket har sjunkit under den borgerliga regeringen. Det var ca 48,5 procent av BNP 2006 och förutses i år bli 45,3 procent (enl KI, pdf). Sänkningen är drygt 3 procentenheter av BNP. I kronor räknat kommer alltså drygt 110 miljarder mindre in i skatter än 2006. Eftersom BNP har vuxit kommer ändå omkring 150 mdr kr mer in i skatter 2011, se nedanstående diagram:

En god del av sänkningen av skattetrycket har skett genom avsiktliga skattesänkningar. Normalt är det omöjligt att avgöra hur stor del som beror på skattepolitiken och hur mycket som beror på automatiska förändringar av skattebaserna (skatteunderlaget) i förhållande till BNP. Det kan exempelvis ske en försämring av företagens vinster och en nedgång på aktiemarknaden. Det leder snabbt till minskade skatteintäkter utan att skattesatserna har förändrats. Något sådant låg kanske bakom sänkningen i början av 00-talet.

I förrgår publicerade Eko-redaktionen en sammanställning som man beställt från finansdepartementet över regeringens skattesänkningar och höjningar jämfört med 2006. Denna visar att skatterna i formell mening har höjts med 62 mdr kr och sänkts med 161 mdr - dvs en nettosänkning med 99 mdr kr. Men det formella synsättet kan ibland bli något egenartat. Sålunda betraktar FiD omläggningen av fastighetsskatten som en stor sänkning men räknar samtidigt in den nya "fastighetsavgiften" som en stor höjning (den största av alla). Tyvärr redovisas också några av förändringarna sammanslagna så att man inte kan se vad olika intressanta poster betyder.

Den största sänkningen är jobbskatteavdragen (4 st). De betyder tillsammans med Rut och Rot samt höjda brytpunkter en skattesänkning med 80,64 mdr kr. Själva jobbskatteavdragen brukar i andra sammanhang anges till 70 mdr kr.

En annan sänkning av inkomstskatten gäller pensionärerna (grundavdrag). Sänkningen är dock endast 12,82 mdr kr. Arbetsgivaravgifterna (löneskatterna) har sänkts med 23,15 mdr kr i form av en generell sänkning med 1 procentenhet och en särskild sänkning för ungdomar. Företagsbeskattningen har lindrats med 7,79 mdr kr. Samtidigt har dock olika regelskärpningar inneburit en skattehöjning på 12,70 mdr kr (som redovisas bland "övrigt").

Fastighetsbeskattningen och förmögenhetsskatten har minskat med 31,51 mdr kr. Men där skulle man vilja veta hur mycket vardera svarade för och jämföra med de höjningar på 21,15 mdr som samtidigt skett och som inkluderar skatt på vattenkraftverk. Dessutom finns ett principiellt problem med förmögenhetsskatten. Är den beräknad på ett hypotetiskt läge 2007 eller på dagens läge där taxeringsvärden och aktievärden är mycket högre?

En ganska stor skattehöjning är den som skett för bilisterna på deras trafikförsäkringspremier. Den uppgår tillsammans med koldioxidskattehöjningar till 9,15 mdr kr. Redovisningen är idealisk om man vill försvåra en kritisk granskning...

Den som vill ha ytterligare detaljer kan gå till bilden som Ekot redovisar. Dock skulle redovisningen ha behövt fler uppdelningar och viss klargörande text.

Sammantaget visar sammanställningen att skattesänkningarna netto svarar för det mesta av skattetryckets sänkning till skillnad från början av 00-talet. Grovt skulle jag vilja uttrycka det som att sänkningarna var 141 mdr kr och höjningarna 42 mdr kr (genom en uppskattad korrigering av fastighetsskatten som en omläggning). Nettot är fortfarande en sänkning med 99 mdr kr.

Andra bloggar om: skatter, skattetryck, skattehöjning, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag, finansdepartementet, skatt, alliansen, regeringen, politik på intressant.se

Inga fler jobbskatteavdrag, tack!

Ytterligare jobbskatteavdrag kan enligt Långtidsutredningen inte locka fram ett ökat arbetsutbud. Och det är därtill inte samma sak som fler jobb. Många är dessutom svåra att anställa. Det är troligtvis subventionerade jobb som kan minska arbetslösheten.

Hur ser skattesystemet ut när det gäller inkomstskatten för löntagare? Man kunde tycka att det inte spelar så stor roll annat än för experter. Men genom införandet av ett successivt allt större jobbskatteavdrag är tanken (officiellt) att påverka folks beteende på arbetsmarknaden - och då är det viktigt att folk som tjänar under 28 000 kr i månaden (336 000 kr/år) känner till avdragets existens och huvudsakliga konstruktion.

Jag har tidigare beskrivit jobbskatteavdraget och redovisat en tabell med skatteuttaget i genomsnitt i procent och hur mycket avdraget sänker genomsnittet. Vid 10 000 kr/m är avdraget 785 kr, genomsnittsskatten är 16,0 procent och sänkningen av uttaget 7,9 procent.

Vid 28 000 kr/m blir avdraget maximalt med 1 771 kr, skatten är 25,4 procent av inkomsten och sänkningen av uttaget 6,3 procent.

Vid högre inkomster ökar inte jobbskatteavdraget och därför blir sänkningen av skatteuttaget i procent allt mindre. Vid 40 000 kr/m är sänkningen 4,4 procentenheter och vid 80 000 kr/m 2,2.

I Långtidsutredningen 2011 (SOU 2011:11, pdf) har för första gången redovisats en översiktlig bild av hur inkomstskattesystemet ser ut både vad avser marginalskatten och genomsnittsskatten. I nedanstående diagram visas marginalskatten och hur mycket högre den skulle varit utan jobbskatteavdraget:

Marginalskatt 2010 med och utan jobbskatteavdrag

Den huvudsakliga effekten för de flesta heltidsarbetande är att marginalskatten nu har återställts till omkring 30 procent, som det var tänkt när den stora skattereformen utarbetades. I slutändan kom dock LO in och fordrade att marginalskatten skulle både öka och minska på ett nyckfullt sätt vid inkomster under den nedre brytpunkten. Dessutom ville man ha en marginalskatt på 55 procent däröver, vilket medförde att Folkpartiet hoppade av överenskommelsen. I sista sekunden kunde Socialdemokraterna få med Fp genom att spola LO:s krav på 55 procents marginalskatt. (Detta krav genomfördes dock bara några år senare som en "tillfällig" värnskatt.)

