Så sjanghajar LO "klyftorna"

LO agerar regelbundet med omfördelning och utjämning som slagträ för att minska "klyftorna". Men måtten på inkomstskillnader är inte alltid de bästa. Inkomstutjämningen är långt driven i Sverige, vilket framgår av en ny bok från Svenskt Näringsliv.

Idag 9/12 presenterade Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, sin och Fabian Wallens bok Sjanghaja de som ligger - Sveriges mest missförstådda samhällsomdaning. Titeln syftar på att det finns organisationer som gärna tar sig an "utsatta grupper" och pekar på de fruktansvärda "klyftorna" i Sverige för att uppnå andra mål.

Det slumpade sig så att LO igår ännu en gång gjorde ett utspel på detta tema i en debattartikel i DN. Den har rubriken "Skillnaden mellan rika och fattiga ökar dramatiskt" och har skrivits av Anna Fransson och Irene Wennemo på LO. I huvudsak går deras artikel ut på att angripa den försämring i arbetslöshets- och sjukpenningförsäkringarna som kunde registreras 2007. De påstår inte att skillnaderna mellan rika och fattiga skulle ha ökat på grund av att arbetarna fått en sämre löneutveckling än andra. Tvärtom har arbetarnas reallöner ökat med nästan 3,5 procent om året de senaste sex åren mot 3,3 procent för genomsnittet.

Inte heller angriper de jobbskatteavdraget. Det är de sjuka, arbetslösa och förtidspensionärerna som är orsaken till ojämlikheten. År 2002 levde 8 procent av dessa under fattigdomsgränsen på 60 procent av medianinkomsten. År 2007 hade denna andel ökat till 16 procent. Sannolikt är det en väsentlig förklaring till att den relativa andelen för samtliga fattiga steg från 9 till 12 procent 2002-07 enligt nedanstående diagram.

Det måste emellertid finnas ännu större andra grupper än arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade som hör till de relativt fattiga. Om dessa säger LO ingenting mer än att andelen inte ökat.

Som jag har skrivit tidigare kan man diskutera hur meningsfullt ett relativt fattigdomsmått egentligen är. Om man utgår från definitionen 1991 har de fattiga blivit färre och färre efter 1996. Det finns många möjligheter att ge en tillrättalagd bild av inkomstfördelningen beroende på syftet. Och det är mot sådana försök från vänsterorienterade forskare som Stefan Fölster vänder sig.

Fölster menar att det inte är inkomstfördelningen utan konsumtionen som man bör analysera. Ett huvudresultat i boken är då att sedan slutet av 1980-talet har har hushållens disponibla inkomster ökat med i genomsnitt omkring 30 procent (realt). Men den översta decilen ökade sin konsumtion mycket mindre eller med endast 7 procent. De fyra nedersta decilerna ökade sin konsumtion med 20 procent (en del gick till sparande mm).

Enligt Fölster omfördelas nu genom skatter och bidrag väsentligt mera än under början av 1970-talet. Men det är andra krafter än 70-talets jämlikhetsprojekt som verkar på inkomstfördelningen. Utjämningen på 1970-talet berodde mest på att kvinnor inkluderades på arbetsmarknaden. Det är frapperande hur jämn männens gini-koefficient (ojämnhetsindex) varit över tiden medan kvinnornas sjunkit. Utöver detta har pensionärer med ATP blivit fler och bidragit till utjämningen. På senare år har "utjämningen" motverkats av att andelen studerande ökat. De räknas som låginkomsttagare.

Den lilla extra minskning av männens gini-koefficient, som inträffade från slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet har numera återgått till en mera normal nivå. En orsak till detta är enligt Fölster att inkomstskillnaderna kommit att betraktas som orättvisa. Det har blivit svårt att rekrytera chefer som i den privata sektorn under 90-talet hade 28 procent högre lön än de underställda (när bakgrundsfaktorer konstanthålls). I den offentliga sektorn har chefslönerna ökat 40 procent extra. Offentlig sektor som lönepolitsk anförare mot ökad jämlikhet har tydligen revolterat.

Men fortfarande är lönerna mycket utjämnade. I boken visas siffror från SCB som säger att år 2007 låg medianlönen efter skatt på 16 700 kr/m. Ett intervall på 80 procent av alla omfattade då 13 100 kr (-22%) och 23 800 kr (+43%). (Siffrorna före skatt var 23 000, 17 600 -23%, 36 200 +57%). Låginkomsttagarna hade alltså 47 procent av höginkomsttagarnas lön före skatt men 55 procent av lönen efter skatt.

Fölster och Wallen menar också att den traditionella, gammaldags, omfördelningen försämrar för den egentliga underklassen. Inte heller ger högskattestaten jämnare välfärd. Däremot tycks Sverige avvika i en väsentlig attitydfråga om vad som är viktigast för att avancera i livet.

De flesta EU-medborgarna svarar att det viktiga för framgång är att ha en god utbildning (62%) och att arbeta hårt (45%). Att "känna rätt människor" är inte så viktigt (26%). Men för 54 procent av svenskarna är det viktigast att känna rätt personer medan kunskap och flit är en bisak. Det gäller att vara lojal istället för duktig eller att säga sin mening. Här skulle nog författarna behöva fundera litet mera på vad orsakerna till svenskarnas avvikelse kan bero på.

Se även Dick Erixons artikel "Klyftorna" ökar inte alls. Läs även andra bloggares åsikter om klyftor, fördelningspolitik, privatisering, orättvisor, omfördelning, fattiga, jämlikhet, utjämning, rättvisa, LO, Svenskt Näringsliv, ekonomi, politik på intressant.se