Konformismen om allmänningen

Varför rapporteras det inte om skiljaktiga uppfattningar i klimatpolitiken? Är journalisterna miljöpartister? Eller ligger det i den engagerade personlighetstypen att undertrycka kontroversiell information?

Idag öppnade FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Media är fulla av rapportering om klimatfrågan. Det ger anledning att fundera över vilka krafter som verkar för att det kan bli så. Är det verkligen enbart engagemanget för att motverka ett faktiskt hot från naturen som ligger bakom?

I dagens SvD 7/12 skriver Per Gudmundson om orsakerna till att media är så eniga i synen på orsakerna till klimathotet och vad som borde göras åt det. Varför skriver man inte om Climategate och att chefen för CRU, Phil Jones frånträtt sin tjänst? Det är inte att journalisterna är miljöpartister (23% enligt en undersökning 2006). Gudmundson anser istället att journalisterna uppfattar sig som tjänare av det allmänna bästa.

Man skulle som alternativ kunna se journalisterna som engagerade personer som genom att jobba inom media kan få utlopp för sitt engagemang. Att ha samhällskritiska idéer brukar i hög grad samtidigt innebära krav på mera politik, mera reglering av människors liv och mer detaljstyrning på ad hoc-basis. Det leder rimligtvis att när tidsandan handlar om ett förment klimathot blir journalisternas lösning utsläppsminskningar och krav på byte av livsstil.

Det förklarar bättre varför media inte är intresserade av att rapportera om uppfattningar som försvagar incitamenten till att fordra politisk interventionism som resultat av klimatengagemanget. Och att rapportera om att den "egna sidan" begått oegentligheter blir därför rent kontraproduktivt. Om man som representant för massmedia uppfattade sig som tjänare av det allmänna bästa borde man väl ändå se att detta är en produkt av olika krafter som man i förväg inte kan ha full information om.

Det fordras ytterligare en ingrediens för att komma fram till Gudmundsons tes om att det råder "konsensus om det allmänna bästa". Varifrån kommer denna konsensus, som är den faktor som verkar som en självcensurerande kraft inom massmedia? Mitt svar på frågan är, som jag antydde ovan, det engagemang som karaktäriserar den personlighetstyp som gärna blir journalist. Detta engagemang är också bidragande till att flera journalister har lätt att bli politiker på miljöområdet, som Gudmundson nämner.

Kolumnisten i SvD Elise Claeson är i spalten bredvid inne på något liknande. "Känslan för allmänningen och allmänintresset är en av de viktigaste stenarna i samhällsbygget" skriver hon. Människan har blivit framgångsrik (som art) genom den starka känslan för gruppens överlevnad. Det skulle alltså kunna förklara att avvikande röster måste hållas tillbaka för att effektiv kollektiv handling skall kunna uppnås.

Möjligen är det så idag när hotet som målas upp så tydligt gäller "allmänningen" (den gemensamma miljön i form av ett livsvänligt klimat). Och tidigare har rent individuella problem framställts som kollektiva genom att de infogats i den offentliga sektorn. Däemed har man kunnat uppbåda ett falskt engagemang för det "allmänna bästa" när det egentligen gällt individuella försäkringar som tilläggspension.

Sett i backspegeln är det möjligt att få frågor som kanske inte är politiska att bli frågor om allmänningen. Genom att få frågan att handla om det allmänna bästa är det också mycket lättare att få en konformistisk uppfattning till stånd. En stor del av dagens politiska debatt i Sverige gäller detaljer i en offentlig sektor vars uppgifter i stort inte längre ifrågasätts. Så varför skulle skiljaktiga uppfattningar inom klimatpolitiken då kunna bli intressanta?

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, klimatpolitik, miljö, offentlig sektor, skatt, konformism, allmänna bästa, kollektiva nyttigheter, politik på intressant.se