I nästa diagram visas den genomsnittliga inkomstskatten med och utan jobbskatteavdrag. För heltidsarbetande upp till genomsnittsinkomsten sjunker skatteuttaget med 8-6 procent genom skattereduktionen.

Inkomstskatt i genomsnitt med och utan jobbskatteavdrag

Vi ser här hur införandet av jobbskatteavdragen har ökat progressiviteten i skatteskalan samtidigt som skatten sänks. Den heldragna kurvan stiger sålunda brantare än den gamla streckade skalan. Detta motiveras främst med det tekniska syftet att påverka arbetsutbudet. Men man kan också misstänka ett ideologiskt eller valtaktiskt syfte eftersom det beskrivits som att införa "ett skatteparadis för låginkomsttagare".

LU 2011 diskuterar vad jobbskatteavdraget kan tänkas ha fått för effekter på arbetsutbudet. Det kallas att man reducerar tröskeleffekterna (eller påverkar den "extensiva marginalen") för att arbeta. Populärt uttryckt syftar det till att det borde "löna sig att arbeta". Att det inte skulle göra detta kan förefalla paradoxalt men sammanhänger med att socialförsäkringarna betalar ut en attraktiv ersättning även om man inte arbetar.

De studier av jobbskatteavdraget som hittills har gjorts bygger på mikrosimuleringar, påpekar LU. Simuleringarna utgår från vissa förväntade beteendeeffekter och därefter beräknas hur många fler personer som borde ha börjat arbeta tack vare de sänkta tröskeleffekterna. En viktig förutsättning för simuleringarna är att alla har kännedom om jobbskatteavdraget.

Riksrevisionen visade 2009 att kunskapen om jobbskatteavdraget är låg: endast 40 procent av befolkningen i åldern 15 till 74 år vet att det existerar. Av dessa uppger drygt 10 procent att de kände till jobbskatteavdraget väl. Okunnigheten om jobbskatteavdraget är störst i grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden. Knappt 30 procent av de arbetslösa kände till jobbskatteavdraget. Detta är bekymmersamt enligt LU eftersom det är dessa grupper som förväntas påverkas mest. Det leder också till att de simuleringar av jobbskatteavdragets effekter som gjorts blir mindre trovärdiga enligt LU (s 142), som drar slutsatsen:

"Vår bedömning är att man i dagsläget bör vänta med att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget. Anledningen är att tröskeleffekterna redan har sänkts betydligt i och med de genomförda stegen i jobbskatteavdraget. Det är därför sannolikt att många av de personer som i dag befinner sig utan arbete är relativt okänsliga för ytterligare finansiella incitament." (LU:s kursiv)

Efter vad jag kan förstå kan mikrosimuleringarna därtill inte ta hänsyn till de faktiska möjligheterna att omsätta ett ökat arbetsutbud i verkliga anställningar. Personer med viss arbetsförmåga, som tidigare t ex skulle ha varit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade, är inte anställningsbara på samma sätt som vanliga arbetslösa. Ett ökat arbetsutbud, som i arbetsgivarnas ögon håller lägre kvalitet, kommer därför inte att enkelt kunna sänka den specifika vakansgraden. Även om åtgärderna leder till ökat arbetsutbud kommer alltså inte lika många nya jobb att kunna skapas.

För att den historiskt höga arbetslösheten i Sverige ska kunna minskas under en högkonjunktur måste den s k jämviktsarbetslösheten (Nairu) först minska (annars blir det inflation). Men om fler svåranställningsbara kommer ut på arbetsmarknaden kommer Nairu att öka. Det är också vad finansdepartementet räknar med i det diagram jag redovisade i min artikel i förra veckan om sänkt arbetslöshet till 4,8 procent 2015. Samtidigt räknar FiD att en rad åtgärder (oklart vilka) snart ska börja sänka Nairu mycket kraftigt.

Om LU har rätt i att de som fortfarande befinner sig utan arbete inte kan påverkas med ekonomiska incitament finns det knappast någon reserv av enkelt anställningsbara att förmå att övergå till arbetsutbudet. De som nu befinner sig utan arbete består till stor del av svåranställningsbara som inte får jobb när konjunkturen går upp. Det är därför som Nairu ligger kring 6,5 procent. För att sänka Nairu under 5 procent måste mer än 1,5 procentenheter av arbetslösheten troligtvis överföras till subventionerade anställningar. Är det sådana som ska visas upp i en departementspromemoria vid vårpropositionen 13 april? I Sverker Olofssons utfrågning av Anders Borg igår lät det inte som om FiD hade några nya idéer.

Det är alltså inte ytterligare jobbskatteavdrag som kan minska arbetslösheten. Därför bör vi tacka nej till fler steg. Inför inte ett femte jobbskatteavdrag 2012! Om regeringen vill flörta med väljarna på skatteområdet finns alltid restaurangmomsen och pensionärernas orättvisa skatt att rätta till.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, arbetslöshet, nya jobb, jämviktsarbetslöshet, Nairu, skatt, regeringen, Långtidsutredningen, skatter, skattepolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Jobbskatteavdraget missgynnar alla över medelinkomsten

De som har högre lön än genomsnittet får inte någon ökning av jobbskatteavdraget. En löntagare med 30 000 skulle behöva tjäna 2 procent mera för att få samma förmån som den som tjänar 15 000. Med 50 000 i månadslön borde lönen vara 8 procent högre och med 80 000 kr/m 12 procent högre.

