Eliternas demokratisering.
I synnerhet det amerikanska samhället har genomgått en omvälvande demokratisering sedan 1960-talet. Den konservativa eliten med samhällsansvar som ledstjärna, WASP, har ersatts av en meritokratisk elit med medelklassvärderingar men utan dygder. Är det förklaringen till att man åter börjat vurma för konservatismen?
De som idag drömmer om konservatismen i den mening som som definieras av att dygder, moral och ansvarstagande skall ersätta "liberalismen" som samhällsbärande ideologi har nog egentligen ett amerikanskt perspektiv i åtanke (bloggart 2/11, 21/4). Det är speciellt den amerikanska i tiden mera näraliggande utvecklingen som karaktäriserats av en flykt från ett konservativt samhälle baserat på privata eliter till ett nivellerat och demokratiserat jämlikhetssamhälle.
För bara 40 år sedan ansåg människor som drev advokatbyråer, förestod sjukhus, drev förlag och och producerade TV-nyheter att de visserligen tjänade pengar men att de framförallt tjänade allmänheten. De uppfattade sig själva som yrkesmän snarare än affärsmän. De utförde sitt arbete enligt regler som skulle upprätthålla vissa normer både till skydd för dem själva och till tjänst för allmänheten (baserat på R H Tawny och F Zakaria).
Under mer än halva 1900-talet bildade yrkesmännen något som kunde liknas vid en modern aristokrati (enl Zakaria). De hade trygga anställningar och kunde inrikta sig på att förkovra det allmännas bästa. De flesta stora muséer, symfoniorkestrar, operahus, bibliotek och t o m offentliga parker byggdes inte av staten utan av individer med "medborgaranda". De tog ett långsiktigt ansvar, visserligen ägarorienterat, i sin stads eller sitt lands välgång.
Det angloamerikanska samhället har till skillnad från det kontinentala i Europa utmärkts av att privata eliter tagit på sig offentliga uppgifter. Orsaken går enligt Max Weber tillbaka på framväxten av den engelska lågadeln som kom att utöva mydighetsfunktioner, först på det lokala planet. Systemet överfördes till de amerikanska kolonierna och övertogs sedan av republiken. Välbärgade män gick in i politiken utan att syftet var att det skulle bli deras karriär. Exempel är Washington, Jefferson, Madison, Monroe, Roosevelt mfl. Den stora massan hade dock inte ärvda förmögenheter utan verkade som jurister och bankmän.
Under andra hälften av 1900-talet förändrades denna struktur i grunden. Amerikanska HD förklarade 1977 att advokaterna fick annonsera ut sina tjänster, vilket öppnade för konkurrens. Nu förändrades yrket från ett respektabelt men inte lukrativt sätt att försörja sig till en möjlighet att bli verkligt rik. Men det gav föga utrymme för att samtidigt arbeta med politik och samhällsfrågor. År 1989 tilläts revisorerna att ta ut varierande taxor istället för att debitera per timme. Det gav möjlighet att sälja enormt lönsamma konsulttjänster, t ex skatteplanering för företag i utbyte mot en andel av den inbesparade skatten. Även läkarna förlorade under samma tid sin upphöjda ställning.
Enligt statsvetaren Fareed Zakaria, disputerad från Harvard och verksam på Newsweek, var den tidigare medborgarandan en följd av den elit av vita, anglosaxiska protestanter som bildade det etablissemang som går under beteckningen WASP. Presidenter, utrikesministrar, guvernörer, näringslivsmagnater, advokatsamfundets toppar och universitetsrektorer kom från dessa kretsar. De bildade ett nätverk av familjer, skolor, colleges och klubbar - helt enkelt den amerikanska motsvarigheten till europeisk aristokrati. Nu gäller inte längre etnisk tillhörighet utan pengar som villkor för tillträde till eliten. Demokratiseringen har betytt att den nya eliten blivit meritokratisk.
Men denna nya elit uppfattar sig inte som en sådan. Den tror sig vara som vanligt folk, bara litet smartare. Ett exempel är Bill Gates. Men ur konservativ synvinkel har vi uppenbarligen att göra med en elit som har enorm makt utan att som den gamla eliten förstå att den också har ett ansvar. Detta avspeglas i dess skolor som lär ut hur man blir framgångsrik. Det är nu prestationer som gäller - inte en karaktärsdanande uppbyggelse.
Jag vet inte hur stor tilltro man skall sätta till denna förklaringsmodell som både erbjuder en tolkning av orsakerna till förflackningen och kommersialiseringen under senare delen av 1900-talet och en ger en antydan till varifrån dagens "urartade" system skall reformeras. Som fundament till ett program är modellen dessutom inhöljd i dimmor. Processen sedan demokratiseringen på 60-talet kan svårligen reverseras. Konservatismen måste istället bli konstruktivistisk - något som de flesta konservativa emellertid också betraktar som en styggelse.
