Konservatism - F A Hayek markerade avstånd

Filosofen Hayek ville inte vara konservativ. Han var för frihet. Det är kanske KD också men gruppen FFFF vill ändå ha mer konservatism och frihet.

I dagens SvD 28/1 finns en stort uppslagen artikel på nyhetsplats med rubriken "Krav på mer konservatism". Den handlar om Kristdemokraternas grupp FFFF (frihet, familj, flit, företagsamhet) som vill gå till höger och göra KD mer konservativt. Det är en lyckat försök att sätta agendan med hjälp av media. Men vad är konservatism? Även liberalkonservativa filosofer har markerat avstånd mot konservatismen.

I ett beryktat efterord till verket Frihetens grundvalar (The Constitution of Liberty, 1959) förklarar Friedrich von Hayek (1899-1992, Ekonomipriset 1974) under rubriken "Varför jag inte är konservativ" hur han uppfattar konservatismen och varför han som en försiktig politisk filosof och motståndare till konstruktivistiska idéer ändå inte kan se sig som konservativ.

Han finner att liberaler och förändringsobenägna ofta hamnar på samma sida vid socialistiska framstötar. Detta var uppenbarligen naturligt när socialismen stod för betydligt tydligare frihetsinskränkningar idag. Hayek pekar på att "den egentliga konservatismen är en legitim ... och förvisso mycket utbredd attityd mot drastiska förändringar". Detta är det som nu kallas strukturkonservatism.

Hayeks kritik mot konservatismen ligger främst på ett abstrakt och teoretiskt plan. Han ser inte behovet av en "broms" som det primära. Huvudfrågan är inte hur fort eller hur långt vi skall förflytta oss "utan vart vi skall gå". Liberalen skiljer sig mycket mer från den kollektivistiske radikalen än den konservative. Besvikna socialister har lätt för att bli konservativa, menar han.

Men vissa förtjänster har ändå konservativa tänkare som Coleridge, Bonald, De Maistre, Justus Möser och Donoso Cortès, vilka han betraktar som reaktionära. De visade alla en förståelse för spontant uppkomna institutioner som "språk, lag, moral och vedertagna sedvänjor som föregripit moderna vetenskapliga metoder". Dock saknar de konservativa modet att välkomna samma spontana förändringar som ger människan nya redskap. Här finns en misstro mot det nya som sådant.

Konservatismen lider av ytterligare två svagheter, menar Hayek. Den ena är svagheten för auktoritet och den andra den bristande förståelsen för de ekonomiska krafterna. Man misstror teorier och allmänna principer och förstår inte grunden för frihetens politik. Ordning framstår som ett resultat av "oavbruten uppmärksamhet från myndigheternas sida". De måste få göra vad omständigheterna fordrar och inte vara bundna av strikta regler. Någon samhällsteori har konservatismen inte kunnat frambringa.

Synen på myndigheternas absoluta auktoritet är svår att förena med ett bevarande av friheten , menar Hayek och skriver:

"I allmänhet kan man nog säga att den konservative inte har något emot tvång eller godtyckliga maktbefogenheter så länge de används för vad han betraktar som de rätta syftena." Han tillägger att "liksom socialisten anser han sig ha rätt att påtvinga andra människor sina egna värderingar".

Den typiske konservative har mycket starka moraliska övertygelser. Men han har inga politiska principer som gör det möjligt att arbeta tillsammans med människor vilkas moraliska värderingar skiljer sig från hans egna. Det är erkännandet av sådana principer som tillåter samexistensen av olika värderingar, som gör det möjligt att bygga ett fredligt samhälle med ett minimum av våld, menar Hayek.

På Hayeks tid fanns också en konservativ kritik mot demokratins idémässiga grund som betraktades som ond. Han vänder sig mot detta och menar att "det största onda är en oinskränkt statsmakt". Ingen är behörig att utöva obegränsad makt. Demokratins befogenheter skulle vara ännu mer outhärdliga i händerna på en liten elit, enligt Hayek. Han förstår inte varför man inte skulle "kunna lära sig att begränsa omfattningen av ett majoritetsstyre".

Slutligen kan nämnas att Hayek personligen anser det mest negativa med konservatismen är benägenheten att förkasta väl underbyggd ny kunskap för att man ogillar de konsekvenser denna kunskap tycks få - dess upplysningsfientlighet. Han exemplifierar med evolutionsteorin. Dock betonar han att både liberaler och konservativa delar "en misstro mot förnuftet". Vi vet inte alla svaren. Men liberalen är på ett annat sätt i grund och botten en skeptiker och därför tolerant mot hur andra söker lyckan på sitt sätt.

Det är alltså en konservatism av ganska dogmatiskt slag som Hayek tar avstånd ifrån. Och fortfarande pekar han inte på särskilt många konkreta uttryck för hur det alltför konservativa samhället skulle se ut. Mycket av vad Hayek står för sammanfaller enligt min mening med vad moderat konservativa av modernt slag också hävdar på ett ideologiskt övergripande plan: Försiktighet vid förändringar, traditionernas värde, en hygglig nivå på välfärdsstaten (statens uppgifter 14/5-09) och en skepsis mot rationalistisk konstruktivism. Att han skulle vara en brinnande frihetsapostel är knappast korrekt (bloggartikel 8/5-09, 109-årsdagen). Det är varningarna för socialistisk planhushållning i Vägen till träldom 1944 som gett Hayek rykte som frihetskämpe.

Hayek är dock knappast konservativ i meningen att han skulle betona de gemenskapsideal som finns hos en del företrädare (bloggartikel 29/9-09). Kanske skulle han ha sympatiserat med en hel del av vad Kristdemokraternas konservativa står för i Sverige. Om han föredrog kokta ägg framför omelett förtäljer dock inte historien. Jämförelserna mellan KD-röstande och andra i SvD idag förefaller inte så relevanta. Vad som borde undersökas är hur man ställer sig till en beskrivning av ett konservativt samhälle. Men ännu återstår det att konkretisera hur ett sådant konservativt samhälle skulle se ut.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, Kristdemokraterna, tvång, konservatism, liberalism, socialism, Hayek, ideologi, filosofi, politik, ekonomi, demokrati på intressant.se