Det saknas översiktlig information om hur jobbskatteavdraget är utformat för olika höga löner. En viss information om inkomstskatten gav jag i bloggartikeln 13/1. Ofta påstås felaktigt att det är de som tjänar mest som gynnas mest. Här visas hur mycket jobbskatteavdraget betyder i skattesänkning i procent av månadslönen:

Skatteuttag 2011 och sänkning
Procent av inkomsten

Lön/m . skatt . . sänkn
10 000 . 16,0 . . 7,9
15 000 . 20,7 . . 7,1
20 000 . 23,1 . . 6,8
25 000 . 24,4 . . 6,7
28 000 . 25,4 . . 6,3
30 000 . 25,9 . . 5,9
35 000 . 28,1 . . 5,1
40 000 . 31,2 . . 4,4
50 000 . 35,8 . . 3,5
60 000 . 39,5 . . 3,0
80 000 . 44,1 . . 2,2
100 000 46,9 . . 1,8
1 000 000 56,8 . 0,2

Vid 10 000 kr/m tar skatterna 1 603 kr. Jobbskatteavdraget är 785 kr mot 1 771 kr (maxbelopp) i avdrag över 28 000 kr/m (där skatterna tar 7 106 kr). Det är alltså matematiskt omöjligt att ge alla 1 771 kronor i jobbskatteavdrag. Egentligen borde detta inte behöva påpekas, men missuppfattningarna om jobbskatteavdraget är utbredda. Sannolikt beror detta på en kombination av dåliga räknekunskaper och bristande information från konstruktörernas sida om hur avdraget gynnar olika inkomstgrupper.

Ofta hävdas att "de rika" har gynnats av jobbskatteavdraget. Som tabellen utvisar är detta fel. Den som tjänar 15 000 kr/m får en sänkning av skatteuttaget med 7,1 procentenheter genom ett avdrag från skatten på 1 059 kr/m. Vid 30 000 kr/m blir sänkningen 5,9 procentenheter trots att avdraget i kronor är större, 1 771 kr/m.

Om sänkningen för löntagaren med 30 000 kr/m också skulle vara 7,1 procent skulle jobbskatteavdraget behöva vara 20 procent större, eller 2 130 kr/m. Denna skillnad blir ännu större för högre inkomster. Vid 50 000 kr/m skulle avdraget behöva vara 3 550 kr/m eller 100 procent större än det faktiska avdraget på 1 771 kr/m. Och vid 80 000 kr/m skulle det behöva vara 5 680 kr/m, eller 221 procent större för att motsvara 7,1 procent av inkomsten.

Vi kan översätta dessa tre bristsiffror till vad de innebär i utebliven månadsinkomst - dvs vilken ökad månadslön som hade behövts för att få 7,1 procents högre lön efter skatt. Vid 30 000 kr/m skulle det ha behövts 535 kr högre lön i månaden. Vid 50 000 kr/m skulle det ha behövts 4 236 kr högre lön per månad. Och vid 80 000 kr skulle månadslönen behövt vara 9 307 kronor högre för att få samma fördel som löntagaren med 15 000 kr/mån.

Utformningen av jobbskatteavdraget är alltså mindre förmånlig för alla med löner ovanför genomsnittet i månadslön som ligger kring 29 000 kr. Med utgångspunkt från förmånens storlek (7,1 pe) för den med lön på 15 000 kr/m kan det konstateras att lönen skulle behövt vara 2 procent högre före skatt vid 30 000 kr/m, 8 procent högre vid 50 000 kr/m och hela 12 procent högre vid 80 000 kr/m.

Någon information om hur den nya skattepolitiken ser ut har inte förekommit utöver att Sverige ska bli "ett skatteparadis för låginkomsttagare" (blart okt-07). Varken löntagarnas fackliga organisationer eller företagarnas intresseorganisationer har påtalat hur snett jobbskatteavdraget slår. Ytterst är det bristen på argument mot missgynnandet av alla med mer än genomsnittlig lön som bidragit till att rakt motsatt uppfattning kunnat sprida sig.

Teknisk kommentar: Skatterna är beräknade med hjälp av sajten jobbskatteavdrag.se och avser genomsnittlig kommunalskatt för medlem i kyrkan. Marginalskatten är 32,9 resp 58,0 procent. Skatteberäkningar kan också göras på Ekonomifaktas sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, låginkomsttagare, skatt, skattepolitik, regeringen, Alliansen, Moderaterna, borgerlig politik, skatter, politik på intressant.se (satelliteuppk)

Fakta om inkomstskatten 2011

Brytpunkten för statlig skatt blir i år 32 970 kr i månadslön. Värnskatt inträder vid 46 750 kr. En löntagare med 25 000 kr/m har fått skatteuttaget sänkt med 7,1 procentenheter - en pensionär med 3,7 mellan åren 2006 och 2011.

Det är svårt att få översiktlig information om skattesystemet och de förändringar som inträffade vid årsskiftet. Här ska ges några nyckeltal och länkar till mer information för inkomstskatten 2011 både för löntagare och pensionärer. En viktig siffra är brytpunkten ovanför vilken statlig skatt (20 %) ska börja betalas. Den ligger för löntagare på 32 967 kr i månaden (länk skv) och för pensionärer på drygt 34 850 kr i månatlig pension.

Det högre beloppet för pensionärer för när statlig skatt börjar tas ut beror på att det extra grundavdraget för pensionärer höjts kraftigt för 2011. Förra året (2010) låg brytpunkten på 32 058 kr/mån för löntagare. Höjningen i år blev alltså 2,8 procent. Men för pensionärer låg brytpunkten förra året på 32 550 kr/mån. Höjningen i år blev därför 7,1 procent.

Den övre brytpunkten där 5 procents extra "värnskatt" sätts in ligger 2011 på 46 742 kr/mån för löntagare (förra året 45 433 kr/m). En översikt av viktiga nyckeltal sedan år 2000 har sammanställts av skatteverket (pdf, obs med "tax 2012" menas 2011).

Man kunde tidigare själv räkna ut sin skatt från Skatteverkets tabeller. Först tog man reda på vilken kommunalskatt och kyrkoavgift man skulle betala (utdebitering 2011). Därefter drog man av grundavdraget från sin beräknade taxerade inkomst. Det varierar för löntagare från 18 200 kr/år (upp till 42 800 kr ink) via 33 000 (vid 116 400-133 600 kr) till 12 600 över 336 600 kr/år (tabell över grundavdrag i pdf, lönt; pens). För pensionärer varierar det från 42 000 kr/år via 54 300 (vid 164 600-206 200 kr ink) till 25 700 över 522 587 kr i årsinkomst. Härefter tillämpade man skattesatserna 32,76 procent (kommunalskatt+kyrkoavg i genomsnitt), 20 procent respektive 25 procent ovanför skiktgränserna. Men detta är inte möjligt för löntagare eftersom skatteverket hemlighåller uppgifterna om jobbskatteavdraget.