Läs även andra bloggares åsikter om eliter, WASP, konservatism, ideologi, samhällsansvar, dygder, moral, ansvarstagande, demokratisering, nivellering, nyliberalism, jämlikhet, reaktionär, statsvetenskap, USA, politik på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 23:44
7 comments
7 Comments:
Det du beskriver "Men denna nya elit uppfattar sig inte som en sådan. Den tror sig vara som vanligt folk, bara litet smartare", skulle man kunna beteckna det som "Professional morality"?
Sorry för OT.
Ville bara säga att jag inte alls håller med om din definition av frihet.
Frihet är att slippa utnyttjas och att inte behöva buga för någon annan (bildligt OCH bokstavligt talat) som man inte vill buga för.
Det fenomen som 'Anonym' hänvisar till är en faktor som bidrar till att man anser att det finns ett behov av professionel etik. För det mesta tycks behovet manifestera sig i kasuistik, dvs idag gör man listor med etiska yrkeskoder för olika professioner.
Det finns också en del filosofisk forskning som försöker ställa upp en generell teori om 'professional morality'. Här kombinerar man tydligen deontologi med konsekventialism.
Moralfilosofiskt teoretiserande är i och för sig intressant men kan inte rimligtvis ersätta avsaknaden av elementär moral hos många yrkesgrupper i kontakterna med allmänheten. Sådant måste läras i ungdomen.
Viktigast är att de styrande på olika håll i samhället har en god moral. Men med dagens synsätt att de skall vara representativa för "vanligt folk" betyder det att de borde ha lika dålig moral som dessa. Det öppnar för konservatismens krav på mera dygd.
Johan, min definition av 'frihet' ansluter till den icke-etatistiska traditionen i den filosofiska diskursen. Den etatistiska friheten förutsätter en stat som utdelar olika materiella förmåner för att folk skall ha möjlighet att göra saker som annars varit svåruppnåeliga för många.
En definition som enbart tar fasta på frånvaron av beroende blir lätt för snäv och ibland för vid. Om vi delar upp beroendet i de tre komponenterna 1) bli utnyttjad, 2) bli begränsad och 3) bli hunsad kan vi konstatera att paternalistiska statliga åtgärder inte begränsar friheten i två av de tre delmeningarna (och nr 2 nämner du inte). Samma gäller finansieringen av kollektiva nyttigheter.
Hur ställer sig denna definition till tvångsåtgärder som vidtas för att tillgodose externa preferenser? Om staten tvingar en folkgrupp att ha sexuddiga stjärnor fastsydda på kläderna så är det inte en begränsning av dess frihet så länge dessa personer inte blir utnyttjade?
Är en småföretagare fri? Han är beroende av sina kunder, de utnyttjar att han står till tjänst underliga tider på dygnet, de begränsar hans rörelsefrihet och de inger honom föreställningen att han måste bete sig servilt med bugande och bockande för att få behålla dem. Din definition säger att han är ofri.
För bedrägeri ger din definition samma resultat som min. Men hur blir det när man blir misshandlad? Är inte det en kränkning av friheten även om syftet inte är att man skall utnyttjas?
/DNg
Tycker du gör en intressant och bra beskrivning av samhällsutveckling och människor i stort. Speciellt viktigt är det att ledande personer har god moral och det är här jag tycker att de största förändringarna har skett under senare delen av 1900-talet i västvärlden.
För mig framstår den Amerikanska supermakten idag som korrumperad, med politiker som tar emot pengar från lobbyister som tack för välvillig lagstiftning och statliga
affärskontrakt. Det är inte längre president och kongress som styr utan förmögna affärsintressen som äger banker, media, försvars- industri, olja etc.
Presidenten blir en galjonsfigur i en sken demokrati för att upprätthålla illusionen av demokrati, media och opionsföretag hanterar folket och affärsintressen får sina försvarskontrakt, bail-out pengar, bidrag (AIPAC), krig om olja och bananplantager, etc. De enda som inte har någon lobbyist i Washington är det Amerikanska folket.
Jag tror att korrumptionen är början till slutet för supermakten, ungefär som Sovjetunionen så rasar systemet ihop när ingen längre har något förtroende för någon ledare.
Jakten på pengar fick hela det amerikanska banksystemet att ta enorma risker som ruinerade hela landet och antagligen går det inte att reparera. Nästa stora börsnedgång, som Robert Pretcher bedömmer skall börja vilken dag som helst, kommer sannolikt att rasera resten och ett nytt system växer fram, förhoppningsvis med guld och silver som valuta som ingen politiker eller byråkrat kan påverka värde eller mängd på, plus en hel del andra förändringar förstås. Den som lever får se.
