Bankregleringen stimulerade riskabel utlåning

Baselreglerna som skulle säkra att bankerna hade tillräckligt med kapital för att klara svårigheter bidrog i praktiken till att bankerna ökade sin osäkra långivning. Detta berodde på riskvärderingen av utlåningen.

Bankerna i en stor del av världen regleras för att de inte skall låna ut alltför mycket pengar i förhållande till det egna kapitalet. Syftet är att bankerna skall ha tillräckligt med reserver om ett antal låntagare skulle fallera så att förluster uppstod. Om övriga vinster inte räcker till måste förlusterna täckas med det egna kapitalet.

Regleringen har skett i enlighet med The Basel Accord som togs fram under ledning av BIS - "centralbankernas bank". Ofta kallas reglerna BIS-reglerna eller Basel I-reglerna. Från 2008 har EU övergått till Basel II-reglerna. Det intressanta med Basel I är att där finns element som har bidragit till att bankerna stimulerades att öka den mera riskabla utlåningen trots att syftet var att slå vakt om stabiliteten i kreditgivningen.

Reglerna säger att bankerna måste ha minst 4 procent säkert kapital i förhållande till samtliga tillgångar (utlåningen). Dessutom måste bankernas någorlunda säkra kapital motsvara minst 8 procent av utlåningen. Värdet av utlåningen beräknas efter risken. Det säkra kapitalet kallas Tier 1 (på svenska primärkapital) och det något mindre säkra kapitalet Tier 2 (sekundärkapital). Summan måste motsvara minst 8 procent och Tier 2 får inte vara större än Tier 1.

Primärkapitlet består av aktiekapitalet och årets vinst. Sekundärkapitalet består av vissa preferensaktier och förlagslån med minst fem års löptid. Det intrikata problemet uppstår när det utlånade kapitalet skall beräknas - riskvägas - vilket har inverkan på primärkapitalrelationen från andra hållet.

Lån till staten, och i Sverige kommunerna, räknas med vikten noll när kapitalkvoten skall bestämmas. Det betyder att bankerna kan låna ut obegränsat till staten utan att ha något extra säkerhetskapital utöver de 4 och 8 procenten. Därefter åsätts utlåningen allt högre riskvikt tills full vikt uppnås.

Säkerställda bostadsobligationer har vikten 10 procent, fordringar på banker i andra OECD-länder har vikten 20 procent; likaså korta krediter till andra länders kreditinstitut (under ett år).

Lån med bostadsfastigheter som säkerhet har vikten 50 procent.

Företagskrediter och övrigt har full vikt (100 procent).

Detta viktsystem har till synes en stimulerande effekt för bankerna att låna ut pengar till säkra fordringar. Men så är inte alttid fallet i praktiken.

För det första finns det ingen stimulans att låna ut till företag med låg risk om banken kan få högre ränta från företag med högre risk. Riskvägningen är redan 100 procent.

För det andra kan bankerna värdepapperisera de bästa krediterna med bostadsfastigheter som säkerhet och även de bästa företagslånen. Dessas vikter är 50 resp 100 procent. Därefter kan man köpa tillbaka krediterna i form av värdepapper från den emitterande banken om den ligger inom OECD. Det sker genom värdepapper i form av MBS, ABS eller CDO. Riskvikten blir då bara 20 procent. Samtidigt försämras dock risken i den kvarvarande utlåningsstocken eftersom de bästa krediterna plockats bort.

Slutligen kan bankerna ta kreditförsäkringar (CDS, Credit Default Swap) på lån med vikten 50 eller 100 för att på så sätt få ner vikten till 20 procent förutsatt att den utfärdande banken har en kreditvärdering på AA eller ligger i ett land som har det. Eftersom detta kostar pengar blir det bara riktigt lönsamt om det görs i stor skala (marginalen är liten).

De båda senare åtgärderna ger direkt större möjligheter att öka långivningen trots att kapitaltäckningsreglerna egentligen avsett att begränsa utlåningen. Men med stark konkurrens mellan bankerna och med ledningar utan äldre tiders moral blev följden att en destabiliserande kreditgivning byggdes upp. De flesta större bankerna gick så in i finanskrisen med en på papperet betryggande marginal till Baselreglernas minimikrav.

[Nu reser jag från Menton till Paris och är hemma till mitten av nästnästa vecka utan internet.]

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, banker, krediter, finanskris, kreditförluster, risk, Basel, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se