Den möjlighet skatteverket erbjuder är att man beräknar sin skatt i mera grova termer genom att avläsa skatten i en skattetabell för hela procentsatser i kommunalskatt. Dessa skattetabeller skickas inte längre ut till de skattskyldiga, som förr i tiden. På skatteverkets hemsida finns tabeller där kolumn 1 avser löntagare och kolumn 2 ålderspensionärer (ex tabell 33, pdf). Ordet "månadslön" i skatteverkets vokabulär avser månadsinkomst.

En bild av jobbskatteavdraget kan man få från webbsajten jobbskatteavdrag.se där skattereduktionen anges för den beräknade lönen och totalskatten för pensionen. Här kan man få fram att jobbskatteavdraget vid en månadslön på 10 000 kr är 785 kr och att den påförda kommunalskatten sålunda sänks med 34 procent. Vid 15 000 kr är skattereduktionen 1 059 kr (26 % av k-skatten) och vid 20 000 kr 1 366 kr (24 %). Ett maximum på 1 771 kr/mån nås vid en månadslön på 28 100 kr (21 %). Den som tjänar 50 000 kr/m får alltså också en reduktion med 1 771 kr, som motsvarar 11 procent av kommunalskatten.

Hela inkomstskattens utveckling 2006 till 2011 uträknad med hjälp av jobbskatteavdrag.se visas nedan för tre inkomstgrupper:

Skatteuttag i procent
löntagare inkl kyrkoavg

Lön/m . 2006 . . 2011
15 000 . 28,4 . . 20,7 %
25 000 . 31,6 . . 24,5 %
35 000 . 36,9 . . 28,1 %

Fler uppgifter går snabbt att räkna fram från jobbskatteavdrag.se - procenttalen med hjälp av en räknare. Den nu aktuella frågan är beskattningen av pensionärerna. Motsvarande tabell för dem ser ut så här:

Skatteuttag i procent
ålderspensionärer inkl kyrkoavg

Pens/m . 2006 . . 2011
15 000 . . 28,4 . . 23,0 %
25 000 . . 31,6 . . 27,9 %
35 000 . . 36,9 . . 30,3 %

På kort sikt är en direkt jämförelse mellan de två tabellerna kanske missvisande. Pensionerna från det obligatoriska systemet sänks tillfälligt med 4,3 procent 2011 (utom garantipensionen som höjs 0,9 procent). Pensionsmyndigheten har gjort en översikt med typexempel där skatteeffekterna beaktas upp till 23 580 kr/m (pdf).

Principiellt betraktat är pensionsutvecklingen inte relevant för skattedebatten. Nedan jämförs de två ovanstående tabellernas skattesänkningar i procentenheter för löntagare och pensionärer:

Ink/m . . lönt . . pens
15 000 . - 7,7 . . - 5,4 pe
25 000 . - 7,1 . . - 3,7 pe
35 000 . - 8,8 . . - 6,6 pe

Pensionärerna har fått en sänkning med drygt 5 procentenheter för de stora stora grupperna (10'kr - 5,3 pe). Vid 15 000 kr i inkomst har pensionärerna fått 70 procent av löntagarnas skattesänkningar. Men vid högre pensioner har effekterna av det höjda grundavdraget, som når maximum vid knappt 14 000-drygt 17 000 kr/mån, allt mindre betydelse. Ovanför brytpunkten börjar dock den extra höjningen av denna 2010 ge viss effekt tillsammans med grundavdragets brytpunktshöjande effekt. Detta gäller dock endast ett fåtal pensionärer.

Innan 2011 års höjda grundavdrag för pensionärer infördes innebar jobbskatteavdraget ett formellt gynnande av "de rika". Detta riktades mot låg- och medelinkomsttagare med ett maximum på 28 000 kr i månadslön. Eftersom huvuddelen av pensionärerna har väsentligt lägre inkomster än medellöntagarna och genom att de inte fick någon beaktansvärd skattesänkning medförde detta att "de rika" fick många gånger större skattesänkningar än den grupp som bestod av de stora pensionärsgrupperna och ett fåtal lågavlönade.

Ett femte steg vad gäller jobbskatteavdraget ser ut att införas 2012. Det uppges ge mellan ca 190 och 375 kronor högre lön efter skatt. Det skulle betyda att jobbskatteavdraget nästa år som högst kan bli ca 2 150 kr/mån. Även ytterligare skattesänkningar för pensionärerna och ett sjätte jobbskatteavdrag har diskuterats.

Läs också förra årets artikel. Läs även andra bloggares åsikter om skatt, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, skatter, pensionsskatt, brytpunkt, grundavdrag, skattesänkning, skattepolitik, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Kan vi ha en förmögenhetsskatt på 1 % om räntan är 4 %?

På den 4-procentiga räntan måste betalas 30 procents inkomstskatt. Inflationen tar 2 procent. Av återstående 0,8 procent tar förmögenhetsskatten alltihop och litet till.

De rödgröna vill införa en "skatt på förmögna" som ska ta in 4 miljarder kronor. Tidigare har man trott att skattesatsen skulle kunna sättas till 1 procent på den skattepliktiga förmögenheten. Det kan betvivlas att en så låg procentsats räcker. När förmögenhetsskatten avskaffades 2007 var skattesatsen 1,5 procent och prognosen var att den skulle ta in 3,6 miljarder.

Dagens Nyheter skriver idag 14/9 i en huvudledare om det rödgröna skattedilemma som oppositionen sitter i. Det handlar till en del om motsättningen mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men ingenting sägs om själva rimligheten att ha en skatt på någon sorts förmögenheter när skattereformen 1991 utformades under förutsättning att vi inte skulle ha någon förmögenhetsskatt.