Per 99, det amerikanska samhället har genomgått en demokratisering i meningen att de styrande inom politik, näringsliv, utbildning, media osv nu måste vara oerhört lyhörda för varje skiftning i medborgarnas preferenser. Detta är på gott och ont och det finns nu alltfler som anser att det gått för långt.
Det politiska systemet är inte mer "korrumperat" i egentlig mening än tidigare. Skillnaden är att när man öppnade för ett mera direkt demokratiskt inflytande så blev det inflytelserika särintressen med pengar till kampanjer och för att avlöna lobbyister som tog för sig av detta inflytande. Vanliga medborgare blev bara brickor i lobbyisternas spel.
En lösning, som inte ser ut att fungera, praktiseras i Kalifornien. Där är kanske upp till 85 procent av budgeten "mekaniserad" genom att det skapats regler och kvotsystem som bestämmer vart pengarna skall gå. Politikerna käbblar om en liten återstående del. Dessutom är konstruktionen tydligen sådan att det ändå uppstår underskott när skattebaserna sviktar. Kalifornien är desorganiserat och nära en "konkurs" enligt en del bedömare.
Jakten efter röster mera än jakten på pengar kommer att leda till att det amerikanska samhället till slut ställs utan ledarskap. Var det inte så det gick för det gamla Rom under "soldatkejsarnas" tid? Eller är det metaforen "bröd och skådespel" som är mera adekvat?
Det är möjligt att penninghungern har spridit sig för mycket inom näringslivet. Men det behöver inte betyda att det var jakten på pengar som i sig fick det amerikanska banksystemet att ta för stora risker eller orsaka att det blev instabilt på andra sätt. Mycket tyder på att bankregleringen uppmuntrade större risktagande i praktiken trots att syftet var stabilisering. Dessutom tillkom en destabiliserande faktor i form av ägandespridning till betalningssvaga grupper utan att finansieringen av dess kostnader hade lösts.
/DNg
Well, bankerna verkade vara villiga att finansiera de flesta lån som hade ett hus som säkerhet till 100% av marknadspriset och eftersom lånet är knutet till huset så blev det ett "one-way-bet", folk utan jobb kunde köpa flera hus utan kontant insats och försöka sälja det till högre pris och när marknadspriset sjönk var det bara att lämna tillbaka nycklarna till banken som fick ta förlusten, felet var att banken inte tog en rimlig kontant insats typ 20% och lånade 80% av inköppriset.
Sedan AIG's livsfarliga CDS där man mot en mindre premie tog över kreditrisken vilket antagligen medförde att många banker tog vilka lån som helst bara AIG tog på sig risken. Hade inte staten tagit över AIG så hade AIG gått i konkurrs och många andra banker som försäkrat sina lån där likaså om jag förstått saken rätt.
Här ser vi också hur Goldman Sachs goda kontakter i regeringen medförde att AIG räddades av staten och därmed Goldmans hos AIG's försäkrade låneportfölj, samtidigt lät finansministern Lehmans gå omkull för att skrämma politiker och allmänhet till bail-out policy samt att bli av med en stor konkurrent.
Fast huvudorsaken var Greenspans låga ränte politik under och efter IT kraschen som gjorde hela hus och kreditbubblan möjlig och nu försöker man med samma sak igen.
Visst, bankerna stimulerades att ge lån till hus genom kapitaltäckningsreglerna som gav huslån 50 procents vikt mot 100 för företagslån. Men detta med nyckelåterlämning och nästan ingen kontantinsats borde ha gjort bankerna mer återhållsamma. Emellertid var trycket från politiskt håll och vissa medborgargruppers starkt för utlåning till ekonomiskt svaga (minoritets)grupper.
En motreaktion blev att bankerna tog kreditförsäkringar och värdepapperiserade även subprimelånen. Det hade varit hederligare om staten hade tagit de ökade riskerna. Men man trodde kanske att kapitalmarknaden kunde "lyfta sig själv i håret" när det gällde att ge låginkomsttagarna lån som många inte skulle klara av?
Jag tror att systemet hade kunnat återföras till sundare banor utan en finanskrasch om inte subprimelånens fallisemang på bred front hade tippat det ostadiga systemet ner i avgrunden. Möjligen hade detta ännu varit möjligt om Hank Paulson inte hade satt Lehman Brothers i konkurs för att statuera exempel. Hypotesen att det tvärtom var avsikten att sprida panik för att tvinga fram räddningspaket återstår att göra sannolik.
Vilken faktor som var "huvudorsaken" till finanskrisen är en vansklig fråga att analysera. Eftersom flera faktorer hänger ihop måste man bestämma hur en avvägning mellan dessa skall göras. Och här finns ingen konsensus.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home