Enligt dagens polemik mellan Anders Borg och Thomas Östros kan man enligt Borg få en skatt som i huvudsak drabbar "änkors bankkonton". Det skulle bero på alla undantag som de rödgröna tycker att behövs. Det är naturligtvis en överdrift eftersom många aktiesparare också skulle drabbas. Men själva tanken att änkor med pengar på banken skulle bära upp skatteintäkterna är intressant. Vill de rödgröna införa en skatt som skulle drabba bankkonton förvånansvärt hårt? Se nedanstående beräkning:

Om det beskattningsbara kapitalet på banken uppgår till 100 000 kronor kommer räntan att kanske så småningom bli 4 procent. Denna prognos bygger på att inflationen om några år blir 2 procent enligt Riksbankens mål.

Med 4 procents ränta blir den 4 000 kronor. På den måste man betala 30 procents kapitalinkomstskatt. Det blir 1 200 kronor. Räntan efter skatt blir 2 800 kronor.

Med 2 procents inflation urholkas kapitalet med 2 000 kronor. Den reala räntan efter skatt blir alltså 800 kronor.

Med 1,0 procents förmögenhetsskatt ska bankspararen betala ytterligare 1 000 kronor. Hela den reala avkastningen och litet till går således bort i skatt!

En förmögenhetsskatt på 1 procent är alltså realt sett konfiskatorisk. Hela avkastningen och en liten bit av sparkapitalet måste tas i anspråk för att betala de två skatterna. Är det rimligt?

Faran är att ambitionen att ta in 4 miljarder kräver en högre skattesats än 1,0 procent - rentav mer än 1,5 procent. Det gör situationen ännu mer orimlig för bankspararna. Är det verkligen så vi ska ha det om de rödgröna ska få bestämma?

Se även min artikel om bakgrunden till förmögenhetsskatten i Sverige från sept -09.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, förmögenhetsskatt, Socialdemokraterna, val 2010, val2010, Thomas Östros, avund, avundsjuka, fördelningspolitik, arbetslöshet, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se

Högsta marginalskatten i olika länder 2010

Sedan Danmark sänkte sin högsta marginalskatt till 51,8 procent den 1 januari har Sverige den högsta marginalskatten med 56,4 procent. Den vill de rödgröna höja med 2,5 procentenheter.

Sedan jag efterlyste mer debatt om marginalskatterna i en bloggartikel 15/6 har det kommit ledarartiklar i SvD och DI. Den 27/6 skrev P J Anders Linder en ledarartikel med rubriken "Statlig skatt för oginhets skull" som tog upp de argument som jag hänvisade till i min artikel.

Idag 30/6 10 skriver DI en ledare med rubriken "Återstår: världens högsta marginalskatter" (DI arkiv). Där tar man i ett diagram upp de färska uppgifterna från Eurostat och visar tio länders marginalskatter. Genomsnittet i EU är 37,5 procent. Sverige ligger nästan 20 procentenheter högre:

Litauen 15,0 %

Estland 21,0

Lettland 26,0

Polen 32,0

Norge 40,0

Tyskland 47,5

Finland 48,6

Storbrit 50,0

Danmark 51,5

Sverige 56,4

För Sveriges del blir marginalskatten 57,6 procent om man räknar in kyrkoavgiften och begravningsskatten på tillsammans 1,21 procent. Denna skatt på 57,5 procent vill de rödgröna höja till 60,1 procent (med 2,5 procentenheter) genom avtrappningen av jobbskatteavdraget för de övre medelinkomsttagarna upp till miljoninkomsttagarna.

Både SvD och DI hänvisar till Saco:s rapport om hur liten omfördelande effekt totalt den statliga inkomstskatten har. Den är skriven av Eva Löfbom på Saco (pressmeddelande 22/6). Här påpekar hon att införandet av ett jobbsakatteavdrag ökat progressiviteten i skattesystemet för de förvärvsarbetande. Hon skriver också:

"Den genomsnittliga inkomstskatten ökar från cirka 17 procent vid en månadslön på 10 000 kronor till cirka 45 procent när månadslönen är 80 000 kronor. En genomsnittlig skatt motsvarande 2010 års genomsnittliga kommunalskatt betalar man först när man har en månadslön på 38 000 kronor"

När det gäller omfördelningen genom inkomstskatter skriver hon:

"Inkomstspridningen kan sammanfattas i ett mått som kallas Ginikoefficient. Den 20-procentiga statliga skatten och grundavdraget minskar Gini-koefficienten med 0,011 respektive 0,010 enheter. Däremot påverkar varken jobbskatteavdraget eller skattereduktionen för allmän pensionsavgift Gini-koefficienten, och värnskatten minskar den endast marginellt med 0,001 enheter"

Rapporten Inkomstfördelningen som resultatet av arbetet, lönen och skatterna (pdf) innehåller mycket väsentlig information. Men hur många av dagens politiker kan längre följa den kvalificerade skattedebatten? Och hur stor andel av svenska folket vet ens vad marginalskatt är?

Läs även andra bloggares åsikter om marginalskatt, länderjämförelse, rödgröna, val 2010, Saco, skatter, skatt, ekonomi, politik på intressant.se

De rikas löner 46 procent högre än snittet efter skatt

Lönespridningen är mer sammanpressad än för de totala inkomsterna. Lönen efter skatt är 278 kr/dag högre för 90:e percentilen än för snittet. Men de rödgröna vill höja marginalskatten för löntagarna och införa förmögenhetsskatt med syfte att komma åt "de rika".

Sedan boken Jämlikhetsanden kom på svenska har utjämningsdebatten börjat röra på sig. Boken vänder sig främst mot förhållandena i USA och Storbritannien, som hamnar högt i ojämlikhetsstatistiken. Men Sverige har en lång tradition att peka på "ökande klyftor" och i debatten hörs ofta missnöje med inkomstskillnaderna trots den internationellt sett starka utjämningen. Ett färskt exempel är bloggen Storstad som tar statistik från SCB till hjälp för att ondgöra sig över den fattigaste tiondelens inkomstminskning 2008.

Statistiken från SCB i form av Hushållsinkomstundersökningen (HEK) innehåller många fallgropar. Den statistik som refererades till ovan är en indelning av alla hushåll i tio decilgrupper med avseende på disponibel inkomst per konsumtionsenhet (dvs med hänsyn till försörjningsbörda). Uppgifterna där innefattar alla inkomster (utom reavinster) för både heltids- och deltidsarbetande löntagare och företagare samt arbetslösa, pensionärer och studerande.

När man konstaterar att inkomsterna minskat för den första decilen (den fattigaste tiondelen) kan det alltså bero på att fler börjat arbeta deltid, blivit arbetslösa eller kommit att höra till de småföretagare som har ytterst låga inkomster. Det behöver inte innebära att bidragen minskat kraftigt och än mindre att lönerna sjunkit. Men vänstermänniskor har en förkärlek att genast uttala sin indignation över ojämlikhetens utbredning och klassamhällets återkomst.

Eftersom vi vet att arbetslösheten ökade kraftigt 2008 är det troligt att en betydande del av förklaringen till att inkomsterna för den första decilen minskade med 500 kronor/mån är övergången från arbete till a-kassa. Detta har att göra med den ekonomiska politikens möjligheter att undvika den internationella finanskrisens konsekvenser i Sverige och berör inte särskilt jämlikhetsfrågan. Blanda inte ihop konjunkturer och jämlikhet.

När jag tittade på decilstatistiken hittade jag ett intressant fenomen när jag jämförde den med arbetsinkomster för heltidsarbetande som inte är företagare. Det är tydligen så att en fördelning som innefattar arbetslösa, studerande och företagare etc kan bli mycket mera ojämn än en som enbart omfattar löner för heltidsarbetande helårsanställda (också enligt HEK).

En bedömning av jämlikheten för heltidsarbetande löntagare resulterar i att utjämningen är mycket långtgående. Arbetsinkomsterna för den 90:e percentilen (de rika) låg på 499 500 kr/år 2007. Medianinkomsten (p50) låg på 298 400 kr/år och p10 på 213 100 kr/år.

Räknat per månad var arbetsinkomsterna alltså 41 625 kr för de rika, 24 867 kr för den mittersta löntagaren och 17 758 kr för den som tjänar mindre än de 90 procenten däröver.

Spännvidden nertill i fördelningen är mycket sammanpressad. I percentil 10 tjänar man före skatt 71 procent av genomsnittet och 73 procent efter skatt. Skatten är beräknad utan särskilda avdrag för en medlem i kyrkan (enligt jobbskatteavdrag.se).

De rika i percentil 90 har 67 procent högre lön än snittet
före skatt men får bara 46 procent mera efter skatt. Här har
den progressiva skatten en ganska kraftigt utjämnande effekt.

Inkomsten efter skatt var för p90 315 400 kr/år, för p50 215 300 kr/år och för p10 158 200 kr/år. Det betyder att de rika löntagarna tjänar 100 100 kr/år mera än snittet eller 8 342 kr/mån mera. Det är 278 kronor om dagen.

Kvoten p90/p10 är 2,34 före skatt och 1,99 efter skatt. För statistiken med alla grupper och alla inkomster och skatter inräknade är kvoten p90/p10 istället 4,98. Det är alltså inte mer progressiva skatter på löntagarna som är lösningen på ett eventuellt ojämlikhetsproblem i Sverige. Löneinkomsterna efter skatt är extremt utjämnade. Ändå verkar det som om de rödgröna inför valet 2010 tänker höja progressiviteten i just löntagarnas beskattning genom en extra tvåprocentig marginalskatt som ska sättas in vid drygt 40 000 kr/mån.

En ny förmögenhetsskatt skulle inte heller träffa enbart dem med höga höga inkomster. Många som tidigare måste betala förmögenhetsskatt hade ganska låga inkomster. Förmögenheten bestod av ett småhus som stigit i värde.

En höjd kapitalinkomstskatt skulle naturligtvis drabba dem med stora tillgångar i form av banksparande eller aktier. Men det skulle också öka avdragsrätten för villaägarna och medföra kapitalflykt till utlandet.

En speciellt hög skatt på företagarinkomster, som sannolikt svarar för en del av den större inkomstspridningen när man jämför med löneinkomster, är naturligtvis helt omöjlig. Tendensen är nu den motsatta: genom undantag från de s k 3:12-reglerna ska företagare kunna få betala en stor del av sin skatt med kommunalskatten som grund och alltså slippa både statsskatten på 20 procent och värnskatten på 25 procent. Syftet är att stimulera företagande och jobbskapande.

Min bedömning är att Sverige behöver större löneskillnader och inte mindre. Då kan fler spara ihop till det startkapital som behövs för att man skall kunna bli företagare. Det tjänar alla på. Det är inte rikedomen som ska bekämpas utan fattigdomen. Och fattigdom beror i stor utsträckning på bristen på jobb.

Idag kom för övrigt en rapport från Skattebetalarnas förening där en något mer omfattande kritik mot Jämlikhetsanden redovisas än den jag redovisade i bloggen den 17/2 (pdf, kommentar SvD). Av 17 undersökta hälsoindikatorer finns bara ett tydligt samband med inkomstspridningen: spädbarnsdödlighet. Och jag anser att författarna Wilkinson och Picket där inte kan presentera något orsakssamband.

Se även Erixon, Storstad och Peter Andersson.

Andra bloggar om: Löneskillnad, jämlikhet, utjämning, omfördelning, Jämlikhetsanden, hälsa, livslängs, ojämlikhet, inkomstskillnader, orättvisa, statistik, länderjämförelser, löneskillnader, skatt, Richard Wilkinson, socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, samhälle, politik på intressant.se

Vårt behov av förmögenhetsskatt

Är kapitalinkomster lindrigare beskattade än löner? Finns det ett behov att beskatta sparandets avkastning så att det i genomsnitt ger negativ ränta? Är högre skatt för "rika" så viktig att Socialdemokraterna kan acceptera fortsatt kapitalflykt?

Förmögenhetsskattens ursprung kan sökas i början av 1900-talet när inkomstskatten infördes. Då menade man att kapitalägare och löntagare skulle beskattas ungefär lika mycket. Detta skulle inte bli fallet om procentsatsen för inkomstskatten var densamma oavsett om inkomsten kom från kapital eller arbete. Orsaken ansågs vara att en löntagare måste spara en del av sin inkomst för att kunna leva på sparmedel vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Detta behövde inte en kapitalägare göra eftersom kapitalet alltid ansågs ge avkastning.

År 1910 korrigerades för dessa skillnader genom att man lade till en sextiondel till kapitalinkomsterna vid inkomstbeskattningen. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss gjorde 1948 om detta system (då sänkt till en hundradel) till en separat förmögenhetsskatt. Därmed blev den ursprungliga motiveringen osynlig. När sedan en skattepolitisk reform gjordes 1991 för att likställa inkomstbeskattningen för kapitalinkomster och arbetsinkomster bortföll behovet av en separat förmögenhetsskatt. Denna skulle avskaffas men 90-talskrisen kom emellan.

Till slut avskaffades förmögenhetsskatten 2007. Detta år var prognosen att den skulle ta in 3,6 miljarder kronor. Den statsfinaniella förlusten var alltså obetydlig. Motivet för att återinföra förmögenhetsskatten, som nu senast deklarerades av Mona Sahlin och Thomas Östros i DN 9/9, måste alltså vara ett annat - t ex att "bördorna ska delas rättvist". Det skulle alltså finnas kvar ett motiv att beskatta kapitalinkomster hårdare än den ganska hårda skatt som träffar kapitalinkomsterna i genomsnitt.

Men det är svårt att belägga ett sådant motiv konkret. Detta kan vi se av följande räkneexempel som bygger på att vi återgår till ett läge med där inflationen ligger på Riksbankens målsättning 2 procent. Säg att en banksparare kan få en ränta på 4 procent. Då kan man inte få någon real avkastning om man skall betala förmögenhetsskatt.

Det framgår av följande beräkning: Av de 4 procenten i ränta går 30 procent bort i kapitalinkomstskatt, vilket blir 1,2 procentenheter. Inflationen tar sedan 2 procentenheter av de 2,8 som är kvar. De 0,8 som återstår räcker inte till förmögenhetsskatten om den tar 1,5 procentenheter. Summan av skatter och inflation blir 4,7 procent som skall tas av en ränta som är 4 procent. Varje år urholkas sparkapitalet därför med 0,7 procent.

Till detta kommer att förmögenhetsskatten allmänt har dålig träffsäkerhet. Många som inte var höginkomsttagare drabbades tidigare av förmögenhetsskatt på grund av att de ägde ett hus som stigit i värde. Och omvänt var det förvånansvärt många höginkomsttagare som inte betalade någon förmögenhetsskatt alls. Detta berodde på att det var förhållandevis enkelt att med hjälp av skatteplanering få bort skatten. Kvar blev villaägare utan större tillgångar i övrigt som de som verkligen träffades av förmögenhetsskatten.

Ett sätt att bli av med stora delar av förmögenhetsskatten är att placera pengarna utomlands. Då kan man låta bli att deklarera både intäkter och förmögenhet. Det är olagligt men svårt att kontrollera. Före finanskrisen beräknades att svenskarna hade uppemot 1000 miljarder kronor placerade utomlands (bloggartikel). Nu finns tecken på att utflödet har minskat och att pengar tas hem. Men det kan snabbt vända igen om spararna tror att Socialdemokraterna skall vinna valet 2010.

Något sakligt behov av återinförd förmögenhetsskatt är svårt att se. Kapital och arbete beskattas inte olika som under förra seklet. Tvärtom skulle en ny förmögenhetsskatt ge negativ real avkastning för sparandet i genomsnitt. Det kan väl inte behövas? Och är behovet av socialdemokratisk symbolpolitik riktad mot de rika så stort att man kan offra dem som inte är "rika"? Samtidigt kommer man ändå inte åt dem som verkligen är rika. Och allt detta till priset av en kapitalflykt som ger mindre riskkapital till småföretag och nya entreprenörer som kan skapa fler jobb. Men avunden är en stark drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, förmögenhetsskatt, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, avund, avundsjuka, fördelningspolitik, arbetslöshet, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se

Höjda skatter med avund(s)juka som motiv?

Skatterna skall höjas för att säkra välfärden, skriver Sahlin. Men att skatteintäkterna minskat beror på finanskrisen och inte på avsiktliga skattesänkningar. Argumentet för höjning håller inte. Motivet är sannolikt fördelningspolitisk avundsjuka.

Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros motiverar sitt partis skattehöjningsprogram idag 9/9 på DN-debatt. Detta har fått stor uppmärksamhet i pressen: AB, SvD, Expr. Rubriken i DN är "Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd". Är det verkligen detta som är motivet?

I artikeln skapar Mona Sahlin intrycket att skatterna inte räcker till. Men hon och Östros skriver:

"Skatteintäkterna har nu pressats ner till sådana nivåer att vi i Sverige inte kan upprätthålla kvaliteten i skolan och vården och behålla effektiva försäkringar som gör att människor snabbt kan ställa om vid arbetslöshet och sjukdom. Ska vi klara jobben, en bra skola och utbildning för våra unga och vården för våra sjuka och gamla, då kommer det att krävas ökade skatteintäkter."

Men skatter och skatteintäkter är inte riktigt samma sak. Orsaken till att skatteintäkterna har sjunkit i relation till utgifterna i den offentliga sektorn är inte nödvändigtvis att skatterna sänkts. Så har förvisso skett och debattörerna anger en siffra på 80 mdr kr från Riksdagens utredningstjänst. Men om inte den ekonomiska krisen hade inträffat hade det offentliga underskottet i år på 2,3 procent istället varit ett överskott på 2 procent enligt KI (bloggartikel 28/8).

Trots skattesänkningar på 80 miljarder hade överskottet alltså varit 62 miljarder kronor enligt Konjunkturinstitutets beräkningar 2009. Att skatteintäkterna inte räcker till beror alltså på den ekonomiska krisen - inte på skattesänkningar. Mona Sahlin försöker utnyttja att krisen och skattesänkningarna uppträder samtidigt. Men det borde inte den välutbildade Thomas Östros skriva under på. Som motiv för skattehöjningar duger inte debattörernas resonemang. När konjunkturen blir bättre kommer skatteintäkterna att öka utan att skatterna höjs.

Så varför vill Socialdemokraterna införa en ny förmögenhetsskatt, progressiv fastighetsskatt över 4,5 mkr i taxvärde och en extra värnskatt över ca 80 000 kr/mån? Dessa tre skatter ger inte särskilt mycket pengar (mindre än 10 mdr kr). Det kan röra sig om 0,5 procent av den offentliga sektorns utgifter 2010 på 1 699 mkr. Så detta att "säkra jobb och välfärd" måste vara löst prat - i synnerhet som författarna låter bli att nämna någon siffra!

Nej, motivet för skattehöjningarna är mest fördelningspolitiskt. Man är avundsjuk för att den borgerliga regeringens skattesänkningar inräknat avskaffad förmögenhetsskatt och kommunaliserad fastighetsskatt inte gått till största delen till de lågavlönade. Grunden för detta missnöje är en ny fördelningspolitisk analys från Riksdagens utredningstjänst som inte kan hittas på nätet. Dessutom verkar det som att man räknar in att jobbskatteavdraget inte går till pensionärerna som ett allmänt fördelningsproblem.

Men det hade varit destruktivt att behålla den gamla förmögenhetsskatten som alla smarta kapitalägare kunde skatteplanera emot. Och fastighetsskatten hade fortfarande underliga effekter som krävde en reform. Den gjordes dock inte så smart av regeringen.

Att nu avisera en extra värnskatt på höga inkomster sänder en negativ signal till dem som vill utbilda och förkovra sig. Är det bra för att säkra jobben i svenska exportföretag? Författarna säger samtidigt att Sverige behöver "ökade investeringar i kunskap och forskning för att långsiktigt höja vår globala konkurrenskraft och skapa fler jobb". Var finns konsekvensen i Sahlin/Östros' resonemang?

Enligt min mening vädjar debattörerna mest till gammal förtryckande och unken avundsjuka hos en del av väljarkåren. Problemet rent valtaktiskt är kanske att de flesta som är mottagliga för sådant redan röstar på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Thomas Östros, avund, avundsjuka, fördelningspolitik, arbetslöshet, välfärd, politik, ekonomi på intressant.se

Skatterna 2009 i procent samt jobbskatteavdraget

Inkomstskatten tar i år 25 procent av medelsvenssons inkomst. Utan jobbskatteavdraget blir skatten drygt 30 procent. Progressiviteten ökar genom avdraget. Förut ledde en viss tiodubblad lön till 20 gånger högre skatt. Nu blir det en 33-dubbling.

Nu går det att räkna ut intressanta följder av jobbskatteavdraget när det tredje steget genomfördes vid årsskiftet. Grunden för mina beräkningar är skatteskalan för förvärvsarbetande vid genomsnittlig kommunalskatt på 31,52 procent. Beräkningarna har först gjorts i kronor med hjälp av webbsajten jobbskatteavdrag.se. Gränsen för statsskatt (den nedre brytpunkten) är 30 630 kronor i månadslön. Gränsen för värnskatt är 43 850 kr/mån. Därefter har jag räknat om inkomstskatten till en procentsats för några utvalda månadslöner.

Inkomstskatterna 2009 i procent vid olika månadslöner samt det totala jobbskatteavdraget i kr visas nedan (kyrkoavgift ej medtagen).

Mån lön Sk % Jobbskatteavdrag
7 000 . . 12,7 . 619
10 000 . 16,2 . .667
13 000 . 19,3 . .788
15 000 . 20,6 . 892
20 000 .22,8 .1 150
23 000 .23,7 .1 305
25 000 .24,2 .1 409
28 000 .24,9 .1 512
30 000 25,4 . 1 515
35 000 28,1 . 1 515
40 000 31,1 . 1 515
50 000 35,7 . 1 515
60 000 39,1 . 1 515
70 000 41,8 . 1 515
80 000 43,5 . 1 515

Vi ser här exempelvis att skatten för den som tjänar 7 000 kr/m är 12,7 procent. Det är vad en genomsnittsinkomsttagare tjänar på kvartstid. Men det är också vad en arbetslös person utan a-kassa får per månad (grundersättning 320 kr/d). Då utgår inte jobbskatteavdraget på 619 kronor vilket utgör 8,8 procent av inkomsten. Skatten blir då 21,5 procent eller lika mycket som en som tjänar nästan 17 000 kr/m med arbete.

Vi ser också att en genomsnittsinkomsttagare, som enligt KI:s prognoser för den privata sektorn kommer att ha nästan 29 000 kronor i månadslön, betalar 25,1 procent i skatt. Utan jobbskatteavdrag blir skatten 30,3 procent. Kolumnen för jobbskatteavdraget visar att det ökar fån 619 kr vid 7 000 kr i månadslön till som mest 1 515 kr. Denna maxpunkt inträffar vid drygt 28 000 kr/mån. Jobbskatteavdraget upphör alltså att öka vid en nivå något under medelinkomsten i Sverige. En arbetare får 90 procent av maxavdraget (1350 av 1515 kr).

Inkomstskatten stiger däremot med stigande inkomst - från 25 procent vid medelinkomsten till 46,3 procent vid 100 000 kr/m. Det beror både på att jobbskatteavdraget i procent blir allt mindre (från 5,4 procent vid medelink till 1,5 procent vid 100') och på att statsskatt med 20 procent extra och värnskatt med ytterligare 5 procent extra sätter in vid ca 30 600 resp 43 800 kr/m.

Statsskatten sätts alltså in vid en inkomst som ligger drygt 5 procent över medelinkomsten. Värnskatten sätts in vid en inkomst som ligger 50 procent över.

Inkomstskatten stiger från 7 till 70 tusen i månadslön från 12,7 till 41,8 procent. Det är en dryg tredubbling (3,3 ggr). I kronor är det dock fråga om en 33-dubbling (32,6 ggr). skatten går från 898 kr/m till 29 288 kr/m.

Alliansregeringen har skapat ett mer progressivt skattesystem - dvs att skatteprocenten stiger snabbare än inkomsten. En tiodubbling av inkomsten ger inte en tiodubbling av skatten utan en 33-dubbling. Utan jobbskatteavdraget hade skatten från 7 till 77 tusen stigit 20 gånger - från 1521 till 30 803 kr/m.

Andra bloggar om: skatt, skatter, skattepolitik, inkomstskatt, progressiv skatt, utjämning, rättvisa, jobbskatteavdrag, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se